Dagens fönster ...

... finns minsann inte i Skåne och inte i landet Halland heller.

Nej, det är ellem från Skellefteå som har varit på vift, närmare bestämt i San Augustin, och där tog hon fram den allra största fönsterhåven och titta bara, vilken fångst!

Det är ett hotell beläget på en klippa .., skriver hon.

I morgon idag, ska det ske.

Så är det.

Att komma till landet Halland ...

Här räfsade jag idag.

... å, det är annorlunda!

Ingen trafik här utanför .., inga bilar som tutar och inget fotstegsklapper mot trottoaren.

Och jag känner mig så ofattbart pigg och kry och mitt på dagen tar jag sekatören och går ut och gör lite nytta.

Jag beskär och har mig .., klipper ner spretiga kvistar som slår mot kinden när man hämtar ved .., och jag rensar i rabatten .., klipper ner vallmostänglar som ser bedrövliga ut .., jag krattar bort en halv decimeter fröskal under fågelbordet, bär bort virke som ligger lite här och där och kånkar bort tre lastpallar och ställer dem mot husväggen.

Sen tar allt slut.

Då är det finito.

Och jag ska filma sigge nilsson, men handen skakar som ett asplöv och jag ger upp .., och går i stället in och lägger mig raklång på sängen och ropar på pElle som kommer dompande uppför trappan och gör mig sällskap och det är helt obegripligt hur trött jag är.

pElle spinner och spinner och med den darriga handen stryker jag honom över huvudet.

Intill mig ligger helgens tidningar, som är olästa.

När kraften återvänder bläddrar jag lite förstrött .., fastnar för en nekrolog skriven av Christina Doctare och jag läser och blir så innerligt rörd och efteråt letar jag upp hennes mailadress och skriver några rader till henne.

Det hon har skrivit om, det handlar om Anna Linds make Bo Holmberg och om honom har enbart hörts som ett dån av tystnad, eller så har jag missat allt, men Christina Doctare skriver med sådan värme och hon beskriver en godhjärtad och omtänksam människa och åå, vad hennes rader ska betyda mycket för hans barn, det är vad jag tänker.

Sen kommer pensionatsvärden hem och jag berättar om dagen som har varit och sigge tnilsson kommer insladdande och från cd-spelaren hörs härlig bluesjazz .., det är Ljungby jazz uti Baljan Boys som spelar.

Taco till middag och livsandarna återvänder.

Livet känns bra.

En kommentar som griper ..

Utan pappa.


I ett inlägg längre ner, berättar jag om mamma som tidigt förlorade sin pappa, Erhard.

Med bestämdhet påstod hon att hon kom ihåg honom.

Själva "känslan" av honom.

Tryggheten.

Och även den där skräcken att hennes mamma skulle dö.

Den där otryggheten som gör sig ett rede i lillflickans hjärta.

Och så kommer den här kommentaren.


Annas mamma sa ...

"Tänkte också på min mamma och som Anna skrev: min mormor.

Mamma förlorade både sin pappa och mamma som 4-åring och lillasystern var 1 år.

Deras farföräldrar tog hand om dem men nästan omgående dog farfadern i en hjärtattack.

Min mamma hade precis skojat med honom då och trodde det var hennes fel att han också dog.

På nätterna lyfte hon upp farmoderns ögonlock för att kolla om hon levde.

Min mamma hade ju också varit med på alla begravningarna.

Om all denna sorg fick jag höra mycket, jag som var minst i familjen och flicka, mina storebröder hade mamma inte lika mycket koll på.

Men förstod naturligtvis väldigt lite av denna oerhörda sorg, den var en följeslagare hos mamma till sommaren 2008 när hon lämnade oss.

Kanske jag inte förrän nu förstår lite mer?"

I bokhyllan ...

I utkanten av hyllan sitter herr och fru Prickigt Djur.
Herr Prickigt Djur har ledsnat på utsikten och lagt sig till ro.


Det är när jag återvänder från landet Halland, som jag upptäcker vad som har hänt.

Min bokhylla fullkomligt bågnar under tyngden från sin last!

Det blir till att plocka ner och sortera och ringa till pv och be honom att ta med sig plugg, då, när han kommer till helgen.

