Dagens fönster ....

"Morgon i Trehörningsjö ...", skriver Cecilia N.

Och så blev det kväller på samma plats.

Tack Cecilia för ditt bidrag!

Inget uppringnings-id ....

Torsdag förmiddag.
Jag har tagit Harry på en längre promenad än vanligt; vi går Kvarntorpsrundan och först har jag solen i ryggen och det blir vansinnigt varmt och jag får ta av mig mössan och knäpper upp kappan .., möter en ung mamma med barnvagn (och litet barn) och vi säger att ååå, vilket härligt väder, men just inget mer. Hon är kanske ute i motionssyfte och då brukar dom nästan springa med sina barnvagnar.

När jag svängt av och klivit över A-stegen; det är där borta vid sommarstugorna (ser en äldre farbror gå omkring på sin tomt och hör ljudet av någon som sågar ...) ringer mobilen som jag har i kappfickan. Tar upp den och ser att på displayen står det "Inget uppringnings-id".
Bilden här ovanför, det var precis där jag stod.
Inget uppringnings-id.
Då anar jag.

Och jo, så är det.
Det är någon som presenterar sig som "Emily från kirurgmottagningen" och hon undrar om jag har möjlighet att komma klockan tio i morgon för att träffa kirurgläkaren och ta del av provsvaren.
Jag frågar om det inte är möjligt att få dom svaren via telefonen, men det går inte.

"Och så vill han ju undersöka dig", tillägger hon.

Kirurgmottagningen .., en läkare som vill berätta om provsvaren och undersöka mig.
Jag utgår ifrån att det då kanske blir operation.

Jag säger att det går bra .., och ringer sedan pv som sedan ringer upp och eftersom han är ledig på fredagar, ja, så gör han mig sällskap till sjukhuset.

Jaha, ja.
Vad känner man?
Jag vet inte, men jag tänker att näää, jag ska banne mig inte knäckas av oro!

Stannar upp och skriver på familjechatten och berättar.
Ringer friherrinnan - eller ringde hon mig ? - och hon säger att om jag vill, kan hon sätta på kaffe och så tar vi den där chokladkakan som är så god till, vad säger jag om det?
Jag säger att det blir utmärkt.

Nere vid lilla hamnen träffar jag en kvinna som är ute och stavgår. Lite småprat. Hon är nio år yngre än jag själv och arbetar i Falkenberg, på pallitativa avdelningen och stortrivs.

Havet ligger alldeles stilla .., ja, det är så svindlande vackert så det går inte att beskriva i ord!

Sen hemåt.
Harry får stanna hemma .., "matte kommer snart ...!" säger jag och tar sedan sikte på Steninge och friherrinnan har dukat fram ute i solhörnan och där sitter vi någon timme kanske, med solen mot kinderna.

Vad pratar vi om ..., ja, säg det? Lite om morgondagen.
Men också om allt möjligt annat.

Den där utmaningen ....

... att visa sju bokomslag - böcker man älskar - ja, det här blir det sjätte bidraget.

Nej, jag kanske inte älskar just den HÄR boken av Torgny Lindgren, men den jag verkligen tänkte på, den hittar jag inte. Vilken det var? Jo, Norrlands akvavit. Den där underbara berättelsen om den forne predikanten Olof Helmersson som återvänder till Nedre Avabäck i Västerbottens inland och nu för att "av-frälsa" dom tidigare församlingsmedlemmarna, vilka han en gång i tiden ledde till salig frälsning.

S o m   jag älskar den boken!
Inget går som herr Hlemersson tänkt sig!

Och Torgny Lindgren, han är verkligen en stor favorit hos mig.

Dagens fönster ....

En älskad systerdotter - för övrigt den enda jag har - slår personbästa och fångar fönster i London!
Hur glad blir man inte då?

Där har hon varit på konferens i några dagar, men är vid det här laget återbördad till moderlandet.

Detta är utsikten från hennes hotellfönster.

Tack Rita!

Mätarens vänstra hand ...

Plötsligt ser jag nåt gult som skymtar uppe vid infarten.
Jaha, då förstår jag! Det är han som ska mäta uterummet och kontrollera att måtten med dom som pv angav, är likadana. Och nej, det är inte Falkenbergs kommun som varit senfärdiga, det är pv som glömt att skicka in den sista handlingen.

