Jobb från halv tre till sju - det är ju ingenting - och trevliga kunder .., där är Isabelle och lilla, goa, rara Filippa .., en litauisk pojke som visar upp tre fingrar när jag frågar om han är fyra år .., han heter nånting som liknar Kajus ..., och där är en äldre kvinna som säger "
jag blir så glad när du är här Elisabet, min mamma var född och uppvuxen i Laxbäcken utanför Vilhelmina och när jag hör dig, då är det som om jag hör min mamma och det känns nästan som om man möter en släkting ..." .., och där är en havande kvinna som säger att nu är det bara en vecka kvar.
Mellan kassavarven blir det allt det vanliga; mejeriet, juicerna, frukten och pressa kartonger, ja, det går liksom av sig självt.
Arbetar med J, som kunde vara min dotter eller nästan mitt barnbarn.
Hon, liksom dom övriga sommarjobbarna som nu arbetat helger i nästan ett års tid, är suveränt duktig och allt flyter på. Man behöver aldrig fråga eller komma överens om nånting .., man vet precis vad som ska göras. Underbart, är det!
På väg hem - jag kör moppe
- är solen på väg ner på andra sidan havet . , mot Danmark till.
Jag tänker på filmen från tidigare idag, där femtio människor
fick frågan vad dom ångrade att dom INTE gjorde, ja, i sitt liv.
Och medan jag susar förbi Steninge
där det doftar gödsel, tänker jag på pappas sista timme i livet, det var då som mamma ringde från Lycksele lasarett .., hon sa att pappa var
så dålig, så dålig och ville jag kanske prata med honom?
Jag var tjugotvå år och tvåbarnsmamma och borde ha varit vuxen uppgiften att ta luren och säga "å, så jag har älskat dig pappa!"
Men ..., nej.
Jag var skräckslagen över att pappa skulle dö och jag bad mamma hälsa till honom, ja, att han hade varit en sån underbar pappa.
Men .., att jag älskade honom över allt på jorden, det sa jag inte.
Det .., tänkte jag på när jag nästan var hemma.
