Dagens fönster ....

Så här skriver Bert i Luleå, som fram tills nu varit aningens irriterad över bristen på snö.

"Hej!

Vintern har äntligen inträtt med bravur. Ett av bankkontoren här i stan har fönster mot vår gård. Snart ser de kanske inte ut. Vem vet.

/Bert, alias Tomas Öberg. ( Eller tvärtom.)"

//Tack! säger jag. 
Fint fångat!

Söndag ....

Sover dåligt natten mot idag. Vaknar vid tre, vid fem och halv sex. Kliver upp klockan sex.
Pv skjutsar mig till affären och Cornelia är redan på plats och gräddar bröd .., jag tar mig an det vanliga när man har kassatjänst och den som läser här vet ju precis.
Just allt sånt.

Bäst idag: lille Birk, kanske fyra, fem år och lika vetgirig som jag själv.
Han frågar om det mesta.
Var jag bor, hur huset ser ut, hur gammal jag är, vad jag heter, vilken färg det är på huset?
Sånt.
Underbar är han.

Efteråt, när jag kommit hem, åker vi till Särdal för att kolla till en sommarstuga där det grävts för vatten och avlopp, mest för att skicka lugnande bilder till den som brukar tillbringa sommarveckor just där.
Där är djupa hjulspår i marken (förmodligen efter grävaren) och så har det regnat .., och plötsligt sitter vi fast i leran.
Det tar väl nån halvtimme av idoga försök att ta oss loss, så ger vi upp.
Jag ringer Räddningspatrullen som i det här fallet är Sonja. Hon fyller åttiosju i vår, men kommer som ett skott .., bogserlinan tas fram och så sitter jag i hennes bil och gasar och pv sköter vår och vips, har allt ordnat sig.
Bilden är från Särdal.
Sååå fint där är!

Nu är klockan bara nio, men pv gick isäng för en timme sedan (!!!); han har känt sig halvrisig, men ändå inte alltför dålig. Själv ska jag också göra kväll ., ligga i sängen och lyssna till USA-podden och kanske läsa ut Gerda Anttis lilla gröna bok. Kanske ha fönstret lite på glänt.

Idag har AP fått sin nya häst. Ett sto.
Det är ett sto med oanade kunskaper; hon kan t.ex skriva på familjechatten!!
Så här, t.ex.

"Jag är här nu! Jag är väldigt snäll! Har badat på nya stället och provat nya kläder. Har visst inga muskler, för jag har haft ett föl. Det är första natten utan fölet och jag tycker att det är väldigt vilsamt. Vi ses! Medea!"

En filmmakare, men inte från ....

Bilden från svt-serien: Kvartersdoktorn.

Igårkväll när jag hade gått i säng, tittade jag än en gång på SVT-dokumentären "Spårviddshinder". Jag tycker att den är så genialiskt gjord och med sån  v ä r m e. Och så människorna i filmen som kommenterar vad som händer.(Särskilt töserna som för statistik över bilar som fastnat i hindret).  Underbart!

Så råkade jag se att det stod "Vindelfilm" i början eller slutet och ett namn: Johan Palmgren.
Nu är sannerligen Palmgren inget namn det vimlar av hemma i Västerbottens inland, men Vindel .., det fick mig genast att tänka på Vindeln som ju ligger bara en fem, sex mil från Umeå. Tänk om denne - i mina ögon - så påhittige filmmakare var sprungen från Västerbotten?

Så jag tog mig en titt på denne herr Palmgrens hemsida på nätet och ramlade nästan ur sängen!!
Det visade sig vara  m ä n g d e r  med filmer som han - ofta tillsammans med Åsa Blanck - hade gjort, däribland helt ljuvliga "Kvartersdoktorn", där man under ett antal program fick följa med på en vårdcentral på Söder i Stockholm. Sååå många mänskliga möten där var!
Då slog det mig att "tonen" - såväl den som man känner när man ser en film - som den musikaliska, den var densamma i programmen! Kanske inte exakt samma musik, men själva "känslan" som den förmedlar.

Men nu var det ju alltså om denne Johan var sprungen ur den västerbottniska myllan ....? Så jag mejlade honom på den adress som fanns tillgänglig. Inom en halvtimme hade jag svar.
Så vänligt!

