Inför vad som komma skall ...

Det var Anna som ringde pv och utmanade honom på Vätternrundan.
("Rödstjärtsloppet", säger pv att det kallas).

Hon och Micke (som kanske då kan ta rygg på någon annan cyklist ...) skulle anmäla sig, ville pv möjligen hänga på?

Det ville han.

Trettio mil på en cykelsadel - å, hjälp vilken fasa! - tänker jag.

Det gjorde Anna också för några dagar sedan, då hon började svikta.

"Njaaaa .., jag får se ...", sa hon.

Men se nu kom en bild och en liten hälsning.

"Tre mil på 90 minuter!"

Det blir nog Vätternrunda ändå.

Diskussionsklubben går igång ...

I bilen, på väg till stan, lyssnar vi till nyheterna.

Mest handlar det om det förfärliga som har hänt i Japan, och om haveriet i kärnkraftverket.

Det är då vi kommer att prata om Tjernobylolyckan, 1986.

Då var jag gravid och väntade Anders .., jag minns att vi, trots olyckan, åt våra egna hallon och jordgubbar den sommaren.

"Ja, men det såldes nog mängder med jodtabletter i förebyggande syfte ...?" säger pv och menar på apoteket hemma i Malå.

Och jag tänker efter lite.

"Nä, det tror jag inte .., helt ärligt vet jag inte en enda människa som pratade om jodtabletter och vi använde oss i alla fall aldrig av såna ..., nej, jag tror inte att det var någon rusning efter såna ...?" säger jag.

Det är nästan så att pv inte tror sina öron!

Skulle vi västerbottningar, som blev så nerlusade av radioaktivt nedfall, skulle vi inte ha ätit jodtabletter?

"Nä, det tror jag inte .. jag tror att människor hemmavid - på gott eller ont -, inte hetsar upp sig i första taget ..., så näää", säger jag igen.

Om detta diskuteras det livligt i bilen och om jag säger som så .., så tycker väl pv att vi inte kan ha varit riktigt kloka där uppe.

Vi som inte hetsade upp oss.

Då bestämmer jag mig för att kolla upp det hela.

Först ringer jag nummerupplysningen i Adak (tack du underbara Anitha!) och får telefonnumret till den som 1986 var "chef" (eller gift med chefen och arbetade där) på Apoteket i Malå, nämligen den alltid så härliga Britta Holmlund.

Och ja, hon blir aningen förvånad att höra ifrån mig, men jag säger som det är .., att vi nu högljutt livligt har diskuterat detta och inte minns jag någon större diskussion angående jodtabletter och hur var det egentligen nu .., då, efter Tjernobyl .,. såldes lagret av såna tabletter ut på en gång?

Då skrattar Britta, som talar nån slags skånska, trots alla år i Malå.

Jodå, hon minns förstås detta väldigt väl.

Så här var det.

"Vet du Elisabet, det var t v å personer i hela samhället som köpte jodtabletter .., två stycken, jag minns t.om. vilka det var ...!" säger hon (men berättar inte vilka) och jag hör leendet genom luren.

Jo, jo.

Och då ler jag också.

Och pv, han tar sig för pannan.

(Men så dumt är det förstås inte att jodtabletter hemma ...).

Hälsning från Norrbotten ...

"Du Elisabet .., vad kostar egentligen snön. Jag kunde inte hitta något PLU-nummer.
Men du kanske kan scanna!?

Hej från norr."

Det är från filuren Bert förstås.

Plu-numret är 4902.

Bara så du vet.

Sånt som är annorlunda ...


Dom halländska kunderna köper säkertligen tio gånger fler jordärtskockor och broccoli än kunderna i Ystad.

Framför allt jordärtskockor.
(Kanske har dom läst detta ...?)

Och sötpotatis också.

Och djupfryst lax.

Annat som man tänker på, är att kvinnorna som handlar väldigt ofta har "fixade ögonbryn", antingen tatuerade eller tunna, tunna streck .., jag har aldrig sett det på så många kvinnor som här!

Ytterligare en insikt ...

Under veckan i Dalarna kunde jag konstatera att såna här moderna telefoner sannerligen är beroendeframkallande.

