onsdag 24 november 2021

På agendan ...

I en kommentar till Gunnel i Luleå  blir det prat om "hustruskolan" och jag erkänner att någon särskilt perfekt hustru (eller sambo, modell husmoderlig) är jag verkligen inte. 

Men se .., idag hände det! Kanske berodde det på att pv kommit hem med lussekatter inköpta på Ankaret, men helt saffransbefriade! Det upptäckte jag bara vid anblicken på dem, men inte han. Kanske .., var det därför jag beslöt mig för att göra en omgång lussekatter. 

Numera är ju saffran relativt billigt. Om det förut kostade fyrtiotusen kronor kilot, så kostar varje halvgram nu tio kronor - halva priset alltså -. 

Nu gjorde jag bara på en halvliter mjölk, men det visade sig bli supergoda bullar; framför allt bullar - lussekatterna är inte lika luftiga -. 


Ja, det blev bra. 
I en kommentar på instagram säger friherrinnan - som inte tycker om saffransbröd och aldrig lär ha bakat dem - att det är så svårt med lussekatter, ja, att få dem jämnstora. Sånt är pv noga med också. Men se, det är inte jag .., det bekymrar mig inte ett skvatt att dom är olika stora, så är det med allt jag gör. 
Huvudsaken är ju att dom är goda! 

Dom runda bullarna/bröden blev såååå luftiga och innehåller inget annat än själva degen i sig och så pärlsocker utanpå. Och pärlsockret fick jag låna av rara Christina på Vitabergsvägen - matte till Elsa och den lille rultiga labbevalpen som heter Kasper och som lite försiktigt mötte mig på "bron"/farstutrappan när jag kom. 

Nu känner mig så husmoderlig, så jag har minsann tankar på att baka hallongrottor i morgon. 
V a r  ska detta sluta!?

På den där skalan ...


Igår solsken och idag gråväder. 
Ja, ja, det är bara att tacka och ta emot. 
Ljusar upp tillvaron med elljusstakar som jag kallar advenstsstakar fast jag vet att det är fel. Den här inhandlades på Ikea för massor med år sedan och den är ju verkligen inte särskilt dekorativ, men tänk, vad jag tycker om den. 


I Ystad hade jag den här slingan som - om jag minns rätt - hette Glänsa och den tyckte jag också sååå mycket om och av bara farten fick den sitta kvar långt efter jul, till somligas förtret, däribland en man i min ålder som knackade på fönstret och menade att nu var det väl ändå dags att plocka ner den fina slingan. 
Då fick den sitta kvar ännu någon månad. 


Grönt ute. Grönt är skönt. 
När jag i sökrutan här på bloggen skrev in "advent" kom jag till ett inlägg som inte alls handlade om advent eller jul och inte det minsta om ljusslingor, nej, jag hade tydligen ställt frågan hur man trivdes med sitt yrkesval, ja, ni vet, på den där skalan. 

Här är några av svaren - så intressant att läsa dem -! 
Och nu inser jag att såväl bettankax, Dinah, Gunnar i Krokom och Lisbeth som jag själv, vi är nu pensionärer. Ja, kanske inte Bettankax? Frågan ställdes 2015.

bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden. 
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)

Dinah berättar  ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.

gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)

Tankevågor/Lisbeth säger ...

Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig. 
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om. 
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb. 
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig. 
(Bilden visar Lisbeth och hennes skolbarn, eller i alla fall småttingarna).

Dagens fönster ...


"Kära Elisabet. 

Direkt när jag fick syn på det här fönstret idag vid Länghems prästgård, så bestämde jag mig för att skicka det till dig.
Visst är det härligt med imman, de gula pumporna och den gröna fönsterbågen.

Den fina prästgården skall vi åka tillbaka till en dag när det är öppet och ta en fika där. Verkar vara ett ställe med mycket på gång.
Mysig trädgård som jag vandrade runt i och fotade med mobilen. Fick syn på lusthuset och när jag gick närmare, de immiga fönsterrutorna.

Kram/walkaboutsweden-Barbro."