Och så här skriver han:

"Hej Elisabeth!

Vilket skojigt meddelande. Kul att du hör av dig. 

Jag kommer från Lund, men min gamla klasskompis Annikas pappa var fågelforskare och drev ett projekt i Ammarnäs. Jag fick sommarjobba där i gymnasiet och blev förtjust i den lilla fjällbyn. Har återkommit under årens lopp och för 8 år sedan satte jag igång en filmfestival där.

I samband med det skulle jag byta från Enskild Firma till AB och drämde till med Vindelfilm helt spontant.

Så lite västerbottnisk känner jag mig ändå!

Ha det fint, Johan."

På hans hemsida kan man ta del av ännu mera fakta och där finns även hans produktion samlad. 

Här är länken.

Nu ska jag strax åka till jobbet - är intill döden trött efter att ha sovit dåligt -. Kaffebryggaren puttrar .., pv ska köra in mig, så det blir ingen större sovmorgon för hans del heller.

// Om Åsa Blanck kan man läsa här. 

Men också här.

Och vad är då ett spårviddshinder? Jo .. det kan man få veta här.

Söndagsfönstret ...

Det passar ju alldeles förträffligt med ett fönster fångat i närheten av Domkyrkan i Lund, ja, nu när det är söndag och allt, tänker jag.
Detta är från Arkens bokhandel.
Om man har god syn (eller förstorar bilden, bara att välja) ser man en liten bok ståendes nere till höger.

Den här.
Jag tycker att det är helt underbart att en människa sätter sig ner och skriver en bok med titeln
"Varför har prästen så konstiga kläder?"
Och det var precis vad Mikael Mogren gjorde.

Vem är då denne herr Mogren?
Jo, här kan ni få veta lite om honom.

"Bengt Mikael Mogren, född 6 september 1969 i Hammars församling och dåvarande kommun i Örebro län, är en svensk biskop, teolog och författare. Före studierna arbetade han bland annat som kriminalvårdare". Wikipedia

Och här visar han runt i Biskopsgården i Västerås.
Ja, kanske nån är intresserad.

Den som fångade fönstret var annannan, som uppenbarligen var hemma på visit.
Jo, hon skulle ta bussen till sitt föräldrahem några mil österut och passerade då bokhandeln.

Tack! säger jag.

I många år .....

... prenumererade jag på tidningen Råd & Rön.

Det gör jag nu också och här tas det upp nånting som jag kan irritera mig på omåttligt på: hur det "fuskas" med innehållet i olika varor.

Vi som växte upp på t.ex 60-talet, vet att en tablettask typ Emser, var mycket större och hade fler pastiller. Nu är dom mindre och kostar betydligt mera.

Kaffepaketen numera innehåller inte alls alltid 500 gram, utan 50 gram mindre. På tio paket som man köper, förlorar man ett paket på det viset.

Här tar Råd & Rön upp det här med det dom kallar "Viktfifflet". 

Till Bert i Luleå ...

Angående antalet passagerare ombord på fartyget, det som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Att så många passagerare var ombord, flerdubbelt antal tillåtna, berodde på krigssituationen, där sovjetiska trupper var mycket nära och hemska historier om sovjetiska truppers framfart fanns i omlopp. Därför tog man med så många flyende civila man kunde få ombord. Eftersom fartyget var byggt som kryssningsfartyg fanns många allmänna utrymmen där folk kunde få plats.

Enligt inskeppningsofficeren som hade ansvar för att registrera alla som hade gått ombord på Wilhelm Gustloff hade fartyget vid sin undergång en besättning på 173 personer, dessutom fanns 918 officerare, underofficerare och sjömän från 2. ubåtsskoledivisionen, 373 marinlottor, 162 svårt sårade soldater och 4 424 civila flyktingar, eller totalt 6050 personer ombord. Forskningen har dock kunnat visa, att det fanns ytterligare 4 532 civila flyktingar och 173 militärt tjänstepliktiga ungdomar ombord, vilket betyder att det totalt fanns 10 582 människor ombord.^[1] Enligt Encyklopedia Britannica omkom ca 9 000 människor i katastrofen^[2][3]. 1230 människor räddade av närliggande fartyg som anlände till platsen, medan 9352 människor omkom.^[4] Men Nationalencyklopedin NE.se är försiktigare och skriver att man beräknar att minst 5385 människor omkom.^[5] Katastrofen anses vara den fartygskatastrof som haft flest omkomna genom historien.

