måndag 23 mars 2020

En bra dag ....


Ibland tänker jag att "nej, nu är det färdigt-hoppat-in-i-affären-jag-har-ändå-varit-pensionär-i-snart-två-år!", men så blir det ett extrapass och när jag - efter arbetspasset - sätter mig i bilen och kör hemåt, då tänker jag helt annorlunda. Då inser jag hur mycket jag verkligen  ä l s k a r  det här jobbet och då är jag bara evigt tacksam att någon ställer frågan om det är möjligt att ...?

Så blev det idag.

Började sju och det blev det vanliga - i kassan - och sååå många rara människor och inte långt från kassan stod en pall med varor som skulle ut; jag hann fylla in EN ENDA kartong och det var Dajmgodis i påse, det var allt!

Sen var det kunder mest hela tiden och många som handlade rejält.
Kamperade med Hanna F (elitspelare i handboll), Philip (som nu vikarierar som lärare ibland och berättade hur roligt det är när dom yngsta kommer springande emot honom och är så glada!), Jocke förstås - butikschefen som arbetar hårt - , Cornelia H och Carolina i charken/delikatessen och sista timmen kom Hanna nr två som mest arbetar eftermiddag/kvällspass. Mange var sjuk, men Bodil var på plats. Ett bra gäng!

Mellan varven - som blev långa - torkade jag av ytor där händer rör sig .., fyllde på tobak, tog emot en rejäl tobaksleverans .., (flera som köpte hela limpor med cigaretter!) .., Philip tog sig an Schenker och DHL och Carolina hjälpte en äldre kvinna att bära ut 20 kg solrosfrö till kundens bil.
Toalettpapper kom i mängder, men inget hushållspapper.
Slut på handsprit från leverantören.
Upptäckte att till och med såna här våtservetter som man tar bort mascara med, ja, där var det tomt på hyllan.


Kom hem till en överlycklig Harry och vi var nog ute i ett par timmars tid .., och det var isvindar men varmt i solen. Och senare blev det fejstajm med minstingen i Malmö och han fick titta på såväl Harry (som bara sov) och Sigge Nilsson  som på katters vis kom smyyygande och kråmade sig mot mobildisplayen och det var ju lite mer spännande för den där krabaten som snart fyller 1 år.

Och pv kom hem tidigare än vanligt och jag somnade på soffan (hade vaknat kring fyra, sen fem .., steg upp kvart i sex) och vaknade av ännu fler samtal, bland annat med sonens underbart rara svärmor som ju - tillsammans med sin man - har lämnat Småland och flyttat till Malmö; det var väl i höstas?
Å, så rar och fin hon är!

Sonja hörde av sig.
Hon har satt sig själv i karantän sedan någon vecka tillbaka, kände sig långt ifrån frisk och hade ringt 1177 men fått rådet att bli kvar hemma, ja, hon lät verkligen inte bra. I morgonbitti, på väg till jobbet, ska pv cykla förbi Harplinge och lämna Alvedon till henne.


Så har jag tittat på SVT-programmet "Dejta" som jag tycker om .., ja, jag tycker inte att det är världens bästa, men ler åt den tonåriga dottern som spelas så suveränt bra av .. ja, av vem?
Jo, av den här tösen .., Nova Waldfogel.

Jag kan nästan koka inombords över hennes arrogans, men det tyder ju på att hon verkligen kan agera framför kameran! Egentligen tycker jag att alla spelar bra .., inte minst Klara Zimmergren som lätt alkholiserad kvinna i klimakterieåldern.

I morgon ska pv ha bilen och då blir det inget inhopp i affären. Vi måste ha ett träräcke på altanen så vi inte dråsar baklänges och slår oss fördärvade ..., särskilt nu när spireorna klippts ner till närapå marknivå. Pv anser att jag inom loppet av fem minuter - helst tre - ska veta precis hur räcket ska vara utformat.
Det tycker inte jag.

Nåväl.
Hoppas att ni har haft en riktigt fin måndag.
(Irriterar mig ofta på människor - ofta radiopratare - som säger "ha en fortsatt bra dag!"
Fortsatt?
Kanske har man just fått en cancerdiagnos eller varit på sin pappas/mammas begravning?)

Ajöken, sa fröken.

söndag 22 mars 2020

Söndag hela dagen ....


