söndag 14 november 2010
Alla pappors dag ...
Tvåa från vänster är pappa, här på idrottsplatsen i Malå.
Vädur. Envis (läs: tjurig), dansant, duktig historieberättare.
Pappa var under många år ordförande i MIF och - till min tonåriga fasa - även speaker.
Tjugotvå år var jag när min pappa dog.
Året var 1976.
Det känns som hundra år sedan!
Och hans vackra handstil.
Nej, jag tänker inte på honom dagligen, men ofta.
Och med den allra största värme.
Anders fick andranamnet efter morfar Ivar.
Ni kan ju gissa tre gånger hur glad han är över det ...
Om man kan skicka farsdagshälsningar till himlen eller var man nu befinner sig, så gör jag det.
"Här pappa kommer en virtuell kram .., du som var min stora trygghet och familjens nav!"
Söndagsfönstret ...
lördag 13 november 2010
Mer behövs inte ..
Lite telefonprat med barnen.
Lördagmorgonssurr med AP som är på väg till stallmöte.
Vi pratar om glädjen i att ha djur och om pElle som ligger avslappnad på soffan.
Och häromkvällen surr med "dr Böhlander" och med Emma.
"Nå, Emma .., hur går det med spanskan ..?" frågar jag.
Och så övar vi lite.
En glimt av samförstånd. Mormor och hennes barnbarn.
Och igårkväll prat med sonen, som var på väg till jobbet i Malmö.
Han som älskar sitt arbete och tycker att det är en enda stor glädje att ta på sig uniformen.
Att han ska arbeta såväl jul som nyår, bekymrar honom inte det minsta.
Med mamma har jag inte pratat, annat än via hjärtat.
Åååå, så jag saknar dig, Ann-Gerd Nilsson!
Sammantaget: lite småprat med barnen och livet känns som b ä s t!
Forskningen går framåt ...
Lördagmorgon och vi leker doktor förstås.
pv fäster blodtrycksmanchetten på sitt högra ben och ser man på, det går tydligen lika bra!
Mitt blodtryck fortsätter att vara lågt.
Som ett smärre mirakel är det.
"Vi kanske skulle ha någon slags rehabcenter här ..., ja, för människor som upplever stress och vill varva ned lite ...?" säger jag.
(Som ett led i forskningen ser vi att ju lägre blodtryck, desto högre puls. Man kan också konstatera att pv som är vältränad .., hans hjärta slår nästan tjugo färre slag per minut än mitt. Å andra sidan har jag i hela mitt liv haft hög puls!)
Och nu blir det frukost och just då ringer den pratglade Leif Bergström från Adak till Lisa Syrén.
Så kul!
fredag 12 november 2010
pElles bäste vän ...
Utläst ...
Att läsa Joyce Carol Oates är som att befinna sig i en båt som stillsamt närmar sig ett vattenfall .., man anar att något förfärligt ska hända och man får ont i magen och vill helst titta i slutet (vilket man också gör ...) och mellan varven händer det man inte förväntar sig ska hända och ibland rörs man till tårar och ibland hatar man människorna eller somliga av dem.
Den här boken handlar om en ung kvinna som gifter sig med en predikant som, morgonen efter bröllopet, tar livet av sig genom att kasta sig utför Niagarafallet.
En månad sedan gifter hon om sig med Dirk Burnaby, advokat i samhället, och med honom får hon tre barn, två söner och en dotter.
Om deras komplicerade familjeliv .,. om sånt som aldrig pratas om och tystas ner .., om korruption och ond bråd död, handlar den här romanen.
Så här skriver Helena i Bokhora och p r e c i s så är det.
(Jag sa samma sak till pv idag och ser att jag skrivit om just detta med ont-i-magen i första stycket.)
"Har man läst Joyce Carol Oates förut infinner sig magontet, den där fysiskt betingade känslan av att den oundvikliga katastrofen är nära, ganska tidigt i romanen."
Just så.
Den handlar också om kärlek, lust och hur förunderligt vi människor reagerar i olika situationer.