Det visar sig vara en trevlig och pratglad herre det här, han med måttbandet.
Femtioett år, Lejon, mellanbarn (en äldre och en yngre syster) och i hur många år som helst har han arbetat med samma sak.

Och han frågar hur jag, som måste komma så långt norrifrån, ("få se, vilka städer finns det i Västerbotten ...?" undrar
 han och jag räknar upp Skellefteå, Lycksele och Umeå) trivs här i Halland, ja, själv är han född inte långt härifrån.

På den där frågan hur han trivs med jobbet, svarar han utan minsta betänketid .. "en tia!"¨

Jo, men det blev ett trevligt möte.

På Facebook ....

... har jag blivit "utmanad" att under sju dagar lägga ut en bild per dag av omslaget till någon bok man verkligen tycker är nånting utöver det vanliga. En bok man älskar, står det. Man får inte skriva någon kommentar om boken och det kan ju vem som helst som läser  h ä r  begripa, att då blir det svårt för mig. Kanske är tanken att man ska väcka nyfikenhet för det icke-beskrivna-boktipset?

Problemet för mig (problem och problem ...) är att jag aldrig - eller sällan - har kvar själva omslaget. Eftersom jag alltid ligger och läser (om jag inte sitter på ett tåg) halkar omslaget ofta ner .., kasar liksom och då tar jag av det och sen är det borta.

Dagens Elisabet-tips, det är i alla fall den här underbara boken och nu tänker jag berätta varför.

Boken handlar marsvinet Herr Muffin som får ont i magen och blir svårt sjuk.
V ä l d i g t  svårt sjuk.
Och så tänker han på sitt liv .., så där hur bra han har haft det.

Han tänker på sin fru Victoria som inte längre är i livet och han önskar att han hade varit mjuk och inte tjock (vem tänker inte på det!) och tänk, om han hade kunnat klättra uppför ett träd!
Sånt.

Och precis som när vi bloggvänner har berättat om det som gjort oss glada och tacksamma, så tänker Herr Muffin likadant. Hur många gurkor han ätit i sitt liv och allt gott gräs och post som han  har fått! Ja, men det är ju precis så jag tänker! Alla goda mackor och goda middagar man bjudits på och alla brev som kommit och gjort hjärtat glatt!

Den här boken - som jag köpte när Anders var liten - kom jag verkligen att ÄLSKA.
Så ömsint den är! Och så fin text och så mjuka bilder och man förstår verkligen hur ledsamt det är för Herr Muffin. Av boktiteln förstår man ju hur det kommer att sluta och jag som tycker att det är intressant att läsa dödsannonser, ja, jag är helnöjd när jag kommer till sista sidan.
Och titta på Herr Muffin där han ligger i sängen .., titta hur genialiskt Anna-Clara Tidholm har fångat den där tröttheten!

Jaa .., sen vankas begravning och Herr Muffin görs i ordning och läggs i en liten kartong med "mjuk och vacker i mossa i botten".

Och begravning förstås.

För kanske tjugo år sedan gav jag den här boken till en liten kille på fyra, fem år kanske - jag minns inte riktigt hur gammal han var - och föräldrarna blev i det närmast chockade. Ja, men hur kunde jag? En sån hemsk bok!!! En bok om döden!
Det blev liksom helt fel.
Så olika kan man se det.
Och fortfarande  ä l s k a r  jag den här boken!
Tack Anna-Clara Tidholm för dina ljuvliga bilder och tack Ulf Nilsson för texten!

Och nu har jag tagit igen det här med att man inte får kommentera boken - jag gör det här i stället -.

Dagens fönster ....

Så här skriver annannan :"Först kom bussen.
Sen kunde jag fotografera in i köttaffären som jag stod och spanade på!"

Och jag säger  t a c k!

Summering ....

