onsdag 5 december 2018

Idag är det Efit .. ett foto i timmen! 

Jag tittade in hos Ulrika och det var då jag upptäckte det och nu hakar jag också på.
Å andra sidan har jag ju nästan ett foto i timmen ,-)
Fler som är med på Efit finns här (Ulrika, bland annat).


Vid 8-tiden åker pv till vårdcentralen i Getinge för att försöka få sig en läkartid.
Deras telefonsystem har havererat och han har ägnat lång tid på morgonen åt att försöka komma fram.
"Men ta bilen och kör dit och förklara i för den som sitter i receptionen!" säger jag.
Det är ju bara idag han är fri från jobb. Så det gör han.
Själv ger jag fåglarna mat, går ut med harry och jag går i sandaler och utan jacka.
Luften är frisk och klar.


Vid 9-tiden ringer pv och säger att han är på väg hem.
Jag ber honom svänga in på Konsum i Getinge och köpa lite gott frukostbröd.
Till höger om mig här på bordet ligger byttan med gamla frimärken (tack Dinah!!) och redan färdigskrivna julkort, vilka inte ska postas på ett bra tag.


Vid tiotiden åker vi till vårdcentralen i Getinge.
Pv har under en tid haft huvudvärk och högt blodtryck och nu vill han få det kollat lite mera ordentligt, inte bara ta sitt eget tryck. Redan halv åtta på morgonen ringer han för att få en tid, men det går inte, det är nåt vajsing med telefonin där borta och efter att ha kämpat nån halvtimme, så är nog blodtrycket ännu högre än vanligt.
"Men ta och åk dit och ställ dig i luckan!" säger ja.
Så det gör han.
Och får verkligen en läkartid lite senare.


Klockan 11.00 sitter jag i väntrummet och ägnar mig åt - just det - väntan, allt medan prover tas på herr Göransson. Intill mig har jag en äldre man som jag känner igen från affären. Jag ser att han inte har koll på var han sett mig (det är det vanliga när man inte har jobbarkläderna på sig), men så går det upp ett ljus och han säger "ja, det är ju du som är norrländska ja!" och han är så innerligt, innerligt vänlig och berättar att den som ska ta blodprover på honom, hon är minsann suverän .., och han håller han upp armen och visar .., "titta här, hon fixar det på en gång, inte som en del andra att det behövs flera försök!"


Klockan 12.00 är vi hemma igen och tar harry med oss och går på promenad längs havet.
I en grön ryggsäck finns kaffe i termos och annat gott.
Och vi turas om att gömma oss för harry och han sträääääcker ut och hoppar smidigt på klipporna och hittar oss förstås, där vi ligger bakom enrissnår (som inte syns på bilden) och så får han lite godis.


Kring 13.00 tar vi siesta på klipphällarna,.
Termosen kommer fram och i en tom pepparkaksbytta gömmer sig minsann den första semlan - inte för i år - men för i höst!


Och kring 13.15 (ni förstår att jag drar ut på det hela ...) blir någon som älskar semlor väldigt glad.
Semlan är inhandlad på Konsum i Getinge och enligt pv inte hälften så god som dom vi gör på Ankaret!


Vid 14-tiden tänker jag på vad det här möten betyder.
Faktiskt, helt ärligt, tror jag att det är det som sätter mest guldkant i tillvaron, i alla fall för mig.
Som här på vårdcentralen .., då sitter på min vänstra sida en man och en kvinna och det blir lite småprat och plötsligt öppnas hjärtan och man får ta del av andras liv.
Som att mannen är född 1940, har arbetat som lärare på en lantbruksskola och där, vid 21 års ålder, förlorade sitt lillfinger i nån maskin. Om han tyckte om sitt jobb? Oh, ja! "Glädjen i att undervisa sexton-artonåringar .., det var så oerhört trevligt!" säger han.
Hans fru sitter intill honom.
Hon är elva år yngre och precis som jag själv gick hon i pension i somras, i juni hon med.
Och hon vittnar om samma känsla (som jag själv upplevde).., den där vilsenheten .., kanske att inte känna sig behövd på samma sätt som tidigare. Och maken som varit hemma i arton år ., han hade fått rutiner och nu blev dom två på dagarna.
Båda ler.
Vänliga, rara människor var det!


