Som hundra år ...

... känner jag mig ikväll.

Men dagens hundraåringar är ju superpigga och går på gym och springer maraton.

Ja, ja.

Som tvåhundra då.

Gladpost!

Först ett vykort från London, där Thomas dotter Hilda med pojkvän varit på lillsemester.
Den som känner mig, ja, vet ju att det var mer än himmelskt att vara där - i London - och jag hade berättat så mycket om vilken underbar stad och vilka underbara människor där är .., så liiiite orolig var jag kanske.
Tänk om nu dom inte ...?
Det gjorde dom. 
Så här börjar texten: "Hej på er! Tack för tips om Hyde Park - vi sitter där nu med te och "crisps". Dimmigt och stillsamt, mångfald av fåglar och otaliga ekorrar."
Allt blev till belåtenhet och vykortet inhandlades här.

Och på namnsdagen - ett hemgjort kort från alltid så rara Solbritt i Ystad -!
Titta, längst uppe i vänstra hörnet .., där skymtar Kung Karls Spira som är Västerbottens landskapsblomma.
Den växte nere vid sjön i Malå .., bland sälgbuskarna!

På ena sidan en bild som Solbritt hittat och "då kom jag att tänka på dig ...", skriver hon.

Och idag .., en vinst till uppmuntringslotteriet!

Det är Eva på Frösön som ägnat sig åt det där nya, vars namn jag inte kommer ihåg just nu.

Tänk, så fint att hänga i julgranen!

Ett från hjärtat stooooort och varmt tack till alla tre!!
Sååå glad jag blev!

DBIV för Anne i Mantorp ...

Hej Elisabet!

Två saker var bäst i veckan. Först var det Maxi-Yatzy-matcherna mot yngsta barnbarnet där jag
fick storstryk. Vi har spelat 5 matcher och inte en gång har jag vunnit, men nu ska jag lägga mig
i hårdträning.

Så var det söndagsutflykten, 5 killar, 2 hundar och en farmor. Vi fick en hel del trattkantareller och
även gula kantareller i våra korgar. En del äts upp av familjen, men en del säljs i lilla affären som
äldsta sonen och sonhustrun äger. Det är verkligen närproducerat, eller hur!

Anne i Mantorp

Och när jag röjer lite, hittar jag ...

... mängder med prassliga par-avion-brev från min mamma.

Ett är skrivet den 9:e mars 1980. 
Då bor mamma ute i den argentinska djungeln, ett ökenområde nära gränsen till Bolivia.
Hon bor i ett litet, litet vitrappat hus och där finns ett enda rum som hon använder som mottagning. Runt omkring på "campamentet" vimlar det av rishyddor där indianerna bor.
Mamma är då 59 år, min Anna är 4 och Maria är 8.
Själv är jag 26.

Så här skriver hon som en gång var min mamma.

"Klockan har just gått över tvåslaget, detta betyder som bekant att åter känner jag min människovärdighet komma ..
Solen skiner även denna dag - en underbart vacker dag -!
På morgonen blev det ett tidigt uppstigande, ty Annie skulle ha söndagsskola för första gången under detta år. Hon talade om Moses i vassen och det var intressant. Det var över 100 barn, därtill massor med mödrar och fäder. Sedan drack Annie och Olle kaffe hos mig, Frisisas har varit hit för penicillininjektioner, jag har dragit ut en tand på en fru från Hito, varit ute på campamentet och gett injektioner i tre hyddor, gjort middag till mina tre skyddslingar, diskat och vaskat, steriliserat instrument med mera. Pero, ahora si ahora es tiempo para mi toma una tasa de café.

Jag har kokat detta kaffe som var kvar sedan ni var här. Ett paket med kokmalet hade klarat sig från stenbildningar, så nu ska jag njuta av detta mellan skrivakterna.

Igårkväll lyssnade jag till ett kasettband från december -78 där Anna kammar dig och pratar under tiden.
Det framkom att hon väntar barn. Hennes man hette Iaa något, men vid din fråga om han inte hette Tommy, svarade hon "ipland". Ipland med p.
Hon stammar lite rart och jag njöt av bandet, både Anna och Maria snackar så jag ömsom grät och skrattade! Detta kommer att vara intressant att ha när hon blir äldre - om vi, mot allt vad jag tror - får någon framtid här på jorden.

Annars, vad sysslar ni med en dag som denna?
Kallt och rimfrostigt, kanhända? Ute med hundar och barn - nere på sjön eller uppe i slalombacken -?
För egen del ska jag läsa, bibeln först, sen spanska.

Klockan fem ska jag - jämte Frisias - till Olles på kaffe och tårta. De ska bara bjuda för bjudandets egen skull, det är ingen bemärkelsedag. Jag har ju aldrig orken att böka till tårtor och dylikt, jag har inga ägg heller förresten, ty jag vet ju aldrig om mina fina höns värper eller ej, men Frisias kommer vare sig jag har tårtor eller inte. De känner sig nog ganska ensamma här ute.

För övrigt sitter det ofta kaffedrickare på min galleria, eller thedrickare. Jag har en strid ström av herrar - sällan damer -. Damerna pratar s.g.s. aldrig, så det blir dåligt med tankeutbytet där.
En och annan, Fru Torre och några andra chacener/fruar, hon som bodde intill staketet. kunde också yttra sig ibland.
Men det finns kvinnor som inte vet vad deras män heter. Jag frågade en fru som ofta är hit med sina barn, vad hennes man hette - ty jag tänkte be honom köpa bensin åt mig -.
Nej, se det kunde hon inte riktigt komma på vad han hette. Senare kom hon hit i sällskap med sin syster som är en riktig pratkvarn och hon visste vad han hette.
Hon sade att i vanliga fall visste systern vad maken hette.
Arma människor! Man kunde tro att de tjänstgör som madrasser och inget mera!

Krama nu varandra från mig!
Hälsningar från á mor.

DBIV för mig själv ....

Förra veckans bästa .., det var dom där tre lediga dagarna. 

Känslan av att hinna leva fullt ut.

Att i lugn och ro kunna äta frukost på morgonen .., gå på långa promenader med harry .., kunna sitta hur länge som helst och titta på småfåglarna ute vid lilla eken.

Allt sånt.

Och att få glädjas åt julrosen som nu på alla sätt och vis försöker fånga ljuset.

Och lyssna till vacker musik.

Vilken gåva.

DBIV för Ulrika i Västmanland ...

 = Det bästa i vilken vecka? :-D

Nåja... bilderna jag skickar är iaf från förra veckan.

 

Lilla Virka... hon är en sån tröst nu när jag har så djävulskt ont. 

Hon krafsar och klättrar för att komma så högt upp på mig som möjligt. 

Nära, nära vill hon vara.
Då blir man gladare en stund.

 

 

// Elisabet säger: under en period när vi bodde i Malå, hade mina barns pappa såna problem med ryggen och minns jag rätt var det just ischias. Han låg ett helt dygn platt på parketten i vardagsrummet, tog sig inte upp alls och bara skrek rakt ut när han rörde sig, så till sist ringde jag en av läkarna hemma och han kom från en middag hos goda vänner och sa att jodå, han skulle mer än gärna ge smärtlindring, men det blev på "egen risk" och efter en stund kunde exet andas ut (läs: han blev nästan "hög" och började svamla ...), men upp tog han sig inte. 

En annan gång - det var i Skåne -, skulle han ta upp en strumpa och råkade böja sig lite fel och det slutade med färd till akuten (jag körde, han låg fyr-om-fot i baksätet och hojtade när jag tog rondellen lite för hastigt .., ja, jag lekte väl ambulanschaufför ..) och där fick han promenera med gå-stol och sedan ha korsett när vi, några dagar senare, åkte bil upp till Västerbotten, det var då när Anna skulle ta studenten. 

Så ryggelände är minsann inte att leka med! 

Krya på dig, allra käraste Ulrika!

November ...

Hela världen tycks grå och disig .., inte ens kajorna verkar pratsugna.

Och vi går på grusvägen mellan åkrarna och hälsar på bonden som kommer körande och i min vänstra anoraksficka har jag köttbullar-med-utgånget-datum som lockbete och harry springer i sick-sack och upptäcker en råtta eller liten mus och han, harry, hoppar precis som rävar gör .., hopp-hopp .. men hittar inget och så går vi hemåt och hela tiden nynnar jag på den här sången.

Idag börjar jag fyra och slutar åtta; det är ett extrapass för den semestrande Lena, som dessutom fyller år idag.
Skulle du läsa här Lena, så stoooort grattis från mig!

Det här med lediga förmiddagar, det är så ljuvligt så det går inte i ord att beskriva.
Tänk, så mycket dagsljus man hinner fånga!

Att vi - pv och jag själv -, sen inte kan äta middag tillsammans så ofta, ja, det får man ta.

