torsdag 3 maj 2012

Litet möte ..., eller stort.

Mer än en gång har jag tänkt att åååå, om jag finge vinna ett par miljoner så där så jag kunde vara hemma och slippa få ont i benen och inte vara dödens trött när kvällen kommer .., men nästan lika många gånger har jag tänkt precis tvärtom: "ååå, sicken lycka att ha ett sånt här arbete där man träffar så underbara människor!"

Ikväll kom i min kassa dom här två kvinnorna.
Det är mor och dotter.
Hon som står till höger mötte jag första gången i fjolsomras .., jag hörde ju att hon är sprungen från systerlandet i väster, från Norge .., och hon är nästan alltid klädd i blått - en ljuuuvlig blå färg som är precis i min smak -!

Och nu krånglade betalkortet och det blev två försök och texten i displayen löd "Felaktig kod, ett försök kvar" och då gick kvinnan till höger ut till bilen och hämtade ett annat kort och så in igen och med sig hade hon då kortet som hon håller i sin hand, ja, som en liten present.

Såå glad jag blev!
Och jag frågade om damen intill var hennes mamma och jo, det var och är hon och den lilla tanten var så söt att man nästan ville pussa henne och lägga armarna om hennes späda axlar och jag frågade hur gammal hon var, - nittotre år - och båda damerna visade sig vara födda i Vädurens tecken!

Utfrågandet fortsatte och jag fick veta följande .., att den lilla damen - Ingeborg von Hanno - har arbetat som lärare i keramik och formteckning på den norska versionen av Konstfack och hon säger att om man har nånting som engagerar en och som man tycker är roligt, så är det ju förstås bara trevligt att bli gammal.
Eller rättare sagt: det är bra sätt att hålla sig ung i sinnet.
Titta, så fin hon är!

Dottern - som alltså nästan alltid är klädd i blått -, heter Eva von Hanno, hon har vänster tumme upp och har arbetat som konstnär, regissör, skådespelare och hon har frilansat och arbetat åt Nasjonalteatret i Oslo och hållit med på med tv-teater, ja, hon satte upp en egen produktion som handlade om den norske konstnären Christian Krohg .., ja, och nu står hon alltså där med det vackra kortet som jag ska rama in och när - eller om - jag någon gång blir riktigt gammal, ska jag stå och titta på bilden och tänka på hur härligt det där kassörskejobbet var .., jo, det ska jag göra!

 Ps. Och ja, just så är det .., min lilla Canonkamera ligger alltid inom räckhåll .... Ds.

Hos doktorn ...

Vårdcentralen är lagom stor eller liten och väntrummet har dimmiga rutor nertill - det är nog det allra tråkigaste väntrum jag någonsin har besökt - men jag slår mig ner och läser Elle Interiör och Gods & Gårdar där det finns annonser om gårdar som alla har ett utgångsbud på minst femton miljoner och vi är tre som väntar - alla är kvinnor - och hon som sitter på min vänstra sida är hysteriskt stressad och säger att det är för jävligt att man ska måsta vänta så länge.

"När hade du tid då ...?" frågar jag.

"Halv tolv", svarar kvinnan.

Nu är klockan tre minuter över halv tolv och det måste man ju förstå, att det är upprörande att få vänta så länge och en minut senare kommer doktorn och hälsar henne välkommen; han är ung och kvinnan säger att han har kalla händer. 

Själv hamnar jag - exakt i tid - hos min doktor som snart ska gå i pension. 
Jag tycker om henne. 
Hon gör det hon ska .., hon frågar om vi ska ta blodtrycket och jag säger att nä, det behövs väl inte, det är bra och nu är det ju knäet det gäller och då struntar hon i trycket och jag får ta av mig byxorna och där står jag med mina gräsligt fula knän och jag får lägga mig på en pappersklädd brits och hon klämmer och känner och jag får visa hur mycket - eller lite - jag kan böja och mitt högra knä är betydligt varmare än det vänstra, "känn här Elisabet!" säger hon och jag känner.

Jodå.

Den där djävulska knäsmärtan som jag ibland har, den finns inte, säger doktorn, ja, det säger ju inte bara hon, det sa överläkaren i Hässleholm också - det är nog bara inbillning - man kan förstås inte ha ont i en protes, det måste jag förstå.

Problemet är att det förstår jag inte.

Sen blir det snabbsänka som är bra och det är samma sköterska som förut, hon som säger "Elisabet" i varje mening. 

"Elisabet, du ser så pigg ut Elisabet, inte kan du väl ...?", säger hon.

Nytt besök hos doktorn, hon som snart ska gå i pension. 
Hon sitter i en annan läkares rum - på en liten skylt till vänster om dörren står det Sven - och Sven har gått i i pension och snart är det hennes tur -.

Och doktorn som inte heter Sven kollar sin datorskärm och säger att sänkan är jättebra, men inflammationen måste förstås behandlas och så skriver hon en remiss till röntgen i Halmstad och det känns okej.

På väg hem kör jag förbi Steninge Kyrkby där skolbarnen har rast och gungar hööögt, hööögt .., och några kilometer innan Steninge kommer man till den allra vackraste bokskog på ömse sidor av vägen och där skirar det nu i ljusaste grönt och marken är täckt av vitsippor. 

Längst där framme skymtar havet!




Förmiddag ...

Efter att ha stått parkerad här nere vid slänten i flera år .., hämtades igår släpen. Halleluja!
... och harry får gå på kissrunda och nu slår löven ut .., det liksom exploderar .., och på lagårdstaket sitter fyra gravänder och pElle följer oss i hasorna .., bofinken flöjtar .., inga spår efter herr eller fru Igelkott som tydligen bor under det gula huset .., men DN finns i postlådan .., luften är fylld av svinkiss - man vet att man bor på landet - och jag vet också att inne i köket sörrrplar kaffebryggaren och livet känns bra.

Man vet inte hur bra livet är, förrän det krånglar till sig.
Eller: jo, det vet man, men man påminns ännu mera om den saken.

Nu är snart den här veckan tillända.
Vill ni vara med och berätta om det som gjorde er riktigt glad under veckans gång, då kan ni ju börja fundera lite.
Den här gången lägger jag ut alltsammans på måndagförmiddag, för veckan räcker ju faktiskt fram till söndagkväll.

Mejla i så fall er glädje till bisse151@gmail.com
Gärna bild till, om ni har!


Dagens fönster ...

... finns i Västra Hamnen i Malmö, i en hyresrätt med utsikt över havet och nästan Danmark och till stranden går man på fem minuter.

Jag säger som Greger Lycksell i Malå ..., "ja, hä ä ju int enbart äckligt!"

Kommentarkrångel ...?

Den senaste tiden har det hänt att vissa kommentarer dyker upp - som vanligt - i min mejl, men sen finns dom inte alls med under själva inlägget.