Det här har sannerligen varit en helg när såå mycket hunnits med!
Målning och listning av sängkammaren (helt och hållet pv:s förtjänst) är nu färdigt och det blev sååå ljust och härligt! Funderar på att - åtminstone sommartid - helt avstå från gardiner. Dessutom står en ek utanför och skymmer och när bladverket kommer, då störs jag inte av solen och förresten är jag ju i rummet enbart nattetid.

Under flera veckor har jag dragit ris till backen och sista tiden har jag klippt ner mängder med buskar och rotskott och mitt på dagen satte pv fyr på det hela.
U n d e r b a r t!
Nu har vi räfsat slänten och röjt undan, allt medan harry låg och sov på gräsmattan.
Och jag ringde friherrinnan och erbjöd halvtolvkaffe, vilket intogs ute i det fria.


Vid femtiden såg det ut så här i vardagsrummet.
Själv ägnade jag mig åt DN:s söndagskryss som alltid är knepigt - i alla fall för mig -.
(Såklart inte för dig Bert i Luleå och absolut inte för Evas långe make i Tyresö!).

Ett bad var inplanerat, men av detta blev intet.
Det var mycket annat som kom i vägen.


Bland annat läste jag den intressanta DN-artikeln om John Seward Johnson II och ska läsa ännu mera om honom. Han gjorde bronsskulpturer.


Se här ..så läckert!

Och vi lyssnade till Lördagsintervjun i P1 som handlade om i stort sett allt som har med coronasmittan att göra.

Senare idag fick jag ett vänligt mejl där avsändaren hade noterat att jag inte berörde det här som nu händer i världen. I alla fall har jag inte gjort det ofta.
Gick tillbaka och kollade ...., kunde det verkligen vara så?
Jo, så är det nog.

Det kändes underligt, för jag tycker att jag diskuterar det här hur mycket som helst, men kanske inte på just bloggen. Har jag gjort det på instagram? Jag vet inte .,. jag får kolla. I familjechatten satt vi hur länge som helst igårkväll och olika teorier lades fram; vi tyckte inte alltid lika.

Varken pv eller jag själv tillhör en uttalad riskgrupp - han är sextiofyra och jag två är äldre -, vi har inga underliggande sjukdomar som vi i alla fall är medvetna om och vi är på det stora hela pigga och krya.

Han arbetar numera med distansundervisning för sina gymnasieelever (och noterade högre närvaro än tidigare!!!) och jag har arbetat totalt tre gånger under mars månad. Fick ett sms vid femtiden idag .., kunde jag möjligen ta kassan förmiddag i morgon?
Med viss tvekan sa jag ja.
Att vara kassörska är att vara rejält utsatt känns det som, men orolig är jag inte.
Det hjälper ju ändå inte.


Vi går på hundpromenader precis som vanligt .., det är sällsynt att man möter någon människa, men vad spelar det för roll, när jag möter hur många som helst i affären?

Filmstudion har tackat för sig .., och mina våldsamt efterlängtade evenemang blev inställda (med rätta) och två av tre betalar tillbaka avgifterna. Dåligt tycker jag, av föreläsaren T.Gunnarsson som inte återbetalar, utan hänvisar till en ny föreställning den artonde november! Åtta månader framåt!

En sak till: har jag tilltro till våra svenska smittskyddsexperter, typ Anders Tegnell?
Ja. Det har jag.
Jag litar på att dom gör så gott dom kan och tycker att det är bedrövligt med den hetsjakt som pågår runt om på sociala medier, särskilt mot den mannen! Att han inte däckar totalt, det fattar jag inte.
Tulpanbilden är till honom och alla andra som kämpar på! Äldsta dottern är också en som kämpar på. Extrapass på Iva ikväll .., dom har ju för övrigt nästan enbart respiratorpatienter som det är.

Såja.
En fin söndagkväll önskar jag den som eventuellt tittar in här!
Dagens fönster ....


Ett fönster från Regementsgatan 19 A i Ystad.

Ett annat slags liv.
pElle på det rangliga bordet .., en avocadoplanta som tycks behöva omvårdnad - i alla fall vatten - , pv på bildskärmen på min dator (bilden numera ersatt av snäckor på en strand) och hissgardinen från Ikea.

Tio år sedan kanske.
Eller elva.

lördag 21 mars 2020

Noterat ....

