Ja, har man inget annat för sig så ....



Men jag skulle aldrig utsätta mig för detta.



Och än värre är ju detta.

Och så ett kvällsfönster ...

... från Guy i Arvidsjaur, men här ute i sommarstugan vid Storavan.

Se, det var en bild som heter duga Guy!

Sånt man kan tänka på ...



Breven till mamma skickades till en postbox i Tartagal i norra Argentina.

Vid vårt enda besök (1980) tog vi tåget från Buenos Aires till Salta och därifrån buss till den något mindre staden Tartagal .., vi hyrde ett litet hotellrum; såg eldflugor och kackerlackor.

Mamma, som då var närmare sextio - alltså i min ålder - sa att hon älskade att vara i Argentina, men ännu mera skulle hon komma att tycka om att bo i Bolivia, där fattigdomen var så mycket större.

Ibland kom prassliga par-avionbrev där hon berättade om karnevaler och fester.

Allt var förstås annorlunda mot för tillvaron i Malå och Dikanäs.

Tidig morgon ...

Vaknar till P1-prat.
Syrien-Syrien-Syrien-arbetsförmedlingen-buggning-Syrien.

Men här - ett annat liv -.

Strålande sol.
Blå himmel.

Stubbade åkrar.

Svalor (heja! dom är kvar!) som flyger av och an.
Duvkooooorr.

På Eckes husvägg sitter en sexbening.

Och inte långt från bäcken ser jag spår av herr eller fru Grävling.
Bajs, med frön i.
Björnbärsfrön, kanske?

Nu Mollbergs Blandning och sex lediga timmar innan det är dags att moppa till jobbet.

Dagens fönster ...

Ett fönster (samma fönster, olika vinklar) från Riseberga klosterruin utanför Fjugesta.

 

ch fönsterfångerska var ingen mindre än stickmadamen i Västmanland.

Kvällens fönster ...

7:e augusti 2013

Hej!

På slottsbesök i Vadstena.
Där fanns det många och framförallt d j u p a fönster.
Eller förhängda så inte solen skadar inredningen.

Kvällshälsning från Omberg från vår variant på Vättern runt.

Turtlan

Det bästa för Turtlan i Värmland ...

Ner och Upp

Igår kväll lördag satt vi i aktersoffan på båten och tittade på en fin solnedgång i väster. Bryggan vi stannat vid ligger i norr så vi hade en fin vy både mot öst och väst.

Sedan någon timma senare fick vi se månen gå upp över horisonten i öster.

Det var magiskt!

Ett stort nästan helt rött klot gled sakta upp på himlen över Vänern. Lyste sedan skarpt över sjön när vi tog lite varm choklad och bullar innan vi kröp till kojs.

Jag hade ingen bra kamera med att fånga månuppgången med. Ni får tänka er den vackra vyn istället.

En telefonbild på solnedgången kommer med istället.

Turtlan

Frösakull och liten Olle ...

Idag har vi träffat lille Olle,
Han är en liten gosse med bruna ögon och han ser väldigt karlaaktig ut.
Olles mamma - som är kusin till pv -, är fyrtiotre år och detta är hennes första - och förmodligen - enda - barn och alldeles på egen hand ska dom två kampera tillsammans som en liten familj.

Jag var arton år när jag blev mamma.
Fyra år senare hade jag två töser och ytterligare tio år senare kom sonen.
På nåt vis hann jag aldrig ens reflektera över vad jag möjligen hade missat.
Nåt uteliv var det inte tal om .., och kassörska blev jag tidigt.
För Olles mamma - som har levt singelliv i Stockholm -, är det ett Helt Nytt Liv.

Nu bor den lilla familjen i en underbar lägenhet utanför Halmstad och från köksfönstret ser man svartvita kossor och höbalar och körsbärsträd och inne i vardagsrummet ligger lille Olle och tittar förundrat på tv-skärmen, där Jonas Gardell syns i stor bild.
 

Aldrig någonsin har harry sett en sån liten människa och han nooooosar försiktigt och slickar på pyttesmå tår och sen får han ligga ute på altanen, medan vi dricker kaffe och äter hembakad banankaka.

 

Lägenheterna är tämligen nybyggda och otroligt fräscha förstås .., och utanför varje länga finns fyra odlingslådor, en till varje lägenhet.

Sååå snygga är dom! 

Så här berättar Ulrika om sitt tågminne ...

