På djursjukhuset ...

Om man klickar på bilden, då ser man verkligen hur spänt han lyssnar.

Hallands Djursjukhus ligger inte långt från det gula huset på kullen, det tar kanske tio minuter att köra dit .., ja, det är ju i samma by som jag handlar det där goda brödet från Solhaga Bageri.

I baksätet sitter Elvis, som i allmänhet är en kaxig krabat.
Men se .., när vi kommer in i väntrummet, förvandlas han till en något mer timid hund.

Där sitter han och lyssnar s p ä n t ..., alldeles stilla är han.
Alldeles ensamma är vi och allt som hörs är lite småprat från ett av rummen intill.


Efter en stund kommer en rar kvinna och säger att det är dags att gå till undersökningsrummet.

Det är hennes vänstra hand ni ser på bilden.

Kvinnan, som kanske är i min ålder, har tidigare arbetat som idrottslärare i Halmstad, men så .., ja, så ville hon väl följa hjärtats röst kanske ..., och så tog hon tjänstledigt och läste till djursjukvårdare och sedan tre månader tillbaka arbetar hon nu på Slöinge Djursjukhus.

Om hon trivs med sitt arbete?
Ohhh, ja!

"Det spelar ingen roll att jag tjänar betydligt mindre .., allt det andra uppväger den biten!" säger hon.

Och hon säger att läraryrket .., det har förvandlats till nånting som mest har med papper och konferenser att göra, snart finns liksom ingen tid för undervisning.

"Fler människor skulle våga byta yrke .., men det är klart, det är ju det där att man måste försörja sig under tiden, men du anar inte vad det ger!" säger hon leende.


I undersökningsrummet förvandlas Elvis ytterligare en gång .., nä, han vill inte ens gå in i det rummet, det blir t v ä r s t o p p där utanför och vi får hjälpas åt att putta in honom och där sitter han och ser så eländig ut .., så där som .., snälla Elisabet, ta mig härifrån!


Än värre blir det när han hissas upp på undersökningsbordet!
Då blir han en liten pluttvalp.

Men veterinären (som jag genast känner igen, men förstår inte varifrån?) tittar i ögat och ser visserligen ärr efter skadan, men allt ser ändå fint ut och medicineringen upphör från och med ikväll .., och så klappar han om Elvis och säger att han ju var duktig.

När vi går ut på parkeringen, då blir Elvis sig själv igen (men måste bajsa omedelbums, ååå, det var kuslig upplevelse det där ...!) och nu är han hemma och busar med Harry som blev så lycklig över att få hem kamraten och det har slickats runt nosar och viftats på svansar och snart ska vi gå ner till stranden.

Just så var det.

Frostig morgon ...

Kaffebryggaarsörrrpel och snart avfärd till djursjukhuset i Slöinge, ja, för kontroll av Elvis öga.

Sen blir det till att elda i pannan ...

Dagens fönster ...

Ååå .., dessa ljuvliga gammelfönster!

Fångat någonstans i Italien av en flitig lundafarmor.

Hundbloggen ....

Så här var det i morse .., elsa, alice, elvis och harry.

Och en frostig morgon i motljus.

En öppnad dörr ...

Barnmorskan Karin i Ystad öppnar sin dörr.

"Åh, ett utrikes rek, så kul!" säger jag och tar mig an det stora brevet.

Avsändare är en kvinna i min ålder.

"Ja, jag söker visum ...", förklarar hon, då, när jag ser namnet på ambassaden - en afrikansk ambassad - i ett grannland.

Och kvinnan ler med hela ansiktet och säger att hon tänker åka till just det landet i Afrika och där, jo, där ska hon gå en kurs eller mer som .., ja, hon ska vara med i ett stort gäng som ska lära sig afrikansk dans och så det här med trummor också.

Jag frågar om hon är duktig på att dansa?

"Nä, inte alls, men jag tycker att det är himla roligt!" säger hon.

Och jag berättar för henne om personalfesten på Malå Hotell då Bert-Owen Hultdin plötsligt tvärstannde mitt i dansen och sa ... "du Elisabet, gör det nånting om jag får föra ..?", ja, han sa det med glimten i ögat, men sant var det likafullt.

Och jag berättade just detta för min arbetskamrat Jonny som var förstås var på samma fest och Jonny log brett och sa ..."jo, men så är det Elisabet, men du för jävligt bra ..".

Sen önskar jag kvinnan lycka till med sin visumsansökan ..., och mötet - allt som allt - tog bara några minuter, men kvinnans glädje stänkte över till kassörskan, som är jag själv.

