lördag 7 januari 2023

Sååååå sevärt ....!
















"En livsbejakande film om livet med demens. På det lilla vårdboendet Dagmarsminde bor en grupp starka personligheter och här trappas medicineringen ner och ersätts av omsorg, skratt, gemenskap, ögonkontakt, kramar och ett litet glas portvin ibland. När minnet sviker är lyckan att leva i nuet. En dokumentär av Louise Detlefsen."

Finns på SVT-play. 

När jag var i slutet av de tjugo och praktiserade på ålderdomshemmet i Malå och än värre, när jag gjorde mitt livs kortaste inhopp på ett privat vårdbolag i Ystad och chockades av hur där var - då sa jag till exet att åååå, så jag önskar att jag hade möjlighet att starta ett hem för dementa där det skulle vara helt annorlunda. Ungefär som i den här dokumentären.  

Och här kan man läsa om filmmakerskans tankar om hur det hela filmades mm. 

S o m  jag önskar att detta kunde få bli standard inom äldreomsorg/demensomhändertagande.

 Lördagsfönstret ...















Fönstret var mitt .., och fångades i Ystad. 

Hemresedag för pv och det känns skönt. Mildare väder ute .., ingen blåst, jag skippar att elda i vare sig kamin eller vedpanna. Mycket skidåkning idag på tv .., ja, nu gäller det att skutta mellan kanalerna. 

Och i Iran har två unga män avrättats igår eller idag, berättar tv4:s nyhetsuppläsare. 

Vilket vansinne. Vilka förfärliga ledare. 

Och vilka modiga människor - inte minst kvinnorna -.

fredag 6 januari 2023

Hotell Romantik ...

Ja, på det hotellet - programmet i SVT 1 - hamnade jag av en händelse när jag varit ute på kvällsrundan med Harry. 

Deltagare var ett antal kvinnor och män - alla var pensionärer i olika stadier - och så ska man då försöka hitta kärleken. 

Under tiden på dejtingsidan var jag modig (eller dumdristig) och träffade flera män, men jag var inte den som föll pladask huller om buller. 

En skåning sa "fy f-n vilken integritet du har, nu drar jag!" Dessutom tyckte han att jag var enveten. 

Samme man berättade att han alltid tog minst en snaps till frukost och tv:n hade han slängt i containern. (Tänk, alla Ambulansprogram jag då hade missat!)

En annan ville att jag skulle sitta baktill på hans motorcykel och följa honom ut i Europa.  När jag sa att jag gärna ville köra min egen moppe, var det tack och adjö. Och så detta ständiga tjat om bystmåttet.

Ungefär så.  

I kvällens program - det första avsnittet - säger en man till kvinnan som blev hans utvalda för kvällen, att "Ja, jag känner mig undfallen när du liksom tar befälet", ja, något ditåt. Kvinnan hade gått före honom in i sitt hotellrum och före honom ut på balkongen för att se på utsikten; han i sin tur frågade henne om hon ville bli buren över tröskeln. 

Hjälp, tänkte jag.

Kväller ...

Är hungrig. 

Kokar en halv kyckling, några morötter, en lök och lite purjolök. 

Det får duga. 

Har röjt i gästrummet (äldsta dottern lär ska komma på besök på måndag, nu gäller det att leta reda på dukar av rätt storlek ,-). 

Eldar i kaminen och tittar på Ambulansen. 

Vilket helvete att vara alkoholist. 

Vilket helvete för familj och andra anhöriga.

Nästan otroligt ...

Det här var väl ändå fantastiskt


Om behagliga röster, veckans quiz och lite till ...


Varje morgon (och som regel varje kväll när jag drar täcket om mig) lyssnar jag till P1. 

Efter några år utkristalliseras röster som man tycker extra mycket om. Kanske såna som man lyssnar ofta till och därför har vant sig vid, men inte enbart därför. 

Det handlar också om röster som liksom har etsat sig fast.

Claes Aronsson programledare för Europapodden, har en sån behaglig röst, tycker jag. Mörk. Lugn. Dessutom avbryter han aldrig sina gäster.

Ginna Lindberg - utrikeschef på SR:s Ekot - har också så behaglig röst och inte en gång har jag hört henne staka sig. Denna Ginna som lär vara uppvuxen och har sina föräldrar i Halmstad.

En annan som jag tycker är så bra - kanske inte just röstmässigt, men för övrigt - är den supersnabbpratande Hélène Benno - hon tycks ha ständig koll -. Stakar sig heller aldrig. Jag begriper inte hur dom bär sig åt.