Ulrika och jag själv på väg till .., Danmark, tror jag?

Den absolut viktigaste tågresan i mitt liv (hittills) och den som mest etsat sig fast i minnet, det är den första resan ner till dig. Till Ystad.
Redan vid bytet i Malmö började det kännas så annorlunda i själen, och när jag klev av i Ystad började jag le och kunde inte sluta.

Jag har aldrig varit med om något liknande, vare sig för eller efter det.
En oerhört stark känsla av glädje, av frid, av att vara Hemma.

Jag bara log och log och log.
Hela den resan blev en vändpunkt för mig, men det vet du ju.

Och så himla ROLIGT vi hade! :-) :-

Eva från Tyresö om sitt tågminne ...

Bilden har jag lånat från nätet.

Graversfors hette stationen och det lilla samhället där min barndoms somrar fanns.
Det låg 14 km från Norrköping och vi åkte tåg dit. På våren åkte vi ut på söndagarna med packning . Tåget var fullt med sommarfolk som vi kände igen.

Mamma hade hand om maten och pappa hade verktyg och kanske sättpotatis i sin ryggsäck.
Jag hade en väska och jag läste skyltarna med utländsk text smoking not allowed.
Jag läste bokstav för bokstav. 3 språk.Mycket svårt.

Tre hållplatser före Graversfors och det blev mer plats på tåget  Många hade stora plantor och ibland virke med sig. De fick stå ute i vagnens ände i blåsten. Det gjorde pappa ibland.

Konduktören kom och jag skulle se liten ut. Barnbiljett gällde länge., Det gick bra.
Vi passerade tunnlarna och sedan var vi i Graversfors. Det gällde att få med sig allt och kvickt gå av. Sedan traskade vi uppför den kämpiga trappan mellan granarna och sedan var i snart där ......

Om ni vill ......

På väg till Hässleholm och första besöket på Ortopedmottagningen.

 ..... får ni mer än gärna dela med er av era tågupplevelser genom åren. 

En tågresa som satt sig i minnet?
Det där mötet på tåget ..., det som fastnade i minnesbanken?

Mejla bara till bisse151@gmail.com, så ska jag lägga in allt eftersom - om det nu kommer nåt bidrag alltså -.

Själv minns jag järnvägsstationen i Bastuträsk, åtta mil hemifrån. 
Det var dit man åkte när det var dags för resor med tåg.
Och jag kan än idag komma ihåg doften av slipers ..., den där alldeles speciella doften .., och gnisslet från tåget .., utropet ..."Lapplandspilen inkommer om några minuter på spår 1 ..." och sen ..." var god ta plats, dörrarna stängs!"

Dunket från skenskarvarna.
Lilla skylten som på franska (!!!) uppmanar oss att inte luta oss ut genom fönstret.
Vattenflaskan.

Allt sånt.

Ni får mer än gärna komma med bidrag!

 
 

Söndagmorgon ...

Mossfolk skriver att harry nog skulle tycka om agility, ni vet, det där när hundar hoppar över hinder och har sig, på kommando, alltså.

Det där har vi tagit åt oss.

Ett litet rangligt träbord får bli hinder och så har vi ju den där tunneln från Ikea, tänkt till småbarn.

Oj, så roligt harry tycker att det är!

Och hans husse.

Dagens fönster ...

I inlägget som handlar om Inlandsbanan, väcks tankar till liv - ja, när det gäller tåg -.
En av kommentarerna i det inlägget blev för mig som en liten inuti-hjärtat-film.

Så här skriver ellem i Skellefteå (hon är född och uppvuxen i Kristinihamn i Värmland).

"Min pappa var snickare på SJ när jag var barn. En gång fick jag följa med till Nässundet där de höll på att reparera nåt vid stationshuset. Minns att det var jättemycket maskrosor på gräsmattan och en av pappas arbetskamrater visade mig hur man gjorde blomkransar av maskrosor. Minns inte hur gammal jag var, 4-5 kanske. ellem" 

Och bilden av ett fönster från ett lokstall i Nora, togs av Ulrika.

Ännu en utflykt ...

Idag till Varberg, fem mil norrut.

Varberg måste väl ändå vara en Sveriges vackraste städer .., (och den mest avlånga .., den tar liksom aldrig slut) jag tycker att det är så underbart fint där och så vänliga och glada människor ., ungefär som i Falkenberg, men bara ännu mera.

