I Malå fanns i min ungdom Lundgrens Café och Bageri.
Det var beläget intill Storgatan och var morgon när bästa kamraten Gunilla och jag själv gick till skolan, ja, då passerade vi baksidan av bageriet och där ute stod då, i alla fall vintertid, backar med nybakade limpor och småfranskor som skulle svalna lite.
Ni kan ju bara tänka er hur gott det doftade ....
Ägare till bageriet var Sören Lundgren och herr bagaren hade två söner, Anders och Fred, och den senare kom att bli konstnär, ja, ett smakprov på hans alster ser ni här.
Det är gott om hästar på hans tavlor.
Igår hade jag en hälsning från denne Fred på Facebook och jag skrev tillbaka och ikväll hittar jag ett nytt meddelande och det är när jag läser den hälsningen, som jag återigen slås av insikten av att det vi människor lägger på minnet, oftast är oväsentligheter.
Så här skriver nämligen Fred:
Fred wrote:
"Hej Elisabet!
Din far Ivar mins jag, för min far var kompis med han när jag var liten.
Har ett minne av dig när du gick förbi bageriet en morgon, jag blev stucken av en geting och du kom då förbi bageriet just då.
Ha så bra. Fred."
Är det inte helt obegripligt!
En ung man blir stungen av en geting och en ung flicka passerar i den stunden och just det kommer den unge mannen ihåg; getingsticket och den som då gick förbi.
Krumelurigt, är ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar