Måndagfönstret ...

Ja, ni kan ju gissa var det kommer ifrån.

Jepp.

Från London.

Och titta, vilken vacker spetsgardin!

En trappa ner ...

Bilder från London.

Och tänk .., vad blommor kan göra för att skapa trivsel!



Det är vad jag tänker.

Det här med vad man minns ...

I Malå fanns i min ungdom Lundgrens Café och Bageri.

Det var beläget intill Storgatan och var morgon när bästa kamraten Gunilla och jag själv gick till skolan, ja, då passerade vi baksidan av bageriet och där ute stod då, i alla fall vintertid, backar med nybakade limpor och småfranskor som skulle svalna lite.

Ni kan ju bara tänka er hur gott det doftade ....

Ägare till bageriet var Sören Lundgren och herr bagaren hade två söner, Anders och Fred, och den senare kom att bli konstnär, ja, ett smakprov på hans alster ser ni här.

Det är gott om hästar på hans tavlor.



Igår hade jag en hälsning från denne Fred på Facebook och jag skrev tillbaka och ikväll hittar jag ett nytt meddelande och det är när jag läser den hälsningen, som jag återigen slås av insikten av att det vi människor lägger på minnet, oftast är oväsentligheter.

Så här skriver nämligen Fred:

Fred wrote:

"Hej Elisabet!

Din far Ivar mins jag, för min far var kompis med han när jag var liten.
Har ett minne av dig när du gick förbi bageriet en morgon, jag blev stucken av en geting och du kom då förbi bageriet just då.
Ha så bra. Fred."

Är det inte helt obegripligt!

En ung man blir stungen av en geting och en ung flicka passerar i den stunden och just det kommer den unge mannen ihåg; getingsticket och den som då gick förbi.

Krumelurigt, är ordet.

Här och nu ...

Lätt snöfall ... en liten knubbig ängel (från London ..., tack Kerstin!) med rund rumpa.



Och full fart runt fröautomaten.

På den hängande ljusslingesladden, ses ibland små talgoxar sitta.



I backen mot öster stod i morse två rådjur och åt frukost.

Hardy Nilssons pappa ...

Man kan tro att vi var femton personer på konserten.
Så var inte fallet, men som vanligt sitter åhörarna så långt bak som möjligt.


Nej, knappast .. men mannen som satt i raden framför mig - igår på Västanvinds julkonsert -, han hade i alla fall kunnat vara Hardys pappa, åtminstone av utseendet att döma.

Han såg norrländsk ut och pratade någon slags ångermanländska.

Kanske.

Och som han levde sig in när det sjöngs om den där nåden .., den gränslösa.

// Om någon inte kommer ihåg denne Hardy, så var han hockeyspelare från Skellefteå AIK och sedemera blev han förbundskapten i hockeylandslaget. Han kallades "Hårde Hardy". Och pv hälsar att det är inte han som sjunger fel där i början ....



Inte bara kören deltog, även Halmstads Underhållningsorkester.
(Vilket underbart namn på en orkester! Det låter som nånting som deltar i Frukostklubben ...).

Det slår mig ofta att körsångare ser så förskräckligt allvarliga ut när det sjungs.., det är inte direkt så där så man tror att det dom sjunger om handlar om nånting trevligt .., mer som vore man på begravning.

"Det är nog för att många är så koncentrerade ...", förklarar pv.

Han är dock ett undantag .., rör sig nästan hela tiden och ser i alla fall engagerad ut.

En av kvinnorna i orkestern, Eva nånting, hon bytte instrument ungefär som man byter strumpor .., horn, trumpet .., ja, vad som helst nästan!

Så duktig var hon!

Dagens fönster ...

... fyra stycken, till på köpet, finns i London, på Craven Road.

Bilden togs i ett mäklarfönster, men där stod inget om priset.

"Ja, ja .. skåningar och snö ...!"

Foto: Karin Eikedahl

"Det vet man ju hur dom överdriver ....".

Bilden från Bjäresjö, utanför Ystad ..., bilden togs i helgen.

Dag 21 ... "Another moment".

Hösten 2005.

En mig närstående madame har just bytt efternamn.

Nu står hon på kyrktrappan och sträcker armarna mot skyn - någon ska få en kram -.

Det är i den stunden jag tänker att jag nog aldrig har sett henne lyckligare.

Och plötsligt ...

... utan vidare bara, får pv för sig att han ska röja i källaren.

(Och allt hamnar på köksbordet och den nyligen inköpta julduken.)

I dag ...

.. efter kören Västanvinds framträdande i Immanuelskyrkan i Halmstad och efter gemensamt fika tillsammans med pv:s moster Sonja och kusinen Maria, tog vi sikte på Ikea i Helsingborg.

