tisdag 16 mars 2010

På väg ...


Underbar bild: Eva på Frösön.



Tre timmars tågresa
och från Malmö till Ängelholm har jag tre unga kvinnor sittande mitt emot och intill mig.

Klasskamrater.

Innan vi ens har hamnat i Lund, inser jag att flickorna utbildar sig till frisörer och nu diskuteras olika lärare och frisyrer och inte att förglömma: olika hårschampon, och det schampo som jag använder (men det berättar jag inte, jag lutar huvudet mot fönstret och det ser väl ut som om jag sover ...) är sämst av dem alla .., det innehåller cykelolja och fetter, säger töserna och jag undrar hur mitt hår ser ut i den stunden?

Och det pratas om kunder och vad som är äckligt eller inte och äckligast av allt är snygga surfkillar som har små bulor i huvudet, det är så äckligt så dom kan nästan kräkas och en av dem berättar hur hon hulkar hela tiden medan hon klipper mannen med bulorna och en kvinnlig kund har så mycket gelé i håret att eleven tror att det är svamp, "guuuuud, så äckligt!" säger dom unisont.

En av flickorna är äldre än de övriga; jag ser henne inte annat än från sidan.

Två barn har hon.

Och då blir det prat om amning och förlossning och hur mycket man går upp eller ner i vikt.

"Med tösen gick jag bara upp 0.8 kg, ja, lillan åt upp mig inifrån, och det var ju toppen!" säger tvåbarnsmamman och hon som sitter mitt emot mig, hon säger att "om jag får barn någon gång, fy faaaan, aldrig att jag ska amma, nej, jag ska ha kontroll över mitt liv och amning ingår inte i min livsplanering!"

Oj, tänker jag.
Att vara gravid på sjutti,- och åttitalet var minsann annorlunda.
Själv gick jag upp arton, tjugotvå, respektive tolv kilo under mina tre graviditeter och inte ett enda av barnen åt upp mig inifrån, men så sitter jag stadigt på stolen också.

Och det pratas om ämnesomsättning och Levaxin och om hur mentalt jobbig den här utbildningen är; nästan alla i klassen har brutit samman och börjat gråta någon gång och jag inser att det är mycket man inte vet här i livet och att detta att bli frisörska är en sådan pärs, det visste jag inte.

I Ängelholm kliver sällskapet av och i deras ställe kommer en vansinnigt förkyld norska och slår sig ner och hon nyser och snyter och försöker göra det ljudlöst och den snuviga kvinnan har en grön täckjacka som ligger slängd över en grön resväska och i Båstad tar hon upp en grön ryggsäck och från dess inre plockas fram en ljusgrön termos och en liten plåtask som inte är enbart grön, utan har lite röda prickar här och där ..., och när plåtasken öppnas, uppenbarar sig två smörgåsar och till min förvåning är dom inte gröna.

Det är knappt man tror sina ögon.

Mitt emot henne sitter en man och sover.

På hans väska står det Kenya Airways.

Hela livet i ett nötskal, tänker jag.

Då är vi nästan framme.

4 kommentarer:

anna of sweden sa...

Åhhh, vilket underbat inlägg. Ett riktigt favorit-Elisabet-inlägg.

Jag älskar att åka tåg. Och jag älskar att smyglyssna på alla runt mig och bygga upp bilder av vem de är och var de kommer ifrån. Ja, för alla är ju inte lika tydliga som dina frisörmedresenärer. ;)

Elisabet. sa...

anna of sweden: man fick veta allt och mer därtill .-)

Karamellen sa...

... åh, Elisabet, du skriver så jag ser allt framför mig!

Anonym sa...

Guuuud så bra du skriver ,nu får du,allvarligt, göra något åt detta ,publicera en bok om betraktelser i livets mitt eller nåt!!Babsan