Så underbart att Harry är pigg och kry igen!
En viftande svans .., nån som kommer med nosen nära ens ansikte .., pigga ögon .., oj, så lycklig man blir! Och det har varit en skön kväll. Räfsade återigen ute på tomten och fyllde ännu en säck med våta löv. Plockade bort sånt som inte ska vara utomhus, tömde några krukor, fäste en presenning över ett antal trädgårdsstolar, gjorde en stor laddning köttsoppa och middag till pv när han kom hem.
Eldade i pannan; fick upp rejäl värme till varmvattnet.
Har - om vartannat - gosat med sigge och Harry.
Placerade en ljusslinga i uterummets ena fönster. Så fint det blev! Nu lyser det upp lite på fönsterbrädan - slingan fick ligga längs efter -.

Har pratat med äldsta dottern på väg till intensivjobbet på KS.
Jo, hon älskar sitt jobb.
Och in kommer knivskurna ungdomar och det är ond, bråd död och död som inte är ond men ändå just död och människor som är så svårt sjuka. Och anhöriga som ska tas om hand. Jag som råkade spärra mig själv vid postens inloggning, ja, men tänk vad jag skulle kunna åstadkomma bland alla sladdar och maskiner och kontrollapparater .., vilken fasa om man gör fel!

Och jag pratar också med lillpojkens mamma i Malmö.
Så mycket glädje! Och snart är den lilles pappa hemma igen, efter månaderna i Mali, i Afrika.
Har även surrat med Torun i Staffanstorp som berättar att hennes arbete nu, det är det bästa hittills. Mängder med kundkontakter - mest norrmän - och pendlingen till och från Köpenhamn ger tillfällen till otaliga mänskliga möten. Hon låter glad, för att inte säga helt euforisk!

Min svägerska i Alingsås ringer också.
Hon har svårt med minnet och säger att hon inte förstår hur fallet hemma gick till, då, när hon slog sig sönder och samman och allt elände efteråt. Alltid när samtalet är på väg att ta slut säger hon "jag älskar dig!" Det har hon sagt så länge jag har känt henne, det vill säga sedan jag var sexton, sjutton år och bodde i hennes lägenhet i Göteborg, tillsammans med den då unge mannen som skulle bli pappa till mina tre barn. Hon var lika snäll då. Inte en enda gång på alla år har vi varit osams.

Så ringer Sonja.
Nja, hon vet inte riktigt om hon kan följa med till Lilla Napoli på fredagkväll, tillsammans med friherrinnan , men vi försöker att övertala henne. Så där är det ofta med den rara Sonja .., att hon har svårt att bestämma sig. "Och inte är väl jag nåt trevligt sällskap ...?" säger hon och vi protesterar.
Hon låter trött.
Fina, fina Sonja.

Pv arbetar och står i ..., har varit provvakt hela dagen och det har varit långsamt, tycker han. I morgon är en vanlig dag. Matte, naturkunskap. Då cyklar han. Själv ska jag fortsätta med tomten .., jag ska hämta hem ljung och enris och göra lite fint och fixa det sista i växthuset.

Jag tänker att livet känns så bra.

Många fönster på en gång ....

Så här skriver fönsterfångerskan: "Från restaurangens (Furusunds värdshus) panoramafönster ser man vid niotiden på kvällen en karavan av de stora höghusliknande Finlandsbåtarna på väg ut från Stockholm. Den här bilden visar en av dem, Amorella, som sakta glider förbi i höstmörkret med begynnande discodunk."

Och på Furusunds värdshus "förfirades" fönsterfångerskans födelsedag - den sjuttiofemte i ordningen - som egentligen är idag, tisdag.

Grattis Monet! säger jag och tack för bilden.

Inget sömnpiller ....

Foto: Anna Johannessen

Igårkväll var jag ovanligt pigg och kunde omöjligen somna.
Då surfade jag runt lite på sr.play och upptäckte att jag missat Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin. Ja, jag arbetade ju i söndagsförmiddag.

Såg att det var skådespelerskan Yvonne Lombard (med sina typiska glasögon) som var gäst och tänkte att det kunde nog bli intressant. Det blev långt mer än så; det blev ett jättefint möte mellan henne och programledaren.
Och titta på bilden .., kan man tro att den här kvinnan är NITTIO år!!

Här en länk till programmet om någon vill följa med på en härlig livsresa.

