Fredag ....

Ja, så särskilt spännande är inte annorlundatillvaron, men härlig ändå.
Det blir sedvanlig långprommis med harry (som träffar bästisarna Alice och Elsa) och därefter cykeltur till affären.
Stannar halvvägs framme - hos Lena - och fotograferar av ett recept på en chokladkaka; den som hon ofta har med sig till stranden och det kan jag säga .., att jag förstår nu att den är smarrig .., för där är det rejält med smör som ska smältas! "Gunhilds chokladkaka" står det som rubrik på receptet .., och minns jag rätt var Gunhild moster till friherrinnan.

Och jag får veta att salsgrannen  på hjärtavdelningen har blivit opererad (pacemaker) och det är otroligt egentligen (eller inte) hur nära man kan komma någon som man delar rum med under några dagar i ens liv. Sååå varmt och med sån ömhet berättar friherrinnan om den här kvinnan.

Själv minns jag Umeå lasarett 1970, då, efter bilolyckan när jag delade sal med en gammal tant från Morjärv i Norrbotten. Jag minns inte vad som felades henne, men i nästan två veckors tid hade vi sängplatser intill varandra och under ett par år därefter, i alla fall tills jag flyttade söderut, till Sollentuna, brevväxlade vi troget. 
Hon låg till vänster om mig, närmast fönstret, då, på salen och jag kan exakt komma ihåg hur hennes handstil såg ut.

"Eliza, du får inte glömma att skriva till tant Edla!" påminde mamma mig flera gånger, men det gjorde jag nog. Glömde att skriva. Eller så var det så mycket annat som kom i vägen. Eller kändes viktigare. Så hemskt!
Edla Sandberg hette tanten och hon var så innerligt snäll mot mig där på universitetssjukhuset.
Förlåt mig, Edla!

Innan jag kommer till Steninge upptäcker jag en skadad orm - en huggorm, väl - ?
Den ligger stilla alldeles vid sidan av cykelbanan och verkar skadad, mest mitt på kroppen, och jag tänker att det är ju hemskt om den ligger där och plågas och inte är död, men jag vågar hur som helst inte titta efter närmare.  Ja, jag är för övrigt inte säker på att det är en huggorm heller.

På ingångsdörren till affären sitter den här lappen.
Någon är irriterad över ståltråden som är virad runt pakethållaren.

Och så hemåt.
Hela tiden, så snart det blir minsta lilla uppförsbacke, strular elcykeln, ja, den lägger av.
Den som har en sådan och vet vad som då händer .., vet också att då blir det överdjävulskt tungt att ta sig fram .., det är som om nån står och håller i pakethållaren och håller emot.
Jag räknade till tjugoen tillfällen när jag fick hoppa av cykeln, koppla bort batteriet  .., på med det igen och så där höll det på.
Jodå, tanken fanns att lämna cykeleländet och gå hem, men det gjorde jag inte.
Kom fram till det gula huset totalt färdig .., möttes av en själaglad harry .., och slängde mig sedan på soffan och läste DN.
På familjesidan var det enbart äldre män som gått hädan och fått nåt eftermäle.
Ja, det är väl det vanliga.
Förstås.

Undergångsålder ....?

Tar Harry på andra morgonrundan - den första, vid halv sex, tar pv -och går åt motsatt håll.
Över kustvägen, in vid hönseriet (för tillfället tomt på höns) och norrut, förbi Harrys bästa kompisar Elsa och Alice (Alice har precis löpt .., och Harry blir stirrig och hoppar lätt som en plätt över deras staket!) och så hemåt igen. Jag går som i en cirkel, alltså.

Sista biten innan Ejdervägen, ser det ut så här.
Det är den nya gång, - och cykelbanan som invigdes i slutet av maj eller möjligen början av juni och i sommar har den frekventerats nåt otroligt!
Det har varit danska turister med den obligatoriska vagnen på släp, den där småttingar sitter .., eller tyskar med breda och till synes vadderade sadlar ..., det har varit stora sällskap, yngre och äldre .., men sällan cykelmän i lycra, dom håller sig på kustvägen och helst i klunga, helst två i bredd.