DBIV för Eva från Tyresö ...

Mina barnbarn får inte sälja jultidningar.

Mamma Maja gillar inte vare sig de stora löftena om belöningar eller kvalitén på tidningarna.

Hon har lovat pojkarna att baka och göra julkransar till dörren i stället.

Nu hjälper jag till.

Så får de sälja till grannarna.

Häromdagen hade jag plockat mossa lingonris och annat grönt och vi satte igång.

Kransarna blev fina med ståltråd och tidningar.

Och tänk mitt på mossan på golvet i hallen satt plötsligt en citronfjäril.

Underbart vacker med en sommarhälsning!

Onsdagsfönstret ...

... kommer inte från England, men väl från ett av vårt lands vackraste landskap - nämligen Jämtland -.

Vilken stämningsfylld bild .., passar utsökt nu i gråa november.

Så här skriver fönsterfångerskan: 

"Så skickar jag en fönsterbild. 

Bilden är tagen på Rödön, hos en vän som driver en liten gårdsbutik där. 

Vi var dit igår eftermiddag just som solen var på väg ner bakom fjällen. 

På gården finns en gammal vacker stenladugård och där, på ett av de gamla fönstren, där såg vi solens strålar."

På torsdag blir det dragning ...

... i uppmuntringslotteriet och boken "Jag vägrar dö nyfiken" är förstapriset.

Bilden visar nog ljudboken, men här gäller vanliga böcker.

Vill någon fler vara med, så har ni möjlighet fram tills på torsdag mitt på dagen.

Ni kan ju det hela vid det här laget .., men har ni glömt adressen så är den bisse151@gmail.com

Ni kan ju gissa vilka kommentarer det blev ...

.. när vi med postburen idag fick tre stora, stora resväskor med taggar från SAS, ja, just det.

Det var alltså så SAS skulle lösa krisen?

Hemköp sköter väskutlämningen.

(Men det hela visade sig vara så att en familj besökt New York just som det blev översvämning och på inget sätt i världen fick man med sig sina väskor .., nu kom dom så här. Inspected, stod det på alla tre.)

Och så några kvällsfönster ...

... från Munktellmuséet i Eskilstuna.

 

Halvusel mobilbild.

 

Så skriver Mian, men se, det tycker jag inte alls att den är.

DBIV för Monica i Frankrike ...

Mitt bästa i veckan (och nu vågar man ju snart inte vara med när man vunnit tre gånger:-) är ändå att lilla barnbarnsflickan L fyllde ett år. Att tiden gått så fort är nästan ofattbart, faktiskt också för föräldrarna.

Det här är en drömbebis - söt som socker förstås, glad alltid, skrattar och ler och utvecklas precis som hon ska. Har nästan aldrig varit sjuk, har haft turen att ha båda föräldrarna hemma under de första 9 månaderna. Har ammats hela tiden men äter nu helt själv och tar snart sina första steg verkar det som.

 

Här är lilla L på sin första utlandsresa, 9 månader gammal - hon och hennes föräldrar hälsade på oss under en het Provencevecka i augusti. Hon klarade värmen förvånansvärt bra men fick förstås doppa sig i plastpoolen i trädgården till och från.

 

Förstås var det stort kalas häromdagen med tårta med ett ljus och många presenter berättar den stolte sonen. Att barnbarnen skulle vara "livets efterrätt" har jag aldrig förstått innebörden av men att det är otroligt roligt med de små, det tycker jag!

 

 

DBIV för Gunnel ....

Sonens godkända förarprov.
Stor glädje för alla i hans närhet.
Nu kan hans planer för framtiden i Kalifornien gå in i nästa fas.
Gunnel

Det bästa delen i mitt jobb ...

... är att skriva skyltar!

I säkert tjugofem år har jag fått pyssla med pennor som heter Textus nr 5 och jag har - under tiden på Ica i Malå - stått uppe på en vinda nära taket och textat säkert tjugo skyltar per vecka och blivit kräksjuk av ångorna från färgen ..., nu är det en skylt i veckan, men vilken glädje den skänker mig, den där enda skylten!

Har man dessutom en chef som ger en fria händer, när det gäller vad som ska stå på skyltarna, är det ännu bättre. Det finns dom som absolut inte släpper den biten.

Nu ska jag ta mig kaffe och en lussekatt och sedan lägga in ett DBIV från Gunnel.

Gissa, vad harry vill äta till lunch ....

