Den där glädjen ....

I allt detta gråslask (ja, i alla fall här) kommer små solskensstrålar i form av glädje.

Vad var det då som strålade lite extra?

Jo, friherrinnan hade varit på middag i ett gult hus på en kulle (tillsammans med Sonja och värdparet) och maten var god (förrätt, t om!!!) och det blev mycket prat och skratt - om allt möjligt -. Och så hade denna travintresserade madame tittat på tv när Björn Goop vann Prix d´ Amerique, sånt gör henne uppåt.
"Där fick fransmännen tji!" skrev hon.

I Dalarna hade Kerstin (lifelivingitnow på ig) skaffat sig ännu ett par nya glasögon - ett par progressiva - och oj, så mycket bättre hon nu ser!

Gunnar i Jämtland anslöt (heja, en karl bland alla kvinnor!) och berättade om glädjen när Tuppen Ture och hans damer nu äntligen fick sandbada - en stor lycka för fjäderfän -!

Eva i Tyresö hade hittat en bok som hon föll pladask för - "Ut ur mörkret" -.
"Jag hittade den på biblioteket och den öppnade dörren till en ny värld för mig!!
Hur mörkt var det hos mormor och morfar före elektriciteten???
Ingen att fråga ...
Hur kändes det i mörkret?
Satt de vid spiseln eller kakelugnen?"

Ulrika (som haft våldsam söndagsångest redan på lördagen .., hoppas att det ordnade sig!) vittnade om lyckan i att promenera i skogen. Ingenting kan för henne vara bättre!

Eva på Frösön, hon ägnar sig åt julpyssel och jag ska genast tinga några julgransbollar med domherrar på - ååå, så fina dom är -! (Längst ner till vänster bland bilderna).

Själv kände jag en slags sorgesam - inte glädje - mer tacksamhet, över förtroendet från den lilla tösen som berättade - utan att berätta rakt ut - att familjen splittrats och att hon inte längre kunde komma till affären som vanligt .., att hon har flyttat från orten.
Ååå, det gjorde mig så ont, tanken på hur vi vuxna styr och ställer över våra barns liv och dom får helt enkelt bara följa med på resan. Det gäller även mig själv och mitt liv och mina barn.
Men ändå .., stor, stor tacksamhet över att hon berättade, den rara tösen.

Och så glädjen över att två nätter på raken ha fått sova rakt av.
Just nu ligger vi i skilda sovrum.
 (Skönt även för pv som ideligen väcks av mig som hojtar att han ska vända sig om!)

Så var det med den här veckans glädje!
På instagram fick jag en fråga som fick mig att le stort.
Så här stod det (avsändare var roadsidesweden).
"Hur är nu reglerna med Veckans Bästa på din blogg? Frågar åt en kompis.  ,-)

Jaha, nu ser jag ju, det är Tony i Brämhult!
Svaret är enkelt: det är inga särskilda regler .., men om man känner att man vill dela med sig av nånting som gjorde hjärtat extra varmt eller glatt, då bara mejlar man in det till bisse151@gmail.com och så lägger jag in det på sidan. Gärna bild till, men det är inget måste.
Man får skicka in det när man känner för det.
Inga vinster, bara detta att dela glädjen med andra, men det är ju å andra sidan inte det sämsta!
Välkommen! Hälsa kompisen - hon den rara -.

Igår, för fem år sedan ....

Ja, då var det på pricken fem år sedan min katt pElle tackade för sig.
Och kan  ni tänka er, i skånska Staffanstorp, i en dagbok, där har dagboksinnehaverskan skrivit om just detta, då, när det hände. pElle blev nitton år.

Och tänk, att en liten (nåja, ganska rund) katt kan sätta avtryck så att någon minns.
Tack snällaste Torun!

Själv hade jag inte en susning om det här, att det var just det datumet, men  nu vet jag ju, så jag gick tillbaka och läste. Och log.

Ja, just ja .., det var dagen därpå, när han kommit till katthimlen, som pElle skrev ett par-avion-brev till bloggvännerna.

Dagens fönster ...

"En fönsterbild till dig på väg hem från jobbet. Tror att det ska bli ett garage. Fulsnyggt tycker jag att det är".

Så skriver Barbro/Babsan i Uppsala.

Läckert tycker jag och tack snälla, rara för att du tog dig tid att ta fram håven!

När man går åt var sitt håll ...

Tösens inköpslista, då, för ett par år sedan.