Såna här gånger älskar jag mitt arbete.

Vid niotiden.

Allt är lugnt och stilla.

Ja, nästan.

Förutom två ystra hundkompisar.

"Titta Eliza ...!"

"Nu har nån ritat på himlen igen!", sa mamma häpet.

Det var då, när den objudne herr Alzheimer hade gjort entré.

Och länge, länge stod hon ute på gården och spanade upp mot himlen och räknade strecken.

Förundrad.

Som ett mysterium var det.

Förmiddag i landet Halland ...

På väg ner till stranden möter vi kvinnan som har två hundar; en brun labrador och sprittglad dalmatiner. Helt perfekt!

Så vi släpper hundarna lösa och i kanske en halvtimmes tid får dom springa som dom vill och SOM det springs!!!


Efteråt, när kvinnan tagit sina hundar och lämnat oss, fortsätter leken nere på stranden.
Elvis först och harry efteråt och tvärtom .., ut i vattnet och upp på stranden .., hopp och skutt över tuvor av strandråg .. tvärbroms i tångbädden .., runt-runt-runt springer dom!


Det är en på gränsen till magisk morgon.
När jag står här, hörs fiskmåseskrin och ett stillsamt vågskvalp.


Och ganska långt ut springer Elvis - han som är som ett granitblock i kroppen -.

Väl hemma ligger dom tämligen utslagna och om en och halv timme är det dags för mig att åka till jobbet.

Bokstäver ....

Kanske behöver brandvarnaren ett nytt batteri ...?



Och här var det lite hullerombullernedskrivet.



Ett annorlunda och påhittigt (och egenhändigt gjort) farsdagskort - till pv -.



Och nedskrivna tankar i DN.

Tisdagsfönstret ...

... kommer från Rydals Museum, beläget mellan Borås och Kinna.

Här kan man läsa mer om just detta.

Fönsterfångerska - som för övrigt hade massor med fångst i håven -, var den här madamen.

Idol nästa!

Och blir jag varm i hjärtat när jag ser detta?

Jepp.

Tre kvällsfönster från Frankrike ...

"Hej,

Jag ramlade som så ofta över bilder i letandet efter vissa andra.
Och så kom den här fram, från altaret i kyrkodelen av klostret Le Thoronet, en av de "tre systrarna", " les trois soeurs" här i Provence.

Cistercienneklostren Le Thoronet, Abbey de Silvacane och Abbey de Sènanque som man kan googla på om man är intresserad - det är helt fantastiska historier som kommer fram och också med trådar till vårt Sverige med Heliga Birgitta som ingick i denna orden.

Just här, i denna del av detta kloster är det en akustik som är helt makalös.
Det är sån där eko-effekt du vet som man ibland hittade som barn - man ropar och det dröjer en stund och så kommer den egna rösten tillbaka.

Inte för inte hålls här magnifika konserter med medeltidsmunk-körer.

Det här blev ett fönster till dig, långt från det på kullen i landet Halland men jag hoppas att du får en stunds stilla gädje över en meditativ och evig fönsterbild.

Kram från Monet."

Allt är relativt ...

Ni minns väl hur det var i början, då, när jag skulle ta mig an post,- och spelärenden i den lilla affären?

Just det.

Skräck & Fasa.

Och den ständiga rädslan att göra fel.

Och hur jag - för min inre syn - såg braskande tidningsrubriker .., typ "kassörska gjorde fatalt misstag, nu får jag inte ut min miljonvist!!"

Men det finns dom som nog har det värre.

Tror jag.

Om våra dialekter ...

Jo, jag vet att det finns människor som inte tycker att den skånska dialekten är nåt att hänga i julgranen, men dit hör inte jag.

Efter sjutton år i Ystad, blir jag varm i hjärtat så snart en kund dyker upp och jag känner igen dialekten .., inte bara ystadmål i synnerhet, utan skånska i allmänhet.

Den första tiden i söder var det mängder med ord som jag inte begrep!

Där fanns kunder som frågade efter "rosiner" och "pantoffler" och jag svarade att rooosiner (russin), det hade vi väl aldrighaft i affären .., och pantoffler, nä, måste väl finnas på skoaffären?

Många hade pengarna i "lomman" (fickan) och det vi i Malå kallade för en bulle, det visade sig vara småfrallor i Ystad.

Köttfärs hette oxfärs och fläskkarré hette grishals.