Nu senast var det Bert i Luleå som skrivit om fjärilen .., häromdagen Eva från Tyresö.

Vad i all världens dagar beror detta på?

Någon annan som har samma bekymmer ...?

Ps. Hittar såväl Evas som Berts kommentar i skräpposten, men varför hamnar dom där .., det kan man ju fråga sig ..:? Ds.

onsdag 2 maj 2012


Vid halvåttatiden händer det ...

Jag ställer mig i badkaret och duschar knäet med kokhett vatten.
L ä n g e.
Hela dagen har varit ett helvete med ett totalt orörligt knä.

När jag kliver upp - försiktigt-försiktigt - kan jag gå nästan som vanligt.
Fram och åter går jag på hallgolvet.
F ö r s i k t i g t.

Provar mig fram.

En kvart senare kan jag böja lite-lite på benet.

Och lite mera.

Det är så där så man nästan börjar att gråta.

Så där så man nästan har glömt hur underbart det är när allt fungerar!

Fönstret är öppet.

En omisskännlig doft av svinpiss kommer inseglande i alla rum.

Ja, ja, tänker jag.

Och böjer ännu lite mera på knäet.


Barbro minns sin pappa ...


Barbros pappa Jim (Joakim) som slöjdade näverkoppar och allt möjligt annat!

Min pappa, född 1926, hade en annorlunda barndom då han blev lämnad hos fosterföräldrar redan som baby, då farmor åkte iväg till Kanada och bara tog ett av sina barn med sig. Min farfar bodde då redan där. Pappa fick det bra hos ett äldre par i Norrberg som ligger ca en mil från Storuman.

Pappas äldre bror Gunnar växte upp i Fatmomakke hos sina farföräldrar.(det ställe min lillasyster nu har), en syster kom till Silverberg och dog tidigt. En äldre syster, Elsie, fick följa med till Kanada.

När min farmor anlände till Kanada var hon gravid och fick sonen John som dog i 40-års åldern, och som var en bra karl enligt min Farbror Lennart.
Farmor gifte om sig och fick 2 söner till; Jim och Lennart.
Lennart är den enda som finns i Livet idag och vi hade förmånen att besöka honom när vi åkte över 2007.

När pappa var tretton år så kom min farfar tillbaka från Kanada, då skild från min farmor, och ville ha tillbaka sin son.

Sedan gick några år som jag inte vet särskilt mycket om, utom att pappa fick bli vuxen tidigt i livet.
En spännande upplevelse var att pin pappa i sin ungdom hade jobbat på en hundcirkus.

Mina föräldrar träffades under en cykeltur till Borkan (4 mil) och sedan en vandring över till Fatmomakke en midsommar (2,5 mil). Tycke uppstod och min storasyster kom först, sedan jag mellansystern, sedan en lillasyster .., och till sist vår bror som är 10 år yngre än mig.

Jag minns min far när han varje morgon var först uppe och satt framför vedluckan vid vedspisen i långkalsonger och eldade och rökte pipa. Min pappa var kreativ och tyckte om att skapa.
Han ansåg sig inte vara någon bra bonde och avskydde den nödvändiga slakten av djuren.

Pappa tyckte om att läsa och hade nästan läst klar sin ingenjörsexamen då min morfar dog och min familj flyttade upp till Dikanäs för att hjälpa mormor och skapa sig en ny framtid.
Min pappa gick bort redan 1980, endast 54 år gammal i sin cancersjukdom.

Jag tänker på om min studiegalde far fått leva idag och uppleva hur många roliga  högskole.- och universitetskurser som finns nu och kan studeras via nätet på distans. Jag förstår idag hur lik jag blev honom, studieglad, tycker om att skapa och vill inte ha husdjur då jag är så rädd att mista dom.

Kram från kusinen.


Vad man har i bagaget ....


Det var förra helgen som pv åkte till Ljungby till sin bror, för att där slutföra dödsboets deklaration.
Med sig hem hade han då en Hemköpskasse fylld med diverse album från tider som flytt, ett inramat fotografi, samt hans mammas dagböcker.

Det är årsdagböcker, det vill säga, varje bok innehåller anteckningar för minst fyra år och jag sätter mig på soffan och bläddrar lite förstrött och det är som att ha öppnat en skattkista!

Där är noggranna anteckningar om vad som ätits till lunch och middag .., till vilka Gunvor har ringt och där finns även noteringar - vilket får mig att le stillsamt - om det har varit upptaget.
Hon berättar när hon och Wiking har gått i säng - vad klockan har varit -, vilka tv-program man har tittat på. Och det  är väder och vind och massor med kortspel och besök av goda vänner och rader om barnbarnen .., "Kajsa sov över och gosade på morgonen" .., det har varit mycket "gos" med barnbarnen och oerhört många besök av och till släktingar!

Och hela tiden Gunvors oro för maken som har KOL och är sjuk och eländig mellan varven.

Fredagen den 18:e juni 2004 står följande att läsa: 13 grader varmt.
Kaffe - frukost. Göran Glemme kom med kort från Extra-film. Prat. Wiking ringer sjukhuset om dosetten finns där? Jag ringer Glocal-Net och avbeställer prenumeration. 10:-. Trädgårdsarbete. Började regna. Bosse kom med chokladkartong till Wiking. Tv - fotboll Sverige - Italien. Bra match. Jag fick ett humlestick på näsroten. Fel, det var igår. God Natt.

Den 21:a juni 2004. 
Kaffe - frukost. Wiking är trött. Jag tar posten. Rensar i landet. Ringer Anticimex om humlorna. Kommer ev. i morgon. Thomas kom. Ska klippa gräset, klipp. vill ej starta. Inga kom med blommor. Ringer Kes. Pratar med Karin dom kommer till midsommar. Ringer och pratar med Sonja. Majbritt ringde. Pia ringde.

I en liten bisats - jag kommer inte ihåg datumet - har Gunvor noterat: pratat med läkaren, tumör på mjälten.
Det är allt.
Och mjälten är hennes.

I juni 2005 dör Wiking och redan en månad dessförinnan upphör dagbokstanteckningarna, vilka återkommer lite senare .,. och nästan alla avslutas med "Godnatt Wiking".
 Nu blir det mer sporadiska rader.
Från den 30:e juni och fram till början av december, finns knappt en rad skriven.
Den 3:e december har hon besökt Wiking på kyrkogården och är ledsen.

Man märker tydligt att tillvaron har blivit så ..., tom.

I min mammas dagböcker står det mest om arbetet, om längtan efter att bli hemmafru .., om att hon städat och röjt och så den eviga kampen mot vågen.
Mammas syskon bodde alla minst tjugo mil bort .., pappas ännu längre - Alice och Erland i Norrbotten - faster Anna-Maria och farbror Gösta i Småland.
Besöken var sällsynta .., det var mest på sommaren som man sågs.

Under tiden som Gunvor och Wiking bor i Steninge, kan jag läsa om flera besök per vecka av pv som bor bara några kilometer bort. Han hjälper dem med allt möjligt .., handling och skötsel av tomten och sånt som hör till .., han tar med sig Hilda och det bjuds på pannkakor eller så har han själv med sig semlor från Ankaret - affären i Haverdal där jag många år senare ska komma att arbeta -.

Själv flyttade jag definitivt hemifrån vid sjutton års ålder och när vi fem år senare återvände till Malå, då var pappa död och mamma gav sig av till Sydamerika och kom hem på månadslångt besök ungefär vart tredje år.

Så totalt olika har våra liv varit! 
Så helt annorlunda vår kontakt med respektive släkt!

Det är sånt tänker jag på när jag bläddrar i Gunvors dagböcker.

Inget annat än ett mirakel ...

En alldeles vanlig onsdag i början av maj kan man ha ett högerknä som inte går att böja och man kan ringa och meddela chefen att idag blir det inget arbetande och sen strakgår man på promenad - modell mindre - tillsammans med husets hund och ungefär vid Eckes hus kommer man ihåg pratet igårkväll.

Jag satt i loppisfåtöljen och gjorde ingenting och pv och harry hade soffan Ektorp för sig själva och jag kan omöjligen komma ihåg hur det kom sig att vi började prata om Alkonblåvingen - eller - det var pv som berättade om den och det var alldeles magiskt, jag fick gåshud på armarna och i nacken allt eftersom berättelsen fortskred! 

Det var precis så där som när Gunnar från Jämtland satt på inglasade altanen och berättade om hur bin kommunicerar, eller som när jag gick på lilla vägen och såg ett antal myror kämpa och dra bort andra - överkörda, svårt skadade och en del döda  - myror .., och hur jag fascinerades och knappt kunde gå vidare! 

Alkonblåvinge - jag hade inte ens hört namnet -! 
Och pv sa att om den - Alkonblåvingen - brukade han berätta för naturkunskapseleverna, ja, på ett lite dramatiskt sätt, alltså.

När jag kommer till London i september och Emma och jag själv har varit på Victoria-theatre och sett Billy Elliot och sedan återvänt till hotellet ..., kanske sitter vi i restaurangen och tar kvällsfika .., då ska jag berätta för henne just om fjärilen som heter Alkonblåvinge och vilket fantastiskt livsöde den fjärilen får vara med om - om den har tur -!

Om du som läser här inte heller har hört historien .., läs då på bilden här ovanför! 
Den togs för en halvtimme sedan nere vid naturreservatets början.



Onsdagsfönstret ...

... kommer från SoF som, tillsammans med sin man, utflyktade sig till Skåne och då passade att stanna till just vid det här gamla torpet och fikade.

Vilken tur för mig!
Tack snälla, säger jag.

tisdag 1 maj 2012


Det bästa som hände för ellem i Skellefteå ...

(Och jag ler, för nu känner nog bloggvännerna sig hemma och vågar vara sig själva!)

Hej Elisabet!
 
Detta är så sent skrivet att det kommer in på denna vecka också. Men det bryr jag mig inte om. 
 
I fredags åkte vi till Värmland, till stugan och bror med familj. Det var så roligt och jag har verkligen längtat. Taxichauffören som skjutsade oss till flyget visade sig vara från Halmstad. Jag berättade om dig  och nämnde Steninge, Ugglarp, Haverdal mm. “-Tänk så många barndomsminnen som kom upp nu. Jag känner till alla ställena” sa han. Kul, tyckte jag. 
 
Om nu resan till mina barndomstrakter var trevlig, så var det också trevligt att komma hem igen. 
Och tänk, nu är all snö borta även på baksidan av tomten och en liten blå viva blommar för fullt där det var snö när vi for. 
Och Kungsängsliljorna sticker upp sina spjut. 
Nu har våren verkligen kommit till Västerbottens kustland! Jag har förresten packat med mig lite fönsterbilder som jag skickar senare. 
 
Kram från ellem

Tvärstopp!

Titta! Mönstret på kjolen påminner om mönstret på tejpen från Portugal.
Och så börjar allt om igen med knäeländet.
Böjer jag benet känns det som om någon släpper på 220 Volt rakt genom knäet och ner till foten!

Jag skriker så att grannfrun (hon med gräsklipparroboten) måtte tro att här pågår mord.

Hela dagen likadant.
Vågar knappt röra mig.
Ringer sjukvårdsupplysningen och frågar vad jag ska ta mig till?
Det är första gången någon tror på mig när jag berättar hur det känns .., att det är inte värk som tandvärk, det är en överdjävulsk smärta som går från knäet till tårna och som gör att jag - efteråt - blir totalt däckad och på gränsen till illamående.

I morgon blir det sjukvårdsbesök och inget jobb.
U n d e r b a r a  Malin tar mitt pass - utan att jag ens frågat henne -!!

Jag vet att det finns dom som läser den här bloggen som, liksom undertecknad, fått knäprotes .., är det ingen av er som har varit med om detta?

Här kan man se likheterna!

På malåsidan ...

Och Elton-John-glasögon hade han!
... den där Ulf Bergström tar hand om inskickade och upphittade fotografier från tider som flytt, där upptäcker jag plötsligt en bild på min pappa!

"Den här bilden gör nog Elisabet glad ...", skriver Ulf och så är det förstås.

Under en stor del av min uppväxt var pappa ordförande i Malå Idrottsförening och när det var tävlingar var han speaker och åååå, så pinsamt jag tyckte att det var!

"Hör ni i publiken, nu ska vi heja fram åkarna, heja, heja!!" kunde han säga och man ville bara sjunka ner genom snötäcket och försvinna.

Nu, femtio år senare, förstår jag precis var jag har fått mina heja-tag ifrån.
Och alla barnen har fått samma heja-gener!

Pappa, som vuxit upp oerhört fattigt och tidigt förlorade sina föräldrar och kom att - tillsammans med tre av småsyskonen - växa upp hos en sträng farbror och faster utan egna barn, var mån om att vara prydlig .., att helt enkelt känna sig som alla andra, ja, han var nog på gränsen till lite fåfäng .., kläderna togs om hand på bästa sätt .., allt hängde prydligt i garderoben och på fredagkvällarna "riggade han om" till helgdagskläder.

Basker hade han alltid så snart snön försvunnit!


Bakom köksgardinen stod alltid en flaska Keratin hårvatten.
Helt förvissad var pappa att hans få hårstrån skulle bli aaaaningen fler, om detta användes.