Ikväll kom lilltösen på sju, åtta år in i affären; hon som i somras högljutt hälsade mig välkommen tillbaka från flera månaders sjukskrivning, då, när hon stod i kassakön mitt emot mig.
Hon som gjorde mig så innerligt glad!
Nu har jag inte sett henne på länge och senast var hon sig så .., ja, lite olik.
Rufsig i håret .., så mycket mera dämpad.
Och jag har tänkt att hennes pappa har haft sin syster på besök, eller möjligen sin svägerska, de gånger han tittat in i affären och handlat.
Aldrig med sin fru.
Flera gånger dessutom.

Idag kom den här rara tösen och jag hade kö i kassan, men hon sträckte bara fram nånting som skulle återlämnas och så looog hon sitt finaste leende och jag sa hur roligt det var att se henne, det var så länge sedan och då sa hon att .."du förstår, vi har flyttat och pappa också, nu bor jag inte längre här, jag bor i ..., men jag har saknat dig också".

Då förstod jag.
Hade det nu inte varit kö med människor som väntade på sin tur, hade jag lämnat kassan, gått runt och omfamnat henne, men det kunde jag inte. Men jag ska allt skriva ett litet brev till henne och berätta hur mycket hon har betytt för mig.

Här nedan har jag kopierat ett inlägg från augusti 2016.
Det handlar om just den flickan.

"Igår i kassan .., det är lilla ... 5 år, och hennes mamma och lång kö bakom.
"Hej Bettan!" ropar .... som är den mest pratglada lilla fröken man kan tänka sig.

Hela hon smajlar

Och efteråt, när varorna packas i, hör jag henne fråga sin mamma ..."mamma, när blev vi kompisar egentligen, Bettan och jag ...?"

Ännu mera kaktusar ...!

Ja, jag skrev ju i dagens-fönster-inlägget att allas vår Rexxie skulle komma med lite information vad beträffar den här konstnärliga utsmyckningen vid Falu lasarett.
Jo minsann, så blev det också.

Det visar sig att konstnären heter Jan Kruuse.
Om konsten kan man läsa här.

Om Jan Kruse själv kan man läsa här.

Allt detta tack vare Rexxie, som i en kommentar skriver att han ska hålla en google-kurs (egentligen enbart för Bert i Luleå),  kanske skulle vi alla anmäla oss? Han är nämligen fenomenal på att hitta på nätet!

Så här skriver Bert i en kommentar till Rexxie: Du måste ha fuskat, Anders. Inside-information från ngt håll. Jag letade på "falu lasarett konst", "faluns ....", "offentlig konst falun" m.m m.m.Vad skulle jag ha letat på.

Och tack fina, rara Kerstin (lifelivingitnow på instragram) för bilden!

Kortkursen är redan på plats: (tack Rexxie)!

Skriv "Falun lasarett kaktusar" och så klickar ni på sök. I resultatet bläddrar ni sedan ner lite så hittar ni dalarnaskonstforening.se där konstnären nämns.

Lätt som en plätt!
Anders

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!

Det bästa denna vecka:

Att jag kan fortsätta på mitt jultema. Just nu målar jag julkulor. Jag har fått ischias och kan bara sitta kortare stunder men just de är så glädjefyllda.

Igår åkte vi ut till stugan och grillade mackor till lunch. Att se vår fyrbening gräva i snön är så underbart, han älskar snö. Och i år finns det ju mängder av den varan.

Kram Eva

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

Denna veckans det bästa är middagen hos Elisabet och Pv.
Väldigt god mat. Trevligt samtal om både det ena och det andra.

Och idag var det ännu en höjdpunkt:  Prix d`Amerique och Sveriges Björn Goop körde sin häst först i mål. Där fick Frankrike tji.

Nu väntar Handboll så nu knyter jag tummar och tår för vinst.

Friherrinnan

Söndag i slutet av januari ...

Första riktiga natten som vi inte delat rum och pv säger att han har sovit nåt så vansinnigt gott.
Det förstår jag.
Att inte ideligen behöva bli väckt av någon som säger "vänd dig om!", måste ju ge bättre sömn.
Och jag sover också.
Harry och Nelly blir kvar hos mig .., tidigt på morgonen ligger Nelly behagfullt utsträääckt på pv:s sida; hon tror förstås att det är för hennes skull han bytt sovplats.