//Detta är från Wikipedia och det är också vad som berättades om i programmet.

Melodifestival - mellodags - tankar på jobb ....

Men jag sitter inte i loppisfåtöljen och tittar, men härifrån hör jag en massa .., det känns som "trams" men kanske blir det hur bra som helst och programmet har ännu inte börjat på allvar.
Nu slår väggklockan åtta. Alltså är den sex minuter sen.

Tidigare idag skulle vi titta på tapeter till sängkammaren, det som är mitt rum när det gäller sömn.
Vi tittade och tittade och jag tänkte på alla bilder jag tänker framkalla och och rama in och då blev det till slut en vävtapet som målas i en mjuk vit färg och trägolvet ska också få en omgång, men kanske i en gråare nyans.

På K-rauta tittade vi på andra tapeter än dom som Colorama hade, men nej, det får bli dom där vita. Det är ingen stor vägg i sängkammaren, allt är uppsplittrat .., där är en stor dubbelsäng mot ena väggen och en nästan lika stor byrå från Ikea på motsatta sidan, det är snedtak och en riktigt mönstrad tapet hade ändå försvunnit i det hela.

Men så såg jag den här!
Och så tänkte jag på väggen längs trappan upp till övervåningen .., den tapeten är jättegammal och sliten och bara  t ä n k  .., så glad man (jag) skulle bli av att var morgon mötas av småfåglar sittandes på några grenar .., ja, det det skulle ju vara underbart!

"Ja, men det är ju en barnkammartapet?" tänker ni.
Ja. Det är precis vad det är.

För övrigt rekommenderar jag - återigen - dokumentären "Spårviddshinder"från SVT. play.
Den vittnar dels om underlig skyltning ., men också om hjälpsamhet, ilska, frustration och ganska mycket glädje.

Här är en länk till filmen.

Igårkväll ett flera timmar kort eller långt besök hos Sonja. Vi hade med oss middag och Sonja hade dukat. Det finns mycket man kan känna oro för och det finns för närvarande gott om oro som singlar omkring i S:s lägenhet och när hon slog sig ned intill mig i soffan, masserade jag försiktigt hennes rygg, axlar och nacke och jag kände hur den här rara och omtänksamma människan slappnade av.
Sonja fyller åttiosju år i vår och hon har liksom sjunkit ihop på nåt vis.

Och i morgonbitti stundar jobb från halv åtta till två.
Till min fasa upptäckte jag tidigare idag att postdatorn hade tackat för sig, med påföljd att det är hopplöst att hitta paket som kunder ska hämta och så ska dom registreras också på nåt vänster.
Huvva!

Melodifestivalen då?
Ja, det får väl bli som det blir.

Lördagmorgon i februari ...

Och det är så grått och så disigt, så där så man mest av allt har lust att dra täcket över sig.
Så det gör jag.

Jag ligger kvar under det blommiga täcket och lyssnar till det - i mina ögon - absolut bästa avsnittet från "Naturmorgon" i P1; det handlar bland annat om Svalbard. Programmets reporter Thomas Öberg (som för övrigt har nästan exakt samma röst som Bert i Luleå!!) har givit sig av just till Svalbard och det är så fascinerande och så otroligt bra gjort -ja, hela reportaget -!!

Därefter är det färdiglyssnat och jag tar bilen och ställer kosan till bageriet i Slöinge.
Nej, det är inte nånting som sker varje helg, lååååångt ifrån, men idag blev det så.
Det är disigt och lite regnigt och innan Vastad, i lilla "sjön, där, där simmar hundratals sjöfåglar!
Jag stannar bilen, rutan hissas ner och precis som jag (på bild) ska fånga alla änderna vilka simmar ganska nära vasskanten, flyger dom förstås sin väg.
För övrigt är väl våtmark ett mer passande ord, än sjö.