Det var inte direkt pv som hyste en längtan att besöka möbelvaruhuset ., nej, det var jag.

Jag trånade nämligen efter en matta till vardagsrummet.

Och väl framme och när pv upptäckte en nästan fullsmockad parkering .., blev hans tveksamhet än större.

På konserten hade kören sjungit "Dagen är nära ..." och det är den vi sitter och nynnar på lite, så där när vi börjar leta parkeringsplatser.

Så här lät det.



Nå, blev det någon matta?

Jodå.

En grön en.

Men till fel rum.

Nåja, det blev fint ändå.

Och pv sa, när vi återvände till bilen, att Ikea eller Väla Centrum en lördag i december, det är nog som Oxford Street .., ni vet, sjunde graden i helvetet.

Ps. Inspirerad av den här madamen, så inhandlades två stora vinglas och nu är dom invigda och det är väl knappt man hittar tangenterna .-) Ds.

Hurra, hurra!

Idag fyller en av de allra flitigaste fönsterfångarna år.

Nämligen den här bloggaren.

Stor grattis härifrån!

"Ja, ja .., snö i Skåne .., det vet man väl ..!"

Bild: Karin Eikedahl.

Det händer ofta att människor hemifrån raljerar över hur svårt skåningar har att hantera snö.

Jag gjorde det nog själv, då, när jag bodde hemma i norra norrlands inland och fjälltrakter och där snön oftast kommer uppifrån och faller närapå rakt ner och sedan lägger sig fint och prydligt.

Så flyttade vi till Ystad och hamnade ute på landet.

Och det hände sig att det blev snöstorm och snön yrde från alla håll och kanter och drivorna var hårda som cement och plötsligt var det färdigskrattat åt skåningarna.

Det går nämligen inte att jämföra med hur det är hemma!

Så här ser det ut i Bjäresjö, utanför Ystad.

Och såna här drivor kan uppstå på bara halvtimmen!

Huset tillhör mitt ex och hans fru Karin och det är Karin som har tagit bilden och jag frågat om lov för att lägga ut den här och visa.

Såja.

Ni kan ju tänka er när småvägarna drevar igen på någon halvtimme och drivorna blir just som på bilden!

Angående vänsterhänder ...

Lilla Vera Hanssons vänstra hand.


Så här skriver Ulrika (inte ellis) i en kommentar:

"Hej Elisabet.

Jag har läst din blogg ett bra tag nu och förstår att du är väldigt intresserad av händer och vilken tumme som ligger överst när man knäpper sina händer.

För varje hand-inlägg blir jag själv mer och mer nyfiken på din fascination.

Skulle du kanske, en dag när du har tid, vilja berätta lite om detta för oss nyare läsare? Snälla, jag är så nyfiken! :)"

Jodå, det ska jag så gärna göra.

I oktober 2006 lade jag in den allra första vänsterhanden på vänsterhandsbloggen.

Och hur kom det nu sig?

Ja, helt ärligt kommer jag inte ihåg.

Händer har alltid fascinerat mig.

Mina storasystrar har båda två så kvinnliga händer; den ena av dem har dessutom alltid målade naglar och jag minns henne ofta sittande i sitt rum med aceton, bomullstussar och ett Cutex nagellack .., ja, någon gång på 60-talet.

Mina egna händer är märkta av arbete .., ja, dom är jobbarhänder, helt enkelt.

Och att be om ett ansikte när man tar en bild .., då tvekar många .., men en hand .., nej, det är så oändligt mycket enklare!

Ändå tycker jag att en hand säger ganska mycket om en människa, och då menar jag inte handens linjer och sånt, utan mer själva .., tja, hur den ser ut.


Stina Nilssons vänstra hand.

Höger och vänster tumme upp, då?

Jo, jag läste en gång en artikel som handlade om just detta och där stod det att väldigt kreativa människor ofta har höger tumme upp om man knäpper händerna som till bön och analytiska människor, ja, då är det vänster tumme upp.

Du må tro att jag fick brått att titta ,-)

Självklart är det ingen statisk lag .., men det är ganska roligt (tycker jag, alltså).

Ja, ungefär så ligger det till.

Nu vet du.

Dag 20 ..."This month"

Ungefär så här(som sigge nilsson) känner jag för månaden december, i alla fall numera - ja, i alla fall det här året - nu, när jag inte längre står bakom kassa 1 och undrar varför man en gång valde ett arbete där december månad är den mest stressiga av alla och där man knappt hinner dra efter andan och människor handlar som vore det snart slut på alla varor i världen och det gäller att hamstra och fylla förråden.

Men nu.

Nu är det annorlunda.

Men inte så länge till.

Den femtonde december är det nämligen gruppmöte på Arbetsförmedlingen i Falkenberg.

Klockan 10.00 pip ska jag vara där.