Läser DN.
Oj, det kommer att bli knepigt utan helgläsning på riktigt papper.
Fascineras av Martina Müntzings panoramamålning av hennes egna barn med kompisar.
U n d e r b a r!

Mindre trevligt är det att läsa om biblioteket i Åmål och de problem som har funnits och ännu finns där. Åååå, man blir .., betryckt! Arg! Ledsen! Förtvivlad!
Ungdomar som helt enkelt inte vet hur man uppför sig.
"Svenska moppekillar. Snuskillar", berättar bibiliotekarien.
Och jag tänker .., har vuxenvärlden slutat att uppfostra sina barn, för allt handlar väl till syvende och sist om uppfostran? I alla fall det allra mesta.

I min ungdom (ett klart ålderstecken att läsa dom tre orden ...) reste vi oss upp (vi som satt eller hängde i trappan) när läraren Carl-Olof Sjölund med raska steg kom klivande uppför trappan till tyska-salen och det tyckte man förstås var fånigt .., att han fordrade respekt, men när jag läser DN-artikeln tänker jag att "ååå, tänk om han hade varit bibliotekarie i Åmål!"

Ikväll är det konsert i Ängelholm - det är Halmstad Kammarkör som uppträder - och hela morgonen och förmiddagen har pv suttit i det som kallas "Gunnars rum" och övat och övat och övat på samma melodi. Texten är på danska, så alldeles enkelt är det inte.

På sängen, bakom pianot, ligger sigge nilsson och sover så gott.
Själv är jag tacksam över att pianot fick flytta från vardagsrummet till gästrummet.

Plötsligt plingar det till i min mobil.
Ingvar Kamprad är död.
Det känns nästan som en avlägsen släkting har gått bort och när jag tittar mig omkring finns här i huset hur mycket som helst som har med Ikea att göra.
Värmeljus, kronljus, ett soffbord och en soffa.
Gardiner.
Älsklingslamporna.
Dubbelsängen en trappa upp.
Badrumsmattan och en några handdukar.
I det stooora vardagsrummet i Malå agerade bokhyllan Ivar (i flera sektioner) rumsavdelare.
Och jag minns den allra första soffan, inhandlad 1973 - i jeansklätt tyg - och så låg att exets farfar nästan behövde lyftkran för att alls ta sig upp ur den! 

Och jag älskar att Ingvar Kamprad förbjöd dem att höja priset på varm korv och jag tycker väl också om att han är smålänning - eller var -.
Tack Ingvar! vill jag säga.
Tack för att du grundade Ikea och därmed gav mig så mycket glädje var gång jag besökt varuhusen i Kungens Kurva, Malmö, Kållered eller Helsingborg!
Och när vi körde hyrbil i Australien och upptäckte ett blågult Ikea-varuhus, kändes det nästan som om vi var hemma!
Och tack Ingvar för all varm korv och den goda lingondrickan, något som troligen räddat en del förhållanden - uttröttade äkta eller blivande äkta par som försökt jämka sina idéer om ett vackert hem - stått i kö en stund, betalat och slutligen uthungriga räddats av den billiga korven!
Det var finurligt av dig!

// På Aftonbladets sida där nyheten om Ingvar Kamprads bortgång meddelas, där har hundratals, kanske tusentals människor skrivit en sista hälsning.
En lyder så här och fick mig att le:
"Hoppas inte himmelriket blir lika svårfunnet för dig, Ingvar, som utgångarna på dina varuhus. Vila i frid".

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Veckans allra bästa, det var dagens två skogsrundor.

Solsken och runt nollan, kanske ett par plusgrader, och skooooog.

Det finns inget jag älskar mer än att vara i skogen.

 

 

Ena turen gick till den lilla sjö där jag tog säkert hälften av sommarens 76 dopp.

Fick jag välja en enda sak att göra resten av mina dagar i livet så vore det att få vara i skogen. Då skulle jag vara alldeles nöjd.

 Ulrika.

Dagens fönster och en hel drös med kaktusar!

Alldeles underbart finurligt tycker jag att det här är; härligt gröna "kaktusar" med inifrånbelysning och allt detta finns utanför lasarettet i Falun!

"Handblåsta glasskulpturer i en av Falu lasaretts innergårdar, upplysta inifrån av fiberoptik", är det enda jag hittar på nätet om detta. Inte ett ord om vem som har gjort dem?
Nåväl, vi har ju alltid Rexxie .., vi får säkert besked vad det lider.