Har idag sett strandskator (pv har sett dem tidigare i veckan, men det  har inte jag ..., vilka underbara fåglar!!) och på bordet här inne står tussilago i ett snapsglas och lite scilla.

Fortfarande inga tofsvipor.
Alltså inga som jag har sett.

Syrénknopparna sväller.
Brudspiréorna skirar i grönt.

Och robotgräsklipparen har varit igång under dagen.
Nu blir det fint ute på gräsmattan.
Lördag ....


Vaknar som alltid alldeles för tidigt (det finns ju egentligen ingen anledning att vakna eller stiga upp så tidigt, ja, om man nu inte vill ta tillvara på livet på det sättet) och eftersom ljuset flödar in i sängkammaren (använder aldrig rullgardiner eller drar för gardinerna, älskar att följa med dagsljuset!) så tar jag harry och går på morgonpromenad.

Genar över Ecke och Britts tomt (ja, jag får) och går in via grinden där Nelly en gång fastnade mellan spjälorna, vilket får mig att smajla bara vid tanken på hur hon stod där och tycktes så förvånad över sin belägenhet.

Om ni bara kunde ana vilken fågelserenad det var här vid bäcken!
Och längst uppe i en björk, nere vid vår infart/uppfart, där satt en köttbullelik liten pippi och sjöng för glatta livet. Å, du lilla älskade Gärdsmyg .., så jag tycker om dig!


Muren mellan Eckes tomt och ja .., är det reservatet, tro?


Gammalt tegel ligger tämligen prydligt uppsamlat av byggjobbarna.


Mot husväggen .., en av cyklarna med reparationslåda vid pakethållaren.


Sist av allt sonens bidrag till temat "Huvudlös".
En mormor med ett älskat litet barnbarn som spretar med stortån.

"Men det var det värsta vilket krokigt pekfinger jag har!" utbrast hon som är mormor farmor.

Nej, vackra händer har jag sannerligen inte begåvats med, men det får man leva med.
Det kanske inte är underligt att jag är så fascinerad av andra människors händer? 

Så kan det vara.

fredag 20 mars 2020

Utmaning gånger två ...


Sonen har utmanat sin pappa, sin mamma och sig själv på en fotoutmaning.
Den här första gången var temat "huvudlöst".

Jag gullbad pv att ställa upp.
Jodå.
På ett villkor: bara ett endaste försök och därmed basta.

Det var ovanligt långgrunt idag och isvindar i Skallkroken, men det lyckades någorlunda.
Tur för honom - pv - att han är inte är 2,01 lång en sån här gång.

Själv bangade jag.
Gick ut till grenhöjd, men vände om.
Pv sa att det var första gången någonsin han sett detta.
Ja, nån gång ska vara den första.

Snart till affären för fyra timmars jobb.
Det är tydligen lite kaos där borta.
Ögonblicksbilder från Australien ....
Min syster skriver sitt dagliga mejl .., det kommer ofta på morgonen, då har hon suttit på sin eftermiddag och skrivit.

"I dag fick jag mitt nya pass, men nu kan jag inte åka någonstans.  Australien har stängt gränserna och inga ICKE-medborgare får komma in och de aussies som f.n. befinner sig utomlands har ombetts att skyndsamt återvända till Australien om de skall ha en chans att få något flyg.

På radio och tv pratas det ideligen om detta Corona-elände och om hur vansinnigt många av som som kommer att dö av detta - ren skrämselpropaganda från media enligt mig.  Folk hamstrar som galningar och i affärerna har slagsmål uppstått över några rullar toapapper.

I går, när det var soligt och fint och 30-gradigt, åkte Susanne och jag först till IKEA och handlade litet i matväg. Enbart Leksandsbröd och Ahlgrens bildar för mig, medan Susanne köpte en hel del, då IKEA för en gångs skull var välsorterat.  


Sedan åkte vi vidare efter kusten till Henley Beach där vi åt lunch på ett av Louise och Bosses ställen - urgod pasta för mig.  Vi var de enda matgästerna och vi satt ute på balkongen och tittade på folk som höll till nere på plazan. 

Det var mest småbarnsmammor som satt och pratade med väninnor medan barnen fick leka med deras mobiltelefoner.  Efter maten gick vi över till ett annat ställe - Swedish Tarts och drack kaffe med en god kaka till.  Det gäller att passa på innan man blir helt isolerad.