Vid 15.00-tiden .., då tar jag fram julvepan som jag hittade i Slöinge, på Antikhuset.
Etthundra kronor betalade jag och det var ju hur billigt som helst!


Handbroderad och så fin.


Rexxie - herr Nilsson - påstod en gång i en kommentar att det var viktigt att kolla så att baksidan på ett broderi var fint. Det tycker jag nog att det här är, men det är klart, jag är ju sannerligen ingen broderiexpert.


Klockan 16.00 faller mörkret snabbt.
I köksfönstret står mina julhyacinter och till min sorg (ja, sorg och sorg ...) doftar dom nästan ingenting.


När klockan nästan är fem, tar jag fram en bild från i somras och säger tack och hej för den här efit-omgången. Jag tar aldrig bilder med blixt, nej, jag har väl fyllt upp kvoten ändå ,-)
Och så ångrar jag att vi inte valde fönster med grönt foder och spröjs. Jag tror att det hade blivit mycket mjukare.

Ha det så gott den som eventuellt tittar in här!
Lucka 5 ....


Ännu ett besök i London.
Jag fångar ett fönster, som får bli dagens.


Och i december 2011 finns den här bilden på bloggen.
Det är härliga Bettankax som är bekymrad (nåja ..) över rynkor som under årens lopp tillkommit och visar - väldigt pedagogiskt - hur enkelt det skulle vara att bli slät i hyn igen! Titta, bara!
Bara att dra liiiite, liiiite.
Det där har jag testat flera gånger sedan dess - alltså bara för att se skillnaden -.
Man blir säkert fem år yngre.
Minst.
Problemet är ju att det varar bara så länge som man står just så där.
Antirynkvisningen tilldrog sig på en bloggträff, det är sånt man sysslar med på dylika.


Och jag hittar en annan bild från december månad.
Sonja och Gösta som gifter sig, men det var för länge sedan.
Visst kan man  nästan tro att Sonja har italienskt påbrå?
Eller spanskt?


Och långt senare .., nu är Sonja trebarnsmamma till Ann, Mats och den yngsta Mia.
Sonja - distriktssköterska - och en av dem mest omtänksamma människor jag känner.
Ett bonusfönster får vi med också.


I februari 2015 handlar det om Det Bästa ...

Då sprudlar Anne i Mantorp av glädje och skriver så här ...
Nu har jag klurat över vad som varit bäst och det ska jag säga, att den här veckan var det inte lätt.
Var det min födelsedag med all uppvaktning, eller min vinst i kaklotteriet med ack så goda småkakor?
Eller var det besöket hos frissan där jag hade en trevlig stund och blev fin i håret?
Eller biobesöket igår med son och barnbarn eller att programmet Grantchester inte utgått, utan att att man får sucka över den den tjusiga prästen ikväll?



Och i september samma år skriver Turtlan om sitt Bästa.

En mindre önskad förkylning och lätt däckad men inte helt däckad fick inte mig att avstå från en båttur när vädret var och är så fint.
Lite sjöluft är säkert bra mot virusar så vi kastade loss för en kvällstur. Riktigt längtat och det var så skönt.Sen så är det alltid lika speciellt åka hem i nästan mörker. Staden lyser upp lite framöver men annars är det mörkt. Såg några fler båtar eller rättare sagt dess lanternor på vägen hem. En massa stjärnor på natthimlen och när vi åkte in mot hemmabryggan så möttes dimman oss. Lite magiskt. Vackert men svårt att fota så bilden är från tidigare på kvällen.

tisdag 4 december 2018

Kvällens fönster ...


Alltså!
Är det så här ett norrländskt* fönster ska se ut i december?!
Regnstänkt?!
Jag är upprörd!
* Går lika bra med svenskt.  

Cecilia N
Fin-sång ...



Det var Leinas vänner i Uddevalla eller kanske Munkedal, som sjöng och spelade in.

Visades här på bloggen för sex år sedan.
Lucka 4 ...


Och just idag fyller bloggvännen - och vi är även släkt på långt håll - Guy år.
Det är han som har tagit bilden och grattis på födelsedagen! säger jag.


Mera som händer i månaden december. 
Eller hände.