 Det är Kerstin i Dalarna som tagit bilderna - åååå, tack snälla! - säger jag.
(Kerstin som ofta och med ojämna mellanrum - och för egen del - får besöka lasarettet och ändå ALDRIG klagar. Jag fattar det inte! Du måtte vara gjord av ett särskilt virke!)

Titta, så fint!

Ja, men visst är det läckert!
Och påhittigt!

Glädjekällor ...

I maj blir lilla Nelly fjorton år.
Helt ärligt är hon nog inne på sista versen nu.
Mest hela dagarna sover hon djupt och Harry kommer ofta, ofta fram och slickar henne runt nosen, på ömse sidor och hon bara sover vidare.

Härom dagen (häromdagen) körde jag ner till parkeringen vid havet och lät på så sätt henne slippa den första biten på asfalt och grus och så fick hon skutta omkring på ängen.
Igår besökte hon frissan - det vill säga jag klippte henne - och hon blev så fin, så fin.
En oändlig glädespriderska är hon, lillpigan.

Vi har sedan flera veckor tillbaka rensat ut julen.
Men julkorten har legat kvar i rottingkorgen och flera gånger har jag plockat fram dem och läst om och om igen. Ååå, så roligt det är!

Sällan har det kommit så vackra jukort som 2017!
Ser ni domherren?
Den är målad av äldsta dotterns svärmor i Upplands Väsby.
Och där var - bland annat - julkort med spets och fina krusiduller och ett med småpojkar och där var mians blå kort och ett handskrivet brev från Tyresö och ett stort, rött brev från Vetlanda.

Och stora kort och små kort och en prydlig handstil från Lysekil.

Och alldeles helt vanliga tomtar med röda luvor!
Helt underbart!
Nu ska den här samlingen läggas i en plastpåse med röda snören som håller ihop det hela. 

En till sak som gladde hjärtat.
Sonja har flera gånger frågat om det födelsedagskort hon skickat har kommit fram, men nej, det hade det inte och hon har förklarat att hon hade svårt med postadressen; var det Stensjö (som förut) eller Ugglarp? Nej, kanske skulle kortet inte alls komma fram., tänkte vi.

I torsdagskväll, när Sonja och friherrinnan var här och just på väg att tacka för sig, upptäckte jag att pv tagit in dagens post och lagt den på köksbordet. Och vad skådar jag där .., om inte födelsedagsbrevet från Sonja!! Exakt tolv dagar tog det för det hela att komma fram, men fram kom det! Tack Postnord!

Stor glädje!
Och mycket skratt runt köksbordet!

Handhälsningar och lite annat ...

Först kom det här mejlet, innehållande tre bilder.

Avsändare är min barndomskamrat Eilerts (han som var min äkta make, vi gifte oss när jag var sex, sju år). jo, hans fru, Elisabeth Höglund.

Så här skriver hon: 

"Hej Elisabet! 

Har varit på besök hos min dotter i England. När jag var på ett museum där tänkte jag på dig.

Se bif bild - "händer".

På samma ställe fanns också bifogade bilder + en presentation av konstnären, tyckte de var häftiga, sätter igång fantasin.. 

 Kram, Elisabeth."

Tack Värmlands-Elisaeth! Så omtänksamt av dig! Och vilka fantastiska figurer! Och händer! 

Foto: Caroline Andersson, för Aftonbladet. Liiite av handen syns allt.

En dag senare kom nästa mejl.

Avsändare är Anita, en före detta malåbo och ganska-nära-granne; hennes pappa var rektor på skolan, tillika mattelärare och hjälpte mig en gång att leta efter en försvunnen liten AP (som byggt en koja av en ryamatta och somnat där under, ute på altanen). 

Denna Anita är, som så många andra hemifrån, utflyttad och bor söderöver.

Nåväl, så här lyder hennes mejl: 

"Hej Elisabeth! Just hemkommen från författarafton med Theodor Kallifatides, för övrigt en helt underbar kväll. I början av samtalet fastnade jag vid Theodors händer, hur fina de var (kunde tyvärr inte ta nån bild). 

Av någon anledning kom jag att tänka på dig. 

Vad är det med dig och händer?"

Ja, vad är det som gör att man fastnar för händer?

Kanske för att jag själv aldrig har tyckt om mina egna.

Och kanske också för att händer säger så mycket, tycker jag.

Stort tack även till dig, Anita!

 

 

Lördagmorgon ...., eller förmiddag.