//Helt  u n d e r b a r t! säger jag. Tack Barbro!


tisdag 23 november 2021

Idag ....


Det bästa av allt idag .., kaffebrickan som pv kom ut med, ja, när vi kommit hem efter promenaden ner till hamnen, den som förr hette Oskars hamn, men numera bara Stensjö hamn. Knappt att jag orkade ta mig hem, men det finns ju stenar att slå sig ned på. 


Så ringde Ecke och undrade om pv kunde tänka sig att gå ner och tömma allt regnvatten som högst troligt samlats i motorbåten. Förr, när Ecke hade full syn och livet var som det skulle, åkte han och Göran (vår före detta granne) ut och fiskade och detta var nog bland det bästa dom två herrarna visste. 


Bilden
: på den tiden det begav sig. Ecke till vänster och Göran, denne underbare närmaste-granne intill. Bästa kompisar.

Nu är det slut med den saken. 
Pv har erbjudit Ecke att göra oss sällskap på båten eller att ta ta deras båt och lägga ut nät, men det blir för knepigt. Ser man inget är det ju svårt med balansen också. 

Nåväl, vattnet tömdes efter att pv använt sig av den gamla, vanliga metoden med en hävert. 
Medan vi stod där och kollade hur vattnet rann ut på gräsmattan, var Harry sååå sprittig .., han hade bråttom hem, ty han visste ju att där vankades ett tuggben invirat i nån slags torkad bacon. Ack, vilken lycka!
En annorlunda promenad ....


Bilden: Gata i Accra/Ghana.
Där fanns knappt någon gatubelysning, så det gällde att se sig för. 
Mitt eget äventyr. 

Igår när jag skrollade mig fram längs instagrams konton, hamnade jag - som så ofta annars - hos Tom Turcich, mannen som tillsammans med sin hund Savannah har promenerat runt världen. Han började i USA och gick söderut (till Sydamerika), gick inte över havet, men tog sig till Afrika och Europa och hela tiden dokumenterade han detta på sitt instagramkonto theworldwalk.

Det har mest varit dagliga rapporter. Bilder från små byar där dom passerat eller större städer eller nattläger mitt ute i ingenstans eller vid havet. Nu är han hemma i USA igen och har precis vandrat i Wyoming (ödemark och ännu mera ödemark), men igårkväll - det var dit jag skulle komma - klickade jag in mig på hans konto och på ikonen "begin" där man får se hur det hela började. Kanske fascinerades jag allra mest av vandringen i Italien? 
I alla fall just då. 

Denne Tom Turcich berättar att efter alla år på vandring (fem och ett halvt, tror jag), så har han bara ett fåtal gånger känt verklig rädsla för människor, men hans erfarenhet är att nittionio procent av mänskligheten är godhjärtade. 
Det låter ju hoppfullt.

Och hela tiden finns den underbara hunden Savannah i hans sällskap. 
Bilder där hon sover i tältet .., där han stryker henne över örat .., eller i nacken .., alla hundmöten där det aldrig tycks bli konflikter ..., nyfikna herrelösa hundar som slår följe eller bara hälsar på! 

Egentligen skulle jag vilja lägga ut den allra mest underbara bilden, men eftersom jag inte har frågat om lov - ännu i alla fall - blir det i stället en länk till just det fotot, säkerligen fixat med självutlösare. Titeln är "Family portrait". 
Jag älskar det! 
Kanske kan bara den som har ett instagramkonto se det, men jag ska som sagt var fråga om lov.

(Här är en artikel från 2018 där han berättar om sitt äventyr).

Dagens fönster ....


Plötsligt plingar det till i min mobil. 
Aha .., ett fönster på ingång! 

Det här kommer från Portugal och den skånska madamen. 
Tack du flitiga fönsterfångerska! säger jag.

måndag 22 november 2021

När man letar efter nånting annat ...

Det bästa - nästan i alla fall - med Svenska Dagbladet, det är det dagliga korsordet. 

