Efteråt ....
I en timmes tid ligger jag raklång och stirrar rakt upp i taket hos tandhygienisten.
Å, som hon arbetar!
Det skrapas och filas och för mig är det ett smärre mirakel att tänderna alls sitter kvar efter behandlingen!
Mellan varven - då hon byter instrument eller ber mig skölja munnen -, blir det småprat om allt och inget. Mest om våra arbeten.
"Själv har jag fått nytt schema och är nu ledig alla fredagar, ååå, det är underbart, även om jag förlorar mycket pengar på det .., men
äntligen hinner jag med att leva också!" säger hygienistdamen, som - om hon inte nu hade det yrke hon har -, skulle vilja arbeta mer kreativt.
På väg ut för att betala för eländet, hamnar jag bakom en äldre kvinna som också är klar och nu ska göra rätt för sig.
"Nästa gång jag kommer hit, då har jag fått ett nytt knä, ja, det ska ske nästa vecka!" säger kvinnan och tycks så lycklig.
I väntrummet sitter tre svartklädda män.
En av dem läser Svensk Damtidning, vilket får mig att le lite.
Jag tycker verkligen att människor i södra delen av vårt land - i
synnerhet skåningar, men även hallänningar -, är artigare än människor norröver, men i
väntrummen, där råder tydligen nån slags annorlunda lag.
Inte en enda hejar eller hälsar, ja, jag är van sedan skånetiden och gör det .., och då hälsar ju dom övriga, men inte annars.
Sen hemöver.
Tankar bilen .., rastar harry .., tittar i postlådan som är tom .., brygger kaffe .., upptäcker att jag har glömt att betala en räkning .., passerar hallspegeln och noterar att luggen som jag så noga plattångade innan folktandvårdsbesöket, nu är lika lockigt som innan.
Varför ger jag bara inte upp?