Inne i bageriet är vi just då bara två kunder; det är grannen ett hus bort och så jag.
Så var det förra gången också och jag säger att detta är ju komplett vansinne, att vi båda åker milen till Slöinge och sen tillbaka och skulle vi inte kunna turas om och så handlar vi till varandra?
Grannen ler och säger kanske inte så mycket, men kanske att det kan ordnas?

Köper mina favoritfrallor "fyra frön" som sannerligen fordrar en vass brödkniv och starka tänder och pv tackar nej, tycker att det tar sån tid att äta frukost när enbart en liten fralla kräver sitt .., så jag får behålla dem helt för mig själv. Till honom - mer som en muta - har jag köpt ett vackert wienerbröd och genast tycks han lite gladare. (Wienerbrödet blir väl till elvakaffet, förmodar jag).
Och ja, det inhandlades fler än tre bröd .., även frukt, - och nötfrallor fick följa med.

Bilden från Google-maps, detta underbara instrument för att vandra omkring på andra sidan jorden.
På den här gatan bor alltså min syster. Jag hade totalt glömt hur där såg ut; det är ju trettiofyra år sedan på pricken sedan vi var där på semester!

Dagens mejl från henne lyder som följer:

"Tro det eller ej, men i går eftermiddag öppnades himlens alla portar över South Australia och regnet började vräka ner.  Det var många år sedan jag såg så mycket vatten och det har naturligtvis förorsakat översvämningar på vissa håll. Det regnar fortfarande men i betydligt mindre skala."

Och jag säger (skriver) som Barbro i Uppsala: inte en chans i världen att jag kunde bo någonstans med fyrtiogradig värme!! För mig är max tjugo det ultimata. Tur att vi människor är olika.

Dagens fönster ...

Också en slags fönster .., här från Naturhistoriska museet i Lissabon!
Genialiskt med boet uppe på skåpet!
¨
Och jag kommer osökt att tänka på den lilla drillsnäppan som stod i ett liknande skåp i Centralskolan hemma i Malå. Det var drillsnäppan - som jag i högstadiet höll ett föredrag om - som väckte mitt intresse för fåglar.

Fönsterfångerskan var den skånska madamen i Portugal - annannan -.
Tack!

Det man inte visste ...

Jo, det är mycket man inte har en susning om här i livet och nu på morgonen fick jag verkligen den tesen (vetskapen) bekräftad. Jag låg och lyssnade till Vetenskapsradion Historia i P1 och det var knappt att jag trodde mina öron!

"För 75 år sedan sänktes det tyska fartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt i vad som räknas som den värsta fartygskatastrofen i världshistorien Mer än 9000 människor, många av dem barn, gick under i det iskalla vattnet och tiotusentals fler skulle följa med i djupet under de sista krigsmånaderna 1945, då Östersjön förvandlades till Dödens hav.
Tobias Svanelid träffar fartygshistorikerna Claes-Göran Wetterholm som berättar om de gripande fartygstragedierna vårvintern 1945."

Rena fasan!
Och detta hade jag absolut  n o l l   koll på!
(Det här var dessutom bara en i raden av såna här hemskheter med fartyg som sprängdes).

Annat är trevligare.
Idag är det Ivardagen.
Pappas namnsdag. Här står han som tvåa från vänster och håller ett måttband i handen .,. det är förstås på idrottsplatsen hemma i Malå. Shorts och skjorta, det var pappa det.

Längst till höger står pappas bäste kompis, Mauritz Brännström.
Mauritz hade en gång vunnit Vasaloppet, var född i Norsjö och var världens snällaste.
Tillsammans med sin fru Gunborg drev Maurtiz en sportaffär. Hundkoppel i läder hängde på rader direkt till höger när man kom in butiken .. hela affären doftade läder! Och ett uppstoppat älghuvud satt på väggen och framför disken stod en slags höga pallar där jaktintresserade karlar satt och surrade med Mauritz .., det var som en pub utan öl.
Hemma hos Gunborg och Mauritz fanns alltid gråhundar, vilka användes till älgjakt .

I mitten på den översta bilden står Sören Lundgren som var bagare i byn - drev Lundgrens konditori som jag passerade var morgon på väg till skolan -. Sören och Helgas ene son hette Fred och var konstnär, ja, vi hade själv en oljemålning av honom. Varför skriver jag i dåtid? Fred är vad jag vet ännu i livet och kanske målar han ännu?
Det var oftast hästar som var motivet, ungefär som på den här tavlan.