Mellan varven (någonstans i mitten) tappade handlingen styrfarten och jag läste korta stycken om kvällarna när jag hade lagt mig. Mot slutet blev den väldigt, väldigt bra!
Betyget: 4 av 5.
Andra har tyckt så här.
Halleluja!
Min äldsta dotter .., och kanske den yngre också .., för att inte tala om pv .., tycker verkligen inte om min anorak.
Men själv .., älskar jag den!
Eller: dom.
Ty båda två försvann spårlöst.
(En glömde jag på pågatåget, den andra .., ja, jag har mina misstankar!)
I morgon ska jag köpa tre nya!
Och har man inte skådat en anorak i London förut, så kommer man att få göra det snart.
Såååå lycklig är jag!!
Uppdaterat: AP skriver i sin kommentar att jag alltid har haft anorak och jag tänker ... "har jag?"
Jo, men det har jag ju.
Först i flera år en varmt röd Fjällrävenanorak och sedan - säkert i flera år den också - en blåbärsmjölkrosafärgad historia från Gudrun Sjödén.
Den senare blev högt och innerligt älskad och ofta när jag hade den, sa någon ..."men å, så fin du är idag!"
Det var färgen som gjorde det hela, förstod jag långt senare.
Förmiddag ...
Gråmulet väder.
Blåst.
På soffan Ektorp ligger pElle och sover.
Reprisprogram med intervju av Inga-Britt Ahlenius.
En stark kvinna, tänker jag (och har jag alltid tänkt, ni kommer väl ihåg bataljen med Bosse Ringholm ..).
Ahlenius vittnar om FN:s nuvarande generalsekreterare och hur svag denne är som ledare.
"När företrädaren, Kofi Annan, kom in i ett rum .., då var det som om Jesus klev in ..", säger hon. Det handlar om aura och ledarförmåga.
Förstås.
Mera tv.
Johan Norberg - bl.a. Vi-skribent - säger ifrån på skarpen i fredags-paneldebatten.
Det känns som en aningen irriterad stämning i studion.
Dricker kaffe.
Besöker www.platsbanken.se och läser en annons från ett bemanningsföretag som söker kontorister.
"Bläddrande i facebook på arbetstid är inte populärt", står det.
Nej, lika så gott att stämma i bäcken.
Och så pannrummet för att få upp värme.
Tänder med ihopvirat tidningspapper .., men blicken råkar falla på sidan med födda och avlidna och jag blir stående och läser om Peter Eriksson som inte längre finns och jag förmår mig inte att slänga sidan i elden.
Att elda med ved .., gör att man jordas.
En alldeles speciell känsla är det.
Dagens fönster ...
Stjärnan är designad och gjord av Ann Lönn och fönstret finns på Vigrum Konst i Lidköping.
Och fönsterfångerska var den här madamen.
torsdag 11 november 2010
På lördag ...
... blir det gåsamiddag hos min rödvitrandiga störstasyster, hon som bor på landet utanför Hörby och har ett alldeles porrrlande skratt.
Förra årets gås var himmelskt god .., med hasselbackspotatis, en sås som fick nackhåret att resa sig av vällust (ja, jag är superlativens moder ..., ni har alldeles rätt!), gelé .., och ett gott vin .., ni förstår att det ska bli smarrigt!
Bilden visar min storasyster.
Och nej, hon lider inte av inkontinens.
Det är blomvatten som råkade komma på byxorna när hon vecklade upp papperet.
Åtta dagar kvar ...
Vilka kvinnor!
Rough aunties
Brittisk dokumentär från 2009. Fem exceptionella kvinnor har ställt sig på barnens sida i Sydafrika. Med värme, humor och glödhett engagemang hjälper dessa "tuffa tanter" de som är mest utsatta.
En film av flerfaldigt prisbelönta Kim Longhinotto.
"Dr Böhlander" tipsade mig om den här dokumentären.
Har du 1 timme och 42 minuter över ..., se den, se den!!
Vårt ständiga förfasande över snökaos, över att våra kroppar inte är perfekta .., å, det spelar ingen roll!
Allt är verkligen relativt.