När cykelbanan var klar, var där inte ett enda litet grässtrå vid sidan om; i slänten.
Nu .., ser det ut så här!
Vilken växtkraft!

Längst ner i bild, knappt synliga, syns ett gäng cyklister som passerade oss när vi var nästan hemma.
Att cykelsemestra, det är uppenbarligen det nya.

Själv svettas jag nåt så kopiöst .., det forsar från huvudet och ner i ögonen och ner mot halsen och vidare mellan brösten. Det är hemskt. Men nu tänker jag cykla till friherrinnan och hämta morgontidningen och ett recept .., pv lär ska komma hem vid tolv .., och ikväll blir det middag hos Eva från Tyresö och hennes man.

Livet.
Livet.
Livet!

Dagens fönster ...

Ja, nu är det så att Ulrika har inte längre en håv med sig när hon reser runt, hon har en TRÅL!
Här kommer ännu ett bidrag .., huset "Lådan", designad och en gång ägd av arkitekten Ralph Erskine.

Den - Lådan - kan man läsa mer om här.

Och här. 

Och om fler av hans alster, bland annat i Kiruna, ja, det hittar du här.

Och ett femtio minuter långt program om honom själv ...

Torsdag i landet Halland ...

Kväller.
Det har varit en bra dag.
Ett besök i affären och Elin kramar om och säger att nu arbetar hon sin sista dag för i sommar; nu väntar studierna i Örebro. Emma är överlycklig; hon har fått egen lägenhet med inflyttning den första september .., Annika står i kassa 1 .., Viktor i kassa 2 och det känns som om man hälsar på sin familj.

Sen blir det en snabbvisit hos friherrinnan som var trött och slut på och det är ju inte underligt, hennes tillvaro har gått i turbofart det senaste året, eller i alla fall så har det hänt en hel del och när man sedan kommer till ro, kanske tröttheten slår till.
En liten stund står vi och småpratar, medan Shejken sover under parasollet.

Pv har körövning och kommer inte hem efter jobbet.
Och jag blir trött och somnar på soffan .., sover djupt och vaknar av att ena handen domnat av.

Vid halvåtta tar jag cykeln och susar iväg ner till stranden.
Jag tänker att egentligen är det inte så dumt, det där med badrock, det som jag så ofta raljerat över.
Som det nu är cyklar jag alltid hem i våt baddräkt och klänningen över bara, nej, det vore ju onekligen praktiskt med badrock och så bara iväg!  (Men kanske är det den där Samlade Troppen av vita frottérockar som jag funnit så fånig ...).

Det är bara jag själv och en fiskmås nere på stranden, ja, och några sädesärlor också.
S o m  jag älskar dom små ärlorna! Så uthålliga .., stannar längre än många andra och den som håller till på baksidan av affären .., ååå, vad den gör mig glad!

Efter simturen (det är lite knepigt att gå ut när det skymmer lite .., det är svårt att se stenarna som ligger närmare stranden och lätt att falla och har man då livlig fantasi .. och ibland är det ljuset som slår mot vattnet som gör att det blir svårt med sikten) går jag upp på klipporna och sätter mig en stund.  Fiskmåsen, som suttit på en sten och hållit lite koll på mig hela tiden, sitter kvar.
Från fågelholmen hörs skrin av andra måsar och då svarar den här ensamma pippin, ja, eller i alla fall hojtar den också.

Utblommad trift ....det måste det väl vara?

Åååå, det är så vackert där nere!

Och ständigt, ständigt översköljs jag av tacksamhet över att jag råkade hamna just här.
(Sen hemåt igen .., gjorde mig kaffe, tog ROSTAT BRÖD - ja, håll i er - till kvällsfika och hjälp, så gott det var!! Kände mig lycklig. Och nu har pv kommit hem från kören.´).

Torsdagsfönstret ...

Ett fönster från nostalgibyn i Hosta utanför Fellingsbro, skriver Ulrika, som just nu (tror jag) befinner sig hos herr segelmannen i Stockholm, där hon strosar omkring på Söder och har det bra.

Tack för fönstret! säger jag.

"Dagens ris ..."

Ännu ett exempel från boken med samma namn som rubriken här ovanför.

Dagens ris är en samling av arga, ledsna och frustrerade insändare till Norrbottens-Kuriren mellan 2002-2007.

Här kan man läsa mer om den.

Onsdag ...

Nätterna är fyllda med drömmar.
Jag befinner mig på en flygplats och hittar ingen taxi som ska ta oss dit vi nu ska - var vet jag inte - och jag får nästan panik och vet inte hur det ska lösas. Måhända är det det nya livet, det som inte längre är så inrutat, det som bara  ä r, som förvirrar.

Pv cyklar till jobbet.
Jag tittar på morgon-tv.
Tänker att Ted Vigren är nåt så vansinnigt bra och trygg som programledare.
Googlar på hans namn för att se när han är född och vad han arbetat med tidigare - allt sånt -och upptäcker att han är gift med nyhetsuppläserskan Lisbet Åkerman.
Då kommer jag ihåg .., det var under månaderna på dejtingsidan och där var en man som skrev att allt vad han önskade sig i kvinnoväg, det var en kvinna som påminde om denna Lisbet!
Ja, ja.
Jag undrar om han hittade henne ... , drömkvinnan?

Efteråt morgonens nyheter (Genua och den rasade bron .., tänker på Tjörnbron och vad som hände för många år sedan) blir det långpromenad med harry och luften är mer än ljummen, den är  v a r m!
Försöker hålla koll på tornseglarna .., nej, bara en enda en ser jag!
Det flaggas hos Britt och Ecke.
Födelsedag?

Senare på dagen blir det en sväng till affären.
Inköpslistan i klänningsfickan.
Aldrig någonsin har jag varit så bra på att hålla mig till det som står på listan!

Inne på lilla kontoret sitter Erik vid datorn.
Det här är hans sista dag i affären; i eftermiddag ger han sig iväg till Linköping för fyra års civilekonomstudier. Så underbart för honom och så ledsamt för oss!
Denne fine arbetskamrat som alltid bjuder på varma leenden och som är så hjälpsam och snäll!

Men Erik själv är glad och uppåt - det här ska bli spännande - och lägenhet har han fixat, i alla fall den första terminen, ja, han ser så förväntansfull ut! Och när det blir julledighet kommer han ju tillbaka!

På hemvägen svänger jag förbi friherrinnan som nu är hemkommen från sjukhuset.
Inte har man fått ordning på hennes hjärta heller; det är mer som status quo, men kanske senare?
Och Shejken är överlycklig att ha matte hemma!
(Det ville sig inte bättre än att han - under tiden här - bet pv i handen när dom skulle gå på promenad, kanske tyckte han att det var pest och pina att vara hemifrån bland ännu en hund och - som om det nu inte vore tillräckligt - även sigge nilsson!)

Men nu är allt som det ska .., matte är på plats och det är sååå fint i hennes alldeles nya boende .., där är det nya bordet och det stora skåpet och i ena fönstret står små pelargoniesticklingar.

Livet.
Ja, vilka turer det tar!

Dagens fönster ...

Ja, det här kan ju faktiskt bli ett fönster också ..., jo, men så får det bli!

Tänk er att sitta där och blicka ut över havet .., vilken känsla!

Tisdag ....

Jaså, ni tycker att det är en onödig rubrik, det gör inte jag .., ja, ni anar inte hur ofta jag får fundera en stund över om det måndag eller tisdag och datum ska vi inte ens prata om!
Inte ens veckonummer är aktuellt längre!