Så länge ligger böckerna på mitt golv.

En bra stund blir jag sittande i soffan Ektorp och bläddrar förundrat i favoriterna.



Ååå, där är ju den här .., den som jag har läst fram,- och baklänges säkert hundra gånger och som på ett så levande sätt beskriver olika krukmakares liv runt om i Europa!

Det är i februari 1986som jag lånar boken på biblioteket i Malå.
I ännu några månader ska ättapjötten vila i min mage.

Och jag har varit och handlat och även tittat in på biblioteket och nu kommer jag hem och slår mig ner vid köksbordet - och jag tar mig inte tid att ta av mig den röda anoraken och matkassen blir stående på golvet -, nej, där blir jag sittande i någon timmes tid och försiktigt, försiktigt, ungefär som när man har hittat en skatt och förväntansfullt tar sig en titt ..., vänder jag blad i Krukmakarboken och alldeles lycklig blir jag.



Och här är nästa, av samma författare!
Underbara bilder!
Krumelurig text.


Illustratör: Sten Kärvinge.

Den sista boken som jag läser i, heter Hysons Pausfåglar.

Boken är utgiven av DN-förlaget och utkom 1990.

Jag ä l s k a r den!

Den börjar med månaden januari och så får man ta del av ett antal olika fåglar under den månaden .., det är Talgoxe och Entita .., det är Gärdsmyg och Gråsparv och ytterligare fem till.

Så här skriver herr Henryson t.ex. om Talgoxen.

"Någon gång i vår, mitt i lövsprickningen, kommer sången att ta fart på allvar och fjolårets talgoxepar återförenas inför det som stundar.
Att det ofta blir samma individer som möts igen beror inte på att det lovat varandra evig trohet. Det som återförenar dem är den älskade holken, där de båda lyckades så bra med häckningen förra året. Där sitter alltså de båda och kastar förälskade blickar på holken - då de plötsligt får ögonen på varandra. Att de råkar bli samma partner som i fjol har de antagligen ingen aning om."

Det är inte bara texten som är så humoristiskt skriven, där är helt underbara bilder av Sten Kärvinge.



På bokpärmens insida har jag skrivit som en liten dagbok.

Så här avslutar jag det hela, den 10:e april 1996:

"I holken närmast huset har herr och fru Pilfink idkat ett hett kärleksliv mest hela morgonen, men har nu fått fått konkurrens av ilskna små talgoxar.

Medan diskhon fylldes av varmt vatten, såg jag dem para sig ett tiotal gånger.

Ute på ängen har två gäss skymtats i en veckas tid."

Lediga-dags-fönstret ...

... finns i ett kök, i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Ett konstaterande ..


Tretton grader varmt i köket när vi kommer hem vid halvtiotiden.

Nu gäller det att hålla sig varm.

På väg ...

Underbar bild: Eva på Frösön.



Tre timmars tågresa och från Malmö till Ängelholm har jag tre unga kvinnor sittande mitt emot och intill mig.

Klasskamrater.

Innan vi ens har hamnat i Lund, inser jag att flickorna utbildar sig till frisörer och nu diskuteras olika lärare och frisyrer och inte att förglömma: olika hårschampon, och det schampo som jag använder (men det berättar jag inte, jag lutar huvudet mot fönstret och det ser väl ut som om jag sover ...) är sämst av dem alla .., det innehåller cykelolja och fetter, säger töserna och jag undrar hur mitt hår ser ut i den stunden?

Och det pratas om kunder och vad som är äckligt eller inte och äckligast av allt är snygga surfkillar som har små bulor i huvudet, det är så äckligt så dom kan nästan kräkas och en av dem berättar hur hon hulkar hela tiden medan hon klipper mannen med bulorna och en kvinnlig kund har så mycket gelé i håret att eleven tror att det är svamp, "guuuuud, så äckligt!" säger dom unisont.

En av flickorna är äldre än de övriga; jag ser henne inte annat än från sidan.

Två barn har hon.

Och då blir det prat om amning och förlossning och hur mycket man går upp eller ner i vikt.

