Elisabet

Rörd till tårar ...

Bilden från Expressen. Fotografen heter Mauricio Duenas Castaneda.

Idag tilldelades Colombias president Juan Manuel Santos Nobels Fredspris.
Det var sedvanlig tv-sändning från Oslo och om jag är ledig - vilket jag är idag - brukar jag alltid följa med i såväl den prisutdelningen, som den i Stockholm.

Det här blev nåt alldeles extra.

Först hölls ett tal av en kvinna i vitt - jag skäms som inte kommer ihåg hennes namn - det handlade om själva motiveringen av valet av pristagare (ett  b r a  tal!) och sedan var det president Santos tur.

Nej, jag har inte lyssnat till alltför många tal i mitt liv.
Jag har inte varit politiskt aktiv och suttit på valmöten .., däremot har jag ju dinglat med småflicksbenen i Filadelfias bänkar och lyssnat till eldiga väckelsepredikanter och det är ju i och för sig också en slags tal.

Men aldrig någonsin har jag blivit såå gripen, som av president Santos tal!
Aldrig.

Han  m å s t e  ju ha läst från en prompter eller från nånting; han kan ju omöjligen komma ihåg precis allting - det var ju dessutom textat - men det såg ut - och hördes - precis som om allt kom direkt från hjärtat! Jag begriper det inte!

Och det var ett så livgivande tal ., så berörande ..., så mycket klokskap ..., ja,  jag satt i loppisfåtöljen och tårarna rann mest hela tiden och s o m  jag önskade att mamma hade fått vara i livet; för även om hon höll till i Argentina och Bolivia, så låg ju hela Sydamerika henne varmt om hjärtat.

Vilken man! säger jag.
Vilken talare!