Hur många gånger som helst har jag predikat månaden augustis lov och precis så är det .., vilken ljuvlig månad det här är! Lugnt och fridfullt. Vilsamt. Avslappnat.
Ännu är tornseglarna kvar och stararna flyger i flock och övar sig väl inför vad som komma skall och nere vid stranden, alldeles vid vattnet där tången ligger, sprätter sädesärlorna omkring.
Jag undrar om syrsorna spelar ännu?



Eller är det så här ...?

Och idag började pv arbeta - tre veckor knappt kvar - sedan gör han mig sällskap i det här annorlundalivet. Jag tog harry på promenad och det blev nåt otroligt kvavt ute och svetten porlade vid halsen och det sved i ögonen ..., och långt borta hördes åskan mullra.

Nu ska jag ta cykeln ner till havet och ta mig en simtur.
Och jag ska bara njuta.



Om och om igen har jag lyssnat till Thomas Andersson Wijs tolkning av "När solen färgar juninatten", men ååå, så fin den är här!  Å, vilken vacker text! Och musik! Och Sven-Erik Magnusson i din himmel .., nog minns jag när ni uppträdde på utescenen på Malåborg och ni drog skaror från när och fjärran, men det var inte med den här juninatten, utan annan musik.

Tänk, att Sven-Erik Magnussons röst .., den är verkligen one-of-a-kind .., omöjlig att inte känna igen.
Så speciell.

Dagens ris ....

Ni vet, Sven Teglund - den eminente bloggaren Promenader och utflykter - han som bor i Luleå, jo, hans son Lars har sammanställt en liten bok med Dagens Ris-insändare till Norrbottens-Kuriren och den boken beställde jag hos Adlibris och jag läser och ler.
Jominsann, det är mycket vi människor retar upp oss på.

Den här sista känner jag igen ..., det händer mer än en gång att man ser kunder äta godis från sina ännu-inte-betalda-påsar och deras kinder putar åt alla håll, och det gäller att skynda sig att tugga innan man ska prata med kassörskan ..., och påsen, där godiset en gång låg, den är nästan tom.

Jag undrar hur insändarsidorna ser ut numera?
Kanske blir det ett inlägg på någon facebooksida?

Och jag förundras också över att så många inte verkar säga till när dom ser nånting som dom retar sig omåttligt på.

Ja, jag tyckte i alla fall att det var kul och ganska tänkvärt att läsa dom här insändarna.

Dagens fönster ...

Ulrika går vilse på Söder i Stockholm, men håven har hon med sig!

Det tackar jag för!

(Snart är du nog en nollåtta, Ulrika ,-)

På stolar i köket ...

Så här satt vi i skådespelerskans kök.
Huset är stort och rött, nån har skrivit att det är en gammal lada som är ombyggd - så kanske det är -, det var i alla fall mängder med utrymme!
Och nej, det var inte på något vis elegant, men det var ..., ja, det var magiskt där inne.
Så mycket färg! Så mycket personlighet!
Så mycket glädje!

Och här sitter publiken, alltså.

Och här står hemmafrun som varje torsdag serverar sin man exakt samma maträtt - det han vill ha - jag tror att han i hennes uppsättning heter "Karl-Ottar" och medan  hon berättar om drömmen om att hitta sig själv, lagar hon mat, alldeles på riktigt.

Ibland tappar hon bort sig och glömmer replikerna, då fyller Harald i lite försynt och det känns bara helt logiskt. "Vad var det jag skulle säga nu då ....?" säger hon och så hörs Haralds mörka röst .., ja, nu ser jag ju honom, det är han som står längst till höger på bilden, liten bakom den fotograferande mannen.

Hela den första akten, den som utspelar sig i hemmet, den tilldrar sig i Evas kök.

