onsdag 21 november 2012

DBIV för Ulrika i Västmanland ...

 = Det bästa i vilken vecka? :-D

Nåja... bilderna jag skickar är iaf från förra veckan.
 
Lilla Virka... hon är en sån tröst nu när jag har så djävulskt ont. 
Hon krafsar och klättrar för att komma så högt upp på mig som möjligt. 
Nära, nära vill hon vara.
Då blir man gladare en stund.
 
 
// Elisabet säger: under en period när vi bodde i Malå, hade mina barns pappa såna problem med ryggen och minns jag rätt var det just ischias. Han låg ett helt dygn platt på parketten i vardagsrummet, tog sig inte upp alls och bara skrek rakt ut när han rörde sig, så till sist ringde jag en av läkarna hemma och han kom från en middag hos goda vänner och sa att jodå, han skulle mer än gärna ge smärtlindring, men det blev på "egen risk" och efter en stund kunde exet andas ut (läs: han blev nästan "hög" och började svamla ...), men upp tog han sig inte. 
En annan gång - det var i Skåne -, skulle han ta upp en strumpa och råkade böja sig lite fel och det slutade med färd till akuten (jag körde, han låg fyr-om-fot i baksätet och hojtade när jag tog rondellen lite för hastigt .., ja, jag lekte väl ambulanschaufför ..) och där fick han promenera med gå-stol och sedan ha korsett när vi, några dagar senare, åkte bil upp till Västerbotten, det var då när Anna skulle ta studenten. 
Så ryggelände är minsann inte att leka med! 
Krya på dig, allra käraste Ulrika!

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Tack rara du!

Nej den här smärtan önskar jag ingen. Det är precis som du skriver - man skriker rätt ut när man gör vissa rörelser. F r u k t a n s v ä r t.

Får se nu om pillercocktailen jag tar 3 gånger om dagen hjälper nåt. Det skulle ta nån dag eller två innan jag ska märka något (hurra, suck).

Anonym sa...

Stackars, stackars Ulrika! Vet hur smärtsamt ryggont kan vara. Efter två omgångar diskbråck och ischias
som handikappat mig under många år, är jag nu av med eländet. Det tar tid att bli av med, men så småningom försvinner värken.

Tröstkram från Anne i Mantorp