"I början av december 2015 har den STORARTADE madamen i Göteborg besökt London, där sonen skulle examineras. Så här berättade hon ., det var den veckans Det Bästa: 


"Helt utan konkurrens var förstås Londonbesöket i allmänhet och Henriks “graduation ceremony” i synnerhet.
Hela ceremonin var i en stor konserthall, the Royal Festival Hall, som ligger på Southbank.
Vi möttes utanför av Nelson Mandela och väl inne var det pampigt värre. Massor av människor svärmade i foyern, somliga klädda i “gowns” och andra uppklädda.

Vi hittade våra platser, uppe på balkongen med fantastisk utsikt över havet av alla “graduates” som skulle presenteras senare uppe på podiet.
Blåsorkestern började spela och en lång procession med professorn i spetsen tågade in och satte sig på podiet. Hon höll ett långt tal, som var sövande tråkigt. Dessutom bröt hon kraftigt på tyska och jag slutade lyssna efter en stund.  

Efter en stund skulle alla som tagit examen presenteras och det gick till så att de stod i en lång kö och ropades upp med namn, gick till mitten av scenen där de gratulerades av “vice chancellor” och sedan återvände till sin plats. Jag skulle förstås filma Henriks vandring över scenen och hade laddat med kameran. Han börjar gå och jag börjar filma. Han vänder sig om och vinkar mot oss och just DÅ slinter jag med kameran och det ögonblicket förevigas aldrig. 

Åh, så jag grämde mig...men Henrik sa senare att: “Egentligen var det lite roligt och väldigt typiskt Bergströmskt.” Och så är det nog. Efteråt var det lite drinkar och sedan bar det iväg på restaurang för att fira sonen.
Vi tog förstås lite bilder också och vi var/är så stolta över honom.
Alltihopa var väldigt engelskt och jätteroligt att få vara med om.  (Och nallarna tyckte också det var superkul!)

Bästa hälsningar Ann."

måndag 3 december 2018

Måndag ....


Och gråare än det gråaste utomhus.
Under uppehållet tog jag harry med mig .., gick på promenad och därefter räfsade jag ihop en sopsäck med våta löv. Jo, jag vet .., det blir bra gödning, men vi har redan så mycket av den varan, så jag vill ändå få bort det hela.

För övrigt lugnt och stilla.
Skickar vykort.
Planerar julkortslistan.
Dammsuger och diskar bort.
Pratar med pv som idag kollat blodtrycket hos skolsköterskan.
Resultatet: fortfarande på tok för högt.
På onsdagmorgon ska han ringa sin vårdcentral och hoppas då få en tid för besök.
(Onsdag = ledig dag).
Mitt blodtryck däremot är lägre än på flera år!
Halleluja, säger jag.

Under promenaden tidigare fick jag ett samtal som gjorde mig rörd, så där så jag kände tårarna komma. Det handlade om någon som i sitt arbete räddat livet på en svårt skottskadad man och nu fått träffa offret, som ville tacka. Tacka för att ha fått behålla livet, helt enkelt.

"Hur var själva mötet ...?" frågade jag, allt medan harry drog i kopplet.
"Jo, det var ..., det var fint ..", svarade livräddaren.

Lucka 3....


Minns någon Jonna .. den där finna golden retrievern som tillbringade dagarna tillsammans med sin matte Maggan, hon som hade secondhandaffären mitt emot min lilla lägenhet i Ystad?
Här tittar Jonna ut.
Det får också bli dagens fönster.

Och bakom lucka 3 döljer sig ett inlägg som handlade om ljud som vi inte glömt.

Så här skrev t.ex Anna i Sheffield 

Ljudet av förbipasserande tåg och signaturmelodin till Björnes magasin - barndomsljud.
Ljudet av musklick copy paste copy paste - jobbet.
Ljudet av en sked i en tekopp - England.
Ljudet av måsar - Stockholm.
Det dova ljudet av en spårvagn på ingång just innan man ser den - Sheffield.
Ljudet av bestick på tallrikar när flera människor äter tillsammans - mitt favoritljud.

Min AP skrev så här  ....

Ljud och barndom då tänker jag på:

Flaggstångens rep som smattrade mot stången (hördes från det öppna fönstret).

Margareta Nilssons visslande på sin cockerspaniel Amanda (tjojojojojojojoooooooo)

"Halleluja praise the Lord" (musik som du ofta spelade när man kom hem från skolan - HÖÖÖÖGT) - mammans kommentar: jag känner inte ens igen titeln ,-)

Sportspegelns signatur
Takten och ljudet då pappa sprang nerför trappan, han klippte flera steg i taget.