Efter paus blir det så fortsättning en trappa upp.
Då är vi i Grekland.
Framme vid balkongen blir det en liten scen och vi får slå oss ned på blå stolar på rad och bakom oss, nästan lika stort, ja, där ser vi hur det är uppdukat på långbord med levande ljus bara sååå vackert! Det är där vi ska få grekisk buffé, efteråt.

Akt två blev kortare .., då är "Lilli" i Grekland, hon arbetar på en restaurang och har hittat tillbaka till den hon en gång var eller kände sig som, ja, hon är mer som  b e f r i a d, utan att för den skull ha kastat Karl-Ottar över bord.

Ja, men ni förstår vilken kväll detta var!
Och så buffén då .., uppdukad längs ena väggen och det var pajer och sallader (i enorma keramikfat!) och allt tillagat av Eva eller av hennes vänner och till dessert två sorters mjuka kakor.

Mycket surr och prat .., norska och svenska om vartannat och det enda ord vi verkligen hade svårt med, var "bjällerspräng", så Mia frågade norrmannen vid hennes sida. Ja, men vad betydde det?
Jo, det var när männen har en lust som inte har tillfredsställts på länge!
Ja, men det borde vi ha fattat!

Det låter kanske väl högtravande att utbrista "men tack livet att jag fick vara med om detta!", men så kändes det. Och tack till mig själv som tackade ja!
Och tack till Eva som bjöd in!

Vilken kväll det blev ...

Ja, det ska jag säga er, att gårdagkvällens enmansteater (Lilli Valentin, efter filmen Shirley Valentine) i ett underbart gammalt trähus i Skipås - mitt mellan Stensjö och Steninge -, det gick inte av för hackor. Berättade jag hur det gick till?
Jo, den norska skådespelaren Eva von Hanno som sommartid bor i just det huset, hon är kund i affären och på något förunderligt vis bjöd hon in mig till teaterkväll och jag, som inte är någon teatermänniska, tackade ja, mest för att vara artig.
Alltså hade jag noll förväntningar inför vad som komma skulle.
Någon vecka innan det hela skulle ta sin början, kom ett meddelande där det stod att man skulle ta med sig en "pute" (kudde) och gärna en liten filt och om man så önskade, något att dricka.
Klockan 18.00 igårkväll skulle det börja.

Kanske var vi ett tjugotal som kommit dit och först var det då titt i utställningslokalen där Eva har sina alster och där bjöds på flädersaft, melonklyftor och ananas och man kunde köpa vykort eller dubbelvikta kort av hennes alster, ja, det var sååå fint!

Många av tavlorna gick i dom här färgerna .., väldigt mycket i blått och det är ju det jag alltid kommer att tänka på när jag tänker på Eva; hon har ofta en blå stor konstnärsrock på sig och håret är blont/grått.

Lägg märke till att ramarna liksom flyter in i själva tavlan ...

En till bild från utställningslokalen.
Många av gästerna var kanske grannar eller goda vänner till Eva och många kom och hälsade och var kunder i affären, men där fanns även män och kvinnor från Norge, främst från Oslo, så rara och vänliga allesammans!
Evas sambo eller käreste eller .., presenterade sig som Harald och det var lätt att komma ihåg för mig, jag tänkte bara på den norske kungen. Harald (inte kungen) kom jag att sitta intill vid den grekiska buffén senare på kvällen, men det visste jag inte när vi stod där ute på gräsmattan.

Några  kort köpte jag som nu ligger på köksbordet.
Det här t.ex, målat av skådespelerskan.

Och det här, målat av hennes mamma, Ingeborg von Hanno, numera avliden.

Det är kväll nu, jag har arbetat idag och tänker gå i säng, så det blir fortsättning på det hela i morgon.
Om ni vill se verkligen hur denna kvinna som har sån utstrålning ser ut - så där på riktigt - (hon är 73 år nu), då kan ni skrolla ner när ni tittar på/läser det som finns på den här länken.