Och "hossor", vad var nu det ...? Strumpor, kanske.

När jag besöker ortopeden i Hässleholm, även det i Skåne, då är dialekten en helt annan.

Och under mina år tillsammans med en infödd helsingborgare, lärde jag mig känna igen även den skånskan .. med u som förvandlas till y:n.

Lundafarmor, hon har hittat ystadbon Lars Yngve på nätet.

(Rexxie .., du kan nog ta fram kräkpåsen på en gång ,-)

Här finns härliga prov på skånska varianter!



Och här finns väster,- och norrbottniska!

När det kommer till Burträskmålet, då tänker jag på min pappa.

Måndagsfönstret ...

Här kommer ett fönster från fjällvärlden och från min kusin Barbro.

Där har hon och maken sommarstuga och det här är utsikten .., och gardinerna har hon säkerligen vävt, denna kvinna med en till synes outsinlig energi i kroppen.

Väver hon inte, så renoverar hon möbler eller plockar svamp eller läser in ännu fler högskolepoäng!

Ja, ack .., att jag hade fått en tiondel av den energin!

Här kan man se resultatet av hennes arbete.

En kändis vid kassan ...

Ja, nästan så att man hajade till var gång man passerade.

En stilig karl var det också.

Och böckerna sålde som smör i solsken!

Kompisar ...

"Hej alla mattes bloggvänner!

Det är harry som skriver. Så här min nye kamrat ut; han som heter Elvis och är en labrador.
Han ser precis ut som Meja i Ystad, ja, först trodde jag att det verkligen v a r hon som kom på besök, men Elvis, han är mycket större och starkare .., det händer att han brottar ner mig när jag försöker nafsa i hans öron!

Jag tycker jättemycket om honom.

Natten mot idag låg vi nära varandra och det gör vi på dagarna också.
När vi är ute, så jagar jag honom hela tiden och Elvis har inte lika bra kondis som jag, så han brukar sätta sig och vänta tills jag kommer nära, dåååå först jagar han mig och vet ni, han äter upp sin mat jättejättefort, matte sa att det tog nog inte tjugo sekunder innan han ätit upp sin mat!

Elvis är en Äkta Hund.
Han har s t a m t a v l a.

Det har inte jag.
Jag är en gatukorsning och det är inte alltid så roligt att vara sån .., min pappa var labrador och min mamma vallhund och min morfar var visst smålandsstövare, ja, men matte säger att jag ändå är finast i världen!
Matte, hon bryr sig inte så mycket i det här med titlar.

Nu ska jag leka lite med Elvis innan vi går och lägger oss.

Hej då från er vän, Harry Nilsson."

När det värsta händer ...

Monica i Oslo, 58 år, storasyster, Vädur .., och vänster tumme upp.
Har en medicinsk utbildning och har arbetat på sjukhus, privat, på universitet och med forskning.
Läste sedan litteraturvetenskap och har bland annat arbetat med böcker.
På den där skalan mellan 1 - 10 på hur hon trivs med sitt värv, svarar hon så här:
Den ena arbetsplatsen får 10, den andra 2 .., där fortsatte jag endast för lönen.
Skulle hon börja om, ja .., då skulle hon gärna ägna sig åt någon form av dans, kanske?
I alla år har Monica dansat i någon form, mest olika former av balett.

Det allra bästa med bloggandet, det är för mig utbytet människor emellan .., ja, det behöver inte vara nåt märkvärdigt, nej, jag minns min glädje när ni öppnade era kylskåp och visade hur det såg ut eller när ni visade upp era älsklingstavlor.

Sånt säger ganska mycket om människor; det är vad jag inbillar mig i alla fall.

Eller: man får en liten glimt av en personlighet!

I många år har Monica varit en trogen läsare av den här bloggen och om detta har jag varit totalt ovetande. Hon vet alltså hur mycket som helst om mig, men jag vet i princip ingenting om henne.
Tills för någon tid sedan, då hon för första gången lämnade ett spår efter sig; ett avtryck.

En kommentar.

Så jag skrev till henne och undrade om hon - i sin tur - kunde tänka sig att berätta lite om sitt liv.
Att hon - helt plötsligt - har mist sin man, det visste jag, men inte så mycket mera.

Men nu vet jag.

Och jag frågar om hennes man, han som inte längre finns.

Du får gärna berätta om honom! säger jag.

