Kanske är det så ...?

Dom senaste veckorna har jag varit så gräsligt trött.
Ibland har jag lagt mig på sängen i sal 1 och sovit en timme eller två, till och med tre, fast det bara varit eftermiddag.

Idag däremot, har jag klarat hela dagen!
Ja, nästan hela.

Först hade kören Västanvind konsert i ett äldreboende inne i centrala Halmstad och det var så roligt att se så många människor och mycket glädje var det också och pv stod där med sina läsglasögon och sjöng med inlevelse och jag tänkte att jag tycker så mycket om honom.

Längst till vänster i kören, eller näst längst till vänster, står en mörkhårig kvinna i 40-årsåldern.
Hela tiden när hon sjunger så ler hon med hela ansiktet, ja, hon är som en mental doppvärmare; som ett element!

Lagom till kaffet med finska pinnen, gick jag fram till henne och sa precis vad jag kände.
Tänk, om en sån människa hade arbetat inom vården! Vilken lycka för patienterna!

 

Efteråt åkte vi till Harplinge, inte långt från Haverdal, och tittade på släkten Göranssons nytillskott, nämligen småpojkarna Elliot och Alfred, två veckor gamla. 

Gossarnas pappa heter Roger och är född i England och därifrån hade nu farfar och farmor kommit för att hjälpa till och där satt vi i vardagsrummet och på bilden håller jag i lille Alfred och maken till stillsamma småttingar har jag väl aldrig skådat! 

Jag var arton år när jag fick mitt första barn, här är mamman och pappan långt mycket äldre, men oj, så mycket trygghet och naturlig självkänsla som seglar omkring och kanske är det därför att allt bara flyter på? 

Det var helt enkelt underbart att vara där! 

Och här sitter mamma Maria med lille Elliot och där är pv, pappa Roger (javisst, jag pratar bara engelska med dem! sa han leende, - vilken gåva - att bli tvåspråkig så där per automatik) och där är också Alice, deras Jack Russel. 

Sist av allt blev det ett besök på Göstas Café i Steninge, där vi åt middag. 

En äldre man - kund i affären och kommer alltid till min kassa - satt vid ett bord och jag gick fram och hälsade och det var så roligt att se honom! 

Och sen var jag pigg i det närmaste hela kvällen! 

Sonen ringde och pratade lääänge och det blev mycket skratt och jag sneglade på partiledardebatten och tänkte att jag är en sån som nästan alltid kan hålla med den som sist hade ordet; nästan alla har nåt vettigt säga. Mest förtroendeingivande - i mina ögon -, är Jonas Sjöstedt.

Ja, det blev en sån bra dag det här.

Det var då tanken slog mig .., jag tror helt enkelt att jag har varit dödligt uttråkad på att gå hemma och inte kunna göra så värst mycket, ja, även om vädret varit så fint och jag blivit solbränd och allt .., ååå, vad jag saknar detta att träffa andra människor! 

Det är nog därför jag har varit så trött.

Jo, det är vad jag tror.

Det bästa och vinnarna ....

I senaste dragningen blev det tre vinnare och det var Eva på Frösön som vann smörkniven som inhandlades i Sälen (vi har en likadan som jag bara älskar!, så leeeen och fin!) och min affärskollega Jessica på Ica i Västerås, hon får en påse små, små Leanderklockefrön - gåva från Solveig i Dalarna -.

Lotha som pillrar med örhängen ...

Förstapriset var örhängen, förfärdigade av Lotha, dotter till min kusin Barbro, ni vet, mellansystern.Vinnare blev ingen annan än Lothas mamma och då loooog vi så här mycket.

Det är Lotha som syns på bilden och det var hon som hade gjort örhängena som gick till Monet i Frankrike för ett tag sedan.

Tack till er alla; ni som bidrog med glädjen och ni som stod för vinsterna!

En dag att minnas ....

Det finns dagar som man minns mer än andra; igår var en sådan dag.

Härlig frukost .., och sen många timmar ute i det gröna .., plantering av blommor och så det vanliga: ajöss med all ork vid tretiden och ishavskyla inombords, men så är det ju.

Pv påminde om en Duracellkanin; allt hann han med!
Jag hade nämligen funderat på en träbänk i växthuset, så där direkt till höger, så krukorna kommer upp lite, så jag frågade om han kunde tänka sig att snickra ihop en dylik av gamla brädor (kom ihåg att jag betalade 200 kronor för en liten fyrkantig träbytta på loppis!) och till min stora förvåning satte han igång nästan genast och bänken blev kanonbra!
Ja, inget för Gröna Rum kanske, men betalar man villigt ett par hundralappar för det som ser gammalt och utnött ut, så blev det här perfekt.

Då ..., tänkte jag att det ju hade varit ännu bättre med två bänkar ,-)
Den andra gjorde han igår ("ja,  nu när du ändå har cirkelsågen framme, så ...?")  och ni anar inte så fint det blev!
Flera gånger gick jag in och slog mig ner på stolen .., bara satt där och njöt.

Eckes plantor ...

Mitt i alltsammans kom Ecke på besök (han är nästan blind och man får vara på helspänn så han inte snavar över sladdar, krattor och pinnar som harry dragit hem ...) och han hade med sig fyra tomatplantor och talade om hur vi på bästa sätt skulle förfara med gåvorna.

Sen fortsatte pv av bara farten .., han rensade nog bort 1 miljon  maskrosor .., klöv ved (ja, med vedklyven), såväl till oss som till Ecke, jag gjorde grekisk sallad till lunch och pv stekte upp korv och potatis till middag.

Klockan 21.00 däckade vi.
Någon mådde illa (pv) och jag frös och sa att "om du hör nånting som dunsar till i natt, så är det mina fötter som har ramlat av och fallit på golvet ...".

Vaknar 03.00 ... (nu är det nutid) tar ett blått piller .., lyssnar till Tiomilasändningen från skogarna kring Eksjö, tar en bild av ljuset utanför .., lyssnar till småfåglar och innan pillret gjort verkan, ja, då kryper jag nära, nära pv ..., upptäcker att fötterna inte längre är iskalla och ligger vaken i tre timmar och tänker varma tankar om nattpratarna i radio, ja, om sportradion också.

Idag strålar solen - precis som igår - och nu har den idoge pensionatsvärden satt två vetedegar och senare blir det konsert på ett äldreboende (så roligt! jag ska följa med ...) och kanske ett besök hos Gösta och Sonjas dotter som blivit mamma till två små pojkar, Alfred och Elliot.

Stor, stor glädje och tacksamhet!

Söndagsfönstret ...

Hej,

Här kommer ett fönster från min systers hästgård i Ranarp utanför Båstad. 
Kall men solig morgon med utsikt över den nyanlagda ridbanan. 

Roligt och lite annorlunda att vara i Sverige en kort minut!
 
Kryapåsig-kramar frånMonet

Dagens fönster ...

Här får du ett fönster som jag tog när vi var på Lantzarote i vintras.

Vet att jag tänkte på dig när jag såg och fota det men minnet är väl lika rörigt som fönstret och därför får du det först nu.

Inne i den lilla butiken fanns allt möjligt som man inte behövde, trots detta följde lite ödlor med oss hem i resväskan :)

Kram Christel

// ... som också insett att nu var det dags att ta fram fönsterhåven! hälsar bloggmadamen.

Och här är vinnarna - tre stycken -!




Tack alla rara bloggvänner - med eller utan blogg - som så generöst har delat med er av er glädje!

Och tack för att ni är så tålmodiga.

Det här med orken efter operationen, har det varit si och så med.
Mest så.

Det går bra på förmiddagarna, men sen vid tre, då åker proppen ur och det med besked!

Nåja, det går säkert framåt.

Tack också till mitt kusinbarn Lotha som stod för förstapriset - fina örhängen - och till Solveig i Dalarna som vill fröa av sig lite och har gjort det med besked.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Kolmårdens djurpark igår.

Det var det bästa.

Alla skötte sig så fint inget tjat o bråk.

Fina upplevelser bland djuren och bra gemenskap

mellan barnen. Avbrott med mackor och pommes frites!!!!

Då sken solen en stund annars var vi minsann påpälsade.

Linbana delfinshow (jättefin) och rovfågelsvisning.

Men allra bäst blev de två tivoligrejorna. Alla fick åka utan kö hur mycket de ville.

Här syns treåriga Karin med morfar och lilla Märta framför  .

Vilken glädje!

Fribiljetter fick dottern av en läkare. 2400 kr hade allt kostat för sex vuxna annars.

Kram Eva i Tyresö

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!

Det bästa för mig hände förra veckan (gills det?).
(Elisabet säger: det spelar ingen roll när det var .., det är själva glädjen det handlar om).
Jag och vår yngsta, ja så Otis förstås, åkte på en roadtrip i Jämtland. Vi tänkte oss inte åka så långt men det blev nog 30 mil under dagen. Vad vi inte tänkte på när vi gav oss iväg ut i "obygden" var att vägarna är under alla kritik den här tiden på året (värre än vanligt). Smala och leriga grusvägar där man kan köra ca 40 km/timmen. Vår tur tog därför lång tid och det blev kväller innan vi kom hem igen.

Vi såg många renar och ett antal tjädrar. Här och var fanns det mycket snö kvar. Solen strålade på oss hela dagen och allt var så makalöst vackert.

Kram Eva

Det bästa med ....

.... bloggeriet, det är att man kan gå tillbaka och kolla lite.

Eller mycket.

Så det gör jag.

Jag öppnar fliken från december 2010 när jag hade fått protesen till mitt högra knä och där läser jag detta. 

Sen känns det bra.

Jaha, ja.

Då går det över.

Andra maj i landet Halland ...

Vaknar fem .., somnar om .., vaknar sex - då tar pv harry på cykelrunda till hamnen och tillbaka -, sen kommer han upp och lägger sig för att vila igen .., vi ligger och pratar till vid sju ..., lyssnar till P1 och den sympatiske programledaren som ställer bra frågor (det handlar om Ukraina) och sen .., händer det som väl aldrig har hänt mig på tjugo år .., jag somnar om!

Plötsligt ringer telefonen!
Det är Äldsta Dottern och jag tänker att nä, jag orkar inte svara så här tidigt, men det visar sig att klockan är halv tio och intill mig sover pv så gott och jag får titta två gånger på klockradions display och på mobilen, jodå.

"Men mamma! Ni brukar ju vara klockrena att ringa till hur tidigt som helst, menar du att ni låg och sov!?" utbrister hon häpet.

Jo, så var det.

Och jag har drömt de mest otroliga drömmar (utan piller) och har svårt att ta mig in i Verkligheten igen.

Nåväl.

Sen tar vi bilen och kör till Ullarp och handlar ägg.
Utanför lagården står den  här hönsburen med dvärghöns ..., två små tuppar och deras damer.
Det ser lite torftigt ut och jag har lust att fylla på med maskrosor, men dom har väl bara inte fått frukost ännu?

På väg från bondgården .., genom en öppen bilruta  hörs smålammen brääääka.

Och så hemöver.
Det är isande kyligt om bara fötter .., termometern i bilen visar på 9 grader ..., men i solskenet hemma på altanen är det hur som haver varmare än i köket och nu ska jag slå mig där ute och bara njuta en stund.

Senare ikväll blir det dragning, bara så ni vet.

Det bästa för mellansystern ...

Hej, det bästa som hänt är att vi sjösatt lillbåten, kört upp den till Killingsnäs och för första gången i år varit till stugan på Malmön.

Här kommer ett båtfönster från igår.

Kram från kusinen.

Fredagsfönstret ...

Idag ska ni få lite variation i fönstervisandet; det har - av naturliga orsaker - blivit väldigt mycket norpande av fönster från den allra, allra närmaste omgivningen.

En som insåg detta, att nu var det ändå dags att variera, det var i alla fall Ulrika, numera i Närke.

Det bästa för Bloggblad i Söderköping ...

Det bästa i veckan var helt klart att för första gången mata ett lamm… jag som är uppvuxen i asfalten har bara erfarenhet av familjen får i färdigberett skick, fårskinnsväst, ullstrumpor etc. 

Vilken känsla det var när den lille rackaren sög tag i nappflaskan och åt med kraft. Sen var han kaxig och buffade på mig, som om han hade haft stora horn och varit en riktig bagge. Han sträckte fram nosen som om han bad om att bli klappad, sen drog han sig snabbt bakåt, tog sats och buffade till handen rejält.

Jag vet inte hur många gånger vi gäster avbröt oss och tittade ut till lammen på altanen under kvällen… tur att jag inte behöver städa den altanen sen…

Marianne

Dagens fönster ...

... finns i ett litet gult hus nedanför en kulle - och alldeles intill en liten bäck och en hästhage  -.

Ni känner nog er hemma snart i det här rummet.

Tror jag.

