Jobb från halv tre till sju - det är ju ingenting - och trevliga kunder .., där är Isabelle och lilla, goa, rara Filippa .., en litauisk pojke som visar upp tre fingrar när jag frågar om han är fyra år .., han heter nånting som liknar Kajus ..., och där är en äldre kvinna som säger "jag blir så glad när du är här Elisabet, min mamma var född och uppvuxen i Laxbäcken utanför Vilhelmina och när jag hör dig, då är det som om jag hör min mamma och det känns nästan som om man möter en släkting ..." .., och där är en havande kvinna som säger att nu är det bara en vecka kvar.
Mellan kassavarven blir det allt det vanliga; mejeriet, juicerna, frukten och pressa kartonger, ja, det går liksom av sig självt.
Arbetar med J, som kunde vara min dotter eller nästan mitt barnbarn.
Hon, liksom dom övriga sommarjobbarna som nu arbetat helger i nästan ett års tid, är suveränt duktig och allt flyter på. Man behöver aldrig fråga eller komma överens om nånting .., man vet precis vad som ska göras. Underbart, är det!
På väg hem - jag kör moppe - är solen på väg ner på andra sidan havet . , mot Danmark till.
Jag tänker på filmen från tidigare idag, där femtio människor fick frågan vad dom ångrade att dom INTE gjorde, ja, i sitt liv.
Och medan jag susar förbi Steninge där det doftar gödsel, tänker jag på pappas sista timme i livet, det var då som mamma ringde från Lycksele lasarett .., hon sa att pappa var så dålig, så dålig och ville jag kanske prata med honom?
Jag var tjugotvå år och tvåbarnsmamma och borde ha varit vuxen uppgiften att ta luren och säga "å, så jag har älskat dig pappa!"
Men ..., nej.
Jag var skräckslagen över att pappa skulle dö och jag bad mamma hälsa till honom, ja, att han hade varit en sån underbar pappa.
Men .., att jag älskade honom över allt på jorden, det sa jag inte.
Det .., tänkte jag på när jag nästan var hemma.
9 kommentarer:
Det som blev den sista gången jag var på besök hos min pappa innan vi åkte Söderöver. Ja det visste jag inte då men så blev det...
Då det sista jag sa innan jag gick var "- Tycker om dig pappa". Han tittade till på mig på något sätt och den blicken funderar jag ofta på. Han pratade inget då och var medtagen.
Jag har undrat mycket över vad han tänkte därinne? Förstod han mycket mer än vi trodde efter hjärnblödningen....?
Jag är glad att jag sa de där små orden.
Saknar honom!!!
Kväller!
Tänkvärt och vackert.
♥ ♥ ♥
Turtlan: men så skönt att ha det sagt! När det var mammas tur, hade jag lärt mig läxan ...
Ulf och SoF: jag kan inte göra små hjärtan, men OM jag kunde det .., så skulle jag ha gjort det.
Vilken fin bild! Som en tavlaav Turner!
Monet: jag är ingen fantast av solnedgångar på bildm men det var så omåttligt vackert när jag körde hem igår och i motljuset blev det förstås mycket mörkare än det verkligen var ..., och ja .., mobilen åkte upp ur fickan - solnedgångsaversionen till trots -,)
Turners tavlor tycker jag inte om; jag tycker att det, helt ärligt, påminner om Hötorgskonst ,-)
Jag känner som du inför solnedgångar men kan ändå inte låta bli att fota dem:-)
Synd att du inte uppskattar Turner, han har ju en fantastisk förmåga att just hantera ljuset och var ju banbrytande på sin tid. Men vi har alla olika ögon att se och tolka konst med!
Monet: han är förstås hur duktig som helst, men för mig känns det som .., ja, just hötorgskonst ,-)
Och det är ju underligt det här med solnedgångar, att man kan liksom omedvetet letar efter kameran, FAST man egentligen inte vill ,-)
Ja, vad nu "hötorgskonst" är? Det diskuteras ju i omgångar och sedan länge. Inte minst i konstkretsar.
Turner var ju föregångaren till impressionismen, gillar du inte den sortens måleri heller?
Jag tror man får ge upp inför solnedgångarna. Och låta sig bedårads av dem. Ofta är de ju övernaturligt himmelskt vackra och dt är bara att ta in det. Precis som stararna och koltrastarna;-)
Skicka en kommentar