Kvällens avsnitt av Husdrömmar ...

Den här säsongen har verkligen startat bra! Frånsett förra avsnittet som var så vansinnigt stressfyllt, tycker jag att den här omgången går i ett lugnare tempo än tidigare. Sååå mycket behagligare! Och detta att programledarna inte är i fokus, tycker jag också är så skönt.

Och sen är det ju förstås hus-människorna som gör det hela. 

Som ikväll, den kvinnliga arkitekten Solveig, uppvuxen i Skåne, men som bor och arbetar i New York och nu har ritat och låtit en viljestark byggherre förverkliga hennes dröm om ett hus i Sandby, inte långt från havet .., ja, men det blev ju bara så bra! 

Denna lugna Solveig betydde ju precis lika mycket för programmet, som själva huset. Likadan dialekt som Bettankax också, tyckte jag.

Så blev det ... 

Måndag. Eld i kaminen. Pv bygger en ekorrholk och jag har lyssnat till steglitsens kvitter där den sitter på en gren i eken. Fick dubbelkolla när jag kom in, ja, i Fågelsångsboken. Jodå, det var steglitsen. 

Frågar pv om han vill följa med och ta ett dopp i havet. Är det nånting som är typiskt för den mannen, så är det att han ytterst sällan kan svara ja eller nej på en gång. Hans ständiga svar är "jag får se", eller "jag vet inte", vilket ibland kan göra mig halvt galen. 

Nåväl. Vi kör till Skallkroken och jag har stoppat två kalla korvar i en termos med hett vatten och värmt upp - så där lite bara - två korvbröd och så ger vi oss av. Det blir bara jag som badar .., pv tycker inte om när det blåser; han ska helst ha soligt och vindstilla. Men en varm korv med bröd, det vill han gärna ha. Isande kallt i vattnet förstås, men jag går  s a k t a   nerför stegen och sänker mig ner lika långsamt, men utan att doppa huvudet. (Fick ju så sprängvärk i huvudet tidigare i januari när jag doppade hela mig, så nu vågar jag inte ..., möjligen om jag har en yllemössa på mig, det skulle kanske hjälpa, även om den blir våt .., har av misstag haft yllevantar på mig vid ett dopp vintertid och det blev stor skillnad). 

Kommer hem. 

Försöker inpränta namnet på mannen som tänker bilda ny regering i Tyskland, Friedrich Merz. Herr Merz är jämngammal med pv, alltså född 1955 i november, är 1.98 lång och heter egentligen Joachim-Friedrich Martin Josef Merz. Och så är han tydligen pilot och flyger mindre jetplan, är katolik och gift med Charlotte Merz. 

Finns det tro plats i min hjärnas arkiv för detta med den tyske ledaren? Finns där öht något ledigt utrymme? I det arkivet finns nämligen så mycket oväsentligt som fastnat .., som detta att vad mina klasskamraters alla namn var .., eller Jakobs tolv söner i åldersordning ., eller att min pappa använde Keratin hårvatten (blå plastflaska).

Dagens fönster ....

Oj, här finns det mycket att låta blicken vandra runt i! 

Och soligt och fint måste det ha varit.

Jo, det var såklart annannan som hade håven redo. Två bilder kom samtidigt och det här var den ena. 

Tack Anna, för att du är så ihärdig med att fånga fönster! 

Och det fantastiska är .., att det plingar ofta till i min mobil precis när jag har helt tomt i fönsterarkivet!

Men det ska jag ju säga ...

Att bästa programmet - det som får mig att nästan börja gråta, så rörd blir jag - det är ju "Mot alla odds", där Gunde Svahn tränar fem adepter (läs: totala noviser vad gäller skidåkning) för att dessa ska klara stafettvasan. Vilken resa, såväl fysiskt som mentalt för dem! Och vilken underbar människa denne Gunde är!

Söndag ...

En sån där dag då ingenting av vikt händer, annat än att man i alla fall är vid liv. Vi säger att det är så underligt - eller egentligen inte - att så många i vår närhet antingen har blivit svårt sjuka eller helt enkelt gått hädan. Å andra sidan är det ju inte underligt .., det är väl i vår ålder och uppåt som man kan börja krackelera. 

Och Hilda hamnade på akutmottagningen igår där det konstaterades att hon drabbats av vestibularisneurit - med yrsel och kräkning som föjd - och fy, så obehagligt. Nu är hon sjukskriven och får äta cortison, så ska förhoppningsvis detta elände rätta till sig. 

