Pust, vilken kväll!

Det var en kö som liknade den i Ullared vid barnbidragsdags och Emelie och jag själv tilldelades tipsrundebladen och ett annonsblad, ja, att dela ut till kunderna!

Sååååå mycket värme det blev!

Sååååå mycket igenkänning och så många kramar!

Nu, halv elva, är jag totalt död.

Knän och fötter och ben sprängvärker och jag står i hotellets foajé där den här datorn finns.

Ska gå upp och duscha .., sedan lägga mig raklång i sängen och läsa ut Blonde.

En ficktjuv härjade i affären, men uppmärksam manlig kund fångade honom och så kom konstaplen och nu blir det nog färja tillbaka till landet mitt emot Skåne, det som börjar på P och slutar på n.

Jo, jo, så kan det gå.

För övrigt har det varit hur trevligt som helst.

Ska titta in i morgon innan jag åker vidare.

Ajöken, sa fröken.

Sånt som sätter spår ...

Det finns många minnen.

I en kommentar i går nämner vännen Torun månlandningen, som ett exempel.

Det var den 20:e juli 1969, jag var fjorton år och minns att vi stod och spanade upp mot månen.

Fullständigt magiskt var det.

Och hjälp, så vackra dom var!

Eller mordet på president Kennedy, då var jag nio år - men minns fortfarande - alldeles glasklart - bilderna från Dallas och den vackra presidentfrun som kasar sig över mot den skjutne maken.

Och pappa och mammas oro för vad som nu skulle hända.

Och senare .., mordet på presidentens bror, Robert, det minns jag också.

Hans fru Ethel och alla barnen.

Den där förbannelsen som tycktes vila över familjen Kennedy.

Inne i bankvalvet.

Och september 1973 ..., Norrmalmstorgdramat som visades på tv!
Ropen från åskådarna när rånaren förs ut i handklovar!

Och i samma veva, Gamle Kungen, Gustav VI:e Adolf som, efter en tids sjukdom, dör.

Då bor vi på Malmvägen 63 C i Sollentuna, dr Böhlander har just fyllt 1 år och jag är på väg till en bensinstation för att - för första gången i mitt liv - köpa mögelost.

På tv har visats bilder från sjukhuset i Helsingborg där kungen har vårdats och när jag kommer hem igen, får jag veta att kungen är död.

Hans "livmedikus" syns i tv-rutan.

Livmedikus.

Vem hade hört talas om nån sån innan detta hände?


Och elfte september förstås.

Då står jag i kassan i lilla kvartersbutiken och i fönstret bakom mig finns radion  ., och när den kvinnliga reportern berättar om vad som händer, stannar allting upp ..., och en äldre kvinna med rullator, lämnar sina varor och skyndar sig hemåt.

"Nu blir det världskrig igen!" säger hon förskräckt.

Men ingenting har varit så magiskt - naturligvis för att det slutar lyckligt - som det som hände igår och natten till idag, med de trettiotre männen som en efter en plockas upp från underjorden och ställer sig i den  rymdraketliknande kapseln och återvänder till livet.

Och kvinnan som kramar om och säger ...: "Bienvenido a la Vida!"

Och när lillkillen ser sin pappa kliva ut ur kapseln .., och när all spänning släpper och han - den lille pojken - gråter alldeles hejdlöst, då vet jag, att det här ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.

Ännu ett torsdagsfönster ...

Huvva!

Det är tur att vi människor är olika.

Vännen i Norrbotten ..., hon blir överlycklig och pinkar nästan på sig av glädje när hon vaknar och ser detta!

Snöfall!!

Själv hade jag hade brutit samman och dragit täcket över mig.

Men till madamen där uppe .., här har du lite musik till eländet.

... men å andra sidan ...?

Jag är en sån där människa som alltid har haft svårt att välja, ja, i allt utom resmål.

Står jag vid en korvkiosk och det snart är min tur att beställa, kan jag drabbas av svåra kval.

Grillad eller kokt korv?

Ostburgare eller den vanliga varianten?

Varje kväll frågar pv om jag vill ha en kopp te?

"Nätack ...", säger jag då, men ångrar mig alltid inom trettio sekunder, ty då har jag för min inre syn sett den där tekoppen och kanske en macka till, och då blir det ett "ja, tack", i alla fall.

Likadant är det med resan till Ystad.

Egentligen är jag förkyld och borde kanske stanna hemma, men å andra sidan .., vill jag ju så förfärligt gärna hälsa på i affären och träffa alla rara arbetskamrater, för att inte tala om kunderna .., och det där att ligga på hotell .., och strosa omkring på stan ..., och åka tåg och se en massa människor ..., ååå, så härligt det skulle vara ..., och då blir det genast så mycket svårare.

Jag har nog hunnit ändra mig fem gånger redan och klockan är bara elva minuter över sju när detta skrivs.

Men nu har jag bestämt mig.

Det blir en resa till Ystad.

Punkt.

Dagens fönster ...