Det bästa för Lena i Gävle ...

Hej på er där nere och krya på dig bästa Elisabeth, snart är du på banan igen det är jag säker på!

 

Det bästa för mig alla kategorier är att jag efter många år av väntan blivit farmor, vilken lycka att se de fina föräldrarna, som fått en liten Sigge. 

 

Sedan har jag varit i Undersåker i min dotter och hennes familjs fritidshus under påsken och där har jag mina 2 andra barnbarn som är stora nu och jättefina ungdomar. 

 

Det är en härlig känsla när man ser att ens barn mår bra och lyckats här i livet.

Idag har vi snö i Gävle, men den töar nog snart bort!

 

GLAD VÅR önskar jag alla i Sveriges lång land! 

 

Hälsn Lena i Gävle

Det bästa för Gunnar i Jämtland ...

Och tänk, att pv:s brorsdotter bor nästan-granne med Gunnar!

Hej, hej...

Det bästa på länge för min del var när Kajsa och Emil hämtade min gamla Opel-84 för en vecka sen.
Dom blev jätteglada över att få en sån fin bil.
Visserligen går den bara på tre cylindrar, men den startade snäll i alla fall.

Men jag blev nog minst lika glad att bli av med den.

Gunnar.

Brev från Bolivia ...

Brevet skrevs den 1 oktober 1984 och mottagare var mammas goda vän Gertrud i Sthlm.

Mamma hade då - när hon skulle putsa fönster - dråsat rakt genom en ranglig pall och hamnade på sjukhus i staden Tarija.
Så här skriver hon, bland annat.

"Kära Gertrud!

Så ligger jag här på sjukhuset i Tarija. Gick åstad och bröt sönder vänster knä ordentligt - tre frakturer - den 20/9. Sedan dess har jag legat med gips upp till grenen efter operationen.
Även om ett benbrott verkligen inte är något att rekommendera, så har det faktiskt varit intressant att se hur den bolivianska sjukvården fungerar på riktigt.

Tvåmiljonertjugotusen peso kostade operationen. Den officiella kursen är 5000 peso per dollar. Därtill 20 000 peso per dag för vården. Skillnaden är givetvis oerhört stor jämfört med svenska förhållanden. Varje patient får betala för alla blodprover, mediciner och behandlingar och det är för mig en fullkomlig gåta hur alla dessa människor som inte har någon lön klarar sina sjukhusräkningar!
Missionen hjälper givetvis väldigt många, men omöjligt alla.

Sedan är det rysligt tungarbetat.
Den dag jag blev inlagd - klockan 14.00 på dagen - sade de män som sköter om att skaffa patienter på bårar till och från röntgen, att de var totalt slut på! Jag var nummer 21 som de kånkade på! Två lastbilar hade samma dag störtat utför några av alla dessa KUSLIGA stup som är utmed bergväggen där vägen slingrar sig fram. Åtta döda och elva svårt skadade!
De enda skyddsräcken som finns utmed stupen är alla dessa kors som talar om hur många som dött varje gång.
Men som du förstår, så är det helt obeskrivligt sköna vyer man upplever efter den vägen!

Som jag skrivit så har jag haft besök från Malå, nämligen missionspastorns son Daniel och så min dotterdotter Maria, dom var här över sommarlovet. Därmed ska väl ingen hemlängtan infinna sig innan april -86 så jag räknar med hemresa.
Det var sååå roligt att få ha "familjeliv" under några veckor!

Ha det så gott! Hälsningar i mängd - Ann-Gerd."

Getinge tur och retur ...

Tid hos distriktssköterskan klockan 10.00 och vi kör via Steninge och längs vägen ser det ut så här ..., den allra vackraste och skiraste bokskogsgrönska!
(Jag varnar redan nu för en läbbig bild på slutet .., den som är känslig kan sluta läsa här).

I väntrummet är det ombonat och hemtrevligt .., det märks att där nog är många småttingar på besök.
En docksäng finns .., och jag minns hur jag själv lekte med dockor långt upp i åren .., bäddade och bytte blöjor och lade dem fint tillrätta under täcket!
På byrån i mitt flickrum fanns en burk med puder .., det användes också till dockornas rumpor.

Vid ett litet bord sitter två mjukisdjur och väntar på kaffe.
Blir man varm i hjärtat av allt detta?
Svar: ja, det blir man.
I alla fall jag.