En kvinna - något yngre än vi själva - och boendes i Lund, cyklade omkull och bröt lårbenhalsen och min väninna Agnetha i Skellefteå hade ett inbokat besök på Skellefteå lasarett, men halkade på trottoaren och drabbades då av en elak fraktur på handleden, med operation som påföljd. Det enda positiva var väl att hon nästan befann sig utanför akutmottagningen när det hände.

Men det finns ju sådant man blir glad av. En mig närstående som numera har svårt att veta vilken veckodag eller månad det är, kunde bums ge mig svaret på den enda rutan vi hade kvar på DN:s kryss. Det handlade om en sorts sammet och slutade på gg. 

"Har du möjligen någon aning ...?" frågade jag. 

"Javisst! Schagg!" svarade den där underbara människan på en gång.

Nog är det underligt hur våra minnen fungerar.

Och Elvira Öberg tog guld i masstarten i skidskytte idag och pv häpnade över att hans ungdomskompis med fru  - båda akademiker vilka arbetat inom psykiatrin - med största nöje tittar på SVT:s Hotell Romantik. Eller kanske är det just därför (deras tidigare yrkesval) som de finner programmet intressant.

Min syster i Australien som är tämligen skröplig rent fysiskt och inte orkar gå så långt längre, hon sågar ner buskar och kapar trädstammar vilka blockerar altandörren och tycks ha fullt upp med det som hör tomten till. Kanske finns nu mera ork, enär hon fått sig tilldelad gratis städhjälp av någon hjälporganisation. 

Trettionio grader varmt, skrev hon att det var utomhus. 

"För varmt för att vara ute, men jag har lånat böcker på biblioteket och tittar på svenska serier på Netflix, så mig går det ingen nöd på", skriver hon. 

Tur det, tänkte jag.

Söndagsfönstret ...

... fångades här i det gula huset. 

Det var den där ljuvliga dagen då solen visade sig och spred så mycket glädje. 

Idag söndag är det helgrått. Dimma. Fukt i luften.

Och val i Tyskland. Undrar just hur det ska gå. 

Längsta hittills ...

Lördag. Får mitt livs längsta mejl från min syster i Australien. I mejlet berättar hon om sin trevliga väninna A och om hennes mamma och några av A:s fem syskon. När jag har läst mejlet, tänker jag att allt detta hade ju kunnat bli grunden till en roman.

"Så här var det. A:s mamma var en underbart fotbolls,- och karltokig italienska. Pappan försynt och tystlåten. Sex barn. 

Ett av barnen - A - var gift med en tråkig dominerande karl, skilde sig, hade därefter ett tioårigt lesbiskt förhållande med en storvuxen kvinna från Tasmanien, sedan nytt förhållande med en trevlig karl som hon ännu bor ihop med. 

B hade det ena förhållandet efter det andra, ja, tills hon slutligen gifte sig med en präst. Numera skild sedan många år. 

C är en flamboyant, snygg man som nyss fyllde 60 år och gifte sig för SJÄTTE gången. Varför han nödvändigtvis ska gifta sig var gång han blir förälskad, det undrar alla.

D identifierar sig inte som kvinna, men inte heller som man, utan skall vara en THEY, även om hon tagit ett mansnamn, ett namn som hennes pappa vägrar att använda. Ja, det var fyra av de sex barnen och historierna bara fortsätter. Du kan tro Elisabet, att i den släkten saknas inte samtalsämnen!"

Mitt eget mejl till min syster, ja, det handlade mest om att pv bakade gifflar, att vi skulle titta på skidskytte och att det idag vankas försenat födelsedagskalas hos Anne-Marie i Steninge. Av detta blir minsann ingen roman skriven.

Dagens fönster ...

Ett fönster fångat av Turtlan, som hade håven redo, då, under besöket i Wadköping i Örebro.

Tack Turtlan!

Och vilka enkla, men såå  vackra gardiner!

Om Roy, Ronny, Kjell och Leif ...

I eftermiddag frågade jag pv om han hade lust att se en film tillsammans med mig? En dokumentär med titeln "Bröderna Andersson" och som bland annat finns på Triart.se. Filmen är gjord av Johanna Bernardson. 

Jodå, det hade han. 

Filmen - som jag hyrde hos triart.se - handlar om fyra bröder vilka växer upp i ett arbetarklasshem i Göteborg. 

En av dem blev den världsberömde filmaren Roy Andersson, en blev hemlös, en fångade uppväxten med super-8-kamera och en är regissören Johanna Bernardsons pappa. 

När berättelsen börjar har bröderna inte träffat varandra på tio år. Johanna anar att tiden är på väg att rinna ut och bestämmer sig för att försöka förena dem innan det är för sent. 