"Här i staden finns en härlig park som heter Mariebergsskogen.
Där eller rättare sagt här så hamnade fönstret på bild.

Fönstret finns på ett hus som från början stod i norra Värmland.

En finngård från 1869 står det på skylten.

Men sen så brann huset ner 1996 och har nu byggts upp igen 1998 som ett utbildningsprojekt.

Det är bra utbildning det och här vid huset så doftar det tjära så det vimlar om det.

Hälsningar Turtlan."

Och så ett kvällsfönster ....

... från vännen Gunnar i Jämtland.

Nu börjar snart fågelräkningstävlandet igen.

Hrrrrm.

Kommer ni ihåg vem som vann första omgången?

Jaså, det gör ni.

Det var bra det.

Skuggspel ...

Och två antenner har man fått också.

Vamos companeros!

Och hela dagen sitter jag klistrad framför datorskärmen. 

Jag befinner mig i Chile.

Och jag tittar på den till synes alltid leende president Pinera och jag inser att detta är förstås super-duper-reklam för den mannen, men det kan ändå inte hjälpas, han tycks bry sig om prick varenda en av männen som dras upp från underjorden, i det som mest av allt liknar en rymdraket.

Och presidenten pratar med männens hustrur, fäder och småbarn och ibland ringer det i hans mobil.

Det är nästan så att jag tycker att vi är bekanta.

En av de instängda männen är bolivian och plötsligt uppenbarar sig Bolivias president, Evo Morales, han som gärna uppträder i sticketröja och har indianblod i ådrorna, och tillsammans står de båda presidenterna vid sängen där den unge bolivianske gruvarbetaren ligger nerbäddad och någon bekant till gruvarbetaren tackar för all hjälp och jag önskar att jag kunde spanska flytande, men det gör man ju inte.

Och vi pratar om detta med att vara landsfaderlig och skulle Reinfeldt kännas som en sådan som böjer sig ner och omfamnar män på löpande band .., nä, säger vi, men inte Sahlin heller, den ende vi kommer i närheten av är Göran Persson ("han ser ju trots allt jovialisk ut ...", säger pv) och Alf Svensson (säger jag).

När jag tänker efter, skulle jag också säga Margot Wallström.

Herr Morales, denne det bolivanska Folkets Man, är förresten stel som pinne.

Frånsett honom, tror jag mig aldrig - frånsett vid någon fotbollsmatch där Zlatan gjort mål - ha sett så många kramar utdelas som just idag.

Män kramar män .., stora, varma björnkramar och klapp-på-ryggenkramar och vida famnar som tar emot och där är bara så oändligt mycket glädje och där är gruvarbetare som faller på knä till marken och tackar Gud och där är hustrur och flickvänner som gör sig fina och rättar till håret innan det är dags att mötas och nästan alla har nagellack och jag tänker att om det hade varit pv som varit i gruvan, då hade jag varit den enda kvinnan utan nagellack och hur hade det känts?

Och ära vara SVT som upplåter nån slags kanal på webben och tänk, alla chilenare i vårt land, vilken glädje för dem!

I morgon ...

... är det VIP-kväll på Ica Supermarket i Ystad och jag är bjuden att vara med! 

"Nä, men det känns ju bara dumt, jag har ju slutat ...", sa jag till chefen, men han tyckte att det spelade ingen roll alls.

"Kom du Bettan!" sa han så vänligt.

Förra gången hade vi bland annat en tipsrunda och hur roligt som helst var det att hitta på frågor som dels skulle röra affären, men även vara lite personliga ., så där så att kunderna får en chans att lära känna personalen lite mer än bara som någon i en röd tröja.

För någon tid sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att klura ut nya tipsrundefrågor och å, så glad jag blev!!

Det kunde jag alltså.

Igår ägnade jag halva dagen åt att tänka ut och därefter färdigställa frågorna, den här gången med bilder till.

Vilken lycka!

Nu har jag försökt få med information så att kunderna får en inblick i hur man har det i en butik, ja, liksom så man får ge credit till personalens kunskaper.

Min hals håller på att tacka för sig, men jag vill verkligen åka ner och vara med dom övriga, så det tänker jag göra .., och kanske övernattar jag hos sonen i Malmö .., eller så har tar jag in på hotell för en natt.

Gränslös glädje ...

På flygplanet ...

Att börja en onsdagmorgon med att sitta framför en datorskärm och på svt.se kunna följa räddningsarbetet i Chile .., att se en gruvarbetares hustru och lille son stå och vänta på en äkta man och pappa .., ja, nånting mer effektivt för sköljning av tårkanalerna, det kan i alla fall inte jag tänka mig.

Tittar man på detta, bör man nog hämta ett badlakan först.

Dagens fönster ...

Christina på Stribergs Station, hon kommer minsann ihåg att humle är min passion.

Ja, i alla fall nästan.

Och så här gudomligt vackert väller humlen över fönstret i Västmanland.

Ikväll ...

.... börjar upphämtningen av de chilenska gruvarbetarna!

Ååå, så jag hoppas att det går bra!

Det hela visas på webb-tv och jag tänker sitta uppe i alla fall tills den förste - 31-årige Florencio Avalos - har kommit upp.

Nu håller vi tummarna att det går bra!

Ett kvällsfönster från ...

"Biskopspalatset i Porto är det som speglar sig i vattenpölen. 

En riktigt ruskig höstnatt var det i fredags när jag tog bilden, fast just då var klockan bara runt nio och det var fortfarande livfullt och asiatiska turister som beundrade utsikten.

Men ett par timmar senare kan man tänka sig att ett eller annat spöke drog förbi, kan man inte?

Hälsn Anna."

Tips från Dr Böhlander ....


Ja, det var himla bra, det måste jag säga.

Påhittigt!

"Nej, aldrig! Jag vill slippa ...!"

Det var under mitt första eller andra år i butiken och nu var vi på kurs och skulle lära oss detta med kommunikation och allt möjligt annat.

Kursledaren delade in oss i grupper om två och två.

En i varje grupp skulle lämna rummet.

Jenny gick ut  - jag blev kvar -.

Och kursledaren sade att när vår grupp-partner kom tillbaka, skulle hon/han ombedas vittna om något trevligt från sin barndom, medan vi andra (vi som hade stannat kvar), skulle låtsas helt oberörda och totalt ointresserade av vad vår arbetskamrat berättade om.

"Nej, fy så hemskt, jag vill inte!" sa jag.

Hur lätt som helst var det att tänka sig känslan hos motparten.

Men jodå, det var bara att spela med, sa kursledaren.

Och Jenny började glatt, ja, nästan lyckligt .., att berätta om en resa på en färja och om glädjen hon som lillflicka hade känt och hon berättade om sin pappa och mamma och sin bror.., allt medan jag själv tittade ut genom fönstret .., suckade och suckade .., och förstrött tecknade sol efter sol på ett anteckningsblock.

"Men Bettan, du lyssnar ju inte!" sa Jenny, nästan bejdande efter en stund.

"Jodå, jag lyssnar ...", svarade jag och fortsatte med tecknandet.

Och Jenny .., hon tystnade till slut.

Ja, så blev det för allesammans; alla som inte visste vad som pågick.

Alla  t y s t n a d e  och slutade att berätta.

Därefter blev det förstås utvärdering av det hela och då, om inte förr, förstod var och en vad det betyder att inte bli synliggjord.

Att på ett sätt ... inte finnas till.

Det var vad vi lärde oss.

Lappen med alla solarna, sparade jag.

På agendan ....

lillhallen 

Tålamod - med sånt jag inte finner så där värst intressant -, är inte min mest framträdande egenskap.
Målning av väggar (än mindre av tak) är definitivt nåt som jag inte finner särdeles intressant.
Men snart är det klart.

gästrummet, som också målades ....

Mellan varven går jag in i gästrummet och tittar.
Så där för att peppa mig själv.
"Du ser, det blev bra till sist ...!" säger jag till mig själv.
Bokhyllan är min stora glädje.
Kvinnan i ramen längst till vänster, är min mammas mormor.
I mitten syns ättapjötten, numera Unge Herr Konstapel.
Och längst till höger pv:s underbare morbror, Gösta Pehrson.

och alldeles vitprickig är jag ...

Bara för att ....

....dom är så innerligt vackra!

Tisdagsfönstret ...

..... finns i Ystad.

Och det var madamen som bodde mitt emot som tog bilden.

Jag själv, alltså.

Stajling hit och dit ...

Hinner man läsa, blir man nog allmänbildad.

Idag tog jag mig an lilla hallen.

Eller lillhallen .., den som är som spindeln i nätet mellan vardagsrummet, köket, altanen (som ska bli ett innerum vad det lider och lider gör det...) och trappan till övervåningen.

Där har tidigare varit ljust turkosfärgade väggar, nu blir dom .. ja, just det, den här bloggen tillhör en enjängd madame, alldeles riktigt .., väggarna blir nu vita.

Så jag har stått med rollern och jag har använt pensel när det varit för trångt (där är fyra dörrar på det lilla utrymmet!) och sist av allt har jag stått bredbent med rumpan i vädret och med en trasa gnuggat på små, små, små vita färgprickar på golvet.

Det blir nog fint när det blir klart.

Pensionatsvärden kom hem (med bil) från jobbet ..., åt middag (stekt färsk rödspätta - himmelskt gott och Leinas enkla fisksås till .., 1 bytta creme fraiché + 1 fiskbuljongtärning .., värm upp så buljongtärningen löser upp sig ...) och stöööp sedan på soffan.

På tv är det Fråga Doktorn.

Eller "lekaren", som han kallas av programledaren.

Det pratas om sex.

Nåja.

Här är vi för trötta för sånt.

Tanken var ju god ...


Det var planerat att det skulle vara drogfritt disco på Grand i Falkenberg i fredagskväll.

Men det är ju inte alltid det blir som man har tänkt sig.