Och jag får veta att maken hade en musikutbildning, men flyttade från nordnorge till Oslo och började studera historia, religionshistoria och nordiska språk och han var oerhört kreativ, sjöng, spelade piano och komponerade musik .., och han startade en kör som han själv dirigerade och han spelade i ett band och som om inte allt detta vore tillräckligt, var han oerhört kreativ när det gällde matlagning!

"Han var väldigt omtänksam mot sina medmänniskor och tyckte väldigt mycket om djur .., ja, han var min största kärlek och det har blivit ett ENORMT tomrum efter honom!! Det har blivit en existensiell saknad och kris för mig!"

Jag frågar henne vad han dog av, hennes man, och får veta att från att han insjuknade tills dess att han inte längre var i livet, tog det bara tre veckor!

Det var såväl mannens som hennes andra äktenskap.
Han hade ett barn sedan förut.
"Jag har inga egna barn ...", säger Monica.


Jag frågar hur hennes liv har förändrats, nu, när han inte längre finns där.

"Det är mycket som INTE är så farligt längre, för det värsta som kunde hända mig har ju redan hänt."

Och nu är Monica på väg tillbaka till Sverige; närmare bestämt till Lysekil.

"Det är jobbigt med alla förberedelser, och det att plocka bort/göra sig av med en del av hans saker är förfärligt! Samtidigt längtar jag till den svenska kustnaturen och ett lugnare liv på en mindre plats. Några familjemedlemmar bor inte alltför långt bort, och detsamma gäller en svensk väninna. Men jag kommer ju att sakna både personer och platser i Norge efter alla dessa år, sedan 1973!"

Så berättar alltså den för mig okända Monica - som inte längre är så himla okänd -.

Stort t a c k! säger jag.

Nattens äventyr ...

I ett litet rum - det som är gästrummet och kallas för "Gunnars rum" - har vi legat i natt, pv, pElle, harry, elvis och jag själv.

Ett par gånger har pElle lämnat korgstolen och spatserat förbi de två hundarna, förmodligen för att visa Elvis vem som egentligen bestämmer här i huset och inte ska han då tro att pElle är det minsta rädd heller.


Elvis.
På mindre än tio sekunder har han slukat sin mat.
Är detta en labbe - ja - utan tvekan!!

Även sigge har fått träffa den nya hunden; han som är kolsvart och mest liknar en marsipangris och det skriver jag snällt, för det är vad labradorer ofta gör .., liknar små eller större grisar.

Inte heller sigge är det minsta rädd för främmande hundar.

Nu är klockan sjutton minuter över åtta och pv har tagit dom två svansviftande krabaterna på promenad .., själv har jag gjort frukost och ska snart moppa iväg till affären.

Detta är dag 2 av 7 på raken och idag har arbetskamraten Emmeline aviserat att hon bjuder på mig på lunch - för två veckor sedan tog jag med räkgryta - idag ska det bli köttfärssås och spaghetti som hon har tillagat.

Så snällt av henne!

Det är med Emmeline jag alltid arbetar helg och sååå rar och fin är hon!
På söndagar är det vi två - hon sköter mejeriet och brödet - jag fyller på frukt och står mest i kassan.

Dagens fönster ...

Bild 1, av många som komma skall.

"Hej Elisabet.

Idag har vi besökt Rydals museum, som ligger mellan Borås och Kinna.
Det var fotoworkshop där och alla fabrikens rum öppnades upp för oss fotointresserade.

När jag såg annonsen så tänkte jag direkt på dig och att det kanske kunde finnas några intressanta fönster där att avbilda.

Miljön är inte speciellt tillrättalagd och vacker, utan det känns som om man kliver rätt in i fabriken, på gott och ont.
Personligen gillar jag dessa gamla historiska fabriksmiljöer och går gärna omkring och dokumenterar med hjälp av kameran.

Viskan flyter intill och därifrån fick man kraft till att driva alla spinneriets maskiner.
Bilderna är både från spinneriets lokaler, museet och kraftstationen.
Även någon exteriörbild så att du får en känsla av hur byggnaderna ser ut.

Lite info finns här.

Hälsningar från SoF."

Nej, tack .., jag avstår!

Annika Bryn tipsar om den här bilden.

Nu lägger jag in den och riskerar väl att hamna i fängelse, men jag tar risken.

Det kan också bli en nyttig erfarenhet, ja, att sitta bakom lås och bom, menar jag.

Och man lär få ha datorer också, jysses, vad jag ska hinna blogga, ja, då blir det nog trettio inlägg om dagen ,-)

När jag första gången tittade på bilden här ovanför - det var alldeles nyss - fick jag gåshud och började "hurves".

