Jag tittade in hos Ulrika och det var då jag upptäckte det och nu hakar jag också på.
Å andra sidan har jag ju nästan ett foto i timmen ,-)
Fler som är med på Efit finns här (Ulrika, bland annat).
Vid 8-tiden åker pv till vårdcentralen i Getinge för att försöka få sig en läkartid.
Deras telefonsystem har havererat och han har ägnat lång tid på morgonen åt att försöka komma fram.
"Men ta bilen och kör dit och förklara i för den som sitter i receptionen!" säger jag.
Det är ju bara idag han är fri från jobb. Så det gör han.
Själv ger jag fåglarna mat, går ut med harry och jag går i sandaler och utan jacka.
Luften är frisk och klar.
Vid 9-tiden ringer pv och säger att han är på väg hem.
Jag ber honom svänga in på Konsum i Getinge och köpa lite gott frukostbröd.
Till höger om mig här på bordet ligger byttan med gamla frimärken (tack Dinah!!) och redan färdigskrivna julkort, vilka inte ska postas på ett bra tag.
Vid tiotiden åker vi till vårdcentralen i Getinge.
Pv har under en tid haft huvudvärk och högt blodtryck och nu vill han få det kollat lite mera ordentligt, inte bara ta sitt eget tryck. Redan halv åtta på morgonen ringer han för att få en tid, men det går inte, det är nåt vajsing med telefonin där borta och efter att ha kämpat nån halvtimme, så är nog blodtrycket ännu högre än vanligt.
"Men ta och åk dit och ställ dig i luckan!" säger ja.
Så det gör han.
Och får verkligen en läkartid lite senare.
Klockan 11.00 sitter jag i väntrummet och ägnar mig åt - just det - väntan, allt medan prover tas på herr Göransson. Intill mig har jag en äldre man som jag känner igen från affären. Jag ser att han inte har koll på var han sett mig (det är det vanliga när man inte har jobbarkläderna på sig), men så går det upp ett ljus och han säger "ja, det är ju du som är norrländska ja!" och han är så innerligt, innerligt vänlig och berättar att den som ska ta blodprover på honom, hon är minsann suverän .., och han håller han upp armen och visar .., "titta här, hon fixar det på en gång, inte som en del andra att det behövs flera försök!"
Klockan 12.00 är vi hemma igen och tar harry med oss och går på promenad längs havet.
I en grön ryggsäck finns kaffe i termos och annat gott.
Och vi turas om att gömma oss för harry och han sträääääcker ut och hoppar smidigt på klipporna och hittar oss förstås, där vi ligger bakom enrissnår (som inte syns på bilden) och så får han lite godis.
Kring 13.00 tar vi siesta på klipphällarna,.
Termosen kommer fram och i en tom pepparkaksbytta gömmer sig minsann den första semlan - inte för i år - men för i höst!
Och kring 13.15 (ni förstår att jag drar ut på det hela ...) blir någon som älskar semlor väldigt glad.
Semlan är inhandlad på Konsum i Getinge och enligt pv inte hälften så god som dom vi gör på Ankaret!
Vid 14-tiden tänker jag på vad det här möten betyder.
Faktiskt, helt ärligt, tror jag att det är det som sätter mest guldkant i tillvaron, i alla fall för mig.
Som här på vårdcentralen .., då sitter på min vänstra sida en man och en kvinna och det blir lite småprat och plötsligt öppnas hjärtan och man får ta del av andras liv.
Som att mannen är född 1940, har arbetat som lärare på en lantbruksskola och där, vid 21 års ålder, förlorade sitt lillfinger i nån maskin. Om han tyckte om sitt jobb? Oh, ja! "Glädjen i att undervisa sexton-artonåringar .., det var så oerhört trevligt!" säger han.
Hans fru sitter intill honom.
Hon är elva år yngre och precis som jag själv gick hon i pension i somras, i juni hon med.
Och hon vittnar om samma känsla (som jag själv upplevde).., den där vilsenheten .., kanske att inte känna sig behövd på samma sätt som tidigare. Och maken som varit hemma i arton år ., han hade fått rutiner och nu blev dom två på dagarna.
Båda ler.
Vänliga, rara människor var det!
Vid 15.00-tiden .., då tar jag fram julvepan som jag hittade i Slöinge, på Antikhuset.
Etthundra kronor betalade jag och det var ju hur billigt som helst!
Handbroderad och så fin.
Rexxie - herr Nilsson - påstod en gång i en kommentar att det var viktigt att kolla så att baksidan på ett broderi var fint. Det tycker jag nog att det här är, men det är klart, jag är ju sannerligen ingen broderiexpert.
Klockan 16.00 faller mörkret snabbt.
I köksfönstret står mina julhyacinter och till min sorg (ja, sorg och sorg ...) doftar dom nästan ingenting.
När klockan nästan är fem, tar jag fram en bild från i somras och säger tack och hej för den här efit-omgången. Jag tar aldrig bilder med blixt, nej, jag har väl fyllt upp kvoten ändå ,-)
Och så ångrar jag att vi inte valde fönster med grönt foder och spröjs. Jag tror att det hade blivit mycket mjukare.
Ha det så gott den som eventuellt tittar in här!