I dag har jag varit till biblan och bunkrat upp av samma anledning.
Sämre väder i dag, bara ca 23C och regnet hänger i luften."

(Bilden visar Henley Beach).

torsdag 19 mars 2020

Torsdagsfönstret ...


När man går Johansson-rundan (förbi fabrikörens jättehus), då skymtar den här lekstugan inte långt därifrån.

onsdag 18 mars 2020

Litet brev - eller långt - från Harry ....


Hejsan, det är Harry som skriver!
Det var länge sedan sist, men matte är ju som besatt av tangentbordet och tror tydligen att hon måste berätta om allt som inte är så viktigt .., så jag har helt enkelt inte fått komma till .., ja, tills idag då någon som heter Rexxie i en kommentar bad att jag skulle höra av mig.
Då sa hon att nu, nu kan du berätta Harry.
Så nu gör jag det.


Bilden är från när jag fastnade i taggtråd och rev upp en bit av min pung.

Som ni kanske vet är jag nu utan svans.
Ja, jag har en liten pjutt bara, knappt så den syns.

Allt började med ett litet sår som växte sig större och till slut fick jag åka i bilen till Hallands Djursjukhus i Slöinge och det, besöket där, är det värsta jag har varit med om.
Först skulle man vägas, därefter placeras på ett bord som kunde hissas upp och ned och någon rakade en bit av mitt ben och det stacks nålar där det nu var hårlöst och jag blev så rädd så jag hoppade baklänges, slog en volt helt enkelt och det blev blod på golvet.
Det kallades att dom "tog prover".


Och så fick vi komma tillbaka några veckor senare och då var jag så rädd så jag skakade som ett asplöv och i väntrummet satt stora och mindre hundar, men jag brydde mig inte om dem, bara gömde mig under husses stol. Det skulle bli operation, det hade veterinären sagt i telefonen, men det visste jag inte vad det var.
Nu vet jag.
Man skulle amputera min svans, för jag hade fått en tumör som bara växte, ja, den satt på svansen.


Samma eftermiddag, då jag hade opererats, fick husse och matte komma och hämta mig.
Då tror ni kanske att det var som på bilden här ovanför, men nej, det var det inte. 

"Men lille Harry .., är du så rädd ...?" sa matte och klappade mig och jag hade en äcklig strut runt huvudet (den skulle jag ha i flera veckor, men det visste jag inte då!) och jag kände mig yr och mådde illa av narkosen och jag bara krööööp, det har matte berättat för mig.
Och jag gömde mig under bordet och ville nästan inte komma fram, inte ens när det bjöds på mat.
Jag var så ledsen.
Kanske rent av deprimerad.


I nästan en veckas tid kände jag mig jättedeppig.
Det var så tråkigt att inte ha kvar sin fina svans.
Och jag kunde inte sitta som vanligt, utan fick alltid lägga mig på sidan, för annars gjorde det ont i den där lilla svanstippen.
Det tog faktiskt två hela veckor innan jag kunde sätta mig.


Och jag tänkte på alla gånger jag hade använt svansen!
Då, när man vill visa sig lite modig fast man kanske inte var det .., som när jag mötte husses lillebrors jättestora hund Obelix som var som ett  l e j o n .., men då vågade jag inte ha svansen riktigt rakt i luften, för då hade kanske Obelix trott att jag tänkt anfalla honom.
Man kan använda öronen också och visa att man inte är farlig ., då bara viker man dom bakåt.
Det är det jag har gjort på bilden här ovanför.


Kommer ni ihåg Nelly som bodde hos oss i ett par år?
H o n , hon var aldrig rädd och titta bara på hur hon höll svansen!
Nelly var en tuffing, det var hon som bestämde.
Nelly var inte ens rädd när stora hästar gick intill henne nere vid havet.
Hon bara brydde sig inte.


En av mina bästa kamrater är en dalmatiner som heter Tara och bor i Skåne hos mattes storasyster.
Tara har en jättelång svans .., jag undrar vad hon ska tycka om mig nu, när jag är utan?
Kommer hon att tycka lika mycket om mig?


Men matte har sagt att även människor kan förlora - om inte svansar - så fingrar, t.ex.
Som den där mannen hon mötte i ett väntrum på vårdcentralen i Slöinge, hans lillfinger försvann när han sågade virke.