Det hände, när vi satt framför tv:n, att två barn och deras föräldrar satt med var sin "telefon" och surfade runt på Facebook och andra sidor.

Nästan som fastlimmade var mobilerna i deras händer.

Så är det överallt numera, tycker jag.

Även i Vietnam.

Titta på den översta bilden av de vackra kvinnorna, klädda för bröllop.

Gissa vem som fyller år idag ....

Jo, han som är så himla bra på att gräva fram fakta av alla de slag och som är så generös (bjuder schangdobelt på fika när man ses i Stockholm, då, på Svens vernissage på Söder) och rolig och snäll!

Nästan sedan jag började blogga (i september 2005) har han varit med på banan, åtminstone för mig.

Vem?

Rexxie, förstås.

"Darling Rexxie"!

Stort grattis härifrån!

Vad som gör en människa glad ...

Slalomåkarna Patrik & Hilda testar pjäxor hos uthyraren någon mil från Sälen.
Patrik till vänster .., han som ska bli så lycklig över dimman som lägger sig över topparna.


Under en av dagarna i Dalarna, pratar vi om vad som får en att bli glad.

Jag vet precis vad som gör mig glad .., det är när människor vågar bjuda på sig själva.

Några exempel.

1. Dom första dagarna i Sälen bor även pv:s dotter Hilda där, tillsammans med sin pojkvän Patrik. Patrik är storvuxen och en av de absolut lugnaste människor jag vet och han har en slags stillsam värme/humor.

När Hilda och Patrik återvänder till stugan efter första kvällens skidåkning, då är Patrik aningen skärrad. Bara aningen. Någon slalomåkare av rang tycker han sig inte vara och har inte heller åkt så mycket som flickvännen och när vi frågar hur det kändes .., så säger han leende .., "ja, det var rätt hemskt .,. jag var ganska rädd, ja, faktiskt mest hela tiden!"

Dag 2 råder dimma i backen och då blir Patrik rent av lycklig.

Vid hemkomsten berättar han:

"Idag var det så dimmigt, ja, nu såg man inte hur högt uppe man var, nu gick det jättebra!"

Sånt får mig att le!

2. Och så stafettvasan och Micke har kört första sträckan och kommer i mål i Mångsbodarna.

Micke är en utpräglad tränings, - och tävlingsmänniska och berättar livfullt i bilen om hur det var vid starten.

"Alltså, jag hade redan i förväg beslutat mig för att i n t e ta rygg på någon skidåkare framför mig .., då skulle jag kanske köra slut på mig .., men .., jaaa .., efter ett tag insåg jag ju att det var ett onödigt beslut .., för jag hade inte en chans att ta rygg på någon alls, alla var så snabba!"

3. Sist av allt .., Anders står och väntar på att pv ska lägga på fäste på hans skidor, det är innan Micke har avverkat sin sträcka och ska växla över till svågern .., och pv pysslar med skidorna och säger till Anders att ..."ja, ta och testa nu, så du vet om dom känns bra ...!"

Runt omkring oss står vana skidåkare med tajta byxor och annan tjusig utrustning och Anders tittar sig lite villrådigt omkring .,. vill gärna testa på en undanskymd plats, så där .., så ingen kollar.

"Ja, testa nu!" säger pv.

Då tittar Anders (som har stått på längdlöparskidor e n gång!) på oss och säger ..." ja, det känns väl .., kanske bra .., ja, jag vet egentligen inte hur det s k a kännas ...?"

S o m vi ler!

4. Eller Anna som glatt och villigt erkänner att hon är "skiträdd" när hon är med i någon hopptävling med Taurus!

Just så är det.

Människor som vågar blotta sig .., som inte låtsas .., ååå, vad jag tycker om såna!

Lördagsfönstret ...

.... hittar man i stugan i Sälen.

Detta var utsikten när vi satt runt köksbordet.

Och morgonsolen var på väg upp och förgyllde grantopparna lite, lite.

"Nej,tack ...."

Idag på jobbet sa jag till chefen och hans fru, att jag inte vill bli fast anställd.

Jag vill känna mig fri.

Och jag lovade att inte säga upp mig så där hux flux och ha så lång uppsägningstid som man har som anställd, men jag vill verkligen känna att jag inte är uppbunden av bokstäver.

