söndag 5 december 2010
Hardy Nilssons pappa ...
Man kan tro att vi var femton personer på konserten.
Så var inte fallet, men som vanligt sitter åhörarna så långt bak som möjligt.
Nej, knappast .. men mannen som satt i raden framför mig - igår på Västanvinds julkonsert -, han hade i alla fall kunnat vara Hardys pappa, åtminstone av utseendet att döma.
Han såg norrländsk ut och pratade någon slags ångermanländska.
Kanske.
Och som han levde sig in när det sjöngs om den där nåden .., den gränslösa.
// Om någon inte kommer ihåg denne Hardy, så var han hockeyspelare från Skellefteå AIK och sedemera blev han förbundskapten i hockeylandslaget. Han kallades "Hårde Hardy". Och pv hälsar att det är inte han som sjunger fel där i början ....
Inte bara kören deltog, även Halmstads Underhållningsorkester.
(Vilket underbart namn på en orkester! Det låter som nånting som deltar i Frukostklubben ...).
Det slår mig ofta att körsångare ser så förskräckligt allvarliga ut när det sjungs.., det är inte direkt så där så man tror att det dom sjunger om handlar om nånting trevligt .., mer som vore man på begravning.
"Det är nog för att många är så koncentrerade ...", förklarar pv.
Han är dock ett undantag .., rör sig nästan hela tiden och ser i alla fall engagerad ut.
En av kvinnorna i orkestern, Eva nånting, hon bytte instrument ungefär som man byter strumpor .., horn, trumpet .., ja, vad som helst nästan!
Så duktig var hon!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fina låtar, "en ängel i min famn" eller vad den heter brukade vi alltid sjunga i kören. Du postade kanske "oändlig nåd" av en slump, men det passade sig bra nästan på Farmors årsdag, Kajsade spelade ju den så oehört fint i kyrkan.
Kram på er!
Joanna: ja, det var nog mera av en slump .-)
pv:s mamma dog ju den 6/12 och min pappa den 7/12. Men det skiljer 33 år.
Min man brukar citera sin bror (hävdar han): "Måste man vara ful för att få sjunga i kör?"
Och det har nog att göra med att man har så fullt upp med att göra rätt att man inte hinner se så glad ut som man sjunger att man är.
Första advent sjöng vi "Rejoice in the Lord alway" och fast vi hade pratat om det på tisdagen att man kan ju inte sjunga den texten med mungiporna på magen så tror jag inte vi var så glada som vi uppmanade alla andra att vara.
Den är så struttig i kompet att man måste tänka legato när man sjunger. Är man i första hand glad så är det lätt att det blir struttigt i sången också. Iaf på den.
Å andra sidan har jag hört att det är lättare att hålla tonhöjden om man är/ser glad (ut).
Vår körledare är väldigt duktig på att leda så att vi ska se engagerade ut. Och glada, om det är en glad sång. Men det är som flera har sagt, om det är svårt och man måste koncentrera sig så blir man lätt fokuserad på det och det är svårt med det känslomässiga uttrycket. Fast det är viktigt med det senare, det hörs nämligen också precis som det syns.
Cecilia N och Ingela: jag minns när "Hela kyrkan sjunger" sändes från Umeå. Då, om inte förr, insåg man hur mycket det betyder att dom som sjunger ser glada ut.
Det såg ut som dom hade hittat en skatt! Eller vunnit högsta vinsten på Lotto!
Nu behöver det ju inte bli överdrivet åt något håll .., men om man sjunger om en oändlig nåd .., då borde man väl ändå känna sig rätt så lycklig ,-)
I alla fall om man tror på det man sjunger.
Skicka en kommentar