Det finns många minnen.
I en kommentar i går nämner vännen Torun månlandningen, som ett exempel.
Det var den 20:e juli 1969, jag var fjorton år och minns att vi stod och spanade upp mot månen.
Fullständigt magiskt var det.
 |
| Och hjälp, så vackra dom var! |
Eller mordet på president Kennedy, då var jag nio år - men minns fortfarande - alldeles glasklart - bilderna från Dallas och den vackra presidentfrun som kasar sig över mot den skjutne maken.
Och pappa och mammas oro för vad som nu skulle hända.
Och senare .., mordet på presidentens bror, Robert, det minns jag också.
Hans fru Ethel och alla barnen.
Den där förbannelsen som tycktes vila över familjen Kennedy.
 |
| Inne i bankvalvet. |
Och september 1973 ..., Norrmalmstorgdramat som visades på tv!
Ropen från åskådarna när rånaren förs ut i handklovar!
Och i samma veva, Gamle Kungen, Gustav VI:e Adolf som, efter en tids sjukdom, dör.
Då bor vi på Malmvägen 63 C i Sollentuna, dr Böhlander har just fyllt 1 år och jag är på väg till en bensinstation för att - för första gången i mitt liv - köpa mögelost.
På tv har visats bilder från sjukhuset i Helsingborg där kungen har vårdats och när jag kommer hem igen, får jag veta att kungen är död.
Hans "livmedikus" syns i tv-rutan.
Livmedikus.
Vem hade hört talas om nån sån innan detta hände?
Och elfte september förstås.
Då står jag i kassan i lilla kvartersbutiken och i fönstret bakom mig finns radion ., och när den kvinnliga reportern berättar om vad som händer, stannar allting upp ..., och en äldre kvinna med rullator, lämnar sina varor och skyndar sig hemåt.
"Nu blir det världskrig igen!" säger hon förskräckt.
Men ingenting har varit så magiskt - naturligvis för att det slutar lyckligt - som det som hände igår och natten till idag, med de trettiotre männen som en efter en plockas upp från underjorden och ställer sig i den rymdraketliknande kapseln och återvänder till livet.
Och kvinnan som kramar om och säger ...: "Bienvenido a la Vida!"
Och när lillkillen ser sin pappa kliva ut ur kapseln .., och när all spänning släpper och han - den lille pojken - gråter alldeles hejdlöst, då vet jag, att det här ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.
11 kommentarer:
Den första världshändelse som satte sina spår hos mig var det tv-sända bröllopet mellan Anne-Marie av Danmark och hennes grekiske Konstantin. Jag är tvungen att googla för att hitta datumet - september 1964 - hu ett par veckor innan min sjuårsdag. Vi hade inte ens tv hemma utan jag såg det hemma hos min fars bror. Det var då som jag fortfarande siktade på en karriär som prinsessa...
Månlandningen däremot gick mig spårlöst förbi 12 år gammal... Och Kennedys...nej.
Norrmalmstorgsdramat och den gamle kungens död - ja då stod tv'n som vi tydligen äntligen skaffat - på dygnet runt vill jag minnas.
...och jag är för ung (?) för att minnas någon av de här händelserna förutom 911, och då satt vi (mina kollegor och jag) och tittade på TV-sändningen hela dagen...
Den där lilla pojken grep mig också - där stod han med sin mamma länge och väntade, ganska lugn, folk kom förbi och klappade mamman på axeln och han fick en ballong - och så när pappan kom ut brast pojken i gråt. Och jag med.
Norrmalmstorgsdramat/kungens död minns jag. Och 11 sept. Antagligen såg jag månlandningen också om den var i någorlunda småflickstid. Jag minns de där stora kontrollrummen på Jorden iaf.
Men jag tyckte nog att starterna var häftigast.
Jag minns alla de där händelserna starkt... plus dramat på Münchenolympiaden. Men några av dem kommer jag också ihåg datumen och vad jag gjorde då. Kennedy, månen, 911, Palme... men även om jag grät en skvätt igår vid upptagningen, kommer jag inte att komma ihåg datumet. Bara att!