Först en fredagkväll fylld av handboll.
Så enormt spännande och roligt och efter en vanvettig thriller mot Danmark, är nu Sverige i final mot Spanien! Heja! (Kammarkören sjunger i Ängelholm och jag arbetar i morgoneftermiddag/kväll, men vi hinner hem lagom tills finalen tar sin början!)

Efter handbollen (och mycket surr på familjechatten) väntade en natt som nästan blev sömnlös.
Snurrade och snurrade. Bad pv att vända sig om. Snurrade. Tyckte att Nelly andades konstigt. Snurrade. Gav upp.

Tog mig i stället an Studio DN (ny podkast med bland annat Joar Bendjelloul, Hanna Fahl, Johan Hilton och Karin Eriksson) och den var bra. Till min förvåning kunde man även titta på podkasten  - alltså se hur den spelades in - men det skippade jag efter några minuter.
Där såg man också så tydligt hur säker J.B. är i radions tjänst .., han såg ut mer ut som om han satt hemma i sin soffa, medan H.F mest verkade läsa från sin datorskärm.
Nåja, det var en intressant podkast som jag definitivt ska följa.

Kunde fortfarande inte somna (det blir nog eget rum för någon av oss).
Då blev det repris i P1 av "USA-podden" och i det här avsnittet deltog Britt-Marie Mattsson, denna snabbpratande - men ack så skärpta - människa och så, till min glädje, Staffan Sonning, som tar det mera lugnt .. och rapporterade från Davos.

Om några timmar vankas arbete; nu är det slut på tredagarsledigheten.
Bilderna är inte från idag, men jag kände att blommor och färg var vad som behövdes.
Ska nu vackla mig till duschen.

En trevlig lördag önskar jag er alla!

Det bästa för Kerstin i Dalarna ...

Mina nya glasögon

De nedre hämtade jag ut i december. För läsning, sömnad och annat på nära håll. 

De övre för en vecka sen - progressiva vardagsglasögon - ojoj vad mycket bättre jag ser.

 

Det svåra blir att komma ihåg att byta mellan dom. Har alltid bara haft ett par. När jag beställde var det halva priset på båge nr. 2. Kostade många tusenlappar ändå.

 

Extra nöjd är jag att båda paren är gröna

Kram Kerstin i Dalarna 

(IG - lifelivingitnow)

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Det bästa denna veckan är den här boken!
Jag hittade den på biblioteket och den öppnade dörren till en ny värld för mig!!

Hur mörkt var det hos mormor och morfar före elektriciteten???
Ingen att fråga ...

Hur kändes det i mörkret?
Satt de vid spiseln eller kakelugnen?

Det finns fina illustrationer och konstbilder.
Jag har njutit i flera dagar och tänkt ...

Kram från Eva.

Dagens fönster ....

... snön är helt och hållet försvunnen och det tackar jag för.

Nedanför "fröhuset" som skymtar lite till vänster om ljuset, går två fasanhönor och sprätter efter frön.
Så otroligt skygga är dom, att minsta rörelse från mig vid fönstret, får dem att fly!
Sen står dom blick stilla i syrénhäcken .., som förstenade och smälter samman med bruna kvistar, nästan omöjliga är dom - hönorna - att upptäcka.

Två hundar sover; den ene på soffan, den andra i mjuka korgen.

Charles Aznavour sjunger vackert om gårdagen, när han var ung.

Det bästa för mig ....

 
En kväll tillsammans med Sonja, friherrinnan och pv.
Mat som blev bra - särskilt dom små västerbottenspajerna -, gott vin, mycket prat och skratt.
Och allvarsprat.
Sonja berättar.

Vid åttatiden kommer ett sms på familjechatten som nästan får mig att gråta av lättnad.

Ljus på bordet.
Ljus i fönstren.

All disk avklarad.

Värme och gemenskap.
Det betyder så mycket.

Det bästa för Gunnar i Jämtland ...



Veckans bästa är att den långvariga stränga kylan gav sig och blev plusgrader.
Familjen Ture Tuppa gillade att komma på en sväng.

På menyn ...

På lillejulafton, när skånegänget kom först av alla, då bjöds det på såna här små pajer.
Har jag någonsin varit med om sån succé när jag tillagat nånting?
Nej, det tror jag inte.

Och så otroligt enkelt att göra också!

Här finns receptet!
(Det ska gästerna få ikväll, som förrätt),.

Läsvärt ...

Nästan så man får ta fram näsduken.