Och länge blir jag sittande och tittar på bilden ..., jag tittar på pappas hand som alltid var så varm och go .., och jag minns känslan när han ropade att jag skulle komma till badrummet och hjälpa honom att raka bort hårstrån i nacken och jag minns sättet hur tvättade sig så noga var morgon .., hur han stod där framåtböjd med handfatet fyllt med vatten och hur han kupade händerna och liksom slängde upp vattnet och gnuggade hals och öron (öronen var jätteviktiga!) och när han borstade tänderna gurglade han efteråt med Vademecum munvatten..


 Och Vademecum tandkräm hade vi också.

I badrumsskåpet fanns rakborsten och raktvålen och Gillette rakblad - the best a man can get - men ingen rakapparat, för el-uttag fanns förstås inte i vårt badrum.
När pappa hade rakat sig, blödde det nästan alltid från något litet sår och då togs en annan liten "tvål" fram .., kan det ha varit Alun?

Det är som om man har öppnat ett minnets dammlucka och släppt fram en flod av barndomsminnen .,. ja, bara genom att titta på en enda svartvit bild!

Tack du underbare Ulf Bergström!

Monica i Skellefteå kommer plötsligt också ihåg ...

Så roligt att läsa om din pappa!
Han påminner mycket om min pappa på det sättet att han också var väldigt noga med sitt utseende och hansrakning var en långdragen process.
Han använde sig av en Braun rakapparat som han omsorgsfullt förde fram och tilbaka över kinder och haka, under i mitt tycke en hel evighet.
När man frågade varför det tog så lång tid för honom att raka sig svarade han alltid att det berodde på att han hade så styvt skägg.
Jag kan sakna den absoluta uppdelningen mellan vardag och helgdag som fanns i mitt hem, då mina föräldrar var djupt troende och söndagen enbart användes till kyrkbesök med efterföljande kaffe hos församlingsvänner samt till att avnjuta musik och äta den obligatoriska söndagssteken med kräm av torkad frukt som efterrätt.
På söndagarna var mitt barndomshem insvept i frid och ro,en känsla jag kan sakna i det liv jag själv lever nu.

Och hos mossfolk väcks också minnen ...

mossfolk sa...

Åh, min pappa var också alltid noga med klädseln. Varje morgon cyklade han till jobbet i kostym och slips. På pakethållaren var den svarta portföljen fastspänd.
Och aldrig någonsin att jag sett honom med ens lite skäggstubb. Nä, det rakades friskt. Med rakapparaten för vi hade ju eluttag i badrummet ;)

Jag har föresten fortfarande aldrig sett honom med skäggstubb, däremot kan han numera gå till jobbet i jeans. Fast med skjorta. Och kavaj. Aldrig aldrig någonsin bär han t-shirt. Jag vet faktiskt inte ens om han äger någon.

Lena i Gävle kommer ihåg ...

Monica, jag känner igen mig i det du skriver, precis så var det hemma hos mig också.

Hälsn. Lena i Gävle (mina rötter är i Ursviken)

Anne i Mantorp säger så här ...

Om min pappa fortfarande hade funnits bland oss, så hade han fyllt 100 år igår.

Precis som era pappor var också min alltid prydlig och att han var en snygging enligt kvinnorna i omgivningen har jag hört först efter hans död.

Att han var en stilig karl förstod jag först den gången vi var ute och åt lunch och en dam raggade på min pappa och då var han över 90 år.

För mig var han ju bara pappa.

Anne i Mantorp

Och Bettankax telefonberättade ...

Åååå, min lilla pappa, vad jag kom att längta efter honom när jag läste det här!
Och jag minns precis hur det såg ut när han rakade sig och det blev kvar lite raklödder vid öronen och näsan och hur han blaskade bort det och jag kommer ihåg hans stora, stora händer och jag minns att jag tänkte att hans kupade händer nog motsvarade en halv spann med vatten!

AP som var bara halvåret när morfar dog .., säger så här om bilden.

Så fin han är där! Och cool också!!

Ulrika sa... 
 
För mig blir det morfar som dyker upp i minnet av detta. Förstås, för han var nog mer samma generation som din pappa.
 
Morfar använde det där rakvattnet med hm... ett skepp på..? Nu blev jag lite tveksam. Men jag kan fortfarande känna doften av det. Han var också noga med rakningen, jag såg aldrig honom med stubb eller så. Aldrig.

1:a majfönstret ...

Och jag går och lägger mig den sista april och är totalt slut på och tämligen bedrövad och vaknar den första maj och känner mig pigg och - om inte rask - så i alla fall så där så att benet fungerar som det ska och nu blir det frukost och solen flödar och medan jag ännu ligger kvar i sängen hör jag pv öva på vårsångerna, till accompanjemang av eget pianoklink.

Alldeles stilla ligger jag där under täcket.
Fönstret på glänt.
Fågelkvitter och mera fågelkvitter.

Från radions P1 hörs filurige Emil Jensen.

Och intill mig har jag dagstidningen där jag fann dikten som min mamma så ofta högläste; den av Hjalmar Gullberg .., den som säger sååå mycket om människors tillvaro och vad som egentligen är viktigt.

Den här:

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred:
sådant var människors möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Det känns som om detta blir en fin dag.


måndag 30 april 2012


Det gäller att vara värst ...

Liten kille handlar tillsammans med sin mamma.
Jag noterar att det kommer kattmat på bandet.
"Ååå, har ni en katt?!" säger jag till lillkillen.
Jaaaa, det har dom.
"Det har jag med .., faktiskt har jag två och så en hund ..!" svarar jag.
Lillkillen tittar storögt på kassörskan som är jag.
Och funderar.
Sen klämmer han till ...
"Men vet du .., vi har i alla fall jättemånga  f ä s t i n g a r!"
Han vann.
Förstås.

Ett Valborgsmässofönster från Värmland ...

... och från Turtlan

Så här skriver hon:

"I ett av fönstren här på Café August sitter det spegelglas.
I spegelglaset fångar jag en del av cafeet.

Ser ni flickan med den ljusa tröjan. Lite tidigare blåste hon såpbubblor helt ovetandes om att så många tittade på henne. Bubblorna blänkte så fint i kvällssolen när de lyfte en bit uppåt.

Så var det i detta nu denna Valborgskväll.."

Sista april ....

I Steninge, kan man få vänta lääänge på grönt ljus. Till höger ligger havet och Stigs lagård.
Det är där det doftar gödsel. Och det är i Steninge som det nu byggs cykelbana.

Var det mycket att göra på jobbet igår, så var det - om man säger så - inte mindre idag.
Och efter någon timme låste sig mitt högra knä (den med ny knäprotes) och jag fick gå resten av dagen "strakbent" och kände mig mest dum.

När klockan var två och mitt arbetspass var slut för dagen, ringlade sig köerna långa i båda kassorna.