Så här ser Torget ut.
Onsdag och lördag är det torghandel och så här såg det ut idag.
Bilden har jag lånat från Hallands Nyheter.

Överallt är det stånd och där säljs allt möjligt!
Det är blommor i parti och minut, kläder, hemstickat och hemsytt, syltat och saftat, bär och grönsaker, potatis, jordgubbar från orten .., där är ägg och sill och korvar och gamla saker och där är tanter och farbröder som har ett litet bord (40kr kostar det att stå där) som säljer hembuntade buketter - idag små astrar - och det är bara så roligt att gå omkring där och titta!

Inte långt från torget, i en retrobutik, faller jag pladask för ett till åren kommet äggur.
Tick-tack-tick-tack låter det och hööögt!

En kaffekopp med fat  - som jag sedan upptäcker inte hör ihop - men då är det för sent, blir också min. Fint, tycker jag ändå.

Mindre glad över dagens besök i Varberg är pensionatsvärden, tillika smålänningen.
Han fick p-böter.
(Ja, jag ifrågasatte om man verkligen fick stå där han ställde bilen ...).

"Jaha, världens dyraste lakritsrem, 410 kr kostade den ...", sa han och lät måttligt munter.

Och nu är vi hemma och snart börjar mitt jobbrace.

Stensjö - Malmö t o r ....

Vilken härlig dag det blir, ja, som en liten semestertripp!
Från Stensjö till Malmö är det kanske femton mil, det är ju ingenting för en som är född i norra norrlands inland och fjälltrakter, ja, i alla fall i inlandet.

Någonstans ovanför Landskrona ser jag våldsam rök välla upp mot himlen.
Det visar sig vara en långtradare lastad med höbalar som tagit eld och all trafik söderifrån står stilla; vi andra lotsas via andra vägar, genom Glumslöv och där är så vackert, så vackert!

Hittar rätt till Annika i Kävlinge och där blir det kaffe med sötebröd ute på hennes balkong.
Annika är en av dom största personligheterna jag känner .., hon är inte bara lång och ståtlig, hon är ..., så oändligt varm och skulle vara en helt underbar barnmorska!

Nu är hon så glad över nya lägenheten och i köksskåpet har hon satt upp handbroderade hyllbårder; det är hennes mormor som en gång har gjort dem! Små, röda hjärtan.

På fönsterkarmen (löparen är också från hennes mormor, om jag minns rätt ...) står Annikas första skor.

Och på byrån ligger fotografier av hennes morfar och mormor och hennes mamma.
Morfar - sååå högt älskad -, hette Elis, var född1898, och mormor Elin var ett år yngre.

"Morfar arbetade på sockerbruket och jag brukade stå och vänta på honom när han kom hem därifrån .., han kallade mig sin lilla nyckelpiga ...", säger Annika med sån värme i rösten.

Och så sitter vi ute på balkongen och överallt växer stora blommor ., pelargonior och mynta och annat som jag inte vet namnet på eller just nu kommer ihåg.

Det liksom sjuder av kreativitet runt Annika.

"Elisabet, titta här vad jag fick av Ann i Göteborg, är den inte underbar? Den ska jag rama in och sätta på väggen ...!" säger Annika leende.

Om det pratar vi förstås .., glädjen med bloggvänner och det slags nätverkande som blir.
All omtänksamhet.

Och Annika berättar om när hon för några veckor sedan badade i Malmö och upptäckte Anders i vattnet ..., och när hon säger att han såg så snäll ut, då blir jag så varm i hjärtat att jag får hålla gråten stången.

Efter besöket i Kävlinge, ställer jag in gps:en på Centralstationen i Malmö.
Det går hur bra som helst (gps måste vara Guds gåva till mänskligheten!) och jag ringer Anders som säger att vi kan ses vid Cross-fit-tältet där bakom stationen och det gör vi - ses där -.
Och så blir det promenad på kullerstensgator i stan .., ett besök i sonens lägenhet med utsikt över tegeltak och sen kör vi (med glädje överlåter jag ratten till den som dagligen rattar polisbilen i Malmö) och tittar på området vid gamla Dockan där det nu byggs nya hyreshus, ååååå, så fint där kommer att bli .., och vi åker till Limhamn och beslutar oss för att äta middag på Kajutan.

Detta är utsikten från vårt bord.
Åt andra hållet ser man Öresundsbron och bilar som pilar över åt ena eller andra hållet.

