Elisabet

Kväller ....

"Vår tid är nu" har precis börjat, men jag (vi) har missat alla tidigare avsnitt och då känns det ju lite avigt att börja titta nu. Kanske får vi ta allt från början. Jo, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kanske har glömt .., ja, att en av manusförfattarna är Johan Rosenlind från Haverdal, trevlig kund i affären. Just när det här avsnittet spelades in, befann jag mig i Stockholm och såg delar av det hela.

Det har varit en osedvanligt lugn dag.
Körde till återvinningen i Falkenberg där personalen har stenkoll på vad som slängs och att det hamnar rätt. Alltid trevliga är dom. I sängkammaren finns hundratals böcker som jag skulle vilja plocka undan, men dom flesta - nästan alla - tillhör pv och det finns snart ingen loppis som vill ta emot horder av gamla böcker. Elda upp dem vill han inte. Själv har jag inga som helst skrupler när det gäller sånt som jag ändå inte använder eller ens tittar i.
Nån bok har jag lämnat till en avdelning på sjukhuset; boken om 60-talet med mycket bilder och inte så förfärligt mycket text, t.ex.

Den dagen jag blev ensamseglare tog jag bara med mig dom böcker som jag hade ett närapå kärleksförhållande till; böcker som jag själv betalat och som betydde nånting. För övrigt har jag inget behov av att behålla en bok som jag har läst. Inte numera.

Efter besöket i Falkenberg (Harry gjorde mig sällskap) blev det lite pyssel här hemma .., och jag tog räfsan i besittning, den som pv förärade mig i helgen som gick. Det är den bredaste räfsa jag någonsin haft eller hållit i och hjälp, så fort det går att få ihop stora hopar med löv!

Jag har gått på promenader med Harry .., skickat flera vykort (såna man gör på nätet med hjälp av Posten) .., skrivit brev till min syster i Australien och kommit på att hon fyller sjuttiofem år om nio dagar (mina presenter kommer ALLTID för sent!!)  och jag har tidigare föreslagit att vi skulle skippa det här med julklappar och presenter, då det ju är hopplöst att hitta nånting som inte väger så mycket och vi har inte alls samma smak heller.

Så här, som på bilden här ovanför, såg det ut tidigare idag när jag var ute med Harry.
Harry, som varit så eländig och hängig och darrat och knappt vågat komma i närheten av oss - helt obegripligt - men idag har han varit precis så glad som han brukar vara och viftat på svansen och ätit middag. (Men kräkts tidigare idag). Så underbart! ¨
Allt började med att han under besöket hos friherrinnan i fredags, ja, då hoppade han ner från sängen och gjorde illa sig i ena frambenet. Kanske trodde han att det var pv som hade rört honom?  Hemskt har det i alla fall varit.

I morgon är det - om ni inte visste det - tisdag.
Kanske kommer regnet?
Kanske inte.