"Med tösen gick jag bara upp 0.8 kg, ja, lillan åt upp mig inifrån, och det var ju toppen!" säger tvåbarnsmamman och hon som sitter mitt emot mig, hon säger att "om jag får barn någon gång, fy faaaan, aldrig att jag ska amma, nej, jag ska ha kontroll över mitt liv och amning ingår inte i min livsplanering!"

Oj, tänker jag.
Att vara gravid på sjutti,- och åttitalet var minsann annorlunda.
Själv gick jag upp arton, tjugotvå, respektive tolv kilo under mina tre graviditeter och inte ett enda av barnen åt upp mig inifrån, men så sitter jag stadigt på stolen också.

Och det pratas om ämnesomsättning och Levaxin och om hur mentalt jobbig den här utbildningen är; nästan alla i klassen har brutit samman och börjat gråta någon gång och jag inser att det är mycket man inte vet här i livet och att detta att bli frisörska är en sådan pärs, det visste jag inte.

I Ängelholm kliver sällskapet av och i deras ställe kommer en vansinnigt förkyld norska och slår sig ner och hon nyser och snyter och försöker göra det ljudlöst och den snuviga kvinnan har en grön täckjacka som ligger slängd över en grön resväska och i Båstad tar hon upp en grön ryggsäck och från dess inre plockas fram en ljusgrön termos och en liten plåtask som inte är enbart grön, utan har lite röda prickar här och där ..., och när plåtasken öppnas, uppenbarar sig två smörgåsar och till min förvåning är dom inte gröna.

Det är knappt man tror sina ögon.

Mitt emot henne sitter en man och sover.

På hans väska står det Kenya Airways.

Hela livet i ett nötskal, tänker jag.

Då är vi nästan framme.

Dåtid ...

Och här står moster Margit och min mamma.

Det är mamma som är till höger på bilden.

När bilden tas har de båda systrarna och deras lillebror förlorat sin pappa; han har dött i sviterna av en brusten blindtarm, bara trettio år gammal.

Min mormor har då blivit änka med tre småttingar, varav den som kom sist - Ivan - är bara spädbarnet.

För mig ska mamma berätta om den där eviga sorgen efter sin pappa.

"Att styvfar Haqwin var helt underbar!" det hjälpte liksom inte, säger hon.

Och i flera år ska mamma som lillpiga krypa upp i sängen hos mor Betty, så där för att vakta över henne, så inte hon också ska försvinna.

Storasyster Margit blir även hon en slags trygghet.

Det tycker jag att man tydligt ser på bilden.

Dag 2 ...

... å, då går allt så mycket lättare!

Då känns det hemtamt igen.

Vid frukostbordet pratas det om bantning - det är det vanliga förstås så här i början av veckan - och det surras också om sigge nilsson och pElle och så sånt där vanligt hitochditprat.

Så blir det kassatjänst i ett par timmars tid och mitt emot mig sitter Maggan som är ny på just den biten och så väl känner jag igen hennes oro för att göra fel .., men det går bra och jag är som en skolfröken och mellan varven frågar jag henne ..."Maggan, vad är det för plu-nummer på inrikes frimärken? just det, 1999 ..., och vad är det för nummer på en back läsk ..., precis, 7500 ...!" och efter en stund kan hon det hela och så där fortsätter det.

Precis så där brukar jag göra när vi får sommarvikarier och en av alla våra Hannor, hon skrattar ibland och säger .."å, Bettan, jag kan fortfarande det där med Athena Citron 6-pack och dom andra, ja, deras plu-nummer som du alltid förhörde på !"

Och Maggan blir lycklig.

"Åååå, jag är nog inte så dum som jag har inbillat mig att jag är!" säger hon och ser så lycklig ut.

Att lära sig hundratals olika femsiffriga plu-nummer är lättare sagt än gjort, ändå finns det kunder som blir irriterade om kassörskan inte hittar rätt på en gång.

Allt eftersom dagen går, ser jag hur mycket säkrare Maggan blir.

Ibland tittar hon upp och smajlar så glatt.

Åå, så underbart det är att se människor växa!
(Själv växer jag minsann också, ständigt .. men mest på bredden ...).

Och nu är det eftermiddag.

Då ringer telefonen.

I andra änden av luren hörs en vänlig stämma med hemifråndialekt.