Söndagsfönstret ...

Från Bo (Boo) kyrka kommer den här bilden, med lite annorlunda vinkel.

Tack snälla Ulrika som tänkte på bloggmadamen i Halland!

Nej, inget jobb ...

Ja, för några år sedan var gräsmattan så här nästan onaturligt grön, så långt ifrån hur det ser ut nu, så det är inte sant!

Inget extrapass blev det, så jag kunde vara hemma när delar av familjen Sellberg kom på besök.
Om familjen Sellberg har jag hört talas om hur ofta som helst; hur herrn och frun i familjen hade sommarhus på samma område som pv:s föräldrar och hur barnen i dom båda familjerna lekte tillsammans under många år.

Nu var dom nere på urnsättning av Ally - de sedan länge vuxna barnens mamma - och då passade pv på att bjuda hem dem på elvakaffe, ja, i alla fall en del av dem. (Vi sågs på Skepparstugan igårkväll).

Vi satt i uterummet och det blev prat om allt möjligt, men även om det stundande valet och hur vi trodde resultatet skulle bli. Om tiggeriets vara eller icke vara hann vi också diskutera .., och om grannar som är sverigedemokrater .., och vi pratade om pv:s nybakta kokoskakor och uppvärmda gifflar ..., om knäoperationer och hur enormt fint vandrarhemmet i Steninge är numera och alla fyra framhöll frukosten alldeles extra mycket.

Därefter har det varit en seg eftermiddag, men nu är klockan halv sex och snart kommer Sonjas dotter Maria och hämtar mig - vi ska ju se den här enmansteaterföreställningen - och så får vi se vad det blir av den. Ute har det regnat och haglat och varit strålande solsken. Just nu enbart mulet.

Väntar ....

Fick sms igårkväll att någon var sjuk och kanske skulle jag arbeta.
Har haft svårt att sova natten mot idag - så typiskt - då det kan vara ett dagspass som väntar.

Nu är klockan halv åtta.
Ännu inget sms.

Ja, ja.
Då tar jag mig en kopp kaffe och mitt goda bröd, lägg därtill lagrad Herrgård, så ska man nog vakna till liv.

Äldsta dottern på väg hem från nattjobbet ringde också.
Att arbeta på en intensivvårdsavdelning, nej, det skulle jag aldrig klara av.
Och hon är fyrtiosex år och har väl sett hur många människor som helst dra sitt sista andetag.

Jag - inte en endaste en -.

Dagens fönster ....

Ännu ett fönster och lite torkade blommor .., ja, det var Ulrikas kärlek Rickard som höll i håven.
Snällt av dig! Det tackar jag för!

Löftet ...

Frånsett detta att jag ska ta tag filmtittandet på allvar, så hade jag även föresatt mig att försöka hitta tillbaka till böckernas värld.

Under en period - en låååång period - av livet, läste jag jämt.
Och när jag hade fångats av en serie och den sista boken var utlånad på biblioteket hemma i Malå, ja, då ringde jag till Norsjö bibliotek och hörde om dom hade den bok jag så trånade efter och så körde jag tio mil inalles och på sätet hem låg sista delen av den där serien av Herman Wouk.

Biblioteket i Malå var en guldgruva!
Jag hade lånenummer 19.

Men så kom annat i vägen, förmodligen sociala medier .., och jag tappade bort mig.
Och allt läsande, frånsett dagstidningar.

Så nu hade jag beslutat mig för att åtminstone försöka börja om .., jag vet ju hur underbart det är att bli fångad av en bra roman! I SVT:s Nyhetsmorgon (älskar Ted Wigren och Ulrika Bergsten, vilket studiopar!) fick vi tittare tips om "Kvinnan i fönstret" av A J Finn. Tio minuter senare hade jag beställt boken hos Adlibris.

Igår läste jag ut den.