Idag fanns den här bilden med och så skulle då konstnärens namn in på därför avsedda rutor. Jag googlade på "Flöjtspelande gosse" och fick då upp namnet Judith Leyster. Denna Judith (som alltså målat tavlan) föddes den 28:e juli (samma datum som bettankax!) 1609 i Haarlem i Nederländerna och dog den 10:e februari 1660 i Heemstede. 

Det blev så intressant, för jag hamnade sedan på en sida (tillhörande Nationalmuseum i Stockholm) där någon bad läsarna att förstora bilden och sedan ta sig en ordentlig titt .., för att därefter dela med sig av känslan som målningen ger. 

Så himla roligt att ta del av detta! 

Själv lade jag mest märke till att jag tycker att pojkens vänstra hand är så mycket större än den högra. Här kan man läsa vad andra såg i tavlan.

Första frosten ....


Tjugoandra november idag. Cecilia har namnsdag. Grattis till den enda Cecilia jag känner .., hon som har nästan lika gott minne som Rexxie. 

Och det här datumet fyllde världens bästa granne - Ann-Britt Sandström - år, ja, det var hemma i Malå. Ann-Britt som blev som en ställföreträdande mormor när mamma tillbringade åratal i Sydamerika. Hennes man Gustav fick axla rollen som morfar. 
S o m  jag minns hur en då liten Anna satt på trappan intill honom ..., där han stoppade pipan och rökte lite. Ann-Britt och Gustav var våra närmaste grannar. 


Så här såg det ut vid niotiden i morse. 
Isiga bilrutor och jag tänkte att det blir premiär att skrapa rutorna på Kian. Där är så många reglage jag inte riktigt begripit mig på, men det gick i ett huj att få rutorna isfria - men drar förstås el under tiden -. 

Körde till affären, då vi hade helt slut på ost. 
Som jag väl säkert berättat hundra gånger, så är husets herre - om möjligt - än mer enjängd än jag själv. Alltså har han samma pålägg alltid. 
Alltid. 
Ost och marmelad. 
Han hyvlar dessutom osten så han är nere på den vaxade delen, men idag fanns det tydligen en gräns och nu var den  nådd. Till min förvåning slängde han ut resterna till fåglarna. 

Mötte rara kunder .., löste in Trissvinsten .., och ska nu - allt medan pv givit sig ut på ett rullskidpass på en timme - sätta mig ute i solen. Det är helt ljuvligt vackert ute! 
Och ikväll får man titta på det andra avsnittet av brittiska serien "Farliga familjeband" och därefter blir det "Bonusfamiljen". Måndagar tycks bli rena glädjedagarna vad beträffar tv-tittande.

Måndagsfönstret ....


... fångades av ellem i Skellefteå, men just då på besök i Ersnäs, några mil söder om Luleå.  

Om ni tittar riktigt noga, så skymtar självaste madamen - oerhört koncentrerad tycks det -  i fönsterglaset. Hej på dig du, ellem!

Och stort tack! säger jag.

söndag 21 november 2021

Sista avsnittet ....

Så har vi nu klämt det sista av tio avsnitt av brittiska agentserien "Red Election". Och nej, vi tog inte alla på en gång, men ett par åt gången. Vi hade fått höra hur jättebra den var, men vare sig pv eller jag själv tyckte den var sevärd, jo det allra sista avsnittet. 

Varför?

För min del tror jag att det hade att göra med karaktärerna. Knappt en enda av dem tyckte jag var sympatisk .., och det gjorde väl sitt till. Dom var nästan iskalla .., så hårda och kallblodiga allesammans. Och så var det så rörigt. 

Serien finns på Viaplay. (Har två veckors fritt tittande). 

här tyckte någon annan om serien. 


Annat var det med brittiska serien "The Night Stalker" med den här mannen i huvudrollen. 

Han heter Martin Clunes och spelar en kriminalpolis som gett sig sjutton på att lösa mysteriet med mannen som förgripit sig och mördat femton kvinnor - ofta äldre -. Serien är baserad på verkliga händelser och gjorde förstås att man fann den än mer ruggig.

Den här polisen fattade man tycke för .., man önskade verkligen att han skulle lyckas.