Det är ljud från Ringvägen 29 i Malå som jag tänker på :)

Och ett till! ljudet när skrivaren till Atarin 40 ST skrev ut dina LÅÅÅÅÅÅNGA brev. Som den lät :)

Biggan B kom också ihåg ...

Ett av de ljuvigaste ljuden jag längtar efter är ett "klonkande" de gånger renflocken tar sig ner till vår fäbodvall i Jämtlandsfjällen...ledarrenen har en bjällra som låter som ljuv musik.

Har försökt ersätta det ljudet på vår lilla stuga på kollonilotten genom att hänga upp en vindflöjel i bambu, nästan samma dova "klonk"..nu i helgen var vi där...och någon hade stulit den och en väggampel med nypon i...sorgligt.

Inte pga något ekonomiskt värdeförlust-mest en olustig känsla av intrång och saknad av just det dova, lugna klonk-klonk-klonket i vinden...

Kram Biggan

Eva på Frösön skrev ....

Barndomsljud

åror som klyvde vattenytan
kaffepannans visslande
mammas symaskin

fågelkvitter
havets brus hos moster
mopedknatter

skidor mot kall snö

pappas små visseltrudilutter
skoknarr
fiskmåseskrin

tio i topp
vädret och sjörapporten
barnens brevlåda

åska och blåst
regndroppssmatter

och en stilla tystnad






söndag 2 december 2018

Dagens fönster ....


Ännu ett söndagsfönster från Skellefteå .., från Stiftsgården.

Och tänka sig att ellem hade håven med sig!

Tack! säger jag.

(Och jag har ofta skrivit att jag, under åren hemma, saknade vackra byggnader. Men själva Stiftsgården, det tycker jag verkligen är en vacker byggnad!!)
Lucka 2 ...


I början av december 2010 blir jag av äldsta dottern bjuden på en resa till London.
Det är hon, hennes kompis Jennie och Jennies härliga mamma Kerstin.
Allesammans bor vi på hotell Copthorn Tara i South Kensington och det här är utsikten från hotellfönstret, nästan lika charmigt som jag minns att det var i Belgrad 1986.
Men bara nästan.
(På det hotellet ska jag komma att bo ytterligare två gånger och jag tyckte att det var toppen!)
Det här blir också dagens fönster.



Det blir några helt ljuvliga dagar och eftersom jag är den enda i sällskapet som inte tittar in i en enda klädbutik, får jag gå som jag vill och så träffas vi om aftnarna ., äter middag tillsammans och umgås.
Sällan har jag älskat min dotter så mycket - det var hon som föreslog det hela -, hon visste förstås att mamma helst ville strosa omkring lite på måfå och fånga fönster och kanske surra med obekanta människor.

Inte långt från hotellet upptäcker jag en dryckesbil som lastar av varor till en restaurang.
Att vinflaskorna höll, är för mig en gåta och jag kan bara tänka mig hur det ska slita på kroppen att lyfta allt detta!



Småhundar som möttes fångade tydligen mitt intresse.

lördag 1 december 2018

ellem i Skellefteå berättar om deras klockor ...


"Den här klockan köpte jag i en antikaffär till min man. Han hade länge pratat om att han ville han en sån klocka som en gång fanns i hans hem. Den klockan har en av hans bröder, men den här är godkänd som likvärdig.

Jag gillar den också. Trevligt med tickandet och lagom kraftigt slag.
Hälsningar ellem."

// Vilken annorlunda pendel! säger jag .., Elisabet.


Denna 50-talsklocka är från mitt föräldrahem.  Den fick lämna plats till den större, med örnen på krönet. Sista året vi använde den här, drog vi inte slaget. Det var så hårt att man kunde vakna av det, fast vi har sovrummet på övervåningen.

//Visst är det hallandssöm på duken under klockan? undrar jag.

Och nu har Anna-Lena ny klocka ...


Så här skriver den rara Anna-Lena: 

"Visst är det väl ändå underligt hur det kan bli ibland. Igår frågade du ju om väggklockor. Inte hade jag tänkt så mycket på den vi har, mer än att det är trevligt med tickandet. Men idag var vi inne i en antikaffär när plötsligt en väggklocka började slå och hade en sådan fantastisk klang som vi båda tyckte om. 
Så hux flux behövde vi en ny väggklocka och köpte oss en julklapp. 
Nu får vi hitta en annan plats för den andra. 