"Men ...!" sa pv häpet och skakade på sitt huvud.

"Ja", sa jag, "så är det".

Just så.

Och tänk .., i två dagar har allt flutit på och jag känner att detta kommer jag att fixa, det tror jag verkligen ..,och äntligen sitter numret för honungsmelon - 4344 - och palsternacka - 3053 - och jag känner hur mycket jag älskar det här jobbet, även om det är kämpigt.

Sista tre timmarna arbetade jag med L.

Sextio år och helt utsliten i lederna ., vaggar fram när hon rör sig.

Stel i nacken .,. ont i höfter och ben och fötter.

Innan affären öppnade, avtackades M som nu går i pension.

Hon har varit en solid klippa i charken ., sååå kreativ .., och gör de allra vackraste uppläggningar - stora, ljuvliga festfat och smörgåstårtor - och charkdisken garnerar hon elegant med meloner och snittade gurkor på högkant och annat som livar upp.

"Vad som väntar ..,? Tja, vi ska så småningom åka till Thailand på semester, ja, vi har alltid rest mycket och åååå, så jag ska njuta!" sa hon när presenten plockades fram.

Bara en massa glädje ..., inte en tår.

Hon sa att hon hade älskat sitt arbete!

Nu tar A över chefsskapet i charken och det blir säkert bra, bara hon får ordning på sitt svullna knä.

Om åtta år är det min tur.

Ja, med pension, menar jag.

herr sjöholm ....


den allra vackraste dialekten

- vackrast av alla -

den lyssnade jag till idag

det var en en man som skulle hämta ut ett paket

han kom från Ekenäs i södra Finland

och hette Sjöholm

han heter det nog ännu

en annan kund sa - så där tjungande -

"jo, jag är från Österbotten i Finland och nog hör jag var du kommer ifrån, bara tvärs över viken .., i Västerbotten ...".

"tvärs över viken"

det var så där så att jag ville gråta nästan

fråga mig inte varför

en annan kund

som hämtade ut ett stort paket

visade sig hete Anjou i efternamn

som ett päron

när allt är relativt ...


kväller

på spåret och god mat

fast i omvänd ordning

pElle får ljumma kycklingbitar

och putsar sedan pälsen

jag säger till pv att jag är svimfärdig av trötthet


i japan

har jorden rämnat

Frukost i fjällstugan.
Alla tre barnen på rad, ett barnbarn, en kamrat till barnbarnet och en måg.
Lycka.

Nollsjutrettiotre.


Nu stundar tio timmars arbete, därefter ledighet fram till tisdag klockan tre.

Halleluja!

Och himlen är ljust blå .., småfåglarna kvittrar .., och ikväll ska jag bara n j u t a.

På Spåret .., Skavlan .., god mat .., det kan inte bli bättre.

För en vecka sedan åt vi frukost vid den här tiden och gjorde oss klara för stafettvasan.
(pv kontaktade stugvärden igår .., sex veckor nästa vinter är redan bokade och då kommer det att finns en bastu i lilla stugan alldeles intill där vi bodde .., nu ämnar vi boka bums).

Tiden hastar.

Som alltid.

Dagens fönster ...

.... och en vacker kvinna, allt från Stockholm.

Bilden togs en sommardag för några år sedan.

Anita fångade ögonblicket.

Fotoutmaning ...

"En ovanlig bild".

Om man tillhör de enjängdas skara, ja, rent av är ordförande i den föreningen, då har man inga ovanliga bilder i sina mappar.

Nej, här är det "vanliga bilder" som härjar!

Den här får duga .., pv som klipper ner vildvinet i hans mammas sommarhus, då, när hon ännu levde och var pigg och kry.

Efter middagen ....

Unga och vackra damer (och ben) på Sergels Torg i Stockholm.
"Va? Vill du ta en bild på våra skor ...?" sa töserna häpet.
Jag sa att det ville jag.

Arbetar man från kvart i nio till kvart över sju, har man inte så mycket att berätta.