Tog moppen och körde hemåt .., satt i trädgårdsstolen i nästan en timmes tid och njöt av solsken .., på altangolvet låg harry och sov och pElle kurade någon meter bort och på gräsmattan kråååmade sig herr Sädesärla .., - slääääpade på vingarna som var utbredda och gjorde allt för att locka till sig en tämligen ointresserad ärlemadame - och jag satt länge och bara tittade på detta äventyr.

Grannen i det vackra vita stenhuset (hon är änka och är i sjuttiårsåldern) har återvänt efter vintern och kämpade med gräsklipparroboten som legat av sig under vintern.

Och när den värsta tröttheten lagt sig ., då tar jag moppen och susar iväg först till Getinge och sedan till Slöinge och jag köper en dvd-skiva med klassiska Sommarpratare - däribland min favorit Torsten Ehrenmark - (salig i åminnelse!) och i Haverdal på plantskolan köper jag två nävor och någon slags bolltistel i blått som ännu inte blommar och innan dess, när jag svängde förbi i Slöinge -, hade jag hoppats att bageriet skulle ha öppet - men icket - och det är förstås ett i-landsproblem och vi har nybakat bröd i frysen, det är inte det.

Nu är det kväll och harry ligger i soffan och är intill döden trött. 
Husse har cyklat nio mil idag - snart stundar Vätternrundan - och det blir fotboll och harrys pung, om någon undrar, har läkt bra.

Vi skippade tratten som han nödvändigtvis skulle bära .., men rengjorde såren noga och smorde in med Idominsalva, trots att vi inte hade fått order om detta .., allt går.

Under besöket i Argentina 1979 kom var morgon till mammas lilla pyttemottagning en man som blivit svårt ormbiten. På mannens fot - på ovansidan - löpte en krater som säkert var två, tre centimeter djup och lika bred och den gick tvärs över foten och och där var från början fullt med vita, krälande maskar i såret, berättade mamma.

Men se .., hon bad mannen att besöka henne dagligen och han satt där ute på den spartanska altanen, med foten i en gulaktig vätska och när han suttit där nån halvtimme, torkade mamma rent och smorde sedan in såret med Idomin, - eller Helosansalva (hur många hundra tuber av dom sorterna har vi inte skickat över Atlanten till henne .., ja, under dom tjugo åren ..?!)  och tänka sig, såret läkte fint, men det tog tid!

Och nu sitter pv och övar på  basstämman till "Vårvindar friska" - det är nämligen konsert i Simlångsgården i morgon.
Att sjunga i kör och inte få sjunga melodistämman .., nej, men fy, så trist! tänker jag.
Men det är förstås också ett i-landsproblem.








 Lite på efterkälken .....

 ... kommer här Turtlan med det bästa under veckan som gick.

Hej!

Lite försenat så kommer mitt bidrag.

Utan tvekan så är det när jag och sjuåriga E bakade chokladbollar i torsdags kväll:

Det var inte på långa vägar första gången hon bakade såna men de är hennes ohotade favoriter.

Jag fick läsa receptet på havregrynspaketet när hon måttade upp ingredienserna.
Vid det här laget borde hon kunna det utantill men jag fick den uppgiften. Tolkar det som ett förtroende.

Hon kämpade tappert att få ihop "smeten" men jag fick rycka in på slutet för att få ihop den.

Fram med två tallrikar och sen hällde hon upp pärlsocker på den ena.

- Sätt Dig här sa hon och pekade på stolen bredvid sig. 
- Du får rulla på sockret. Det blir ditt jobb. Jag rullar bollarna jag sa hon.

Så blev det. Hon rullade bollarna och jag rullade på sockret. Även här ett stort förtroende få göra den sysslan.
Vi tjuvsmakade lite under tiden för det får man sa E... men bara lite! Inga hela bollar men en liten klick får man ta!

Tallriken fick stå i kylen tills grannen med barn kom över på kvällsfika.
När vi sitter där runt bordet så ser jag att E har koll på när gästerna tagit varsin chokladboll så tar hon tallriken och smyger snabbt tillbaka med den till kylskåpet.

En var! Inte fler är parollen!
Det är en generös tjej men chokladbollarna är hennes egendom när gästerna fått varsin.

Så det så!

// Chokladbollsassistenten 






I Portugal tänker annannan på det bästa som hände ....

Får man vara med fortfarande eller är det för sent?

För P hände det bästa alldeles precis för en minut sedan när FC Porto säkrade segern i fotbollsligan.

För mig är det nog att katten M inte var sjuk på riktigt som vi var oroliga för i onsdags kväll när hon strök längs väggarna och kräktes. Men det gick över på ett par timmar.

Det har varit många bra saker den här veckan, men om M inte varit frisk hade ingen av dem varit riktigt bra!

A.

Dagens fönster ...

... kommer från Västmanland och från Ulrika.

Titta, vilka vackra fönster!

söndag 29 april 2012

DBIV för AP ....

Då jag och Nelsan agerade Micke-supporter då han sprang en massa mil runt Lidingö..
För att inte tala om känslan av att dela Mickes glädje när han kom i mål. 

DBIV för sportigajenny ....

Det bästa i veckan, måste nog vara att en kompis från tiden i Tomelilla, då jag pluggade till Turismkoordinator, var och hälsade på nu i helgen. Det blev visserligen bara en kortvisit, men det var mycket trevligt att träffas igen. Nästa gång blir det min tur att åka till Kalmar där hon bor nuförtiden. På bilden, som är från nån fest i just Tomelilla, ser ni sportigajenny till vänster och Sara till höger. //sportigajenny

Veckans glädje för Ulrika ...

...om du fortfarande har rum för fler... :-)

Att ha alla i familjen samlade: yngste sonen, äldste sonen, äldste sonens flickvän (efter snart 5 år är hon ju som mitt extra-barn) och rallysnubben.

Alla på samma plats i två hela dagar. Underbart!!

Promenaden i morse - jag, Marcus och Max. Vi gick en långpromenad i skogen och det var alldeles ljummet och skönt och solen sken och fåglarna kvittrade och Max skuttade omkring alldeles spritt-lycklig och skogen doftade underbart och jag tänkte att ååå vad jag ändå är rik!!

Att jag har en sån underbar man i mitt liv. En som fixar och donar och grejar och är världsduktig på att meka med bilar och som kör rally som en gud (på tisdag ska vi tävla igen!) och som jag får sova alldeles, alldeles intill och vakna alldeles, alldeles intill och som har stora starka alldeles varma händer. Och som ä l s k a r djur.

Att få fira yngste sonens 15-årsdag idag tillsammans med familj och se hans stora stora lycka när han öppnade vår present; en stor fin skärm till nya datorn som han snart ska köpa (och som han enormt duktig sparat ihop till!).

Kram!

Ulrika.
And the winner is ...



Grattis, grattis från oss i det gula huset och hoppas att filmen blir till glädje!

Dagen idag ...