Det här är en film om vad ett fåtal människor kan uträtta .., vad människor TILLSAMMANS kan uträtta .., och vad framför allt KVINNOR kan uträtta!
Mirakel, inget annat än m i r a k e l!
Jag är så totalt uppfylld av sorg och glädje och allt möjligt blandat, efter att ha sett den här filmen.
// Samma dag som min mamma hade dött, kände jag hur inte orkade vara kvar hemma i min lägenhet. Jag slängde mig på cykeln .., grät högljutt hela vägen till Ejdern där mamma nu inte längre fanns .., kastade mig på hennes säng och grät så jag skakade. Jag minns att jag, när jag cyklade och grät, tänkte att nån kunde ju se mig .., (gråta så där våldsamt), men just då spelade det ingen roll - fast tanken fanns där . På hennes kudde syntes ännu fördjupningen där huvudet hade vilat. Allt det tänker jag på, och mest kanske .., vårt sätt att hantera sorg .., när jag ser det här programmet. Nästan i slutet förlorar en kvinna sitt barn. Då .., och där .., ser man verkligen skillnaden. Och vad närhet betyder.
- bettankax sa...
-
Skrev just på fb att jag såg det härom kvällen. Makalöst bra program. Vilket engagemang. Tänkte samma som du när det kommer till sorgearbete. Snacka om kulturella skillnader. Eller handlar det mer om vem man är som person? Fast det tror jag inte. Har varit på en del begravningar och aldrig ska jag glömma vad jag sa till mitt eget barn en gång. Fast då skyller jag på att jag "inte var mig själv". Ja halleda, SOM vi försöker!!
Och vem är i tidningen idag ..
Anders och Andreas.
Bilden är från Sydsvenskan.
Tänk, om jag nu åker i fängelse för att jag norpat bilden!
Men nog borde väl stolta mammor få låna en bild om man säger var den kommer ifrån?
Annars tar jag gärna emot besök, brev och mail, om man nu får ha en dator där.
I fängelset, alltså.
(Det finns ett i Ystad .. jag kanske hamnar där ..?)
Jo, älsklingssonen, han den ende.
Tack snälla, rara Bettankax som hojtade om detta!
Det absolut bästa med bloggandet - i alla fall för mig -, är insikten man får i andra människors tillvaro och vardag.
Hur intressant som helst är det!
Det vimlar av olika yrkeskategorier!
Obs!
(Det viktigaste i det här inlägget står längst ner, det är en länk. Man kan hoppa över detta.)
Nån är illustratör, en annan gör webbsidor, en är sjuksköterska, en annan distriktsläkare, Ebbas mamma arbetar med Pro Viva ., nån är på ett socialkontor och har rena ytor i sitt hus, en tredje arbetar i riksdagshuset .., en är skolinspektör ., en läser till lärare och har en lurvig hund ., en är frilansande journalist .., en har arbetat som sjuksköterska och vill återvända till Island .., i södra Frankrike sitter en f.d. egen företagare .., några har kommit för nära elden och svett sina vingar .., väldigt många är lärare .., en är konsult och älskar att rida .., en pluggar media i London .., hennes kusin går en skrivarlinje, en tänker bara på trädgårdar .., en annan arbetar som forskare i Portugal, en har getter och tillverkar getost, en är väktare och har räkor i sitt akvarium, en bloggare arbetar på Försäkringskassan .., en, som inte skriver så ofta längre, älskar att arbeta med fisk .., en vill mest av allt byta jobb och arbetskamrater .., hon som bor på Åland är journalist .., nån är deckarförfattare .., en är brandkvinna och tar underbara bilder, i USA bor hon som just nu är hemmafru och berättar om livet over there, en är psykolog och har ett växthus, en arbetar på bank och drömmer om kärleken.., i Skåne finns en som arbetar inom polisen och har träffat min son .., i Vilhelmina sitter kusinen som är arbetsledare och i ett gult hus på en kulle i landet Halland, där finns hon som är kassörska.
Variationen är oändlig!
Och i Luleå, på NEX resebyrå, sitter Bert.
Vill ni veta hur hans dag ser ut - och jag lovar - det tycks vara full fart hela tiden, så klicka här.