Det här var en dokumentär som kändes väldigt rak och ärlig och inte det minsta inställsam. Vi tyckte väldigt mycket om den. Bilden fångade jag när trailern visades.

Här en länk, om någon är intresserad.

I det närmaste snart helg ...

Fredag. Vi kämpar på med DN:s korsord, har klarat av veckans nutidsquiz och orddelen - med olika resultat -. Pv hade full pott på orden (erkände att han gissade på några) och jag klarade bara åtta av tolv, men hade i stället endast ett fel på nutidsquizzet. Ja, ja, det jämnar ut sig. (Följande ord svarade jag fel på: opak, somnambul, kultje och missale.)

En lugn dag hittills. Ingen skidåkning på tv. Grått och slaskigt utomhus. 

Alltid så rara grannen Birgitta ringer och berättar att hon ligger däckad i sin lägenhet i stan och undrar om vi kan vattna blommorna och kanske kolla musfällan och det känns alltid så bra att kunna hjälpa varandra. Fler samtal! Den Äldsta har arbetshelg och börjar halv tre och slutar nio på kvällen .., när hon ringer är hon ute och går med hundarna. 

Nyheterna berättar om ännu ett kabelbrott, nu utanför Gotland. Ja, tjyvnyp från en irriterad granne i öst kan ges på olika sätt och tänk, så sårbara vi är. 

Och vi får se tv-bilder från Tyskland, det gäller förstås det stundande tyska valet på söndag. 

Då tänker jag på dagarna i Berlin och hur vi trivdes där. 

Inte långt från hotellet låg en bokhandel och där utanför stod jag och tittade på snurr-stället med vackra vykort. 

Man kan fråga sig vad det är som gör att man på somliga ställen i världen genast känner sig "som hemma". 

Att människorna man möter är vänliga, är kanske nummer 1 .., men det vet man ju sannerligen inte alltid.

Och som jag ångrade att den här boken inte fick följa med hem! 

Är det något jag tycker om , så är det barnboksbilder med mycket innehåll och tänk, vad vi (småttingarna i Bunkeflo och jag själv) hade kunnat prata om enbart den här bilden där allt tycks hända! 

En liten AP tyckte också om såna här bilder. 

(Googlade nu författarens namn och döm om min förvåning när boken finns hos Bokus.com, men se .., snart i en postlåda nära mig! 

Att den är på tyska, det spelar ju ingen roll ..., med så många bilder kan man hitta på vad som helst kring det som händer på sidorna!)

Funderar ibland på att hoppa på bussen från Malmö till Berlin och inte är det dyrt heller, ja, det beror förstås på vilken tid på dygnet man åker. Ja, det var väl i stort sett allt. 

Ps. Gunnel i Göteborg: Tack för hicka-tipset/omtanken, ja, detta med lingonsylten! Det fungerade inte lika bra för pv, men efter några timmar och när jag till slut slängde ur mig att "ta en Alvedon, inte för att det väl hjälper!" - men det var ett halmstrå bara, upphörde hans förfärliga hicka. Nej, inte tror jag att en Alvedon tar bort hicka, men kanske rent psykologiskt ... , att herr Göransson skulle slappna av lite, ja, möjligen det. Nåväl. som ett nytt liv blev det för honom. Sååå lättad. Ds.

Dagens fönster ...

Ett apoteksfönster från Porto kommer här och det var förstås annannan som stannade upp några sekunder och tog fram fönsterhåven. T a c k!

Ser i butiksfönstret att det tycks vara någon anti-åldrande produkt som man skyltar med och jag tänker att det är likadant överallt. 

När man är ute och reser, tycker jag alltid att det är så intressant att besöka olika butiker och inte minst att jämföra sortimentet med vad man själv är van vid. Just på apotek kan det skilja väldigt mycket! 

Minns så väl när vi var i Gdansk och jag skulle köpa plåster. Då satt en barsk äldre kvinna bakom kassan och jag tänkte att man kunde tro att hon var hotad med pistol för att utföra sitt jobb, så puttrig var hon och jag blev så nervös. Plåstret såldes för övrigt på metervara.

Herr och Fru Domherre hälsar ...

 

... från Ringvägen i Malå. 

(Och bara så ni vet .., igår hickade pv i totalt sju timmar. Idag har det börjat om.)

Maria tog bilden.

Vintermånad ... 

Så här kan en "paus-bänk" se ut, i alla fall när man är på väg till eller ifrån lilla hamnen i Stensjö. 