Och som ni ser finns pilar med här också ....
... var en kämpig dag - mängder med sommarhusägare hade anlänt för att fira Valborgsmäss och köerna blev låååånga och vi var bara två och gjorde så gott vi kunde och mest bråttom har så gott som alltid den som inte längre har ett arbete att gå till  - det är nästan en regel utan undantag - och vi gör så gott vi kan men hinner inte med mejeriet som vi hade önskat och så är det där med datumkoll och att grädda bröd och fylla på fruktdisken och fronta och göra fint, men hela tiden blir den som är på golvet kallad till andrakassan.

En kvinna har skrivit sitt namn på en tidningskupong.

"Allgulander ..? Det namnet känner jag igen .., det fanns en läkare med det namnet hemma i Västerbotten!" säger jag och kvinnan berättar att ja, oh ja .., hon känner till honom, Svante Allgulander, alltså.

Och där är en liten tös som - medan hennes pappa packar i varorna - tittar på mig under en lång stund och jag frågar hur hon har haft det idag och får omedelbart ett tandlöst svar: "jag har födelsedag!"
Då förstår jag ju precis .., det var därför hon mötte min blick så länge .., hon ville berätta.

Just när jag kom till affären (moppade dit) upptäckte jag att behån låg kvar hemma.
P a n i k!
Unga kvinnor kan säkerligen gå omkring i skjorta utan behå, men är man snart sextio år, har ammat tre barn och ätit mycket god mat .,. då är det ingen höjdare att gå så där som i det fria.

(Jag minns tiden på dejtingsidan när många män frågade om ens bystmått och jag brukade säga att i min ålder kan man nog mera prata om ett längdmått och då tackade många för sig .., tack-tack, hejdå !).

Så jag ringde Svensk Behåleverans vars huvudkontor är beläget i ett gult hus på en kulle och frågade om chefen själv kunde tänka sig att leverera ett stycke behå till en något snopen och behålös madame och tänk, det gjorde han - meddelst cykel - och en halvtimme senare kändes det bra igen!



När det var dags att köra hem igen, stod Emmelines syster och två väninnor och väntade på henne där utanför affären och jag frågade om jag fick ta en bild av deras vänsterhänder och det fick jag. 
I kväll åker alla utom en till Lund för att fira Valborgsmässoafton.

Nu är det kväll.
Jag är totalt slut på och inväntar Mästarnas Mästare.

Det som gjorde oss glada ...

 Det här gjorde Monet glad ....

Bästa stunden den här veckan var igår när vi tillbringade eftermiddagen med att lyssna på svensk barbershop, anordnad av svensk god vän. Han hade tagit ner sina goda vänner som  han sjungit tillsammans med i 25 år och ordnat så att ett fyrtiotal skandinaver, några fransmän och engelsmän fick lyssna när de sjöng i ett vackert kapell högt uppe på höjden i hans by.


Det var så välordnat och fint. Jag var utsedd att videofilma och satt längst fram, Dessi satt bredvid i hussens knä alldeles tyst och storögd och under en timme lyssnade vi till fyra herrar i sina bästa år som sjöng den ljuvligaste barbershop jag hört. I de här medeltidskapellen är akustiken alldeles otroligt och det lät nästan som gregoriansk sång då och då. Det blev stående ovationer och omtag. 
Efteråt bjöds vi på en 13-.rätters (små) buffé på byns torg under parasoller mot solen och gemytligt och roligt prat svenskar emellan. Vi åkte sen hem i det vackra försommarlandskapet och kände att detta med musik ändå ger så mycket glädje! Bilden är tagen uppifrån kapellet och visar den vackra utsikten ner mot byn.


Förlåt den långa texten, men somliga har ju, som vi vet, svårt att fatta sig kort:-)


Monica - Annas mamma - berättar ....

 
Hej Elisabet!

När himlen fick gardiner i våra balkongfönster:-) det var glädje denna första sköna kväll i april månad och balkansippans vackra blå färg orsakar små glädjeskutt också:-)

Här syns gardinerna tydligt ...
Trevlig helg Elisabet och Tomas önskas från Monica"
 
Och pv:s glädje ....

Trött efter arbetsveckans slut och snart är det maj månad och alla samtal med föräldrarna och betygssättning och annat elände, slår sig pv ner på altanen och jag frågar vad han tycker har glatt honom mest under veckan gång? 

Han tänker en stund.

"Ja, det som nog har glatt mig mest, det var en elev som idag gjorde ett prov i matte C och den tösen, som för övrigt är så himla rar och fin, ja, som en solstråle, hon satt ensam i en sal och kämpade och var gång jag kom in suckade hon och sa att det nog inte skulle gå vägen och jag försökte få henne att fullfölja och påminde om formelbladet och den grafritande räknaren ..., och när hon var klar, ja, då kunde jag konstatera att hon hade klarat minst godkänt! 
Sååå glad hon blev! 
Och jag med!, säger pv.


I Sheffield bor Anna och så här berättar hon ...

En grå vecka med ösregn speciellt ösigt just vid busshållsplatsväntning i mörker och när man ska flytta möbler.
En gång lyste det upp, det var glädjen.
Och att mitt blodtryck var förvånansvärt lågt när det testades i måndags hos sjuksystern som jag förmodligen inte träffar mer nu när jag ska flytta och byta vårdcentral (eller husdoktor, GP som det heter här), samtidigt som jourtelefonen ringde och jag blev vansinnigt irriterad, för det var om en idiotisk sak.
Jag kan ha blivit immun mot idioti, rent kroppsligt, vilket i så fall vore bra hälsomässigt och en liten, liten glädje.
Hälsningar Anna.

Och så är det dr Böhlanders tur .., dvs, Äldsta Dottern ...

Det här gjorde henne glad - för att inte säga lycklig - den nya tatueringen på vänster skuldra!
Tittar man noga kan man se en älva och så namnen på barnen - Emma och Emil -.

"Jaha, då blir nästa text ååå, jag älskar min mamma!" säger jag och ler för mig själv.

Nej, minsann.

"Men kanske nånting med mormor ...", svarar den tatuerade madamen.


Eva på Frösön säger så här ....

De bästa stunderna under veckan var inga "stora" saker, det lilla kan vara minst lika givande för själen.

1. Förra söndagens plötsliga vårvärme. Vi satt ute vid skogsbrynet och hörde tranorna skrika ute på åkern.

2. Osndagens lilla shoppingtur med gamla mor och vår yngsta. Vi handlade mat, vårblommor och en liten flaska vin till mamma. Därefter åkte vi till mamma och åt lunch. Hon var på ett strålande humör och berättade om hur det var när hon och pappa träffades för 62 år sedan. Det började med att de kastade snöbollar på varandra :)
 
3. De två dagarna med Leora. Vi tog fina promenader nere vid sjön och tittade på alla vårfåglar som satt på den tunna ishinnan vid båthamnen.