Och så alla hallåor som presenterar programmen - särskilt om morgnarna -. Mjuka, vänliga stämmor. Och han som i alla herrans år (fyrtio, tror jag) presenterade alla domkyrkors klockringning i vårt land, ja, när det var nyårsafton och midnatt - Christofer Murray -.  Den mannen är verkligen pv:s favorit. Om man vill veta lite mera om denne herr Murray kan man göra det här. 

Och du som tittat in här .., har du någon röstfavorit? Du får mer än gärna dela med dig

Så kan jag berätta att veckans quiz slutade med 9 rätt för såväl pv som för mig själv. Jag blev lätt stressad när jag hörde sms-plinget på morgonen och fick bild på hans resultat. Det ska dock erkännas att jag gissade på ett par stycken av frågorna. Fel blev det på fråga nummer 5 .., (för oss båda) sångerskan och gruppen.

(Bilden togs för evigheter sedan av "Doktor Böhlander" .., och visar en skata som tog sig ett morgondopp i någon slags presenning. Det här sista - om bilden - ingår i rubrikens "lite till").

torsdag 5 januari 2023

Trettondagsfönstret ... en dag för tidigt.
















Till Trettondagshelgen har jag helt ärligt ingen särskild relation alls. Egentligen inte till någon helg, möjligen påsken undantagen. Jag tror att det beror på att jag - som så många andra - i hela yrkeslivet har arbetat enligt ett rullande schema, alldeles oavsett om det var julafton, nyårs, - eller midsommarafton eller nyårsdag med konsert från Wien. 

Det blir till sist så att helgerna inte blir lika mycket värda. 

Eller så är man kanske funtad på ett annorlunda sätt.

Min mamma erbjöd sig ofta att arbetar storhelger och då var det mest pappa och jag själv som var hemma och inte särskilt mycket till finhelgsfirande. Det hände att jag gullbad att vi skulle ta bilen och hälsa på mamma på sjukstugan och det var han med på. 

Då satt vi personalköket och pappa och mamma drack kaffe ur landstingets porslin och pappa skojade med biträdena och jag tyckte att det var så roligt. Och mamma .., så fin i sin uniform med sköterskemärket i halsen. Sjukstugan blev nästan som ett andra hem för mig.

Här en bild från gamla sjukstugan i Malå. Mamma står till vänster med sköterskemössan på huvudet. 

Vår Anna (min och exets) är en komplett kopia av sin mormor; det är som om generna hoppat över en generation. 

Så är det ofta, tycker jag. 

Anders är lik sin morfar Ivar. 

Nu kom jag helt bort från helgpratet. Det är som vanligt: tankeflykt.

Apropå uppläxningen igår ....



... så kan jag meddela att så här elegant kan jag faktiskt parkera, när andan faller på. 

Sugen-på-varm-korv-med-mos-andan. 

Den drabbade mig idag. 

Titta, så fint bilen står .., alldeles vid dom vita ränderna.

 Något vackert att vila ögonen på ....








Då kan man klicka in sig på www.visitmala.se och då kommer man till en underbar sida (Upplev Malå från ovan) och man kan titta sig omkring lite som man vill. 

Jysses, så vackert där är! 

Vi bodde alldeles vid vattnet, på Udden .., jag arbetade på Ica, och polisstationen, där exet arbetade, låg på andra sidan vägen. Tjugofem meter bort kanske. Så praktiskt och lättsamt det var. Skolan (1:an - 9:an) låg på samma sida som Ica .., kanske tjugofem meter bort det också. 

Allt var nära. 

Slalombacken, simhallen, elljusspåren, hotellet .., inte undra på att Malå i sina broschyrer skrev "Malå, med allting så nära".

Dagens fönster ...





Så här skriver avsändaren, som är Babsan: 

"God fortsättning på er! Så här såg det ut när solen tittade fram. 

Till och med granen ser man, men den åker ut efer helgen. 

Allt annat julpynt är bortplockat."

Tack Babsan! säger jag, som är så fascinerad över att vi har exakt likadana väggklockor.

Då, i januari ....
















Det var då i januari 2015, faktiskt den 4:e januari .., som pv skrivit in att det stora vansinnet utbrutit. 

Vad hade då hänt? 

Jo, jag hade föresatt mig att lära mig januaris alla namnsdagar utantill, ja, inte enbart januaris, utan flera månader framåt skulle jag kunna rabbla upp olika namnsdagar. Förmodligen var det lång sjukskrivning på gång och i stället för att förkovra mig i svensk historia eller något annat - mer väsentligt - tyckte jag uppenbarligen att just namnsdagar ingick i värdefullt vetande.

Vid en annan lång rehabilitering ägnade jag mig åt att plugga in Afrikas alla länder/stater, uppifrån och ner.