Ha en trevlig lördagkväll och hälsa Tomas!

Anna-Lena"


//Och här kan man lyssna till klangen!
Lucka 1 ....


Nej, det blir ingen julkalender i vanlig bemärkelse.
Ingen lucka att öppna, men man kan ju låtsas.

Hur blir det då?
Jo, tio år på den här bloggen och jag tänker gå tillbaka till tidiga blogginlägg och varje dag hämta en bild och en text.
Så får det bli.

Fönstret fick jag av en vänlig kvinna i Ångermanland vars blogg först hette Härs och Tvärs och därefter Lyckliga Grodan. Jag tyckte så oerhört mycket om hennes texter.
En sommardag kom hon och hälsade på med sin man och hon var så innerligt rar och fin.
Så här skrev hon, det var i slutet av november 2008.

cirkelgång

det har gått bättre i höst
nästan lite hoppfullt
som det var för två år sedan

förra hösten var hemsk
katastrofal
jag stod så nära så nära att ta en annan väg än jag tänkt
och ville ta
och det gjorde mig olyckligare än jag någonsin varit

det blev inte så
det blev inte heller någon dans på rosor
mer som en långsam promenad i rätt obekväma skor
som faktiskt blivit riktigt ingångna vid dags datum

ett och annat danssteg har förekommit sedan i våras

En väggklocka från Babsan i Uppsala ...


"Hej Elisabet! Skickar ett bild på klockan som fanns i mitt barndomshem.
Den är efter min farmor, så den är gammal", skriver Barbro.

Och jag nästan dånar.


Barbros klocka är ju en exakt likadan som den vi lämnat in för reparation i Falkenberg;
den klocka som jag köpte på auktion och som inte har ett fungerande urverk, ingen nyckel och bara en visare!
Jag har letat på nätet och kollat hundratals bilder på så kallade "amerikaklockor", som urmakaren sa att det här var, och jag har inte hittat  e n   e n d a  som ser ut som min!! Fram tills nu, då Barbro visar sig ha en likadan!

Otroligt!
Tack Barbro!!


Ett skåp följde också med från Barbro.
Och hon skriver att såväl klockan som skåpet har tillhört hennes farmor.
Ja, sånt betyder mycket, i alla fall om man har tyckt om den som en gång hade skåpet eller vad det än må handla om.
Dagens fönster ....


Ett gladfönster från ...., ja, jag undrar om det inte är från Ystad och att det är jag själv som har varit framme med håven.

Hoppas att ni har det bra den här lite grådisiga lördagen, den allra första i december!
Det har ni väl?

Och du Ulrika, säg inte att du också har slutat att blogga!
Så blev det lördag ....


Och båda lever vi annorlundalivet.
Det blir härlig frukost och bra samarbete.
Pv tar harry på långrundan, jag fixar frukost - äggröra med bacon och allt det andra - diskar och plockar undan och efteråt tar pv hand om vedklabbarna från dom två björkarna som sågades ner igår.
Det kan tyckas som om könsrollerna är utskurna i sten, ja, men det fungerar.
Jag bryr mig inte om vem som gör vad, bara det blir gjort.


Torsdagkväll fick vi övernattningsgäster, det var pv:s storebror Tommy och hans fru Lena som skulle på nån slags vindkraftstillställning/middag i Falkenberg och då passade det bra att ta in på pensionatet. Det blev mycket prat när dom väl kommit hem och ganska sent blev det, men trivsamt.
Igår åkte Tommy återigen till Falkenberg - det var i samma ärende, men nu något möte - och så snart han kom hem hjälpte han pv att ta ner två av dom gamla björkarna som stod i slänten ner mot vägen.


Tommy hade tagit med sig sin motorsåg och det ska jag säga att nu vet jag vad "racerfart" betyder.
När det andra trädet skulle tas ned, ville det sig inte, så jag fick ta bilen och så bands ett rep från trädet runt dragkroken och det föll alldeles perfekt, inte på vägen, utan vid sidan om!
Så småningom ska även oxelhäcken uppe vid slänten tas ned och kanske ännu någon björk - dom börjar bli gamla och riskerar att stupa när höststormarna kommer -.
Men oj, så snopa fåglarna ska bli! Och ekorrarna, som vant skuttar mellan träden!