Överallt när vi är ute och går ser jag hundar som har svans.
Och jag kommer ihåg hundar som jag har mött som nödvändigtvis skulle vifta på sin svans.
Otis, t.ex. han bor på Frösön i Jämtland hos en som heter Eva Grelsson.
Titta, vilken svans han har!


Till och med mattes lilla låtsashäst har en fin svans!
På gränsen till töntigt, tycker jag.


Efter två veckor skulle jag komma tillbaka till djursjukhuset och en veterinär skulle titta på såret om det hade läkt. Då var jag ännu mera rädd och när hon ville "kika in" och se där dom sytt INUTI svansen, då skrek jag så högt så alla på sjukhuset hörde nog mig, det gjorde så ont och jag ville bara åka hem och i ett huj hoppade jag upp i mattes knä!

Husse, han var då i Dalarna och skulle visa sig på styva linan och åka Vasaloppet, ja, det är nästan som att ha hög svansföring, men för människor.
Han lämnade mig helt enkelt i sticket med matte och det ska jag säga, att hon är inte mycket att hålla i tassen när man är orolig.

Nu är det bättre.
Så här ser min svans ut.
Nej, den är inte lika fin som min gamla och matte säger att jag inte är mig själv riktigt sedan det här hände .., jag är mera dämpad, påstår hon .., och hur ska jag kunna vifta på svansen så där som förr?
Kommer man alls att förstå när jag är glad?


Så där som när min älsklingsgranne Göran bodde kvar och lekte med mig och då viftade jag jättemycket på svansen!


Jag är inte alltid ledsen.
När husse kommer hem från jobbet eller när friherrinnan och lilla Bessie kommer på besök, då blir jag lika glad som förut och det är ju tur att vi inte har stora speglar i det här huset, för då slipper jag se mitt svanslösa elände.

Sigge? Hur han är mot mig?
Han har blivit jättekaxig och försöker skrämma mig så snart vi är ute tillsammans.
Ibland - men bara ibland - önskar jag att räven ska ta honom, säg det inte till matte bara!
Kanske blir det bättre så småningom?

Hälsningar från er vän, Harry.

Ny dag ... ny giv.


Vaknar till småregn och grå himmel.
Ja, ja. Det är bara att tacka och ta emot.
Beslutar mig för att köra till Slöinge och köpa alldeles purfärskt bröd till frukosten, men kollar inte klockan innan jag sätter mig i bilen och upptäcker snabbt att det är en halvtimme kvar innan bageriets dörrar slås upp.

Svänger in vänster innan Ugglarp och kör så långt det nu går .., då har man naturreservatet på sin vänstra sida och vägen tar slut längst nere (ja, man kör nerför hela tiden) och så är det bara att vända.
Det verkar vara mest sommarhus av olika fasoner .., och i många ser jag svarta, fyllda sopsäckar vilka står ute på altaner och ibland också i vardagsrum (stora panormafönster i rummen).
Harry är lite orolig.
"Nej, vi ska väl ändå inte till djursjukhuset igen ...?!" tänker han kanske.


Solhaga.
Det är jag och en annan kvinna som är dom enda kunderna; nej, där sitter en man med ryggen mot oss och läser en tidning och jag vill hosta men försöker att  i n t e .., öppnar dörren och går ut och hostar och känner mig pestsmittad, ungefär som "ursäkta att jag finns till!"

Köper favoritbrödet, små avlånga frallor som heter "Fyra frön" och som är så grova så det fordras starka tänder för att äta dem och medan expediten (som har ett svart förkläde med lite mjöldamm på .., det ser hemtrevligt ut) säger att den där härliga musiken som spelas (jag frågar), den finns på Spotify och heter "Solhaga old style".

Det är varmt där inne och musiken spelas så där perfekt lågt .., och jag tänker att det känns som om man är i himmelriket eller någonstans där inget elände härjar; som en egen liten värld.


Igårkväll tittade jag på dom sista avsnitten av danska tv-serien "DNA", men på slutet tyckte jag nog att det blev för virrigt med alla återblickar bakåt i tiden; jag hade svårt att hänga med. Nej, den tappade styrfart för mig, men oj, vad jag tycker att skådespelarna var bra!