Annat som gjorde hjärtat glatt.
Jo, jag köpte mig en bukett tulpaner igår. Många människor anser att sånt ska man inte syssla med förrän efter jul, möjligen, möjligen en bukett röda tulpaner till julbordet .., men nu tillhör jag ju den sortens människor som inte bryr mig i sånt, så nu har jag fördelat bukettens blomster i tre olika vaser - en i vardagsrummet, en enda liten tulpan här till höger om där jag sitter och tre på köksbordet.
Det är inte klokt så lycklig jag blir!

Tar Harry och går ner till stranden.
Isvindar även idag, men nu är jag mer påpälsad.
Möter en för mig obekant kvinna (måste ju bo längst ner på vägen) och vi hejar och hon säger att hon är på väg till det stora hönseriet för att köpa ägg. Jaha, ja.

Ännu finns några små tuvor med blommande trift. Ljuvligt att bo i ett land med olika årstider, även om dom inte är lika vitt skilda åt som hemmavid.

Nu är allt som vanligt igen med Harry. Han är glad och sprittig och skuttar omkring lite på stranden .., vill kanske att jag ska kasta nån pinne ut i havet, men jag hittar inga pinnar, så det får vara. Mängder med ilandflutna brännmaneter ligger i sanden. Harry noooosar lite, men bryr sig föga.

Och nån har tappat "sitt ord och sin papperslapp" .....

Men gråter förhoppningsvis inte övergivet.



Hur många gånger läste inte mamma upp detta för mig ...?
Till sist kunde jag den utantill.

Nu blir det kaffe!

Dagens fönster ...

Palmhuset i Sefton Park bjöd på många fönster, men enbart utifrån, ty det var stängt för dagen.
Men man anade ju .., så nästa gång - om det blir någon sån - då hoppas jag att vi kan strosa omkring där inne bland alla blommor och blader.

Nåja, vi fick ju möta diverse storheter .., Charles Darwin, till exempel.
Här står han och blickar ut över parken och oss besökare.
Tjusigt klädd också.

Så här såg den unge Charles Darwin ut, son till en läkare och född och uppvuxen i Shrewsbury i Storbritannien. Här kan man läsa om honom .., bland annat att han, under skoltiden, ansågs vara en "typisk medelmåtta". Tänk, vad det hade kunnat bli av alla oss "typiska medelmåttor", till vilken grupp jag garanterat hörde! Eller hör.

Stor glädje känner jag när även Charles (ja, jag är numera Charles med honom)  mamma nämns med namn. Hon hette Susannah Sukey Wedgwood. Annars brukar ju det där med faderns namn vara det väsentliga i sammanhanget.

Kväller ....

"Vår tid är nu" har precis börjat, men jag (vi) har missat alla tidigare avsnitt och då känns det ju lite avigt att börja titta nu. Kanske får vi ta allt från början. Jo, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kanske har glömt .., ja, att en av manusförfattarna är Johan Rosenlind från Haverdal, trevlig kund i affären. Just när det här avsnittet spelades in, befann jag mig i Stockholm och såg delar av det hela.

Det har varit en osedvanligt lugn dag.
Körde till återvinningen i Falkenberg där personalen har stenkoll på vad som slängs och att det hamnar rätt. Alltid trevliga är dom. I sängkammaren finns hundratals böcker som jag skulle vilja plocka undan, men dom flesta - nästan alla - tillhör pv och det finns snart ingen loppis som vill ta emot horder av gamla böcker. Elda upp dem vill han inte. Själv har jag inga som helst skrupler när det gäller sånt som jag ändå inte använder eller ens tittar i.
Nån bok har jag lämnat till en avdelning på sjukhuset; boken om 60-talet med mycket bilder och inte så förfärligt mycket text, t.ex.

Den dagen jag blev ensamseglare tog jag bara med mig dom böcker som jag hade ett närapå kärleksförhållande till; böcker som jag själv betalat och som betydde nånting. För övrigt har jag inget behov av att behålla en bok som jag har läst. Inte numera.

Efter besöket i Falkenberg (Harry gjorde mig sällskap) blev det lite pyssel här hemma .., och jag tog räfsan i besittning, den som pv förärade mig i helgen som gick. Det är den bredaste räfsa jag någonsin haft eller hållit i och hjälp, så fort det går att få ihop stora hopar med löv!