Ungefär så. Och i morgon kanske det blir ännu några guldkorn, då ska vi städa ut vintern i stugan. Sköna maj välkommen!

Hälsningar Eva.

Elisabet säger ....

Jo, nu ska jag berätta vad som gjorde mig lite extra glad!
Jag hade i fredags hämtat pv i stan och fixat betaldosan på Sparbanken och på hemväg snippar vi in i en av de större butikerna och där - mitt i alltihopa och totalt oväntat - hör jag någon ropa "Hej Bettan!"

Det visar sig vara Polarbröd-killen som kommer till vår lilla affär ett par gånger per vecka och nu står han och fyller in nytt bröd även här och så säger han ..."du, jag vet ju hur mycket du tyckte om det här Kebne-tunnbrödet, nu har jag lämnat två paket till dig på Hemköp, men du var ju ledig idag sa dom .., ja, dom ligger på köksbordet i personalrummet, varsågod och njut!

Vilken  o m t a n k e!
Så otroligt vänligt!!! 
Det gjorde mig glad.

Att tulpanerna nu kommit upp och är så vackra .., å, det skänkte förstås också glädje!

För att inte tala om humlen som växer så det knakar.
Det gör mig glad .. men det finns en som inte håller med ....

Härs och Tvärs tänker efter ....

 Helt oslagbart att äta middag på tu man hand med sonen, som bor trettio mil härifrån.  Han flyttade för att gå gymnasiet för snart tre år sedan, och den värkande längtan som finns i hjärtat hos mig känner nog alla föräldrar till.  Att helt plötsligt inte dela vardagen med sin 16-åring var en tuff omställning för mig.  Det har gått väldigt fint för honom att bo själv, så klart.  
Jag har också klarat mig.

E/ härs och tvärs

Och så berättar Gunnar i Jämtland ....

Det är så mycket roligt som händer under en vecka att det är svårt att välja.
En absolut höjdpunkt var i dag (lördag 28 april). Jag åkte tidigt på
morgonen ner mot Sundsvall för att hämta en tupp och två hönor. Rasen
är en lantras som heter "gotlandshöns" och som är listad som
"utrotningshotade fjäderfäraser"

 I rena förskräckelsen av bilresan så låg det ett ägg där i fraktlådan
när jag kom hem.
Hönsen var lycka för mig men en förskräcklig upplevelse för katten Vira ;-)

Kolla gärna in hönskameralänken.
 /gunnar/

Eva från Tyresö, men på besök i landet Halland, säger ...

Flera gånger under vår vecka här i Haverdal har jag fyllts av glädje över att vi är två.
Här i sommarstugan vid havet känns det så tydligt hur viktigt det är.
Inga barnbarn i närheten eller annat som distraherar.
Varje morgon går vi några km på stranden utmed havet.
Det krasar av snäckor under fötterna och porlar av bränningar alldeles bredvid.
Vi är nu pensionärer och har haft 47 år ihop.
Det gäller att ta vara på att vi är två tänker jag.
Kram Eva

Eva på Frösön kommer på en sak till ...

Får jag komplettera det bästa under veckan?

Igår städade vi in våren eller ut vintern i vår lilla stuga. Det tog hela dagen och jag blev helt slut i kroppen. Men vilken härlig känsla! Det doftade såpa och i kaminen sprakade en värmande brasa. Bilden är från mitt lilla krypin, min egen reflektionshörna.

Malin Tolstav i Ystad säger ...
Lilla Leia med sin pappa Emil.
emilgron heter han på Rumble.
"Ja, men det bästa i veckan, det var när mitt barnbarn Leia för första gången sa mormor till mig! 
Å, det var roligt!"säger Malin.

Så här var det: Malin, hon var min arbetskamrat när jag arbetade i den lilla kvartersbutiken i Ystad och hon kom dit när jag hade varit där i flera år och lite betänksam blev man kanske, för den här madamen - som då var en ung tvåbarnsmor som gärna festade och härjade lite och inte hade arbetat i butik heller - skulle hon verkligen klara av detta?

Om ni bara visste hur duktig hon var!
Hon var noggrann, flink, rolig, snäll, omtänksam, skärpt (hon förstår bara inte själv hur skärpt hon är!) och hennes liv är som en roman .., adopterad från England och i vuxen ålder hittar hon - efter en tids letande - sin brittiska mamma och sina halvsyskon och hon får veta att pappa är från Iran (det förklarar Malins vackra, mörka ögon!) och det blir ju som ett helt nytt kapitel i hennes liv.
Svärsonen, det är han som syns på bilden, har jag mött i ordleken Rumble på nya telefonen - för den som inte vet det, är Rumble en ordlek där det gäller att komma på flest ord efter ett visst antal givna bokstäver -.
Denne unge man - Emil - är mästerlig på Rumble! 
Tjugoett år och arbetslös, men måtte ha ett ordförråd utöver det vanliga och jag är så otroligt imponerad av hans kunskaper!

Stort t a c k  till alla som berättade och gjord mig sååå glad!

Ett söndagsfönster från Härnösand ...


Så här skriver avsändaren:

"Som man kanske kan se i nederkant så är det här min utsikt bortom datorn.

Ibland hoppar det omkring små eller större fåglar i tujan, men jag brukar aldrig hinna få fram kameran i tid och dessutom tycker de att den är läskig och försvinner när jag börjar sikta på dem.

Så ni får tänka er fåglarna.

Hälsningar Cecilia N."

Och så ..., ja, ni vet.

lördag 28 april 2012

Lotteri ....


När Uppmuntringslotteriet pågick som bäst .., ja, då kom från Frankrike och Monet ett par dvd-filmer vilka vi kunde ha som lotterivinster och det var ju hur generöst som helst!
Men filmerna har blivit liggande och äntligen har vi en ny dvd-spelare och ikväll har vi tittat på en av filmerna, nämligen "King´s speech" som handlar om Prins Charles morfar - eller om man så vill - drottning Elizabeths pappa, den svårt stammande Bertie - suveränt spelad av Colin Firth - (jungfru, har säkert höger tumme upp!)

Minst lika bra spelar talpedagogen (som är självlärd), mr Geoffrey Rush (kräfta, född i Australien) som är bara tre år äldre än undertecknad .., (född 1951) jag trodde nog att han var bra mycket mer till åren kommen!

Vilken enastående rollprestation han gör!

Filmen, som på ett sätt blir en historelektion, handlar alltså om detta med att stamma, men såklart om så mycket mera .., om vad som gör oss till dom vi är och vad som ibland erfordras för att öppna dörrar som länge varit stängda och vad som då kan hända.
Att jag är en stor fantast av brittiska filmer, det vet nog den som följt med här ett längre tag.
Den här utgjorde inget undantag - utsökt rollbesättning - men det är ju ett kännetecken för brittisk film, jo, det tycker jag verkligen.
Att Churchill spelades av Timothy Spall (fotograf i filmen Secret and Lies - på svenska Hemligheter och lögner - )  var en överraskning och han var nog den ende som jag inte tycker höll måttet.