Pension idag, i alla fall om man är född den 15:e.
Emma - som en gång gjorde teckningen här ovanför - arbetar hos AMF-pension och hon gör det hemifrån den här veckan .., sitter uppkopplad vid köksbordet och svarar på oroliga kunders frågor.
Det är mest kvinnor, säger hon.
Allra finaste Emma! 



Ja, Emil är lika fin, förstås - här på bilden med sin moster -.
Och lillkillen i Malmö som nu tultar omkring och har SKOR - riktiga skor - på fötterna, han är förstås också sååå fin!

Medan jag skriver det här .., hör jag Anders Tegnell  - statsepidemiologen - uttala sig.
Arma människa! Hinner han öht sova? Jag tycker nog att han börjar se allt mer sliten ut, även om han uppenbarligen besökt frisören.
Nu plingar det i min mobil .., kanske är det från jobbet?

Ja, det var det. Nya rutiner som ska gås igenom .,. desinfektion av butiken und so weiter och mycket nytt att förhålla sig till. Själv blir jag hemmavid.  Pv arbetar på distans - men det sker på skolan -eleverna är hemma. Hela tillvaron är så absurd och overklig, så det är knappt man tror att det är sant.

Och min äldsta syster är nästan åttio och bor på riktiga landet utanför Hörby.
I karantän.
Det är lätt att säga att människor ska vara i karantän, men inte fullt så enkelt att leva efter. Hennes dotter arbetar i Lund, har inget körkort och till närmaste matvarutbutik - för min syster - är det ungefär 1 mil enkel väg. Förutom själva åldern, tillhör min syster ingen riskgrupp; hon är - så vitt hon vet - pigg och kry, faktiskt den piggaste av oss systrar. Inte ett endaste piller äter hon.

Ja, så är tillvaron här i ett gult hus på en kulle, denna den nittonde artonde mars 2020.
Och om ni glömde det, så den där härliga musiken finns alltså på Spotify och spellistan heter "Solhaga old style". Passar nog dig Ulrika där du sitter och stickar.

tisdag 17 mars 2020

Dagens fönster och lite till ...


Tog en annan runda än den vanliga idag när det var dags att rasta Harry .., gick helt enkelt åt andra hållet. Ut på kustvägen och så längs den smala vägen där pv brukar åka rullskidor. Sedan jag kom flyttande till Halland - det är tio år sedan - har det tillkommit flera hus just här.

Men det här är gammalt och jag räknade till fyra olika sorters tegel, allt som allt. ¨


Man kan undra hur där har sett ut från början?
Skulle jag välja fritt, då valde jag det ljusa teglet.


Det här, alltså.


Snett mitt emot ligger det här huset .., som jag tycker är så fint.
Kanske är det flaggstången och den öppna gårdsplanen som jag faller för?
Men bara morgonsol här vid farstukvisten ..., kanske är det luftigt på baksidan också?

Inte en enda människa såg jag till - eller mötte - och jag kunde konstatera att vildkaprifolen växer så det knakar och forsythian har börjat blomma .., här och där stod enstaka krokusar  och i ett av dom nybyggda husen såg jag en kvinna elda ris.

Tidigare idag såg jag någonstans på nätet en lista med fyrtio filmer att pigga upp sig med för människor som sitter i karantän. Det var den ena mer dystopiska filmen än den tredje och mest var det död och elände. Den som satt samman listan hette "Elias" och jag tänkte att vi nog var från olika generationer.



Själv blev jag hur glad som helst av att se den här åtta minuter korta filmen!

Och inte minst den här!




Ja, jag tar den här också!
När Anna var liten sa hon ibland "nu glad e bli?" .., alltså, hon hade blivit glad igen.
Det har jag också blivit.
För en halvtimme har jag glömt corona-eländet.

måndag 16 mars 2020

Jonas ....


Så bra han skriver.
Fångade mina känslor på pricken.
Måndag i mars ....


Besöker Lantmännen i Harplinge vid halvniotiden - ännu en tjugokilossäck med solrosfrö ska inhandlas - och i entrén sitter diverse anslag, däribland detta.
Slår man på radion är det ständiga rapporter om världens elände, just nu coronaviruset. Plötsligt är allt annat som försvunnet från den nyhetsradar som - i vanliga fall - likt en evighetsmaskin berättar om flyktingkriser och korrupta statsmän.
Båtflyktingar och sönderbombade hus i Syrien .., var god vänta!
Och människor bunkrar toalettpapper.