Jag har gått på promenader med Harry .., skickat flera vykort (såna man gör på nätet med hjälp av Posten) .., skrivit brev till min syster i Australien och kommit på att hon fyller sjuttiofem år om nio dagar (mina presenter kommer ALLTID för sent!!)  och jag har tidigare föreslagit att vi skulle skippa det här med julklappar och presenter, då det ju är hopplöst att hitta nånting som inte väger så mycket och vi har inte alls samma smak heller.

Så här, som på bilden här ovanför, såg det ut tidigare idag när jag var ute med Harry.
Harry, som varit så eländig och hängig och darrat och knappt vågat komma i närheten av oss - helt obegripligt - men idag har han varit precis så glad som han brukar vara och viftat på svansen och ätit middag. (Men kräkts tidigare idag). Så underbart! ¨
Allt började med att han under besöket hos friherrinnan i fredags, ja, då hoppade han ner från sängen och gjorde illa sig i ena frambenet. Kanske trodde han att det var pv som hade rört honom?  Hemskt har det i alla fall varit.

I morgon är det - om ni inte visste det - tisdag.
Kanske kommer regnet?
Kanske inte.

Den där obefintliga oron ....

Jo, helt ärligt .., det är verkligen så att jag känner ingen oro.
Jag känner mig helt lugn.

Visserligen hoppar jag till var gång mobilen ringer och jag går inte mer än två meter ifrån den, för man vill ju inte missa ett samtal från kirurgen eller mammografin, man vet ju aldrig vilka nyheter dom kan komma med.

Men orolig är jag inte.

Att jag igår lyckades med konststycket att spärra mig själv två gånger på postterminalen, allt på en och samma dag ..., ja, men det har ju inte med oro att göra.

Vad då?
Det där med kylskåpet? Att jag råkade lägga mobilen i kylskåpet i stället för osten?

Fortfarande känner jag ingen oro.
Däremot en slags okoncentration, fast jag  i n t e  känner mig okoncentrerad heller.

Det är mer som att tillvaron befinner sig i ett stand-by-läge.
Att man vill få ett besked så snabbt som möjligt, så där så man har nånting att förhålla sig till.

Ungefär så.

Dagens fönster ....

Att ta lokalbuss när man är utomlands, är alltid lika intressant.
Hur fungerar själva systemet?
Kan man betala kontant till chauffören?

I Liverpool missade vi att det var olika bussbolag som körde och att den ena biljetten inte var giltig på nästa buss. Aj, aj, det gäller att vara uppmärksam.

Vänliga chaufförer var det också.
En av dem, en rejält tauterad ung kvinna, visade sig ha änglavingar, vad beträffar att vara serviceminded! Så här sitter vi på bussen på väg in till city och nog syns det att det är höst och fuktigt i luften.

Söndagkväll ...

Det blev en sån härlig dag på jobbet .., en sån dag när man känner att man är man nöjd när man stämplar ut .., att man hunnit med mer än man förväntade sig!
Kamperade med Johanna och Filip och det var så trivsamt!
Upptäckte Carina i affären, hon som tidigare hade ansvar för mejeriet.
Nu har hon fått knäprotes och benen har nästan blivit helt raka!

Efter jobbet blev det middag på Göstas i Steninge som för ovanlighetens skull hade öppet nu till Allhelgona. Ja, det kanske man har haft tidigare också - till Allhelgona -. Det var milt ute, nästan - men bara nästan - så att jag hade kunnat tänka mig att sitta under det stora parasollet.

Kom hem .., och då händer det ofattbara; att jag däckar som vore jag skjuten!
Det är helt obegripligt!
I timmar sover jag på soffan, ja, det gjorde även pv (fast han säger att han såg en fotbollsmatch)  och harry låg nära, nära.
Så här är det ofta när jag har arbetat ett lite längre pass.
Det är ju helt sanslöst. Jag fattar det inte.

November nu.
Så långt till gullvivor och tunna tulpaner, men det gör inget .., vi får ljus av advent och i morgon tänker jag absolut ta mig ett dopp i havet.