Där och då ...

Vet man det inte innan, så vet man det nu.

Jaha .., det är så här det går till när det levereras Carlsbergsflaskor till puben!

Börja med filmen här ovanför.



Efteråt .. när jag har filmat klart och passerar last-mannen, säger jag att ..."ja, ja, du behöver i alla fall inte gå på gym ikväll ...".

Då smajlar mannen så varmt och svarar att ..."nej, åtminstone behöver jag inte träna armmusklerna!"

Lördagsfönstret ...

Det händer ibland att fönsterbilder kommer susande genom rymden och hamnar här hos mig och då skriver ofta avsändaren att .., "ja, jag såg det här fönstret och tänkte genast på dig!"

Just så blev det för mig.

Jag såg det här fönstret och tänkte bums på ...., den här filurige bloggaren.

(Läs texten på högersidan i hans blogg, så förstår ni. Nej, nu är den texten borta, där det stod att det är trevligt med nylonstrumpor, typ. Ja, nåt sånt ,-))

Litet möte med Celia ...

Det är på lördagen - efter marknadsbesöket på Portobello Road - och nu har vi delat på oss och jag strosar omkring lite hur som helst och så råkar blicken falla på en liten, liten mini-trädgård belägen mellan två ingångar.

"Ingångar" .., ja, eller mer som vackra portar.

Här i Notting Hill är husen vitrappade och eleganta och man bara väntar att Hugh Grant ska titta ut genom fönstret.

Den lilla trädgården - som nog mer är som en pyttig oas sommartid -, har nu i slutet av november sett sina bästa dagar, men man kan ju lätt föreställa sig hur vackert där måste ha varit några månader tidigare!

Där är massor av krasse (som ännu blommar!), där är pelargonior och lavendel och allt andas glädje till det som växer.

Och när jag står där och tar bilder kommer en kvinna i 65-årsåldern gående, hon bor i den högra delen av huset och stannar till och frågar om jag tycker att det är vackert?

Jag säger att åååå, jo, att jag gör!



Kvinnan, som heter Celia, visar sig vara en pratglad madame.

Hon arbetar som journalist (någon frågar ...) mest i Sydafrika, och hon berättar att den här lilla trädgården, nej, det är inte hennes, det är grannfrun en trappa upp, hon som kommer från Filippinerna och är städerska, det är hon som sköter om den här lilla plätten.

"Det som blir över av hennes lön - som sannerligen inte är storslagen -, det lägger hon på blommor och att göra fint här och nu är det ju lite eller mycket vildvuxet, men du skulle se på sommaren ...!" säger Celia varmt leende.

Sen står vi där och småpratar en stund (jag får veta att hon är vänsterhänt, fyller år den 23:e mars, - alltså är hon Vädur -, därtill lillasyster ...,och att hon har en stuga i Suffolk där ska hon tillbringa den kommande veckan ...) och jag tänker, som så många gånger tidigare, att detta med mänskliga möten - om än aldrig så små - är det som gör livet så oändligt rikt.


Dålig skärpa, men hon ville ha med den.


Och jag frågar om jag får ta en bild av Celias vänstra hand och det får jag.

Genast vinklar hon upp insidan av handen och jag ler för mig själv och tar hennes hand och vänder försiktigt på den ..., så där så att ovansidan kommer upp och då ler Celia lite förläget och säger att ..., "ja, men den är så ful!"

"Nej, det är den inte alls!" säger jag och tar bilden.

"Fick du med blomman ...?" frågar Celia.

Jag säger att det fick jag.

Vi tittar på skidskyttet i tv.


I vinterstudion finns ett stort fruktfat fyllt med apelsiner.

Många apelsiner.

"Har du sett, dom har lagt frukten som en pentagon ..!" säger pensionatsvärden.

Han låter nästan lycklig.

Behöver jag säga att han är mattelärare ...?

Sannerligen en insikt ....


Hemifrån-Ingela tipsar om nånting läsvärt.

Så jag skuttar dit och läser.

Kort - men kärnfullt - är det.

Så mycket klokskap.

Alltså tipsar jag också.

Den är så bra!

Vid tvåtiden ...

Och tänk .., utan att jag hade en aning om det, så har jag ju "nästan-Uggs"!
Säkerligen fem år gamla .., jag hittade dem längst inne i garderoben.



Här är dom riktiga.

Helt ärligt .., jag begriper inte storheten i dem?

Utanför butiken någonstans i Covent Garden ringlade sig Ugg-kön likt en orm!



I jämförelse med Skåne, har vi tydligen närapå sommarväder.

Bara ett litet, litet snötäcke täcker marken.



Och ni må tro att det är nog nästan lika vackert här som i Hyde Park.



Eller i Kensington Gardens.

Jaa, närapå.