Anna Fox lever ensam och isolerad i sin lägenhet i New York. Om dagarna dricker hon vin, ser Hitchcockfilmer och spionerar på grannarna. En dag flyttar familjen Russell in i huset på andra sidan gatan. En mamma, en pappa, en tonårig son: på ytan den perfekta familjen. Så en kväll blir Anna vittne till nåt hon inte borde ha sett. Hennes värld faller samman. Vad var det hon såg? Har hon inbillat sig allt? Och vem är egentligen i fara?

Hur var den?
Jo, som en Hitchcockfilm och jag hade nästan alla som mördare innan jag kom till slutet.
Nästan alla, i alla fall.
Var den bra?
Ja. Inte den bästa jag har läst, men eftersom jag omöjligen kunde lägga ifrån mig boken, så måste den ju ha varit läsvärd.
På en skala från 1 - 10?
Sju, kanske.

Augusti ...

Den helt klart bästa månaden,
Förra veckan räknade jag till inalles femtioen bilar på parkeringen och längs vägen; idag tre.
Från en gul liten husbil vinkar en kvinna.
Vi vinkar tillbaka.
Kanske tyskar?

Det blåser nåt alldeles omåttligt och jag säger till pv att aldrig i livet att jag hade vågat mig ut i det här vädret. Det hade för övrigt inte han heller. Rädd att den ska tippa, båten?
Nej, men det blir hårt att segla ., sliter på allting.
På sociala medier eller nyheterna varnas för att ge sig ut till havs.
Inte en enda båt ser vi.

Andra är djärvare .., som nästangrannarna längs vägen, dom har minsann tagit sig ett dopp bland vågskummet. "Jätteskönt!" säger dom unisont.
På skyltar längs kusten varnas för förrädiska utströmmar, men ännu har jag inte hört talas om nån som seglat iväg alltför långt bort. Jo, pv säger att för länge sedan var det en drunkningsolycka, kanske i Steninge, just på grund av detta.

På promenaden är båda hundarna med och Shejken längtar nog efter sin matte som under promenaden ringde och meddelade att hon blir kvar på sjukhuset; det är tydligen knepigt att ställa in rätt hjärtmedicin och den nya som testats, den ger väldigt låg puls och om jag förstod det rätt: högt blodtryck, så nu sätts den ut och man får börja om från början.

För Shejken är nog tillvaron annorlunda.
Han har lärt sig att om det är väldigt varmt, då blir man avsvalkad med trädgårdsslangen och första gången var han INTE glad, nu följer han mig utan knot (i koppel) och låter sig duschas av. Han vill väldigt gärna ligga på pv:s säng, på hans kudde .., och morrar rejält när pv ska lägga sig, så den biten har vi tagit bort och nu helt enkelt stängt dörren till Gunnars Rum, allt för att undvika dom här maktkamperna. Nu har Shejken sin bädd i tvättstugan - dörren står öppen - och där ligger han mest hela tiden.

Till pv:s glädje börjar nu björnbären ta fart och bli lite större.
Vi har egna, längs muren mellan oss och grannen Inger, men det räcker inte långt när det ska göras björnbärsmarmelad eller sylt.

Desto mer Viktoriaplommon får vi, men det skulle väl ha gallrats förstås?
Det trädet är gammalt och murket och ser delvis mögligt ut, men vi vill ha kvar det då det är perfekt att fästa tvättlinan i. Och oj, så många plommon som hänger där nu!

I vårt Reine Claud - plommonträd har dom flesta plommonen dråsat i marken efter blåsten.
För mig är det favoriterna nummer 1.
Intill växthuset ligger sommaräpplen som fallit till marken.
Suuuuura.

Ja, så är det här i landet Halland.
Ikväll blir det räkfrossa i Steninge .., i morgon teater hemma hos Eva von Hanno och på söndag arbetar jag. På måndag får vi kanske besök från Skåne och på tisdag börjar pv att arbeta.
Ungefär så.

