onsdag 17 mars 2010

En kommentar som griper ..


Utan pappa.


I ett inlägg längre ner,
berättar jag om mamma som tidigt förlorade sin pappa, Erhard.

Med bestämdhet påstod hon att hon kom ihåg honom.

Själva "känslan" av honom.

Tryggheten.

Och även den där skräcken att hennes mamma skulle dö.

Den där otryggheten som gör sig ett rede i lillflickans hjärta.

Och så kommer den här kommentaren.


Annas mamma sa ...

"Tänkte också på min mamma och som Anna skrev: min mormor.

Mamma förlorade både sin pappa och mamma som 4-åring och lillasystern var 1 år.

Deras farföräldrar tog hand om dem men nästan omgående dog farfadern i en hjärtattack.

Min mamma hade precis skojat med honom då och trodde det var hennes fel att han också dog.

På nätterna lyfte hon upp farmoderns ögonlock för att kolla om hon levde.

Min mamma hade ju också varit med på alla begravningarna.

Om all denna sorg fick jag höra mycket, jag som var minst i familjen och flicka, mina storebröder hade mamma inte lika mycket koll på.

Men förstod naturligtvis väldigt lite av denna oerhörda sorg, den var en följeslagare hos mamma till sommaren 2008 när hon lämnade oss.

Kanske jag inte förrän nu förstår lite mer?"

3 kommentarer:

Christina sa...

Blinkar frenetiskt - det kom visst nåt i ögat...

Elisabet. sa...

Christina: ,-)

Ja, vem blir inte berörd av det hon berättar ..., jag med.

Bloggblad sa...

Ojoj... och jag påminns om att just idag är det 17 år sen min mamma dog... men då var jag ju vuxen, om än bara 42. (Om jag har räknat rätt.)