Elisabet

Det man inte visste ...

Jo, det är mycket man inte har en susning om här i livet och nu på morgonen fick jag verkligen den tesen (vetskapen) bekräftad. Jag låg och lyssnade till Vetenskapsradion Historia i P1 och det var knappt att jag trodde mina öron!

"För 75 år sedan sänktes det tyska fartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt i vad som räknas som den värsta fartygskatastrofen i världshistorien Mer än 9000 människor, många av dem barn, gick under i det iskalla vattnet och tiotusentals fler skulle följa med i djupet under de sista krigsmånaderna 1945, då Östersjön förvandlades till Dödens hav.
Tobias Svanelid träffar fartygshistorikerna Claes-Göran Wetterholm som berättar om de gripande fartygstragedierna vårvintern 1945."

Rena fasan!
Och detta hade jag absolut  n o l l   koll på!
(Det här var dessutom bara en i raden av såna här hemskheter med fartyg som sprängdes).

Annat är trevligare.
Idag är det Ivardagen.
Pappas namnsdag. Här står han som tvåa från vänster och håller ett måttband i handen .,. det är förstås på idrottsplatsen hemma i Malå. Shorts och skjorta, det var pappa det.

Längst till höger står pappas bäste kompis, Mauritz Brännström.
Mauritz hade en gång vunnit Vasaloppet, var född i Norsjö och var världens snällaste.
Tillsammans med sin fru Gunborg drev Maurtiz en sportaffär. Hundkoppel i läder hängde på rader direkt till höger när man kom in butiken .. hela affären doftade läder! Och ett uppstoppat älghuvud satt på väggen och framför disken stod en slags höga pallar där jaktintresserade karlar satt och surrade med Mauritz .., det var som en pub utan öl.
Hemma hos Gunborg och Mauritz fanns alltid gråhundar, vilka användes till älgjakt .

I mitten på den översta bilden står Sören Lundgren som var bagare i byn - drev Lundgrens konditori som jag passerade var morgon på väg till skolan -. Sören och Helgas ene son hette Fred och var konstnär, ja, vi hade själv en oljemålning av honom. Varför skriver jag i dåtid? Fred är vad jag vet ännu i livet och kanske målar han ännu?
Det var oftast hästar som var motivet, ungefär som på den här tavlan.

Men nu susade tankarna iväg av sig själv .., det var ju Ivardagen, ja.
Ivar betyder Krigare.
Sonen - Anders - heter också Ivar, vilket han väl har varit (och är) måttligt förtjust i.
Numera tycker jag att namnet är hur fint som helst och jag har haft flera småpojkar i kassan som just heter Ivar.

Gjorde ett Ivar-collage och skickade som postens vykort till Malmö (till namnsdagsbarnet) , detta geniala sätt att använda sina egna bilder. På alla sätt och vis vill jag berätta för mina barn om deras morfar som gick bort så tidigt. Maria var fyra år, AP bara halvåret och för Anders var det helt kört; då hade hans morfar varit död i tio år.

Igårkväll när jag omöjligen kunde somna, fortsatte jag läsandet av Gerda Anttis senaste (kanske sista?) bok "Här i världen". Omslaget är vackert lindblomsgrönt och texterna är som vanligt ömsom kärva och puttriga, blandat med mer sånt här (som bilden).

Författaren är född 1929 - till åren kommen alltså - och lite märks det i hennes texter som är mer som dagboksanteckningar. Många tankar om hur livet blev eller inte blev.
Inte tillstymmelse till inställsamt.

Och ganska roligt är det att läsa om hur hon tänker sig att det blir när det är dags att ta farväl av henne .., vad människor egentligen ska säga. Nu säger hon det själv; tar upp alla sina dåliga sidor till allmänt beskådande och jag tänker att hennes vänner som läser boken måtte le för sig själva, jaha, hon var alltså medveten om det här .., att vi tänkte just så. Nu har hon liksom tagit udden av det hela.

Gerda Antti är född i Övertorneå i Norrbotten och ibland tänker jag att det där lite kärva kanske har att göra med den saken. Så jag menar alltså att vissa kynnen finns i vissa landskap?
Ja, lite tänker jag så.

Vad tycker jag om boken?
På en skala från 1 - 10 säger jag ... 5.

Svenska Dagbladets recensent Lina Kalmteg skrev så här om "Här i världen".

Ja, det var det, det.