Det visar sig vara Lena från Umeå som ska försöka få mig att falla pladask för ett inköp från Miljonlotteriet och innan hon har pratat sig varm för detta, så ser jag miljonvinsten för min inre syn .., eller resan - man får själv välja resmål - så jag köper sex lotter (det är vinst på var 5:e i snitt .., ja, då är det ju klappat och klart, haha ..) .... och betalningen blir i april, "ja, du kan vara helt lugn och du kan sluta med lotterna närhelst du så önskar!" säger Lena vänligt.

Jag säger att hon borde spela in samtalet och visa sin chef .. ja, löneförhöjning vore nog på sin plats för den damen.

Så blir eftermiddagen.

Eller nästan-mitt på dagen.

Nu ska här inte arbetas förrän på torsdag klockan tre och bäst det är ångrar jag mitt tidigare beslut och tar tåget till landet Halland och blir där i två dagar, så kan jag i morgon sitta vid husväggen med sigge nilsson i mitt knä och pElle intill och kaffe och kanske en macka och sol och blå himmel och kanske en promenad längs havet ..?

Vore inte det något, fröken Nilsson?

Loppisfynd ...

Här sitter dom, två Nils Dardel och en Isaac Grünewald.

Total kostnad: kanske 30 kronor.



Närbild av Grünewalds tavla ..,där en kvinna sitter på en balkong och broderar.

Jag älskar den!

Tisdagsfönstret ...

... finns också det i en liten 1:a i Ystad.

Och i stället för sigge nilsson och pElle .., ligger lilla keramikkatten och sover så gott på fönsterbrädan.

Pling i inkorgen ...

"Hej!

Jag har under lång tid läst din blogg och har då sett att du tar vara på inköpslistor.

För två veckor sedan var jag på Liljevalchs och Vårsalongen och ett av alla alster var en tavla med just inköpslistor, där konstnären samlat cirka åtta/tio stycken inköpslistor och"sicksackat" i hop dem på symaskin till en tavla.

Priset var 6 eller 8 000 jag kommer inte riktigt ihåg,tänkte bara att det kunde vara kul för dig att veta, men du kanske redan vet det, eller Du är kanske konstnären :-)

Hälsningar Christina."

Homestajling ...

Precis dom här tavlorna fanns i mitt barndomshem.
Dessa (bilderna) har jag norpat från nätet.
Jag undrar vilket fängelse jag hamnar i ..?


Med nästan ingenting kan man göra mycket.

Nu, när alla mina fototavlor sitter på en hallvägg i landet Halland, blir det tomt här hos mig.



Då kommer jag ihåg loppistavlorna av Nils Dardel för 5 kronor styck och dessa hamnar ovanför soffan, tillsammans med ett tryck av Isaac Grünewald, ja, loppisfynd det också förstås, inhandlat för evigheter sedan, om nu en evighet kan räknas i tio år.

Hur fint som helst blir det.


Grünewald.
Å, vad jag tycker om hans tavlor!
Det är inte den här som sitter på väggen, bara ett exempel på hans konst.

Och billigt.

Och jag tänder ljus i fönstret (nyputsade, aftonen till ära ...), lägger ut nytvättade mattor .., puffar till kuddarna i soffan Ektorp och tänker att livet känns så bra.

Jag bestämmer mig för att detta ska bli ett äventyr.

"Ja, vi har märkt att du har varit borta .., det har varit så tomt i dina fönster ..", säger somliga.

Men se nu ska det bli bättring.

Fru Pelargonia har fått tillökning och i tre krukor står nu småttingarna på parad.

Ännu fler väntar på sin tur.

Och ...

"Bettan här, du kan få min!" säger arbetskamraten Helene.
Det är när jag står bakom henne i kassan och är på väg hem.


... så är den allra första dagen överstökad.

Det visar sig förstås att det går bra.

Och när jag på morgonen sitter inne på kontoret och inventerar alla lotterna, så öppnas dörren allt eftersom arbetskamraterna kommer .., och glada ansikten tittar in och där sitter man och smajlar och tänker på hur underbara arbetskamrater man har.