Men nu susade tankarna iväg av sig själv .., det var ju Ivardagen, ja.
Ivar betyder Krigare.
Sonen - Anders - heter också Ivar, vilket han väl har varit (och är) måttligt förtjust i.
Numera tycker jag att namnet är hur fint som helst och jag har haft flera småpojkar i kassan som just heter Ivar.

Gjorde ett Ivar-collage och skickade som postens vykort till Malmö (till namnsdagsbarnet) , detta geniala sätt att använda sina egna bilder. På alla sätt och vis vill jag berätta för mina barn om deras morfar som gick bort så tidigt. Maria var fyra år, AP bara halvåret och för Anders var det helt kört; då hade hans morfar varit död i tio år.

Igårkväll när jag omöjligen kunde somna, fortsatte jag läsandet av Gerda Anttis senaste (kanske sista?) bok "Här i världen". Omslaget är vackert lindblomsgrönt och texterna är som vanligt ömsom kärva och puttriga, blandat med mer sånt här (som bilden).

Författaren är född 1929 - till åren kommen alltså - och lite märks det i hennes texter som är mer som dagboksanteckningar. Många tankar om hur livet blev eller inte blev.
Inte tillstymmelse till inställsamt.

Och ganska roligt är det att läsa om hur hon tänker sig att det blir när det är dags att ta farväl av henne .., vad människor egentligen ska säga. Nu säger hon det själv; tar upp alla sina dåliga sidor till allmänt beskådande och jag tänker att hennes vänner som läser boken måtte le för sig själva, jaha, hon var alltså medveten om det här .., att vi tänkte just så. Nu har hon liksom tagit udden av det hela.

Gerda Antti är född i Övertorneå i Norrbotten och ibland tänker jag att det där lite kärva kanske har att göra med den saken. Så jag menar alltså att vissa kynnen finns i vissa landskap?
Ja, lite tänker jag så.

Vad tycker jag om boken?
På en skala från 1 - 10 säger jag ... 5.

Svenska Dagbladets recensent Lina Kalmteg skrev så här om "Här i världen".

Ja, det var det, det.

Hetta och mera hetta ...

Så har jag tagit mig en promenad hos min syster i Australien (google maps) och det här måste då vara hennes hus. Jag minns att vi - 1986 när vi var där på besök - planterade ett träd på tomten och där var förstås inte alls sån här frodig växtlighet.
Huset var byggt av svenskar och riktigt gediget.

(Om man vill ta sig en promenad i omgivningarna, hon bor i huset på hörntomten på höger sida av bilden - länk här - så är ju Google maps rena drömmen!

Och morgonens mejl ser ut som följer .... och jag är evigt lycklig att jag inte bor där det är så otroligt varmt.

l"Efter  gårdagens 42C så har vi nu 37C och very muggy. Det känns som om man är i en bastu och natten var ganska jobbig.Temperaturen blev aldrig svalare än 34C och trots att jag hade takfläkten på för fullt och låg helt naken i sängen utan något täcke, så var det svårt att sova.  

I dag känner jag mig litet degig och inte ens en sval dusch piggade upp mig  Nu hoppas jag att den utlovade åskstormen i eftermiddag verkligen infaller så att luften rensas något.

Nu skall jag gå till vardagsrummet och sätta på ACn och sedan blir jag nog sittande där."

Fredagsfönstret ....

... flera stycken, till och med, finns i vårt växthus, som för övrigt inte alls är så grönt och prunkande som på bilden.

Mannen som står längst in i bilden är pv:s farbror Stig från östra Skåne.
Det är han som har en dialekt som sannerligen inte går av för hackor!

Ännu en bild hemifrån ....

En gammal vykortsbild från malåsidan.
Vid den blå pilen arbetade mina barns pappa och vid den rosa arbetade jag själv (Ica Kristallen).
Slalombacken nästan mitt i samhället och där finns även då hotell och förut simhall (bedrövligt att den inte är kvar!) och jag undrar om hockeyladan används ännu?
Elljusspåren ligger - om man ser på bilden - till vänster om tegelbyggnaderna (skolor och aula) i mitten på bilden.