Dagens fönster ....

"Rickard fångade några fönster till dig från Karlskogas hembygdsgård".

Så skriver Ulrika och jag säger "tack snälla!" till denne segelherre.

Eftermiddag ...

Nästa vecka är sommarledigheten slut för pv:s del, då börjar ett par veckors tjänstgöring innan även han - på riktigt - öppnar grinden till den där hagen med allt det gröna gräset.

Jag tycker att det ska bli såå skönt med lite ensamtid.
Det är också det enda jag varit aningen orolig för, ja, inför det här annorlundalivet, det här att vi hela tiden ska vara uppe i varandra. 

I många år, särskilt när barnen var små, var jag ensam hemma på veckorna och så kom deras pappa hem på tredagarsledighet och även om det var jätteroligt när han kom hem, så tyckte jag aldrig att det var jobbigt, det här att vara ensam med barnen och hundarna. Man blev stark av det också.

I Ystad blev det annorlunda, mer som ett alldeles vanligt liv, men så, när ensamseglandet tog vid, då var det pendling till och från Skåne under flera år, fem år faktiskt - först till Helsingborg och därefter Stensjö - och jag minns känslan var gång jag återvände till min lilla etta i Ystad och vred om nyckeln till det som var min lägenhet ., jo, det kändes som en otrolig frihet!
Och under dom åtta år jag bott här, har vi sannerligen inte setts särskilt ofta.
 Jag har arbetat i stort sett enbart kvällspass, pv har haft sin körövning på måndagkvällarna och ibland konserter och det är inte många timmar per dag vi har suttit tillsammans i soffan. 

Och ja, det här med "egentid", det betyder mycket för mig, men säger man det högt, kan det tas som att man är en förfärligt egoistisk människa som bara tänker på sig själv.

Ja, det ska bli intressant att se hur det blir.
Så länge kokar jag fisk till sigge .., och ska sedan ta båda hundarna på promenad.

Som ett mörkt moln ....

Jag står vid husgaveln, den mot öster och skvalpar av såväl Shejken, Harry som mig själv med iskallt vatten. Det är mer än underbart; det går nästan inte att beskriva hur skönt det är.

Då, plötsligt .., ett enormt frasande och över tomten och fram och åter flyger - det måste vara tusentals - starar i en otrolig formation som hela tiden förändras .., växer till ., smalnar av och så fram och åter igen! Över hustaken .., mellan träden med alla torra löv .., förbi grannen Ingers hus .., upp över backen där pv går med hundarna .., vänder om .., sveper över lagårdstaket där duvorna håller till .., förbi Eckes lilla gula hus där herr och fru Kaja har egen bostad i skorstenen och nu förvånat tittar upp mot skyn.

Det är inget annat än magiskt.



Ungefär så här var det.
Minus musiken.

Dagens fönster ...

Sällan, för att inte säga aldrig, har det kommit så många fönster susande genom rymden som den här sommaren! Här är ett stort fönster, fångat på Ikeas museum i Älmhult.

Vem var då där?
Jo, Turtlan och hennes M, på väg hem till Karlstad.

Tack snälla! säger jag.

Finbesök ...

Hade det varit hemma i Malå skulle väl nån ha sagt att ´n Edvin ha komme på besök.
Här ligger han i sin morfars knä och hur än den här morfarn försökte att få ögonkontakt med den lille gossen, så ville det sig inte.

Nä, efter att ha först besökt BVC i Getinge och fått godkänd-stämpel i rumpan (blivit vägd och mätt) och inte funnit detta alltför angenämt, ja, då slocknade Edvin och sov under precis hela besöket här på kullen!

Vi satt under körsbärsträdet och åt pasta med nån slags grönsaksröra (helt vegetariskt) och tur att jag hade gjort mycket, så räckte det till Edvins mamma och pappa också.