Här är en länk till serien, om någon är intresserad. 

Ja, mer än så var det inte ikväll.

Dagens fönster ....


... speglar sig i fotografiet av lilla danska Freja, hon som en hel weekend på norra Jylland ägnade sig åt att plocka vildblommor, vilka sattes i olika vaser (glas, flaskor etc). Vilken rar tös detta ändå var och hon skuttade rakt in i mitt hjärta, ja, ett eget litet rum har hon där.

Söndag ....


Och mycket skidåkning på tv. Så är det ju. 

Bestämmer mig för att gå på promenad med harry  i n n a n  tv-sändningen börjar,, mest för att fånga dagsljus och SOLSKEN. Pv ger sig iväg på ett pass med rullskidorna. 

Väl hemma igen sätter jag mig ute i solen och sigge ligger till en början i min famn, men får sedan en egen dyna i trädgårdsstolen intill .., då når jag att klia honom på huvudet, allt medan han kurar ihop sig. Jag slänger ut brödbitar och skatorna kommer inom tio sekunder och hoppar på gräsmattan och norpar åt sig allt dom kan. Sigge bryr sig inte. 

Ser återigen världens minsta lilla gärdsmyg - kanske den från igår -?  

Och människor passerar nere på vägen. Somliga vinkar lite .., så där "hej, hej!", en kvinna med hund intill sig joggar .., ett äldre par går med spänstiga steg. Själv lyssnar jag på Vinterstudion i min mobil; ja, tittar gör jag också. 

Frida Karlsson är outstanding, precis som igår och en ung man som heter Leo Johansson och tävlar för Falun, verkar vara taggad värre. Så härligt med - åtminstone för mig - nya stjärnor! 

Pv kommer hem efter 46.39 minuter (allt antecknas noga!), han har 132 i puls och har åkt i 1 mil och säger att det känns att han har varit krasslig.


Vy upp mot Ekbacksvägen. 
Där är det mest sommarstugor, men där finns även året-runtboende. Här, där bilden tas, är det bara kustvägen mellan oss, den ligger liksom nedanför till höger. 
Bland någon av sommarstugorna bor bland annat ett äldre par som ofta - sommartid - badar samtidigt som jag själv, utan att det är planerat. Egentligen är dom från Göteborg. 

Det brukar heta att läkare kan se på gångstilen hur länge en människa får leva - så där på en höft - och den mannen som bor  här på Ekbacksvägen, han kommer i så fall att få ett långt liv. Vilken fart han har när han promenerar och jag vet att han är en bra bit över åttio år! 


I min uppväxt fanns björk, asp, rönn .., ja, fanns det några fler lövträd hemma? 
Där var mängder med björkar på hela Udden där vi bodde (Björkbo hette ett av husen) och där var många aspar nere i backen, mot sjön till. Ek, kastanj, lind, lönn och bok .., det var sånt man upptäckte när vi - som så många andra - flyttade söderut. 
Först nittio mil och därefter ytterligare sextio mil. Etthundrafemtio mil allt som allt. 

Här  v i m l a r   det av ekar! 
Och just nedanför uppfarten till Ekbacksvägen, där är marken täckt av eklöv. 

Nu ska jag ut i solen igen! 
Fortfarande denna hemska doft inombords. Läste på Twitter - hos någon läkare - som drabbats av viruset i mars 2021 (som jag själv) och så mycket igenkänning där var, när det gäller konstigheter efteråt! Hjärtproblem (våldsam hjärtklappning), totalt trötthet, dofterna, ja, det var bara att pricka av på listan. Skönt ändå att även läkare får såna här biverkningar, då kanske förståelsen blir större. Kanske.

lördag 20 november 2021

Lördagkväll ....

Så här är det. 

Nu har jag återigen fått den här hemska doften i näsan och det gör mig halvt tokig. 

Efter covid går och kommer den .., och det är så oerhört enerverande. 

Ett tag tyckte jag att pv luktade nåt hemskt och jag sa att skulle han verkligen gå till jobbet, tänk om dom andra också kände samma sak? Ingen annan kände nånting och själv kunde jag knappt sitta i närheten av honom. 