Malås slogan var "Malå med allting så nära" och det stämde verkligen.
Kanske stämmer det nu också - minus simhallen och isladan -.

Numera är backen ännu större och med ytterligare en kortare lift och på norrsidan finns en himla brant backe som jag inte vågade ta mig ner för.

Om någon hemifrån läser här, kanske den människan kan berätta hur det är nu för tiden.

Från Hulabäcks hage och hem ....

Idag blev det en lite annorlunda förmiddag.
Friherrinnan ringer nämligen och undrar om jag kan tänka mig att skjutsa henne till Falkenberg (hennes bil är på reparation), men eftersom jag inte hunnit rasta Harry, säger jag att hon kan ta bilen, jag kommer med den till Steninge och så hoppar jag av efter någon kilometer och så får såväl Harry som jag själv frisk luft.
Så det gör vi.

Passerar den snart färdiga Steningeskolan, belägen någon kilometer norr om Steninge. Den ska väl vara klar till påsk, tror friherrinnan.
Jag är såå imponerad över att man även har tänkt på omgivningen.
En lång häck med vad jag tror är bokharabinda, har kommit på plats.
(Men det är nog avenbok).

Och mängder med cykelställ! (Till vänster om containern)!
På höger sida om skolan finns även lekplatser.

Här syns det dåligt, men ni ser ju i alla fall stöttorna till träden som planterats, längs staketet.
Så fint det kommer att bli när det är klart, eller kanske om några år, när allt vuxit upp!
På andra sidan vägen finns havet.

Ja, ungefär så här blir utsikten.
Vår, sommar och höst går mängder med får här i hagen.

Vi går ner i hagen, men det är lerigt och halt, så det blir inte ända ner till vattnet.
Harry är nästan stirrig av alla nya dofter.
Vid en buske reser han ragg och börjar morra .., kanske är det doften av den här hanhunden som brukar gå där med sin matte; hon som är moster till mina barns pappa. Kanske har han varit där och lyft på benet, på just  d e n  tuvan.

Jag har bevisligen många dåliga egenskaper, men avundsjuka är inte nånting som utmärker mig.
M e n ...när jag passerar små sommarstugor där ägarna kan sitta och titta ut över havet, så där så inget skymmer mellan huset och havet .., då kan jag känna ett stygn av .., ja, men nog vooore det ju ändå ganska trevligt att ha det så!

När jag passerat Lilla Skipås och gått ytterligare en bit, svänger jag vänster och vi tar sista sträckan via sommarstugorna som ligger ovanför oss. Den här grinden gör mig alltid förbryllad. En grind utan nånting på ömse sidor, men det är klart, det hindrar ju i alla fall bilar att köra in.

Och jag upptäcker en gren som liksom växer rakt ut från en stor sten!

Och jag upptäcker en sååå vacker sten som liksom är byggd i lager-på-lager!

Och en myrstack där någon varit och rotat.
Och jag ser knoppande vildkaprifol och hör gröngölingar och en massa kråktjatter.

Så är vi hemma på Ejdervägen och nu har utbyggnaden av Ecke och Britts lillstuga tagit fart. Det blir en rejäl utbyggnad.

Förutom "Polska ambasssadens" gräsmatta (som är evigt knallgrön) tror jag inte jag har skådat en frodigare gräsmatta (eller moss-matta) än hos grannen, dom som bara är här några veckor per år, ja, kanske en månad.
Det är helt makalöst vilken grönska!!
I den gamla björken - som vi alltid väntar ska dråsa omkull i någon höststorm - där gömmer nötväckorna sina solrosfrön.
Vildroshäcken är gänglig och spretig.
Tidigare ägarna -  Gun och Göran - brukade klippa ner den till botten på hösten eller våren, nu växer den lite som den vill.

Och så .., på hemväg, hittar Harry den pinne som han precis på pricken vet var han har!
Det är lika fascinerande var gång ..., och glädjen när den ligger kvar!
I morgon är det alltså dags för besök hos Hallands Djursjukhus, inför det som mest troligt blir en amputation av hans svans. Det blir nog inget alls kvar. Ja, ja. Värre saker har hänt här i världen.