På min mejl får jag aviseringar om att jag har vunnit tiotusen på först Ica, sen på Willys.
Tänk, att man kan vinna så mycket pengar utan att göra nånting!! Vilken lycka!
Och vilken ofattbar tur!
Nu har jag alltså tjugotusen kronor att spendera på mat .., vi får nog inhandla ett nytt - mycket finare och större - kylskåp!

Log för mig själv idag på fikarasten.
När jag öppnade min mobil, då såg jag översta raden på ett meddelande.
Det stod ungefär så här ..."väntar på att ta färjan ..." och jag tänkte att det var nån av döttrarna som skulle ta färjan från Slagsta till Ekerö eller tvärtom.
Så var det inte.
Det var då jag log.
Det stod så här: "Väntar på färjan över Niger".
Sonen, alltså.

Så här ser verkligheten ut.
Inga gullvivor.
Inga tulpaner (jo, vi säljer på i affären).

Ska sätta upp ljusslingan imorgon, den till plommonträdet, så blir det nog bra.
Ljusare, i alla fall.
Och allt känns bra.
Ungefär som om jag har satt mig i en båt och guppar vidare längs något stillsamt vatten.

Dagens fönster ....

... kommer från Monet och så här skriver hon, på min fråga om bilden var hennes?

"Jo, det är min bild som jag skickade till dig efter ett besök i Grisslehamn för några veckor sedan. Samma dag vi besökte Söderby Karls kyrka.

Den här hotellpaviljongen med egna små terasser på Grisslehamns Havsbad som ligger mitt i hamninloppet med underbar sjöutsikt. Från Grisslehamn går stora färjor till Åland, men det är samtidigt en liten pittoresk fiskehamn, ungefär som i Torekov där du sommartid kan köpa färsk fisk och pinfärska rökta räkor i de små hamnskjulen."

// Tack Monet! säger jag. Och vad den där stora berghällen i dagen gör mycket!

Kväller ....

Så är det första arbetspasset på länge avklarat.
November brukar vara en tämligen lugn månad i livsmedelsbutiker (många håller igen inför den stundande julhandeln), men det var likväl mycket att göra.
Först kassapass mellan halv tre och fem, sen en timmes påfyllning av frukten och så frontade jag mejeriet och sen var det kassan och sen lite frontning igen, ja, det flöt på bra.
Arbetade först med Johanna och från fem var det Hilda (läser kommunikation) och vi hittade ett bra sätt att skifta på.

Många rara kunder, som alltid.
Mest glad blev jag över lille rara August 5 år som ropade "Hej Bettan! Hej Bettan! Hej Bettan!"
Pratade en stund med en utbränd lärare ..., och med Peter som en gång gått på sjön och berättade hur han hamnat i brittiska Immingham på östkusten, ja, det var länge sen, men ändå.
Och där var en man född 1947 som berättade att hans barnbarn på fem och sju år visat sig vara mer tekniskt bevandrade än han själv och åt detta log vi.
Sånt.

Telefonen ringde om och om igen.
Nästan alla frågade om öppettiderna.

Nu är jag hemma igen och är trött.
Ska stiga upp vid halv sju och börja arbeta halv åtta, till halv tre. Huuuu, vilket långt pass!
Fick en förfrågan om att arbeta även onsdag, men det passet blir för långt när pv inte är ledig, ja, det blir för länge för Harry att vara ensam hemma, så jag bad att Lovisa skulle höra med någon annan.

Sonen som är i Mali, har äntligen återvänt till trakter där internet fungerar och äntligen har vi fått livstecken ifrån honom. I vanliga fall, när han är hemma, ringer han ofta och småsurrar när han är på väg till affären eller till träningslokalen. Oj, så tomt det har varit utan hans prat!!
Nu är det inte många dagar kvar, innan han är hemma hos lillkillen och hans mamma.

Sefton Park, Liverpool ....

Tvärs över gatan från hotellet Hallmark där vi bodde, där finns den här ljuvliga parken!
Redan innan vi åkte hade jag - via Google Maps - spankulerat omkring i omgivningarna och kanske var det därför det kändes närapå hemtamt, ja, när jag såg det hela på riktigt.

Parken är stor och luftig och helt underbar!
Kanske är det söndagmorgon när pv och jag själv beslutar oss för en promenad efter frukosten.
Emil föredrar sängen.