Det försvann, tack och lov. Och stackars människa, så hemskt det måste ha varit. 

Pv har haft doftförnimmelser också, mest när vi kört bil, men det har gått över.

Nu är det min tur igen; liksom inuti mig själv.

Vilket elände detta är!

Tre lördagsfönster från Malmö ....


"Hej Elisabet! 
Jag bifogar annorlunda fönster från Malmö teatermuseum. De är dekorerade av elever på Malmö Högskola. 


Hoppas att kvaliten på bilderna är OK - hade svårt att fota utan att få med min egen spegelbild."


Den som hade storhåven redo, det var Carin. 

Stort tack! säger jag.


fredag 19 november 2021

Idag ....


Våldsam blåst, på gränsen till storm!
Själva stranden ut till skäret är försvunnen - eller ligger såklart där under allt vatten - och man får hålla sig nära, nära strandkanten. 
Harry tycker att det är otäckt med all blåst och vill komma därifrån.
Helst genast. 
Min stickemössa blåser iväg. 

Så snart vi vänder hemåt, blir det medvind.

Dagens fönster ....

Om det vore så att jag bodde inne i Halmstad, då skulle biblioteket vara mitt vattenhål. 

Dels ligger det så fint intill Nissan, men det är också så vackert, ja, hela alltet. 


Inifrån .., mycket går i grönt och det tycker jag ju så mycket om.

Dom två övre bilderna har jag tagit, men här är en där man ser helheten. 

Fotograf var Jonas Ericsson.

Lite fakta om biblioteket, allt från Wikipedia: Stadsbiblioteket ritades av arkitekterna Mette Wienberg och Kim Holst Jensen vid Schmidt Hammer Lassens arkitektkontor i Århus, Danmark. Efter en arkitekttävling, där allmänheten fick rösta, så vann deras förslag till nytt stadsbibliotek med bred marginal över de andra förslagen. Resultatet av omröstningen ledde till att vinnande förslag också kom att byggas.

Byggnadens form är helt unik och skapad efter de träd som stod och står på tomtenArkitekterna lade helt enkelt ett papper på markplanen och drog upp byggnadens form efter träden. Fasaden är täckt helt i glas och en del av byggnaden vilar på pelare i Nissan. Det nya biblioteket inrymmer även bibliotekskafé och nyhetsrum, sagorum och föreläsningssalar samt Halmstads Konsthall[1]. Stadsbiblioteket fick Halmstads byggnadsnämnds arkitekturpris 2006.

Bibliotekets totala yta är 8 065 m2 varav 5 700 m2 är tillgängliga för besökare.

torsdag 18 november 2021

När det tryter ....

Ork eller lust, eller kanske både-och. 

Struntade i att alls fundera på att blogga. 

Mötte mig själv i badrumsspegeln och såg min mamma. 

Gick på promenad, men orkade inte gå långt. 

Jag har, tro det eller ej, minst fyra kattungar som spinner i mitt bröst. 

Minst. 

Senare på dagen skrollade jag lite förstrött på svt.play. 

Jag tycker så mycket om dokumentärer och föll pladask för den här - Målbrottskören -. 

Tjugoåtta minuter med unga pojkar/killar/nästan män vilka - till sin fasa - kommit i målbrottet. Ja, någon tycker om det, andra sörjer sopranrösten. 
Någon växer fem centimeter på några månader och vill absolut inte bli längre. Någon annan tränar på gym och vågar inte fråga någon flicka om hon vill gå på bal med honom. Tänk, om hon säger nej. Så många känslor! Var pojkarna hemma i Malå så öppna i högstadiet?

Ja, en ren ynnest att få ta del av dessa ungdomars tankar om livet i allmänhet och målbrottet/tonårstiden i synnerhet. Och framtiden. 

Tack SVT och tack till Ina Homqvist och Martina Carlstedt som gjort den här dokumentären. En liten pärla, enligt mitt sätt att se det.

onsdag 17 november 2021

Kväller ...