Om man har varit borta i flera månader och återvänder, då betyder ord som "men välkommen tillbaka!"så oändligt mycket.

Och Emelie har skött allt med den äran - förstås - och det är ordning och reda och jag tänker att det här kunde hon lika gärna fortsätta med.

Att efter frukosten öppna butiksdörrarna klockan 9.00 och göra hovbugning till leende kunder och få minst fem kramar och många snällord, gör att allt känns ännu bättre.

Där är den gamle mannen som, precis som alltid, köper en Trisslott per dag ., och där är Eva som har varit stamkund i lilla kvartersbutiken och som kommer så glatt leende och där är - inte minst - fru Grå med make och å, så glad man blir!

Två timmar i kassan blir det och jag har glömt massor med plu-nummer och kommer knappt ihåg hur man läser meddelanden (som skrivs in i datorn och tjoppar upp i en särskild meny på datorskärmen som ju är vår "kassa") och utan att jag vet om det, har vi fått ett medicinskåp och kunderna köper Iprén och Nezeril och Alvedon och det är hur ovant som helst!

Och så är min halvtidsdag över.

Och jag cyklar hemåt och gör ett besök på Möllers Bageri och jag slänger en matta i tvättstugans maskin .., pratar med pv .. och tar av mig den röda Icatröjan.

Här utanför är himlen blå med några få molntussar som seglar österut .., ja, västanvinden håller i sig.

Gatorna är helt bara.

Måndagsfönstret ...

... finns på ön Ven, utanför Landskrona.

Måndagmorgon ...

Under tolv år var det arbete i lilla kvartersbutiken, rakt över gatan.
Allt gjorde man; skötte fruktdisken, skivade pålägg, stod i kassan och textade skyltar.
Idag känner jag mig som en praoelev.


Lägger mig lite efter nio på söndagkväll .., vaknar vid midnatt och tror att det är morgon.

Suckar av lättnad.

Vrider och vänder mig.

Klockan tre hör jag dompsteg från ovanpågrannen .., och en kran som rinner.

Jaha, han tänker dricka kaffe..

Somnar om.

Vaknar fyra ., och fem.

Bildörrar öppnas och stängs utanför mitt fönster.

Tänker på det som ska göras på morgonen .., försöker memorera i vilken ordning jag brukar ta det hela .., och det är måndag och lottinventering, det får jag inte glömma!

Plu-nummer surrar i huvudet .., få se nu ., gurka, tomater .,. småfrallor .., wienerbröd.

Vid kvart i sex ringer telefonen!

Det är pensionatsvärden som vill höra hur det är.

"Men varför ringer du så tidigt .., tänk om jag hade sovit ..?" säger jag.

"Ja, men jag förstod att du var vaken ... ", svarar han som känner sitt får på gången.

Och han berättar om pElle och sigge nilsson, som båda två - nu på morgonen - hade hoppat upp i sängen och velat ligga på just pv:s sida av sängen och han berättar också att sigge - som vanligt - ville komma under täcket, så där som han gör hos matte på morgonen, men se där fick han inte ligga länge .., "nej, han började ju klösas ...".

"Men det är ju för att han tycker att det är så härligt där i mörkret ....", säger jag.

Och nu är klockan 06.11 och jag ser att jag, precis som min mamma när hon skrev brev från Sydamerika, är väldigt noga med tidsangivelsen och det får mig att le.

Från radion hörs Stevie Wonder sjunga och från min utsiktspunkt här vid slagbordet, ser jag röken bolma från någon av färjorna nere vid hamnen.

Vinden är västlig.

Nu ....

... är det godnatt här, fast klockan bara är 21.08.

Och jag är sååå glad över den vackra brickan från Ikea.

Ni ska få se den i morgon!

Den påminner om den där fågelillustrationen som jag visade här på sidan för ett tag sedan.

Annorlunda ...


Pelargoniskott i dricksglas.

Knack-på-dörren hos nya grannen som verkar så rar.

Lån av tändstickor.

"Jag har bott i London i flera år, nu här i Ystad, men jag arbetar i Köpenhamn ...", säger hon vänligt leende.

Tända ljus i söderfönstret.

Biltrafik.

Biltrafik.

Tut-tut!

Vilsenhet.