En perfekt plats att slå sig ned på .., att bara sitta där och titta ut över Kattegatt och höra bäcken porla och ta sats mot hav

Och i hamnen är det helt igenfruset, men om en dryg månad .., då brukar det bli bomiläggning. Nu går det fort. Ska gå ut och sätta mig i solen, men först skiva ett stort äpple och ge till koltrastarna - dom som är så egenyttiga och hela tiden jagar bort andra gelikar från äppelskivorna - med påföljd att någon annan norpar det där goda.

Dagens fönster ...

Fönster nr 2 är detta, fångat av Turtlan under hennes och M:s resa till Örebro. Måhända var det här fönstret från Wadköping?

Tack Turtlan! Så vänligt av dig!

Idag ....

Dimman och frosten låg kvar hela dagen. Kylan också. På den lilla sjön - om våren översvämmad av sjöfåglar (väldigt många sothöns!) - sågs sportlovslediga ungdomar åka skridskor och andra bara gick omkring på isen. 

När man kör till Slöinge, lämnar man kustvägen, svänger höger och vägen slingrar sig nerför en lång backe och när man är nere i sänkan, då har man sjön på sin vänstra sida. Lite längre upp, bara ett hundratal meter, ligger en samling hus - kanske tre, max fyra - och mer som dolda av träd, buskar eller någon häck. Här en länk så kan ni se hur där ser ut. 

Ännu några hundratal meter uppför backen finns hagar där mängder med kor går omkring sommartid. Och slutligen kommer man till en korsning där man svänger vänster till Slöinge och till höger om man vill liksom köra runt och hamna på kustvägen igen. Det vill jag sällan, men pv väljer ofta den vägen när vi är klara med besöken i Slöinge. 

Idag hade pv ett besök på vårdcentralen i just Slöinge på agendan.

Själv satt jag i väntrummet och läste en tidning och lyssnade till P4 - på låg volym - men ack, så trivsamt. 

Vansinnigt trista soffor och fåtöljer, allt i grått och säkerligen lätta att hålla rena, men en fin plastblomma och några tavlor piggade upp det hela. 

Och praktiskt med Drop-in-provtagning, tycker jag. 

Räknade till fem tjänstgörande läkare just idag, det är ju makalöst!

Sällan, för att inte säga aldrig, har jag sett en monstera av plast som ser så verklig ut!

Den stod och spred glädje i provtagningens väntrum. 

Så kan jag berätta att pv i eftermiddag och fram tills nu vid halv åtta, har hickat i totalt 4.5 timme! 

Och inte vilken hicka som helst, utan en sådan som kommer från magen och som är så otroligt kämpig! 

Till slut lade han sig på mage på sängen - med fötterna uppåt - och så höll han andan så länge han kunde - i omgångar - och tänk, då äntligen släppte det!! 

Minns när han för flera år sedan hickade nonstop i tre dagar! 

Detta anslag satt, på väggen i samma väntrum. 

Läste och log. 

Tänkte på Millennium-eländet i Göteborg och den frustrerade personalen.

Onsdag ....

Så här blev det idag. 

Noll sol. Ingen blå himmel heller, men fint ändå, på sitt sätt. 

Min syster i Australien berättade igår om 43 graders värme - någon slags värmerekord - och jag har svårt att tänka mig något värre. 

Kanske kommer det med åldern, men å andra sidan finns det ju många människor som efter pensionen väljer att flytta utomlands till sol och värme. 

Tittade igår på Över Atlanten med kaptenen Gurra och så diverse kändisar vilka - i alla fall oftast - aldrig befunnit sig på en segelbåt. 

Gnälligast är förre förbundskaptenen i fotboll - Janne Andersson - medan komikern Emma Mohlin tycks evigt positiv.

Som vanligt blir det trassel. Nu var det generatorn som krånglade och mannen som jag följer på Instagram som är på väg över Atlanten (men har en lifterska med sig, Yvonne från Belgien), ja, där är det också ständiga bekymmer.  

Ägare av segelbåtar torde vara jordens största optimister.

Dagens fönster ...

... visar det gamla kronobränneriet i Halmstad, det vi passerade förra fredagen, på den där soliga promenaden längs Nissan.

Mera utflykter ...

"Men vad säger du .., ska vi åka till Grötvik och ta en längre promenad, nu när det är så fint väder ..?" säger jag till pv och precis som när det gällde lördagens sväng inne i stan, svarar han ja.

Så vi fixar termoskaffe, tittar in på Ica i Söndrum (vilken underbart fin butik ., så luftig och vilken blomsteravdelning!) och köper lite tilltugg till kaffet och så kör vi till Grötvik och parkerar bilen. 

Som synes på bilden här till vänster, så låg det rätt mycket is inne hamnen. 

Det är så fint i Grötvik!  