(Och 11.30 den sjunde .., jaha ja, det var då pv förlorat sin röst och skulle till Öron-näsa-halsmottagningen i Varberg).

Dagens fönster ...














Återanvändning av vacker fönsterbild - ett bidrag från Eva på Rödön - (ja, hon och maken flyttade ju från Frösön) och bilden kom den här tiden på året, men för åtta år sedan. Titta, så många björkar som speglar sig i fönsterna!

onsdag 4 januari 2023

Eländes elände i början av januari ...


Upptäcker en insändare från 2015 som får mig att le. Sån här ironi får mig verkligen att smajla. 

Och jag är innerligt tacksam att inte Mats C stod på Ankarets parkering och  upptäckte hur dumt jag hade ställt bilen, helt enkelt för nära en annan bil (men det blev inga skador), då hade han fått ännu mer vatten på sin kvarn, ja, beträffande odugliga bilförare. 

Så pinsamt för mig! Mannen i bilen intill läxade upp mig rejält; jag lade mig platt, bad om ursäkt flera gånger om och sa hur korkat det hela var, medan mannen noggrant inspekterade sin bildörr. Nej, inte minsta lilla repa. (Det var när jag öppnade dörren det hände). Hade jag kunnat sjunka genom asfalten hade jag gjort det.

Med vår Toyota Yaris var detta med parkering aldrig några problem. Kian känns så mycket bredare och jag kommer ofta snett in på rutan och får backa och fixa till det hela. Det gjorde jag inte idag. Huvva, så pinsamt.

Dagens fönster ...



... finns i den lilla stugan i Dalarna där pv, AP och Micke åker skidor mest hela dagarna. Ja, inte inne stugan förstås, utan i välpreparerade spår.

Tre mil inalles blev det för pv igår.

Älghorn på väggen, väcker känslor. 

Vi hade två såna hemma i Malå. Det ena - den med  flest taggar - hängde i hallen och mellan taggarna vilade gevären, i alla fall till en början. 

Så småningom hamnade gevären i hallgarderoben, den som var så varm.

Vilken fin vaxduk med dalamotiv som ligger på bordet .., det ser jag först nu!

tisdag 3 januari 2023

Så blev det bestämt ...

... att vi skulle mötas vid Göstas Café i Steninge och ta ett tisdagsdopp. 

Vi = pv:s kusin Maria och jag själv. 

Kvart i elva skulle vi mötas och jag var - som alltid - på plats innan dess. Gick ut till stegen och tittade ner .., ååå, det kändes bara hemskt. 

Men så kom Maria och hon var bräddfylld av mod och vi klädde om och tog ett dopp och jag tänkte att jag fryser ihjäl, men det gjorde jag förstås inte. 

Glögg i termos och M:s lussekatter efteråt blev som ljuv musik i själen. 

Vi blev sittande där ganska länge och pratade och pratade; mest om uppbrott och vad därtill hör. Det är mycket som hör dit. Alla känslor av lättnad men också: av oro. Gjorde man rätt ..., vad har man givit sig in på ..., kommer man att fixa det? Att vid drygt femtio års ålder stå på helt egna ben, när man som vuxen alltid befunnit sig i tvåsamhet, är kanske inte heller det enklaste. Sånt. 

Jag brukar tänka att .., klarade jag av det, så borde det gå för andra, men vi är ju så olika, vi människor.

Väl hemkommen tände jag i kaminen. Tänk, att man frysa om endast ETT ben. Det högra. Vänster ben är hur varmt som hest. Konstigt. Sånt kan man fundera över, hur det kan komma sig.

Tisdag .....


Vaknar tidigt. Drar kappan om nattlinnet och går ut med harry vid sextiden. 

Kolsvart ute. Lyser med den minimala ficklampan. Ser en kanin skutta iväg. Harry märker inget. 

Från Dalarna kommer bilder från frukostbordet. Havregrynsgröt i tallrikarna. 

Läser dagens mejl från Australien. Hon berättar om sommaren 1956 då hon tillbringade flera veckor på Gällnö i Stockholms skärgård. Då var hon tolv år. Kan det vara möjligt att hon var hemifrån så länge?

Å andra sidan var vår Maria i Sydamerika hos sin mormor under en månads tid, men hos bara "bekanta" .., det är ju en annan sak. 

Min syster skriver att det var härliga veckor. 

Det slår mig ofta att så lite vet om varandras liv. Till stor del beror det väl på åldersskillnaden och att hon tidigt flyttade hemifrån, men ändå. 

På schemat idag: Tour de Ski. Repristittade igårkväll (alltså ännu en gång) på dokumentären om Joyce Carol Oates och ska idag skicka en hälsning till Stig Björkman och tacka för filmen. Men musiken gör mycket till också .., och den är komponerad av Mathias Blomdahl.  Som alltid i kulturella program, är musiken lite jazzig .., det är den här också, men bara så  p e r f e k t  anpassad. En ton här .., några toner där! 