Ååååå, fy så hemskt!

Den som arbetar med sånt här, tycker nog inte att det spelar någon större roll om man lever några dagar till.

Kväller ...

Och nu har familjen utökats; nu är här två hundar och två katter.

Nytillskottet är en svart labrador - han heter Elvis - och är elva månader .., och Elvis husse är min arbetskamrat och nu ska vi ha honom (hunden) här i en veckas tid, när husse och matte susar iväg till Egyptens land.

Det ska nog gå bra.

Men aningen oroligt blev det för arbetskamraten och hans flickvän, ty idag skadade sig Elvis i sitt högra öga och det blev akut-besök på djursjukhuset i Slöinge och nu ska vi sköta om det skadade ögat efter bästa förmåga; det är salva och ögondroppar flera gånger per dag.

Tur att man har en kvalificerad vårdutbildning på hela 20 veckor i bagaget!

Här ska minsann vårdas!

Och nu är jag så trött efter dagens arbete, att nu ämnar jag faktiskt göra natt.

Ajöken, sa fröken.

(Och jag är fortfarande i chocktillstånd över alla ni som skulle våga spatsera omkring uppe bland molnen .., ja, i Kina. Det var i inlägget längre ner. Och mossfolk!!! Aldrig hade jag väl drömt om att du skulle våga! Gunnar skulle t.om kunna tänka sig att betala för äventyret, om det nu inte var Rexxie! Nä. Aldrig. )

Tre mäktiga kvällsfönster från Irland ...

Även dessa från Trinity College.

Och Turtlan fångade bilden och skrev så här.

"Är man på resa till Dublin så hör kanske ett besök på Trinity College till ett slags måste.

Vi hänger på en guidetur där en student berättar om skolans historia.
Oj vad han pratade på om sin skola som han nu gått på under 10 år (!)
Undrar om han någonsin kommer att lämna den skolan....

Gamla snirkligt utsmyckade byggnader blandas med nya gråa kantiga betongkomplex.

Verkligen kontraster."

Inte ens för 1 miljon ....

Det finns saker jag aldrig i livet skulle få för mig att göra.

En sån sak ..,. är detta.

Fler lördagsfönster ..., nu från Stockholm.

"Hej!

Här kommer för första gången en fönsterbild från mig:

Det är en liten del av baksidan på World Trade Center i Stockholm.

Fasaden ligger ganska undanskymt vid Vasaplatsen, som är en liten tvärgata till stora Vasagatan.

Jättehuset WTC är byggt 1986-89, arkitekt var Ralph Erskine.

Antar att jag inte är ensam om att många gånger ha passerat på Vasagatan utan att se vad som ligger en liten bit in till vänster. Upptäckte detta för ett par veckor sedan och råkade som tur var ha kameran i väskan.

Här finns mer att läsa om den fantastiske Ralph Erskine.

Och här.

Hälsningar Biggan."

Vid kvart i åtta ...

... är pv klar för att åka till landet Småland.

Och harry ska med.

Men harry, som i vanliga fall alltid skuttar så glatt efter husse, han anar oråd.

Inte brukar väl husse gå ut och in genom ytterdörren så där många gånger inför en vanlig långrunda ...?

Inte brukar han väl kånka på sånt som ska till återvinningen heller ...?

Då förstår harry: här ska åkas bil.

Punkt.

Och då vill han inte följa med.

Nej, alldeles ihopkurad och med öronen på "skämsvis" ligger han på sin bädd och inte det minsta hjälper det att husse står vid ytterdörren och lockar och säger ..."men ååå, så roligt .., tänk, i dag ska du få leka med Mylta!"

Nix.

Harry stiger inte upp.

Det slutar med att husse, iklädd sin tjusiga irländska tröja som luktar får, helt enkelt får bära ut herr harry nilsson och nu är dom alltså på väg till ett litet rött emil-i-lönneberga-hus allt uti landet Småland.

Och själv ska jag arbeta dag 1 av 7 på raken, men det går väl det med.

Först blir det Ring-så-spelar vi med Anders Eldeman som gästprogramledare (han sköter sig med den äran, tycker jag ...) och härlig frukost .., och först klockan tolv är det dags att ställa sig bakom kassan.

En riktigt härlig lördag önskar jag er alla - både ni som är lediga och ni som arbetar -.

Dagens fönster ...

... finns i ett litet gult hus, beläget nedanför kullen där ett annat gult hus finns.

Fem runda fönster från Dublin ...