Tommy och Lena har såväl hund som katt och hunden - som är en tik - är precis en månad äldre än Harry och heter Mylta. Hon är helt ljuvlig och lullar omkring här som om det här vore hennes hem .., jagar iväg några fasaner ..., inspekterar sigge lite försiktigt .., och tycker att harrys bädd - som han aldrig ligger i - är toppen!
Men nog är det lite jobbigt när husse kelar så mycket med henne .., tror jag att harry tycker.


Annat som hände?
Jo, på Facebook blev jag presenterad för min mormors farmor, Anna Carolina Hansdotter, född. Mattsson Bjuhr. Hennes pappa hette alltså Hans Mattsson Bjuhr och hennes mamma, Anna Elisabeth Olofsotter.
Om denna Anna Carolina visste jag absolut ingenting, hade aldrig sett henne på bild, aldrig hört talas om henne .., och jag blev så glad när min kusin Ulf i Dikanäs lade upp bilden på Fb.


Nu vet jag mera.
Hon föddes tydligen i Matsdal och dog som änka i Kittelfjäll.
Födde tio barn (dom två första var flickor och hette Maria Gustava och Anna Märta) och om man tittar på uppgifterna, så syns det som om hon hade fött trillingar år 1867! Ett av hennes tio barn blev i alla fall min mammas morfar, Per-Olof Hansson, han som blev folkskollärare i Dikanäs.
Det är han som är på bilden.
Han föddes som nr sju av de tio syskonen.


Det var i Kittelfjäll denna Anna Carolina levde som änka och slutligen tackade för sig.
Då hade hon varit änka i trettiosju år, sedan maken Hans Jonsson dog, endast fyrtiotvå år gammal.


Ännu en bild från Kittelfjäll.
Tänk, om jag hade vetat mera om det här när vi var där för flera år sedan!

(Googlar på Matsdal och hamnar här. Vilka otroliga bilder!!)


Från det ena till det fjärde ....
Ibland får man brev med posten. Ett riktigt brev som ser ut så här.
Jag tänkte först att dom två bruna figurerna var människor, men oj, så fantasilöst av mig!!
Det är ju myror, det ser ju vem som helst!!
Tack Noah!

fredag 30 november 2018

Ett försenat fredagsfönster ....


Ett litet annorlunda fönster susar iväg. Har lämnat Agadir och flyger in över Portugal med slutdestination Köpenhamn/Sverige/Trelleborg.


//Madamen i Agadir alias Catarina i Trelleborg

Tack Catarina! säger jag.
Nytt försök från Anna-Lena .....


Så här skriver hon:

"Hej!
Denna klocka kommer från min farmor Märta (Aqvelina) och farfar August.
Senast hängde den i min pappas arbetsrum och nu har den kommit upp i Lönsås. Måste vridas upp ofta och slår lite som den vill. Men det är så trivsamt med en klocka som tickar. Särskilt här på landet där det är så tyst i övrigt nu."

Ja, synd att jag inte kunde få ordning på filmen, för den hade så fin klang! hälsar Elisabet.
Anna-Lena i Lönsås visar sin klocka ....

Men nu är det så att Anna-Lena har skickat en film och jag kan omöjligen pytsa in den här på sidan, så till slut filmade jag den med min mobil och då blir det inte bra bild, men ändå, ni kan se och höra den.

Så här skriver hon:

"Hej!
Denna klocka kommer från min farmor Märta (Aqvelina) och farfar August.
Senast hängde den i min pappas arbetsrum och nu har den kommit upp i Lönsås. Måste vridas upp ofta och slår lite som den vill. Men det är så trivsamt med en klocka som tickar. Särskilt här på landet där det är så tyst i övrigt nu."

Här är länken till filmen och förlååååt Anna-Lena att jag inte klarade att göra det så fint som jag önskade!
Och så visar Anne i Mantorp sin väggklocka ...


Denna var min mammas och den hänger bara tyst.
Kanske dags att dra upp den och se om den fungerar ..? skriver Anne.