Å, så jag tyckte om hela upplägget .., intervjun och fotot!

                                      Dagens fönster ....

                                 .... fångades i Gdansk i Polen och den som höll i håven, det var mina

                                 barns pappa Tommy. Tack! säger jag (som olovandes beskar bilden ,-).

måndag 2 januari 2023

En blogg ... 

.... som jag tycker så mycket om, är den här. 

Men det går inte att kommentera och jag nästan sprängs inuti av att vilja säga hur bra den är. 

Och så kan han - det jag inte kan - konsten att fatta sig kort. 

Du är så bra Tony!

Ny vecka, ny giv ...


Sover gott. Harry intill mig. Sigge på soffan. Stiger upp tidigt och går ut med Harry i kolsvarta mörkret. Det ösregnar. 

Några timmar senare agerar jag färdtjänst och skjutsar friherrinnan till vårdcentralen i Gullbrandstorp. Blodtryck och annat ska kollas. 

Sitter i bilen och väntar .., får meddelande från skidåkarna på väg till Orsa .., dom ser glada ut. 

Vägg i vägg med vårdcentralen ligger Tempo. Handlar billig broccoli och lite annat. Det är en prydlig och till synes välskött butik, men såklart dyrare än dom stora drakarna som kan få ned inköpspriset av leverantörerna. 

Vid fruktdisken - på en vagn - står en hink där någon i personalen tagit bort dålig frukt. 

I delikatessdisken, som inte är manuell, ser jag mängder med röda lappar med nedsatta priser. Mest är det sånt som hör julen till , men även högrevsfärs säljs billigare (men är å andra sidan så dyr från början, så det får vara). 

Besöket hos läkaren är snabbt avklarat för friherrinnans del och nu blir det ett stopp på Ankaret, där jag ska handla livets nödtorft. Färsk kyckling för 35:-/kilot, t.ex. Och semlorna har börjat säljas. Stackars flickorna i charken som ska pyssla med detta i ett par månaders tid! (Har lovat pv en semla till lördagkväll när han kommer hem).

I kassan står hon vars namn jag aldrig kan lära mig och hon berättar att inrikesportot nu har höjts till femton kronor. Aha. Det hade jag noll koll på. Saknar frimärksbiten .., att arbeta med den. Detta att beställa hem såna som jag tyckte var extra fina .., och ibland med en liten handtextad skylt med information om illustratören. Och nej, jag tror inte att många kunder bryr sig i dylik information, men kanske någon ..? 

Till min stora besvikelse har jag tänkt fel idag och Tour de Ski-tävlingarna blir inte av förrän i morgon. Ja, ja. Får dammsuga övervåningen och torka trappan från allt hundhår i stället.  Det går det med.

Såg förresten igårkväll en helt fantastiskt dokumentär som handlade om författarinnan Joyce Carol Oates. Programmet sänds i repris i morgon, men finns på play två år framåt. F

Funderar på att se det ännu en gång .., jag var så trött när det sändes. Tänkte - och tänker ännu - att författarinnan mest liknar en tunn fågelunge. Så späd. Så skör. Som en liten sparv är hon. 

Här en länk om någon är intresserad. Rekommenderas varmt.

Tittade även på Carmen Curlers, som Långt borta och nära tipsade om. Det är en dansk serie som handlar om just dessa magiska hårrullar som värmdes upp och hur dessa kom till/uppfanns. Huvudrollsinnehavaren - Morten Hee Andersen - har jag för övrigt sett i en dansk sjukhusserie och kanske fortsätter jag att titta på papiljottfilmen. (Min mamma var omodern och använde rosa, gula eller ljusblå rullar i plast - utan värme - med vita små plaspinnar för att fästa i hennes tjocka kalufs. Det var ofta jag som fick sätta i rullarna och resultatet blev nog därefter ...). Nå, tack för tv-tipset Solveig!

Dagens fönster ...



...speglar sig i dörren inne i köket. 

Den dörren går till det vi kallar för "källaren", men som  mer är att likna vid ett bergrum. Där lär finnas några hyllor längst inne, men där har jag inte varit. Inte för att det är stort och rymligt, utan för att det är så otäckt där nere. 

Trappan är brant och om våren - när det regnat mycket - händer det att det sipprar vatten från berghällen (väggen) ner på marken - det som är golv -.  

Till vänster om badrumsdörren - på väggen - sitter masker i trä, inhandlade i Accra, Ghana. Säljaren påstod att dessa var antika, men se, det gick jag inte på.