Närmare bestämt från Trinity College .

Där var Turtlan och hennes "M" på guidad tur för inte så länge sedan och tre bilder kom sedan susande genom rymden; en från den färgglada förskolan, och två från Trinity College.

Det här är den ena.

Den andra är helt annorlunda och kommer att visas den också.

Ikväll ringde chefens fru ...

Nu blir det en ny sjudagarssväng igen.

Äjmen.

En hel svärm med kvällsfönster ...

"Och på andra sidan viken speglar sig Landstingskansliet ....", skriver Cecilia N.

Trädgårdsbloggen ...

Ja, i sommar har blommorna på altanen inte visat sig från den allra bästa sidan.
Pelargoniorna, som i fjol var så oerhört vackra, har mest deppat.
Humlen drabbades av ohyra och såg skorväten ut.
Ack och ve.
Och blomlådan under fönstret här vid datorbordet, den där jag planterade kryddväxter, ja, den blev till en enda stor flopp!
Till sist gav jag nästan upp.
Och nu har jag tömt dom flesta krukorna .., nu får dom stå där och vila sig i några månader.


Men inomhus är det aningen bättre.
Plötsligt börjar orkidén blomma .., den som sett stendöd ut!
Och jag, som aldrig varit någon större fantast av just såna blommor .., hmm, ja, jag börjar ändra åsikt.


Här har jag fibblat lite med bilden i redigeringsprogrammet.
Nu tycker jag att blomman blev ännu vackrare!


Titta, så fin!


Och novemberkaktusen (som byter namn till påsk ...), den håller koll.
Vet att nu minsann ..., nu är det dags att börja blomma.


Men madame Krysantemum deppar.
Ja, hon åker nog till komposten idag.

"Kärlek" ....

.... stod det som rubrik på bilden.

Det är tre av farmors barnbarn som nu ska vara med på minnesstunden.

En har kommit från Upplands Väsby, en från Ekerö .., och minstingen - som är störst - från Malmö.

Och tänk, jag får vara mamma åt dem alla tre!

(Och jag kan ju säga en sak: här har plattången varit framme !
Alla tre har lockigt/vågigt hår. Ja, åtminstone två av dem ,-)

Den där lediga dagen ...

Då tar jag harry med mig och går ut i solskenet.

Tänk, det är som på våren!

Här är jag vid Eckes lilla hus och vänder mig om och tittar upp mot det gula huset på kullen.
Alldeles intill porlar en liten bäck.
En kråka jagar en större rovfågel - just så ser det ut -, men det kanske är tvärtom?


Och vid polska ambassaden, där det inte längre står några polskregistrerade bilar, utan i stället en företagsbil med text på utsidan om Avfuktning , där är gräset ännu nästan lika grönt.
+

Och i åkerrenen syns ännu spår av sommaren ...


Vi tar långrundan och harry är alldeles till sig av glädje!
Hit och dit springer han .., och mellan varven gömmer jag mig bakom stora enbuskage och då kommer han i raketfart och med nosen i marken och letar rätt på matte.
Stor lycka och mycket svansviftande!

Mitt i alltsammans hittar han en död och frostnupen liten näbbmus.
Över sådana skrivs inga minnesord.
Inga tal hålls.
Man kan undra hur den lilla musens liv har sett ut?


Ingenting i världen är så roligt för harry, som att hitta pinnar!
Och han vet p r e c i s var han lämnade pinnarna under tidigare promenader!


Nu har vi gått mer än halvvägs och är nere vid båthamnen.
Många har tagit upp sina båtar, men inte pv.
När vi står där hörs gnirk och gnark från bryggan.
Båtljud.


På väg uppför backen mot Fabrikör Johanssons bygge.
Nu är det i det närmaste klart och om några dagar ska det hela inspekteras.
Långt där nere ser man fågelön (till höger på bilden).
Jag, som tog på mig sticketröjan under anoraken, svettas ymnigt.
Solen värmer i ryggen.


Små tistlar som pryder hedmarken ...


Och Fabrikör Johanssons bygge.
En bit därifrån står två unga byggare och arbetar och harry springer fram och nosar och viftar på svansen och sen upptäcker han en bit kvarglömd isolering som han nog tror är en råtta eller nåt sånt..., åååå, så roligt han har med en lilla grejen!



Ja, så här ser det ut!


Och här bor håltagaren Einar Johanssons son med familj.

Tycker jag att det här gamla huset är mycket finare än Fabrikörens mångmiljonmiljonbygge?

Svar: ja.