På en skala 1 - 5 får filmen högsta betyg av mig.
Fotot och sättet den är filmad på - och klippt - får ännu högre betyg!
Ljussättningen är makalös!

För övrigt nominerades filmen  till hela 12 Oscars, men fick fyra - bästa film står det hos Wikipedia, men jag tror att mer på att det var bästa foto (best pictures), bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa originalmanus.

Regissör var Tom Hooper (samma namn som min moped ,-)

Och tack snälla Monet för den här glädjestunden och nu lottar vi ut den här i morgon någon gång .., du som inte har sett den, får alltså chansen.

Ni som vill vara med, ni meddelar det i en kommentar under det här inlägget och ni måste säga nåt i stil med ...,  "ja, jag vill vara med!" så jag verkligen förstår det ,-)

(Min AP tyckte att King´s Speech var ett perfekt sömnpiller .. ja, det finns förstås delade meningar om hur en film ska vara).

En smygtitt kan ni t er här .a..

Senaste anmälningstid är kl. 18.00 ikväll, söndag.





Glöm inte ljudet!




Så här lät det när jag öppnade fönstret i morse ...

Ibland känns det som om jag bor i djungeln.

Dagens fönster ...

 ... kommer från Frankrike.

Då förstår ni nog att det är madame Monet som har varit alert med håven.

Flera fönster fångades på en gång.

Det här är det första.

fredag 27 april 2012


Pst ....! 

Och så glömmer ni väl inte det där med vad som gjorde er glada under veckan som gick!

Bara att mejla orden - och gärna bild, men bara om ni vill och har nån - till bisse151@gmail.com, så lägger jag in allt så där som förra helgen!

Tre vittnesmål har redan anlänt.
Ett av dem handlar om sångglädje.
Bland annat.

Och så glömmer ni väl inte att läsa den här bloggen! !
Tala om hullerombullerlivet i ett nötskal.

Fröken Nilsson ...

Det var Siv Halvarsson på B & W i Kungsängen som mer än någon annan lärde mig det här med yrkesstolthet. Vare sig man var överläkare, rymdforskare eller kassörska, skulle man göra ett så bra jobb som möjligt och man skulle känna att man hade dom kunskaper som behövdes.

Det kunde röra sig om till synes obetydliga saker .., att alltid ha sedlarna åt samma håll i kassalådan, att - när man överräcker sedlar till kunden - ja, att dom ligger åt samma håll även där .., ordning och reda, helt enkelt.

När jag långt senare i Ystad själv skulle lära upp sommarjobbare, hade jag allt det där i åtanke.
Plus att jag ville att dom skulle känna sig riktigt, riktigt säkra på sin sak .., och därför brukade jag - när vi satt mitt emot varandra - testa dem på plu-nummer som ofta användes.

Läskbackar, druvor i ask .., ja, kanske tio såna nummer och efter ett tag var dom så alerta och kunde allesammans och tänk, så enkelt det då var och så fort det gick i kassan!

Det där skrattade dom ofta åt .., men det funkade jättebra!

Igår hade jag än en gång Johanna hos mig .., ja, hon skulle för andra gången testa det här med kassan.
Senare ska hon såklart sitta själv och klara allt det som jag själv fasade för .., rekommenderade brev .., portoavgifter .., återsändning av paket .,. påminnelser som ska skickas ut .., Lotto, Matchen, Bomben, system hit och dit och spel på hästar .., kreditköp, återköp av varor .., uthyrning av släpvagnar och som om nu inte detta vore tillräckligt, ska hon och de övriga känna till allt som finns i frukt,-  och grönsaksdisken och det ska jag säga er, att det finns många kvinnor och män i min egen ålder som inte har en aning om hur en kålrabbi ser ut!

Så jag tog jag fram dom grönsaker som ni ser på bilden och så övade vi.
Jag berättade och frågade om och om igen och försökte länka ihop respektive grönsak med något ord .., att jordärtskockan ofta är jordig, t.ex.
Sånt.
Tro mig, innan timmen var tillända kunde hon dem allesammans!

Och nu har jag gjort den här bilden som ska skrivas ut på jobbet och så får alla dom nya ha den som liten lathund i kassan.
Om jag tycker att sånt här är roligt?
Ja, det kan jag lova er!
Och det allra bästa i kråksången är att jag ser hur den som ska bli kassörska växer inombords!
Ååå, hur väl vet jag inte hur det känns!!

Harry och sigge möts på altanen ...

Några ögonblick mitt i det som är livet ...


Den här "appen" som heter Hipstamatic .., den gör bilderna helt annorlunda.

Ja, jag vet att så här ser inte verkligheten ut, men vad är verklighet och inte ..., det kan man ju fundera över.

Jag tycker - helt ärligt - att det är läckert.

Det blir som en annan dimension.

Eftersom mobilskärmen är bedrövlig när det är skarpt solljus, så vet jag då inte vad jag ser för motiv .., utan får liksom höfta till bara.

Så här blev det i alla fall när vi var ute på promenad, harry och jag själv.

Vid det vita - relativt nybyggda huset - det som inte syns men som ligger alldeles på vänster sida - ungefär vid klockan 9.00 på bilden -, ser vi pensionären Christer arbeta med att lägga sten och vi blir stående en stund och surrar lite om allt möjligt.

I Den Vanliga Verkligheten ser det ut så här.
Christer är kund i affären och frågar om jag har läst artikeln i Hallands Posten från igår, den som handlade om just den här familjens sätt att slippa ogräs .., och nej, det har jag inte, men jag ska verkligen försöka få fatt i ett exemplar.

"Och titta här Elisabet.., titta, så mycket avenbok som har planterats, du vet avenbok, det är det senaste, alla vill ha det!" säger Christer.

Och Christer låter harry hälsa och klappar honom på huvudet .., - klapp-klapp-klapp -, och ja, lite så.

Längre fram längs vägen flyger tofsvipor av och an och skriiiiar så där som bara dom kan och jag har harry i koppel och tänker att dom nog har ägg eller ungar på gång, så det blir lite småprat även med dem.

"Ja, ja .., jag ska inte släppa honom .., ni kan vara alldeles lugna!" säger jag gång på gång.

Sen går vi hemåt igen.

Det var allltså den här artikeln som Christer pratade om.
Det unga paret som fick hur många gamla HP som helst (närmare bestämt 1800 exemplar) och som nu använder dem som en slags marktäckare - fast i det undre lagret - och längst uppe ligger en slags flis eller bark.

Dagens fönster ...


Fönster till Buddhisttemplet i Nong Bua, Kanchanaburi, Thailand.
Ett av de vackraste fönster jag sett.

Hälsningar Guy.