Elisabet

Litet brev - eller långt - från Harry ....

Hejsan, det är Harry som skriver!
Det var länge sedan sist, men matte är ju som besatt av tangentbordet och tror tydligen att hon måste berätta om allt som inte är så viktigt .., så jag har helt enkelt inte fått komma till .., ja, tills idag då någon som heter Rexxie i en kommentar bad att jag skulle höra av mig.
Då sa hon att nu, nu kan du berätta Harry.
Så nu gör jag det.

Bilden är från när jag fastnade i taggtråd och rev upp en bit av min pung.

Som ni kanske vet är jag nu utan svans.
Ja, jag har en liten pjutt bara, knappt så den syns.

Allt började med ett litet sår som växte sig större och till slut fick jag åka i bilen till Hallands Djursjukhus i Slöinge och det, besöket där, är det värsta jag har varit med om.
Först skulle man vägas, därefter placeras på ett bord som kunde hissas upp och ned och någon rakade en bit av mitt ben och det stacks nålar där det nu var hårlöst och jag blev så rädd så jag hoppade baklänges, slog en volt helt enkelt och det blev blod på golvet.
Det kallades att dom "tog prover".

Och så fick vi komma tillbaka några veckor senare och då var jag så rädd så jag skakade som ett asplöv och i väntrummet satt stora och mindre hundar, men jag brydde mig inte om dem, bara gömde mig under husses stol. Det skulle bli operation, det hade veterinären sagt i telefonen, men det visste jag inte vad det var.
Nu vet jag.
Man skulle amputera min svans, för jag hade fått en tumör som bara växte, ja, den satt på svansen.

Samma eftermiddag, då jag hade opererats, fick husse och matte komma och hämta mig.
Då tror ni kanske att det var som på bilden här ovanför, men nej, det var det inte. 

"Men lille Harry .., är du så rädd ...?" sa matte och klappade mig och jag hade en äcklig strut runt huvudet (den skulle jag ha i flera veckor, men det visste jag inte då!) och jag kände mig yr och mådde illa av narkosen och jag bara krööööp, det har matte berättat för mig.
Och jag gömde mig under bordet och ville nästan inte komma fram, inte ens när det bjöds på mat.
Jag var så ledsen.
Kanske rent av deprimerad.

I nästan en veckas tid kände jag mig jättedeppig.
Det var så tråkigt att inte ha kvar sin fina svans.
Och jag kunde inte sitta som vanligt, utan fick alltid lägga mig på sidan, för annars gjorde det ont i den där lilla svanstippen.
Det tog faktiskt två hela veckor innan jag kunde sätta mig.

Och jag tänkte på alla gånger jag hade använt svansen!
Då, när man vill visa sig lite modig fast man kanske inte var det .., som när jag mötte husses lillebrors jättestora hund Obelix som var som ett  l e j o n .., men då vågade jag inte ha svansen riktigt rakt i luften, för då hade kanske Obelix trott att jag tänkt anfalla honom.
Man kan använda öronen också och visa att man inte är farlig ., då bara viker man dom bakåt.
Det är det jag har gjort på bilden här ovanför.

Kommer ni ihåg Nelly som bodde hos oss i ett par år?
H o n , hon var aldrig rädd och titta bara på hur hon höll svansen!
Nelly var en tuffing, det var hon som bestämde.
Nelly var inte ens rädd när stora hästar gick intill henne nere vid havet.
Hon bara brydde sig inte.

En av mina bästa kamrater är en dalmatiner som heter Tara och bor i Skåne hos mattes storasyster.
Tara har en jättelång svans .., jag undrar vad hon ska tycka om mig nu, när jag är utan?
Kommer hon att tycka lika mycket om mig?

Men matte har sagt att även människor kan förlora - om inte svansar - så fingrar, t.ex.
Som den där mannen hon mötte i ett väntrum på vårdcentralen i Slöinge, hans lillfinger försvann när han sågade virke.

Överallt när vi är ute och går ser jag hundar som har svans.
Och jag kommer ihåg hundar som jag har mött som nödvändigtvis skulle vifta på sin svans.
Otis, t.ex. han bor på Frösön i Jämtland hos en som heter Eva Grelsson.
Titta, vilken svans han har!

Till och med mattes lilla låtsashäst har en fin svans!
På gränsen till töntigt, tycker jag.

Efter två veckor skulle jag komma tillbaka till djursjukhuset och en veterinär skulle titta på såret om det hade läkt. Då var jag ännu mera rädd och när hon ville "kika in" och se där dom sytt INUTI svansen, då skrek jag så högt så alla på sjukhuset hörde nog mig, det gjorde så ont och jag ville bara åka hem och i ett huj hoppade jag upp i mattes knä!

Husse, han var då i Dalarna och skulle visa sig på styva linan och åka Vasaloppet, ja, det är nästan som att ha hög svansföring, men för människor.
Han lämnade mig helt enkelt i sticket med matte och det ska jag säga, att hon är inte mycket att hålla i tassen när man är orolig.

Nu är det bättre.
Så här ser min svans ut.
Nej, den är inte lika fin som min gamla och matte säger att jag inte är mig själv riktigt sedan det här hände .., jag är mera dämpad, påstår hon .., och hur ska jag kunna vifta på svansen så där som förr?
Kommer man alls att förstå när jag är glad?

Så där som när min älsklingsgranne Göran bodde kvar och lekte med mig och då viftade jag jättemycket på svansen!

Jag är inte alltid ledsen.
När husse kommer hem från jobbet eller när friherrinnan och lilla Bessie kommer på besök, då blir jag lika glad som förut och det är ju tur att vi inte har stora speglar i det här huset, för då slipper jag se mitt svanslösa elände.

Sigge? Hur han är mot mig?
Han har blivit jättekaxig och försöker skrämma mig så snart vi är ute tillsammans.
Ibland - men bara ibland - önskar jag att räven ska ta honom, säg det inte till matte bara!
Kanske blir det bättre så småningom?

Hälsningar från er vän, Harry.