Selfies hit och dit, jadå, det kan man bjuda på när man är så glad för att bli av med agrafferna!
Det som ser ut som smuts på linnejackan, är knapparna.
Såå lortig är jag ändå inte!
I bakgrunden sitter pv och väntar .., han är lite orolig, vill väl helst inte titta på när agrafferna ska tas bort .., det här med sjukhus, sprutor, blod, sår .. njaaaa, det är liksom inte hans cup of tea.
Nu kommer hemska bilden.

Där till vänster ligger agrafferna .., liiite nyps det när dom tas bort.

Det har gått tre veckor och en dag sedan mitt vänsterknä sprättades upp och nu är det så här bra.
Allt är okej ..,, häftklamrarna plockas bort av sköterskan som heter Eva och känns trygg och lugn.
Nytt plåster sätts på .. ,och näää, jag får inte bada ännu, i havet alltså, det måste vara  helt läkt först, allt för att inga bakterier ska hitta vägen in och ställa till något elände!

Sist av allt blir det ett besök hos sjukgymnasten.
Jag får böja och sträääcka och tänja och han säger att det ser jättebra ut; fantastiskt, säger han.
Tänk, jag som aldrig tränar (då menar jag så där som pv) eller håller på, att det - detta till trots - kan bli så bra!

Nu fattas bara tio grader till, så är det helt perfekt ..., och så måste jag lära mig att inte vila på högerbenet, det som jag har gjort i ett par års tid och när han visar mig, så blir det alldeles extra tydligt att det är det jag gör.

När jag berättar att jag ibland släpper kryckorna, så säger han att det är helt okej, jag känner själv hur det går och om två veckor tror han att jag kan sätta mig vid ratten, ja, egentligen redan nu, men för att vara på den säkra sidan så ...

Och sen åker vi hemåt och dricker kaffe och tar en skiva sockerkaka - sen kör pv iväg till jobbet - och jag ska lägga mig raklång på soffan och fira allt detta.

Med vad?
Jo, Svensk Damtidning!

Det bästa för Jessica i Västerås ...

Hej Elisabet!

Nu var det länge sedan jag var med.

Mitt bästa var annandag Påsk, på kvällen då mina döttrar kom hem efter att ha firat påsk hos deras farmor och farfar i Härnösand.

Kvällen var ljummen, jag grillade och tjejerna spelade badminton och skrattade och jag blev överöst med kramar och snälla ord.

Kände mig som den rikaste personen i hela världen och så otroligt tacksam.

Kram, Jessica

Det bästa för mig själv ...

Igår kändes det underligt .., nästan som om det hade vänt.

Det värsta den här gången, det var den där stunden när jag skulle få ryggmärgsbedövning och satt grensle över operationsbordet och fyra kvinnor sprang runt omkring och en höll fast mitt huvud - liksom neråt - och en sa "Elisabet, skjut rygg som en katt!" och mitt högra ben som dinglade började skaka som ett asplöv och jag kände mig så ohyggligt utlämnad och ville ropa "maaaaamma, kom!", men jag är ju sextio år och mormor och borde veta bättre och vad fanns att känna oro för?

Ja, det kan man fundera över.

När det borrades och hamrades som värst, kom en rar sköterska och stod intill på min högra sida och hon strök mig över handleden och jag ville säga att jag älskade henne.

Ja, jag har haft svårt att ta mig ur den där känslan och kan inte lika enkelt som tidigare titta på akutsjukhusoperationsprogram i tv.

Men igår, då liksom vände det.

Jag kunde gå på ett annat sätt .., mer  f l y t a n d e ..., och jag kände mig ..., pigg.
Trött också, men mest pigg.

För en stund sedan kände jag lusten  att baka komma över mig.

Så jag hämtade allt vad som behövdes och nu finns där en sockerkaka i ugnen.

Det kändes bra, nästan så att jag blev rörd och ville gråta.

Och tidigt på morgonen ringde först Den Äldsta och vittnade om glädjen med nattjobbet hos familjen som ursprungligen kommer från Turkiet och är så snäll och rar mot henne och en stund senare kom ett mms från AP på väg till jobbet; hon hade tagit en bild av en man eller kvinna som satt i en busskur tillsammans med sin hund och så blev hon så rörd över den så uppenbara kärleken mellan hunden och dennes matte eller husse och själv blev jag också rörd. Och glad.

Ungefär så har det varit.