Till middag blir det panerad spätta med duchessespotatis (man hade ju också kunnat skriva vanligt spritsat potatismos, men det låter ju inte riktigt lika elegant ,-) och en smarrig remouladsås.
Mmm, så gott! 
Efteråt ett besök på Ikea, där jag handlar lite smått och gott - mest fotoramar som vanligt -, och på barnavdelningen ser jag nånting som jag tror skulle roa Harry, så den köper jag också.

 

Det visar sig, när vi kommer hem, att ååå, så roligt harry tycker att detta är!

Innan jag ger mig av hemåt, stannar vi till utanför sonens lägenhet.
Där, tvärs över gatan, ser jag ju att vi hamnat alldeles rätt .....

Och så hemöver! 
Jag minns att Den Lurvige i Helsingborg sa att det sämsta med Ystad, det var att man inte såg solen gå ner i havet. 
Det där tyckte jag lät lite väl kaxigt .. men nu, när jag själv bor på den västra sidan av vårt land och varje kväll kan se solen sänka sig där borta mot horisonten till (i alla fall om det är fint väder), då förstår jag honom.
Såååå vacker var himlen just utanför Halmstad igårkväll! 

Och nu bär det av till Varberg och sen stundar jobb till och med nästa fredag, men ledig dag på onsdag.  Det blir nog bra.

Dagens fönster ...

"Hej!

Läste dina rader häromdagen om Inlandsbanan och jag vill berätta lite om banan jag med.

Det är så att Inlandsbanan ursprungligen börjar eller slutar i Kristinehamn. Järnvägen finns kvar upp till Filipstad men det går bara godståg där numera. Spåren är borta mellan Filipstad och Mora. Banvallen finns kvar mer eller mindre.

När möjligheten att "tågluffa" längs banan började så gick det en rälsbuss från Kristinehamn till Filipstad och sen fick man åka buss upp till Mora till nästa rälsbuss norröver. Så då gick det att åka hela sträckan.

När jag åker till sommarstugan så åker jag längs Inlandsbanan en del av vägen. Beror på vilken väg jag väljer. Strax norr om Kristinehamn ligger härliga Nässundets station, numera ett café och ett vedugnsbageri. De säljer underbart gott bröd och annat gott. Idag köpte jag med en påse vedugnsrostad müslie.

Om ni kör väg 26 norrut från Kristinehamn så finns stationen någon mil norr om staden.
Väg 26 börjar i Halmstad (!) och fortsätter norröver genom inlandet.

Där på stationen fångade jag de här två fönstren. Jag kom visst lite med också...

Hälsningar från Turtlan på en brygga i solen."

// Fler kommentarer och upplevelser om Inlandsbanan finns här.

Dagens fönster ...

I Vilhelmina bor min moster - hon som känns som en mamma för mig - och heter Lisbeth Larsson.
Det är hon som kallar mig "Eliza" .., precis som mamma.

Nåväl, förbi Vilhelmina går Inlandsbanan och tänka sig, igår tog vännen Gunnar just det tåget och åkte norrut.

 

Här går Inlandsbanan ..., jag har själv en gång åkt mellan Arvidsjaur och Gällivare.

Och snäll var herr Rindå också och fångade stationsfönstret! 

(Ja, det var nog efter viss påtryckning från den sländfångande madamen som just nu befinner sig i Värmland. Tack Mian!)

Tack snälla! säger jag.

"Du är den första som har gissat rätt!", sa hon.

Ortopedmottagningen Halmstad kl.12.45

Där sitter jag och småpratar med en f.d. Montessorilärarinna som också har knäprotes och det blir förstås surr om just detta .., men även om arbetsvillkor och hur livet kan bli när kroppen krånglar.
Kvinnan är en dam som vet vad hon vill.
Hon säger att om jag får vänta mer än en halvtimme, så har jag rätt att få tillbaka pengarna.
"Ja, jag har själv sagt ifrån en gång och fått dem i retur!" säger hon.
Hon var den enda av alla i väntrummet som gjorde det, den där gången.

Och så får jag veta att hon bor i Skåne, fast alldeles på gränsen till Halland.
"Kommer du från forna Jugoslavien från början ..?" frågar jag.
"Va? Du är den första människan som hör det!" utbrister kvinnan, vars äldsta dotter (som är socionom, får jag veta) skäms över just detta faktum och aldrig berättar det för någon.
Att mamman är invandrare, alltså.

Två minuter före utsatt tid får jag komma in i undersökningsrummet.
(Jag hade nog inte krävt pengarna i retur ändå .., jag är en sån mes såna gånger.).

Efter en stund dyker läkaren upp.
Han är hypereffektiv .., tänjer, sträääcker och böjer på mitt knä, tar fram röntgenbilden och visar att protesen kanske sitter lite mer åt höger än den ska (det är det jag har känt som en skruv som sticker ut) och kanske, eventuellt .., att man kan fixa det, men att byta ut protesen helt .., nja .., det är ett omfattande ingrepp, men det vet jag ju redan.

Det är jag heller inte så sugen på själv.

Och så får jag veta att det ska tas prover från knäskålen.
Ledvätska ut, cortison in.

En sköterska (hur hon trivs med jobbet? tio, på den där skalan, säger hon utan minsta tvekan) duttar med en spritad kompress på knäet och vi pratar lite om jobb och sånt och att hon har kommit hem till Sverige efter semester utomlands ("vad du är härligt solbränd!" säger jag).

Det är doktorn som ska ta proverna.
Nålen som sticks in i knäet går rakt in i en nerv och det är inte långt ifrån att jag hoppar rakt upp.
Ledvätskan ser mer ut som blaskigt blod, eller som Fanta blodapelsin.

"Men jag kan ju säga att jag tror att ditt vänstra knä är minst lika angripet av artros ...", säger läkaren.
Det har jag länge trott själv, nu är det alltså bara att börja om från ruta ett med den biten.
Ja, ja.
Det hade kunnat vara värre.

Sen är allt avklarat (nya prover, nytt återbesök ...) och jag är illandes röd om kinderna - på nåt sätt är det alltid så känslosamt dom där besöken hos ortopeden eller tandläkaren - och jag tänker att kanske slutar pv vid tre idag, då kan jag ju vänta på honom .., så jag parkerar bilen nere vid Strandgatan, sätter mig utanför Sjömanskyrkan och äter en köttbullemacka med rödbetssallad och pratar lite med den vänliga danska kvinnan, hon som just idag arbetar bakom disken och är så rar och fin.

 

På väggen inne i Sjömanskyrkan.

Humana priser.

Minst sagt.

Han: änkeman och mellanbror. Hon: äldst av fyra, uppvuxen vid Västerhavet på Jylland.

Lite senare, när jag har suttit ute i solen och bara haft det skönt (och tänkt på mamma och alla cafébesök efter hennes minnestester ...) går jag in med brickan och då sitter den danska kvinnan och pratar med en man i hennes ålder .., dom sitter vid ett av borden med glasskiva längst uppe och sedlar från olika länder under skivan.

Vi pratar om att detta måste ju vara ett drömjobb, ja, som hon har!

"Ja, det är det verkligen!" säger hon leende.

Förutom att sköta själva serveringsdelen och närvara vid mindre gudstjänster .., hälsar hon på sjömän på båtarna .., män från Filippinerna och Polen ..., och hon tar med sig tidningar och annat och ger dem och ja, sen är det ju alla vinddrivna människor - och framför allt alla ensamma män - som kommer till caféet och sitter där några timmar.

Någon pv hör inte av sig och jag tänker på harry och åker hemåt.

I bilen tänker jag ännu mera .., så där att ååå, ett sånt jobb i en servering, bland lite ensamma människor, det skulle jag vilja ha!

Ja.

Det är vad jag tänker på när åker hemåt.

Rediga karlar är det ... och fruntimmer.

I Dikanäs i södra Lappland, har min mamma sina rötter.
Det har förstås jag också, just därför.
Några rottrådar i alla fall.

I Dikanäs bor också min kusin Mats Bergman.
En sak kan man säga om vår släkt, att vi är inte direkt några benrangel.
Det är inte Mats heller.
Han är en riktig bjässe och säkerligen inte lättskrämd.

Fast ibland så ...

Igår ramlade jag över hans film på nätet om ett möte i skogen och ser man på .., till och med självaste herr Bergman darrar lite på manchetten där i mitten av filmen.

Och röstresursen är det sannerligen inget fel på.

Här finns filmen.

"Om förstaraden och annat nada ..."

... skriver rara Solveig så krumelurigt.

Ni som läser betydligt mer än vad jag själv gör .., ta er titt på hennes sida och berätta vad ni fastnade för!

Ja, den där förstaraden.