Jag minns att en liten pojke fastnade i en nåt djupt hål -81, han kom inte upp levande, det tog mig jättehårt eftersom jag hade småbarn då.
I dag är jag helhispig, och vet att morgondagen + lördag kommer att ha ett minnesmärke i min livskalender. Fy, så nervös jag är för att allt ska gå bra på premiären av Smedens dotter... och att inget ska hända som hindrar mig från att komma dit!
Det finns några till såna tillfällen. Tex Estoniaförlisningen, Anna Lindh och Palme morden. Inte att förglömma tsunami n också.
911 är nog det som minns mest. Vet exakt var jag körde då med bilen och det minnet dyker alltid upp när jag åker den vägen.
Jag trodde som damen i affären att nu blir det världskrig!
Men gårdagen, den missade jag det mesta av...
Turtlan
Det tidigaste minne av den här sorten jag här är mordet på Palme, Min storasyster väckte mig och berättad vad som hänt. Jag trodde att hon skämtade. Begravningen var på hennes födelsedag och jag minns så väl hur kistan fördes genom Stockholm, hur jag störde mig på att hon på TV sa Staatsminister (jag sa stattsminister. Och Arjas sorgsna sång om att tacka livet.
Estonia missade jag. Hörde om en förlisning på radion när jag åkte buss till skolan på morgonen men trodde att det handlade om en liten fiskebåt. På skolan var det ingen som pratade om det som hänt, inte ens lärarna. Det var först vid den sista lektionen för dagen, som spanskaläraren började prata om Estonia, och vi satt som frågetecken och fattade inte vad hon pratade om. skolan hade inte gått ut med någon information alls.
Åh, vad du väcker minnen! ;)
Månlandningen 1969 - tittade på en stor bildskärm utanför operan i Paris och tittade fascinerat på den stora händelsen!
Mordet på Kennedy 1963 - en av körmedlemmarna kom in på sångövningen och berättade det ofattbara.. Chockartat.
Norrmalmstorgsdramat och den gamle kungens död 1973 - hur vi alla satt i studenkorridorens kök i Umeå och följde dramat..
11 sept - råkade sätta på TV:n och hamnade mitt i rapporteringen av vad som hände i New York... Chockad. Helt ofattbart. Jag hade ju stått högst upp i tornet på WTC bara några år tidigare!
Händelserna i Chile - har jag ej följt... Jag har dock förstått att allt gick bra! :)
Jag har också minnen kring alla dessa händelser, morden på Kennedy och Martin Luther King, månlandningen osv. Det etsar sig fast, det är nästan som tiden stannar upp när något stort händer. Men just den här olyckan har jag inte "fastnat" för, konstigt nog. Jag har sett inslagen på nyheterna men inte mer. Men jag förstår att det är en stor händelse över hela världen. Och det är ju fantastiskt att alla klarade sig!
Och roligt med frun och älskarinnan som träffades för första gången! Och hela världen får veta det!
Till er alla (står i hotellets foajé för mig själv och skriver,-):
Estoniakatastrofen, ja!
Jag låg i sängen och lyssnade förstrött till nyheterna .., färjeolycka i .. var det Andamanska havet eller nåt sånt och det sade mig ingenting.
Men sen .., en intervjuad som berättar om vågen och jag inser att detta händer där dr Böhlander med familj är.
Jag skakade som ett asplöv när jag ringde mina barns far och jag kunde knappt få fram ett ord, så skräckslagen var jag.
När jag sedan ringde på mågens mobil, svarade någon på thailändska. Vilka syner jag fick ..., bårhus osv. Men allt hade gått bra.
Om någon har läst det här, så tror ni väl att jag var onykter när jag skrev den sista kommentaren. Det var jag inte, men säkerligen påverkad av starka värktabletter .-)
Jag tänkte först på Estonia, sen blev det tankeflykt till tsunamin i Thailand där jag hade äldsta dottern med familj .-)
Skicka en kommentar