Å, så vackert där är! Dimslöjor som singlar över marken .., ja, men det är ju nästan som att befinna sig i Edens Lustgård. Och vilket fågelkvitter!

Luften är krispig. Oktoberkylig.
Löven prassliga, men om man går på gräset är det lätt att halka.
Hela tiden möter vi hundägare - oftast med små bulldoggar av olika slag -.
Där är också en stor hane som ser ut att vara tio, elva år och han har svårt att hänga med sin matte som ändå går sakta .., tungan når nästan till marken och han flåsandas.
Jaha, han är bara tre! Nog kan man undra om det är lyckligt för dessa hundar som får så svårt med andningen.

Överallt ser vi blågrå ekorrar som ofta jagas av små pilsnabba terriers som ändå aldrig hinner upp sitt byte. Många hundar springer lösa och vi ser inget kiv dem emellan..

Allt är välordnat och fint.
Skräpet som vi verkligen sett en hel del av inne i city, är som försvunnet här.

I ett träd sitter två papegojor, vilka måhända rymt hemifrån ..., eller helt sonika släppts ut av någon ägare som ledsnat på sina gunstlingar.

En bit in i parken ligger Palmhuset.
Det är stort och mäktigt och runt hela byggnaden står olika statyer av människor som varit av betydelse för mänsklighetens fromma. Carl von Linné, bland annat.
Idel män.

Titta här! Känner ni igen honom? Inte det? Det är Colombus, om ni inte visste det.

Men Columbus, Kapten Cook, Linné och alla andra storheter i all ära, jag blir nog gladare av alla dessa små minnesplaketter på bänkarna dels vid Palmhuset, men även på andra ställen i parken. (Ja, för övrigt överallt nästan). Uncle Billy .., nog var det väl omtänksamt att Mary såg till att han fick en egen bänk.

Och Marjorie Hazel McCutcheon som tyckte så mycket om parken och blev åttiotre år gammal. Så bra att lite vanligt folk också får finnas till och får minnesmärken!

Och prassligt, frostigt gräs.

Såja, nu har jag visat er parken.
Lite av den, i alla fall.

// Nu har jag fått göra ett avbrott då två Jehovas-Vittnen-damer knackade på dörren.
Den ena var ovanligt pratglad (läs:aningen påstridig) och för en gångs skull .., verkligen för en gångs skull, sa jag att nej, jag är inte intresserad och att jag, när växte upp, hade en ganska sträng pappa och sen kom Gud och var sträng och man skulle falla på knä och tillbe bara honom och det tyckte jag var förfärligt orättvist, rent av egenyttigt.

Vi stod i hallen med dörren öppen (pv skulle ha svimmat om han anat hur mycket varm luft som gick rakt ut ...) och Harry nosade den mest pratglada - ja, på hennes rutiga yllekjol  - och gick sedan in igen och hon bad att jag skulle ta en titt på deras hemsida på nätet, men då hade jag redan vikt ihop papperet och kanske trodde, eller tänkte hon, att jag var ett hopplöst fall.

Nu, när jag - kanske som mest - behöver högre makter, tackar jag nej.
Vad är jag för en människa!
Och ja, jag vet att jag förenklar det hela och att det bland bloggvännerna finns en präst och flera troende och det är inte det att jag dumgör människor som tror (jag tror ju också, men inte på det sättet som J.V. vill att jag ska tro och ibland tror jag inte alls ...). det är väl mer att man (jag) inte vill bli pådyvlad nånting.

Och här, apropå ingenting, finns ett galleri av bilder från Palmhuset.
Här lite mera info.
Och nu ska jag göra mig klar för jobb tillsammans med Hilda. Hon pluggar numera och arbetar varannan helg, tror jag. Himla duktig tjej! Och så ringde Filip och ville byta pass med mig i morgon. Nu har så många bytt med mig, så jag kan inte hålla reda på vilka som jag ska arbeta med .., men det lär vara Johanna (heja!!) och sen kommer Filip vid tio. Ett drömgäng.

Ajöken, sa fröken.

Från Hawai ...

Nog är ni allt bra underbara .., fönster, brunnslock .., glädjen och nu en liten metallplatta!
Tack Cecilia!