Det blev ett som vanligt långt inlägg, men mest bilder.
Medaljerna till den som orkat läsa hit ner, ja, dom har sedan länge tagit slut, det får bli nån slags virtuella belöningar!

Medan jag har suttit här och skrivit, har jag även ätit lunch, pratat med friherrinnan (som ville påminna om min tid hos tandhygienisten och till min lycka visade den sig vara en vecka senare än jag trodde!!) och gosat lite med harry, fast inte allt på en gång. Och så har jag lyssnat till den här låten. 
Och har man inte förstått det innan, så förstår man det nu, hur svårt han hade det.

Dagens fönster ....

... finns i en röd stuga i Lindvallen - i Sälen - och bilden togs kanske efter Nattvasan, då pv och AP var ett av alla team som körde och fixade det!

I år är första året på ganska lång tid, som vi  i n t e  hyr stuga i Sälen.
Det känns skönt; jag tycker ofta att jag mest kör bil under den där veckan, särskilt när det har varit såväl stafettvasa som vanliga loppet och att på söndagen, när pv kör dom nio milen, sitta i bilen i evighetslånga köer och sist av allt få börja att köra hemåt, då han måste vila ett par timmar innan han blir chaufför .., ja, det känns ibland drygt.

M e n .., när jag såg den här bilden i arkivet, då kom jag att tänka på hur lugnt och fridfullt det är i den där stugan. Det här är utsikten från köksfönstret. Ibland kunde man se hur snön föll från grenarna ., då någon liten ekorre hoppade mellan träden.

I år åker han med gänget från Ljungby .., en buss med enbart vasaloppsåkare och mycket gemenskap. När pv pratar om vad som väntar, strålar hans ögon.

"Åldringar ska hållas sig inomhus" .....

Mejl från min syster i Australien: (hon kommenterar gårdagens bild).

"Jag fick ett nostalgiskt sug i magen när jag såg skidliftsbilden och tänker på alla söndagar jag tillbringade i slalombacken och knappt hann hem till 5-middagen. Jag älskade Tjamstanbacken och  fick ju någon sorts årskort i början av säsongen, så jag slapp hålla på och köpa biljetter.

Här vräker solen ner och det är redan 42C och alla är naturligtvis oroliga för mera bränder.  Jag passade i alla fall på att åka upp till affären och handla litet och uträtta diverse ärenden.  

Däruppe är det ju svalt och jag har AC i bilen. 

I går var det 37C och i natt 28C som kallast, så huset börjar värmas upp, så jag får nog sätta på

ACn snart. På radion säger man att alla små barn och åldringar skall ta det lugnt och hålla sig inomhus och jag får väl räknas till åldringarna, så det är väl bäst att vara lydig......"

//Elisabet skriver: Det var också i slalombacken som min syster flög iväg över översnöad sten, landade på rygg och fick tillbringa tre månader i gipsvagga på Skellefteå lasarett. Det visade sig då att gipset var för tättslutande mot ryggen, så ett område stort som två handflator hade börjat ruttna, gipsen fick klippas upp och man kan ju tänka sig hur ont hon hade haft. Ett under ändå att hon inte blev förlamad av fallet. 

Bilder ....

På Malåsidan visas gamla vykort hemifrån.
Bland bilder på nybyggda hyreshus på Storgatan (sååå lyckliga människor var som bodde där, med brevinkast i dörren, bara en sån sak!) .., och små hotellstugor till turisterna och minigolfbanan (med fotografens skugga som faller över ett av hålen), så finns det här kortet.
Slalombacken.

Så otroligt många minnen den bilden väcker!
Lördagar och söndagar och hela sportlovet och påsken när så många kom till Malå ..., och kön till liften och ljudet där nere där man klev på och där själva byglarna snurrade runt med en snärt (det gällde att vara beredd) och så åkturen upp till toppen.
Allt prat.
Och på toppen .., utsikten över samhället och långt där nere till vänster ..., ens barndomshem.

Och på familjechatten lägger Maria in en bild från kanske nio år tillbaka?
Vi är på Kreta och jag har bjudit Emil på sin andra resa och det är här som intresset för backgammon tar sin början. Det är här, på luncherna, som pv lär honom hur det hela går till och innan veckan är tillända ska Emil ha fått grepp om det hela. En liten strateg är han!