Möjligen att man har träffat rara och trevliga kunder .., fått en kram av den rara arbetskamraten Lena som arbetade klart och åkte hem vid ett eller två .., och jag har hjälpt en äldre herre att leta efter koffeinfritt kaffe och just innan stängningsdags kom han tillbaka och bytte till ett vanligt kaffe .., "ja, ja, späd ut det med vatten ..., så blir det inte så starkt!" föreslog jag ..., och jag har lärt mig namnet på hemtjänstkvinnan som kommer och handlar till sina ..., ja, vad heter det .., sina "brukare", kanske ..., och på lunchen åt jag indisk snabbmat och pratade med Bodil och Peter (vi surrade om vilken sorts mat vi tycker om ., Peter vill inte ha ris och då faller förstås resmål som Indien och Kina bort ...) och samme Peter berättade att han, sin ungdom till trots, är totalt slut på efter en heldag i charken och oftast bara ramlar ihop i soffan!

Jag tror att han är tjugotvå.

"Min flickvän vill gärna göra allt möjligt på kvällen, gå ut och så .. men inte jag, jag orkar inte .., jag är så trött ...", sa Peter.

Och jag gjorde mejeriordern och är bombsäker på att det blir för lite till i morgon och för detta har jag aningen ångest .., (men Carina får öka på tills på lördag och förresten hade självaste chefen beställt galet också och det känns ju befriande ...) .., ja, det är vad som har hänt, plus att jag har lärt mig lite mer om Svenska Spel (nu kan jag ordna kuponger utan att ringa på hjälp) och när postmannen kommer och ska hämta posten, vet han mer än jag själv och jag hade god lust att ge honom en kram, när han sa hur jag skulle skutta mellan menyerna.

"Ja du .., inte hade jag trott att jag skulle bli postkassörska vid 57 års ålder ...", sa jag.

Då sa postmannen att han, som först hade varit snickare, därefter nästan-färdigutbildad slöjdlärare -och diverse annat -, inte hade han trott att han skulle bli lastbilschaufför och åka runt och hämta post!

Och så log han ett varmt leende.

Ett samförståndsleende.

När klockan är halv åtta kommer jag hem och tänk, då har pv middagen klar.

Allt känns bra, förutom trötta ben.

Mina spiror ser inte ut som dom på bilden här ovanför .., dom är mer som "klabbar".

Och ute blåser friska vindar, men kvällstidningarna meddelar att vårvärmen är på ingång.

Hörde ni?

Vårvärmen är på gång!

Alltså finns det hopp, även idag.

sannerligen en insikt ....


går man och lägger sig vid niotiden

struntar i att läsa den tjocka boken

bara drar täcket över sig

då

är man rätt pigg

när morgonen randas

ja, tänka sig

man hinner till och med att städa

innan det är dags för avfärd

- och nu kvittrar fåglarna -

det finns hopp

Dagens fönster ...

På Båtmässan hittade Turtlan ett vackert fönster som fick henne att ta fram håven.

Tjopp, så låg det där och sprattlade i nätet!

Så här skriver avsändaren.

"Här på Mässan finns en avdelning med gamla fina otroligt vackra träbåtar.

Hantverk och omtanke tänker jag.

Denna båt är från 1909 och är vacker som få.

Så från en båtmässa så skickar jag ett båtfönster.

Turtlan."

Tack snälla! säger jag.

Igår ...

.... nästan som vår, även om vinden var frisk och bitande, där nere vid havet.

Idag ligger ett vitt snöpudertäcke på gräsmattan.

Igår var det helt ljust ute vid halv sju på morgonen.

Det är det inte idag.

Omtänksamhet ....


Jag sitter i personalrummet och dricker kaffe.

Två stycken är vi.

Då tittar Bodil - chefens fru - förbi.

Gluttar in lite försiktigt, men fortsätter till sitt kontor.

Efter en stund frågar jag henne om det var mig hon ville ha tag i?

Jag tänker att jag kanske har gjort nånting fel och så ville hon inte säga det inför någon annan.

"Nä, jag tänkte bara .., ja, om du hade suttit där själv och fikat .., ja, så hade jag gjort dig sällskap, så där så du inte hade behövt känna dig ensam ..", säger hon.

Då blir man glad.

Just nu är jag så trött och slut på, så jag svarar på era kommentarer i morgon.

Så får det bli.