Det är den han står och spanar på ...
Lunchen.

Jo, stuvad ekorre .., det hade varit nånting.

Och strax efteråt kom ekorrens kompis skuttande och då började harry nästan att s - k - a - k - a.
Av upphetsning.

DBIV för annannan i Portugal .... 

Det var egentligen hela veckan med olika yrkesrelaterade besök på tre olika platser i England. Men alldeles speciellt att kombinera ett möte med att min förhoppningsvis blivande samarbetspartner tog mig med på en vandring i Peak District utanför Sheffield.

Hälsn
annannan

Det bästa med att ......

... jobba eftermiddag och kväll, det är att man är pigg på förmiddagarna och kan titta på tv-program som man missat tidigare, just för att man har arbetat ..., och att man då - på ett annat sätt - kan ta till sig det hela.

Så fungerar det för mig.

Alltså har jag nu suttit i loppisfåtöljen och tittat på Sommarpratarna; den här gången med underbare Stefan Einhorn, jag-vill-prata-utan-att-bli-avbruten-Leif-Silbersky, härliga och lättrörda Pernilla Wahlgren, vackra Lotta Gray och den till synes så sympatiske Hannes Holm.

Sen kan man ta påtår och en lussebulle.

Sånt som gör hjärtat glatt ..

Effe (egentligen Efraim) och Märta Wretlind var grannar till oss när jag växte upp.

Effe var jägmästare på Domänverket., (således pappas chef under ett antal år), Märta hemmafru och i familjen fanns döttrar och minst en son och där fanns även tant Svea som var piga eller hembiträde; hon hade vitt förkläde och bakade skorpor som förvarades i en burk av plåt.

På det lilla taket  mot farstutrappan, hade Effe låtit sätta upp svalbon ..., och hela somrarna flög svalor fram och tillbaka till sina ungar och när man satt på bänken på bron, kom svalorna flygande likt projektiler!
(Där kom långt, långt senare den här madamen att tillbringa många år.)

Och trädgården var berömd .., busslaster med turister kom och beundrade Effes aklejor!

Varje sommar kom Effe och Märtas barnbarn upp på besök; främst var det dottern Margarethas tre döttrar - Ingrid, Märta och Karin -  och under några sommarveckor blev Karin och jag själv bästa kamrater och tillbringade mest hela tiden tillsammans .., - varje sommar likadant -, vi cyklade till Solviksbadet och Karin hade en korg med uppfällbart lock och där i fanns hennes marsvin - vem hade sett ett sådant på Ringvägen tidigare ? - och hon hade såklart moderna kläder (blommiga manchesterjeans, t.ex.), såna som inte fanns på Nystedts Ekipering på Storgatan.

Karins storasyster Märta var fräknig och skrattig och det är väl ungefär det jag minns.

Tills nu.
För så finurligt är det ju, att via facebook kan man åka baklänges i tiden och plötsligt har jag en vänförfrågan för Karins storasyster Märta, hon den fräkniga!

Mejl åker fram och tillbaka och jag får en snabbspolad film - men med bokstäver - där hon berättar om sitt liv .., om smärta och sorg och stor glädje. Och hon skriver att  "jag minns din rara pappa, alla hundvalparna, din mamma som var så energisk  och du själv så positiv även som liten."

Tänk, så lite man vet om hur andra människor uppfattar det som är ens familj!

Och så får jag veta att hon målar!

Så jag går in på hennes hemsida och tar mig en titt .., jag gör det lite artigt, men faller pladask!

Och läser bland annat följande ....

"Jag började måla i elvaårsåldern, fängslades av fruktträden i full blom i vår trädgård i Oxelösund, som jag på alla vis försökte visualisera.
Ännu tidigare fascinerades jag av duschstrålar sedda underifrån, och hur jag skulle kunna avbilda dessa på papper."

Men ååå, vilka underbart livsbejakande tavlor!!

Här finns fler alster att vila ögonen på.

DBIV för Eva på Frösön ....

Det bästa under veckan var söndagens tur till stugan. Strålande sol och krispigt på marken. 
Vi tränade Otis under en timme och sedan gick vi in i stugan och drack varm choklad och åt bullar. Elden sprakade i kaminen och ljusen spred en mild låga. 
Och så tystnaden, så kompakt och så underbar.

Några andra guldstunder har varit de vid köksbordet. Massor med pyssel på gång och det är så lugnande för själen. Då mår jag som allra bäst.

Kram Eva