Och så en bild på min pappas vackra handstil.
Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och nog tycker jag att den kursen gav utdelning.
När pappa skulle skriva sin namnteckning tog han liksom sats med I:et ... vickade lite på i:ets början där uppe. Som tonåring försökte jag ofta lära mig att efterlikna pappas namnteckning och det lyckades bra .., minns jag inte rätt förfalskade jag något intyg till skolan :)
Ja, just så förfärlig var jag, men det brottet är väl preskriberat vid det här laget.
Mammas namnteckning var betydligt enklare att kopiera.

Dagens fönster ...

Så här skriver Monet från Norrtälje: 

"Idag åker de ner - slingorna som suttit uppe under alla vinterhelger första året i Sverige. Här på fönstren på den inglasade balkongen där de gett en ”magisk” känsla (som alla uttrycker det idag). 
Allt speglar sig i varandra och det har varit väldigt fint. Nu ser vi fram mot ljusare dagar och vårlika utsikter."

Tack! säger jag.

Tisdag ....

Och kapten Haddock har råkat hamna i dammsugarpåsen som jag nu måste öppna. Stackars kaptenen .., ligga där bland allt hundhår och damm, säkerligen någon spindel också .., men snart är räddningen nära! Och nej, det är inte ett insynsskydd som syns längst nere vid fönstret, det är en skylt där det står att huset vaktas av en stor, ilsken hund. Ja, kanske att nån går på det.

En långsam morgon det här.
Ingen sol i sikte; inte på flera dagar!
Läser mejl från down-under och snart ska min systers son gifta sig och jag förstår att det är spännande. Han är enda barnet och hon skriver att hon sytt sig en ny outfit, ja, sånt är hon duktig på, till skillnad från sin lillasyster. Sonen heter Fredrik, arbetar som psykolog och är född 1977.
Det bästa han vet är att kasta sig utför snöklädda stup eller att surfa i oceanens vågor. Den blivande hustrun - Shae - är minst lika äventyrlig av sig.

På bordet intill mig ligger en hel drös med grejer.
Det är en gasoltändare, pennor av alla de slag .., min plånbok ., en klädnypa, laddsladd till mobilen, tre av mina klippböcker innehållande kåserier till hemtidningen (det var på 90-talet det) .., ett batteri, två apelsiner och en nyligen inköpt hudkräm från Apoteket.
Expediten var ett under av vänlighet och när jag igår mötte henne i affären (å, är hon kund hos oss!) gick jag fram och berättade hur bra hon var där bakom kassan. Vänlig, utan att vara smörig. Serviceminded, helt enkelt.

Hemköps väggkalender ligger också här.
Januari är snart tillända och den uppmärksamme ser säkert att jag skrivit in dotterns namn den 9:e januari, ja, jag hade tänkt säga grattis på namnsdagen en hel månad för sent!
Ja, ja. Det var ju ingen större fara.
Fem jobbpass hittills har det blivit. Och jag är noga med att fylla i när pengar kommer till kontot.
Att vi firade lillejulafton den 11:e januari, det stämde däremot - här är vi flexibla -.

Igårkväll bläddrade jag fram till mars månad och på raden för den 28:e skrev jag in "Halmstad Brass" som då uppträder på nya kulturhuset Najaden. Pv blir då bjuden av sin sambo, men det vet han inte om ännu.

Tänk, att vissa saker hänger med, år efter år.
För många, många år sedan fick jag av alltid så rara Annika i Kävlinge en slags tunika som hon inte längre kände för och på paketet satt då dom här lapparna, men då i finare skick!
Jag tycker så mycket om dem!

Under årens gång har dom trillat ner från fönsterhaken och till och med hamnat i rabatten utanför; legat där bland blommande vallmo och aklejor .., men blivit upphittade och fått komma in igen!
Några små papperslappar .., som sprider sån glädje!

Nu ska jag skriva brev och lyssna till Nathalie Cole som sjunger att mest av allt önskar hon mig love.
Ja, det är inte det sämsta. Nu sjunger förresten Steve Tyrell "Someone like you". Vackert det också.
#I wish you love