Min syster i Australien skrev så här i dagens mejl:
"Även här är det nästan bara Coronasnack och rena skrämselpropagandan och från och med i kväll så är Australien i Lock Down, vilket innebär att alla som kommer hit måste isoleras i 14 dagar trots att det inte är sååå många diagnostiserade här.
Tjugo i Sydaustralien och omkring tvåhundra i hela Australien.
Folk bunkrar som galningar och när jag var till en affär i morse och letade efter Ajvar Relish
och kom i närheten av hyllorna där pasta normalt ska vara, så såg jag bara ynka 2 paket spaghetti
och en äldre dam fullkomligt knuffade mig åt sidan för att grabba åt sig båda
paketen!"

Med solrosfrön i bagageluckan svänger jag förbi Hemköp och en äldre dam- hon står bakom mig i kön - suckar och säger att det känns som vore det krig. 
Krig, på riktigt. 
Och kvinnan vittnar om grannar som knappt vågar öppna ytterdörren. 
Om fullkomlig  s k r ä c k. 

På väg hem från butiken - sittande i bilen - lyssnar jag till finansminister Magdalena Andersson.
Jag gillar henne.
Och jag tänker på hennes pappa som gick bort alldeles för tidigt, drabbad av Alzheimer.
Hur ofta tänker hans dotter på vad som kanske kan komma att drabba henne?
Lika ofta som jag själv funderar i dom banorna ...?
Kanske.


Väl hemkommen tar jag mobilen med mig och går runt husknuten, allt för att försöka fånga gärdsmygens fullkomligt underbara sång. Icke. Så snart jag närmar mig, blir den tyst.
Knäpptyst.



Men inte här, i den här filmen.

Längs stammen på en ålderstigen fläderbuske växer murgröna.
Jag tar den stora, breda räfsan och föser ihop kvistar som blåst ner och ligger och skräpar på marken.
Harry sitter uppe vid slänten och håller koll.
Spanar.


Tittar mig omkring.
Scilla, små påskliljor och rosenrips är på gång.
Nunneört också.
Men klematisen .., där syns inte tillstymmelse till liv!


Nåja, bara värmen kommer .., så blir det så här fint i slänten .., alldeles lilafärgat av alla nunneört!
Och när jag gått in igen och tagit harry med mig, går han raka spåret upp i min säng och kräks.
Tack för det, Harry.


När jag letar efter en annan bild, snavar jag över den här.
Jag  ä  l s k a r  den.
Det är sonen, Anders, som tagit den och det är inte hans hamster.
Nej, han råkade upptäcka den här lilla graven under en tur i skogen.
Visst är den fin?
Och bara tanken på att han stannade till .., böjde sig ner och tog en bild av korset, gör mig lycklig.

RIP lille Rolf.
Dagens fönster ....


... är flera stycken och visar min mammas barndomshem i Dikanäs.
Så såg det ut i originalskick .., det är inte lika vackert nu, men det är ju vad jag tycker.

Längst till vänster sitter lille Ivan som var blind .., så är det moster Margit  - mamma och Ivans äldsta syster - och vem tösen längst till höger är, det vågar jag inte sia om.., det är i alla fall inte mamma. Kanske en av alla kusiner till syskonen Westerlund?

Mot husväggen vilar sig räfsor .., kanske har det varit slåtter ... och farstukvisten där det senare ska växa mängder med humle (är det därför jag tycker så mycket om just humle?), har ännu inte kommit på plats.

Köket till vänster ..., kallfarstun rakt innanför dörren och till höger inne i hallen, trappan upp till andra och tredje våningen.

söndag 15 mars 2020

Idag ....


Underbara bilder idag från min systersons bröllop i Australien.
Han är ett år yngre än AP, född 1977 och arbetar som psykolog.
Och så min syster intill honom .., jag tror att hon hade sytt dressen själv .., är född 1944, alltså
blir hon sjuttiofem år i november.
Sååå fin!


Och här är bruden och hennes bästa väninna.


Och här är alla tillsammans!
Shae har många syskon och stor släkt och min syster berättade hur härligt lättsamt det var på det bröllopet! Underbara bilder! Så mycket glädje!
Dagens fönster ....


... fångades av den här madamen.

Tack! säger jag.