En av gångerna när vi låg där med båten, fick vi köpa färska rödspättor av två ungdomar och eftersom friherrinnan sett till Sigge när vi varit ute till havs, fick hon och A-M komma och hämta fisken, som tack för omtanken av den fyrbente krabaten. Och så fikade vi tillsammans, jo, men det var himla trevligt. 

Klockan var kring tolv när vi började promenera på Prins Bertils stig och mitt på dagen, då är jag jättehungrig, så vi satt på toppen liksom och med ljuvlig utsikt över havet. 

Aldrig smakar väl kaffe eller fika godare än utomhus?

Sen fortsatte vi in mot stan till och vi passerade en parkeringplats där en man och en kvinna satt nära, nära varandra, liksom ihopsjunkna där i framsätet .., och jag tänkte .., hmmm, kanske träffas dom i smyg? 

Och vi såg krokiga martallar och mängder med ljung och vi räknade till ett tiotal svanar kanske och såg en fiskebåt på väg hem (var nu hem är?) och ett lastfartyg.

Och vi mötte flera par som promenerade och alla hejade eller svarade på vårt hejande och ett par hade med sig sin lilla vita hund som hette Gucci och visade sig vara en tik på två år. 

Lite småprat förstås.

Intressanta skyltar att läsa fanns där också.

Som denna. 

Och den här. 

Sist av allt gick vi ut på den jättelånga piren och där satt jag en bra stund, medan pv som är snabb som blixten, gick tillbaka till bilen och så möttes vi en halvtimme senare vid ett villaområde och åkte hemåt. 

Om vädret står sig, föreslog jag en tur till Morups tånge i helgen - där brukar det finnas mängder med fåglar att titta på -. 

Den 31:a juli 2022 låg vi just här i Grötvik. En dansk båt intill oss och lugnt och fridfullt. Två övernattningar om jag minns rätt. Och ja, Turtlan .., sjöräddningsbåten låg så fint vid båthuset!

Dagens fönster ... 

Tänk, så många filmer man har sett där somliga scener utspelar sig i en "tvättomat" eller vad man ska kalla det. 

Det här fönstret fångades av annannan i Porto och underbart med mannen som sitter där och väntar på att tvätten ska bli klar!

Tack! säger jag. 

Och här en länk där man kan få titta på den vackra tröjan som hon har stickat.

Februari ...

Det känns som om den här månaden går fortare än andra. Som om den är en slags mellan-månad. 

Idag tisdag och minus 8 grader. Kö vid fröautomaten när jag kommer ut i nattlinnet och med en bräddfylld tillbringare med solrosfrön. Duvorna har börjat besöka oss.

Hade två små försynta rödhakar på visit igår och i skrivande stund är där såväl en fasantupp som en ekorre. 

Vi hade funderingar på ett dopp i havet igår - eller det var mest pv som hade den funderingen - men väl framme i Skallkroken ångrade vi oss. 

Där var is från början av land och i halva hamnen och det händer inte ofta .., och när pv kollade vattentemperaturen, ja, då visade den på - 2. 

Nej, det fick vara. Satt i stället i vindskyddet och solade en stund. Vinden kom från nordväst.

Och Kungsljuset som blommade så länge i höstas, står kvar och mallar sig med torra, bruna kvistar, så där som om "Jo, jag är här, jag tänker inte ge mig!"

På kvällen Husdrömmar, men jag blev så stressad av tidsnöden för familjen som skulle flytta från 150 kvm till 60 kvm och med tre barn och bara ynka två månader på sig att tömma det gamla och bygga om det nya boendet - visserligen i porten intill - men ändå. 

Kvinnan i familjen var industridesigner/ inredningsarkitekt och vilken energi och vilken förmåga att veta hur nånting ska bli!

Sextio kvadratmeter .., bara dubbelt upp i jämförelse med den lilla 1:an i Ystad, ja, jag begriper inte hur dom fick ihop det! Här en länk.

Apropå detta att jag skrev att det händer inte så ofta, att hamnen är islagd. För tolv år sedan, då var det rejält med is i hamnen här i Stensjö.

 

Och så här såg det i Steninge, samma år i februari. 

Och för tretton år sedan, 2012, även då den här tiden i februari, såg det ut så här. Vad pilen skulle visa, minns jag inte. Möjligen att det var första gången jag kunde gå torrskodd hela vägen längst ut på skäret. Numera är halva stranden fylld av stenar och inte på långa vägar så här bred.

För fjorton år sedan, 2011, samma sak. Dags att omvärdera det här pratet om att "det händer minsann inte så ofta, att vi får se is på havet."