Ljusslingor lite här och var. 

Där .., i ekens grenar ..., och fortsätter lite till syrénerna och det är så vackert. 

En annan slinga i det stympade plommonträdet och en mindre slinga i uterumsfönstret; liggande på fönsterbrädan. 

Har ikväll tittat på programmet "Under nålen", där man får följa ett gäng människor vilka arbetar som tatuerare i Stockholm, alla i samma studio. Nu skulle dom ha vernissage och visa upp andra alster än dom vanliga och det var så intressant att få följa med på den "vandringen". 

Här finns en länk till programmet, om någon skulle vara intresserad. 

Det här med tatueringar är ju numera så vanligt, så det är väl knappt någon som höjer på ögonbrynen åt dylikt. Jag tror bestämt att alla mina tre barn har  n å g o n   form av tatuering och jag tror mig vara säker på att ett av barnbarnen har det - i form av någon text - till en älskad lillebror, tror jag. 

För övrigt ..., känner jag någon i min ålder som är tatuerad?

Jo, Ann i Göteborg, hon den STORTARTADE. 

Själv kommer jag aldrig att hamna under nålen. Inte av rädsla, utan det är bara inte min cup-of-tea.


Jag har tänkt så mycket på det förra inlägget, om vad jag kommenterade angående mannen som knivhuggit och kastat ut sina barn från balkongen. Att livstids fängelse vore det enda rätta, tyckte jag. 

Sen tänkte jag ikväll .., men om det hade varit någon av mina barn som i ett anfall av sinnesförvirring (om det nu skulle vara så) hade gjort samma sak .., hade jag då ansett att resten av livet i fängelse vore det enda rätta? För mig själv, om jag gjort det: ja! 
Men barnen ...? Det är klart att jag skulle önska att det fanns bra psykvård och att den som gjort det så småningom skulle få friskförklaras och komma ut i samhället. 

Så svårt det är att veta vad som är rätt eller fel.

Onsdag ...


Alldeles enkelt kan det inte vara för vår rara granne Birgitta. 
Så snart hon bjuder in till surströmming eller nånting annat, så krånglar det. Två år i rad har jag fått tacka nej till strömmingen och nu ville hon bjuda Ecke, Britt och så vi då på en slags "jag-har-flyttat-till-ny-lägenhet-i-stan-middag", men vi vågar inte tacka ja, för tänk .., om vi därmed skulle föra vidare den här eländiga hostan/förkylningen till dom här underbara vännerna. 

"Kanske nästa vecka ..?" säger Birgitta. 

Någon halvtimme senare kommer ett sms. 
Nej, nästa vecka är Ecke och Britt upptagna och kan inte. Och Kammarkören ska ha en extraövning inför advent, så pv vet inte heller hur det blir. 
Vi får helt enkelt se tiden an.


"Here comes the sun ...", sjunger The Beatles just nu i P4 Stockholm. Det gör den i alla fall inte här, för här kom precis regnet. 

Och hallåmannen förvarnar om en kommande ambulanstransport och jag minns också ett sådant meddelande .., det handlade om just en sådan transport som skulle gå till ett barnsjukhus i Stockholm och nu ville ambulansen att bilisterna skulle ge fri väg, det var BRÅTTOM! Bråttom!

Och någon som då var med och satt i sin bil och lyssnade till detta, vittnade om hur hen i backspegeln såg hur den evighetslånga kön av bilar vek åt sidan, ja, ungefär som när Röda Havet delade sig och hur det nästan kändes som om änglar var med och dirigerade det hela! 
Jag glömmer det aldrig. 
Vi bodde i Kungsängen då och  s o m  jag rördes av detta.


Ja, små och stora barn kan sannerligen behöva änglar som skyddar dem .., det tänker jag på när jag läser om barnen i Hässelby, vilka tydligen först knivhuggits och därefter kastats ut från en balkong. Det är så ofattbart hemskt så det går nästan inte att ta in.

Barn kan också behöva grannar som reagerar och bryr sig.

Dagens fönster ...


.... fångades i Eckes lillstuga, men för några år sedan.