// En sån klocka har jag ett alldeles särskilt minne av. Det var när jag var tonåring och var barnvakt åt pappas chef och hans fru, Åke och Mary Magnusson, och på väggen mellan de båda barnens rum, där hängde en sån här .., eller var det kanske en pendyl som stod på en byrå ...?
Nu blir jag tveksam.
Men oj, så vacker jag tyckte att den var och helt säkert trodde jag att den var gjord av enbart guld.

torsdag 29 november 2018

Bente visar sin klocka ...


"Dålig bild, mörkt ute i snöovädret.
Det här är egentligen en väggklocka, men jag har valt att låta den stå på en gammal hylla.
Arvegods efter mina morföräldrar."

Så skriver Bente.
Jag undrar .., är den komplett nu .., den är inte längre än så?
Den påminner liiite om den som fanns hemma i Malå, dom där knopparna där uppe, men inte det guldiga.
Vet du nånting om klockan?
Är den tillverkad i Norge?
Torsdag ....


En är idog och arbetar, den andra är hemmavid.
Röjer i hallen där uppe .., städar det som en gång var Hildas rum (och kanske alltid kommer att kallas just så) .., tar badrummet också och ställer undan sånt som så småningom ska köras till återvinningen (trasiga tavelramar och gamla tavlor från mitt barndomshem, tavlor som jag inte förmått mig att kassera, men inte heller vill ha på väggen) och friherrinnan, som varit i Falkenberg och ombesiktigat sin bil (och fått den godkänd), hon svänger förbi och slår sig ned vid köksbordet och dricker kaffe tar en pepparkaka - dom som fick högst betyg i någon test, vilken har jag glömt -.
Så sitter vi där och pratar lite.
Vad pratar vi om?
Om den stundande julen och lillejulafton och lite om begravningen som hon var på igår, då, när grannen (bonden med alla korna) som hon känt i hela sitt liv, ja, när han begravdes.
Tänk, att ha ett sånt sammanhang med det ställa där man vuxit upp och tillbringat hela sitt liv.


Och jag berättar att urmakaren i Falkenberg hörde av sig igår och meddelade att min älsklingsklocka (den jag själv köpt på auktion i Heberg), den visar sig vara omöjlig att reparera, såvida jag inte hittar en likadan så att det urverket kan användas. "Inget är helt omöjligt" .., skriver han.

Således ägnade jag delar av kvällen åt att sitta vid datorn och surfa runt på nätet och letade efter "amerikaklockor" och det fanns hur många som helst, men inte en  e n d a  som såg ut så här.
Nu är ju inte pärlemordekorationen det avgörande, kanske jag köpa en klocka som ser ut som den här i formen och hoppas på det bästa.
Dyra? Nej, tre, fyrahundra kronor.
Titta bara!



Den andra klockan, den som alltid funnits i mitt barndomshem, den går att reparera, så det är okej.
Men den är jag inte alls lika förtjust i!
Det borde ju vara tvärtom.


Nåväl.
I ett av det gula husets skåp har den här väggklockan legat och begrundat sitt öde.
En gång fanns den hemma hos Gunvor och Viking, pv:s föräldrar och det kanske är av den anledningen som den nu åkte upp på väggen.
Jag tycker inte att den är det minsta vacker eller charmig, men den har en fin klang .., ganska spröd .., och påminner om något jag hört hos kanske någon klasskamrat eller släkting? Eller hos pappas kusin i Kalvträsk där vi tillbringade någon vecka var sommar, då, när det var slåtter?
Kan det vara så?
Att klangen väcker minnen?
Ja. Kanske.

Nu sitter den i alla fall här på köksväggen och kanske kommer den att sitta där i all tid som vi lever här, jag vet inte. Måhända vänjer man sig?
Den är så rolig den klockan, den slår nämligen precis som den själv behagar!
Nej, den slår inte halv .., den slår arton i! Den slår inte heller på helslag, t.ex. två, utan tio över!
Jag tycker att det här helt underbart egentligen .., för vem har sagt att man ska veta att klockan är precis halv .., om man vet att den är arton minuter i åtta .., så inser man att missat starten på Rapport med just arton minuter, då får man lägga på en rem och trycka "vill du starta om från början, tryck OK" och så klarar man sig ändå.
Vilken egensinnig liten klocka!

Vet ni vad jag skulle önska mig?
Jo, att den som eventuellt läser här, tar en bild på sin väggklocka, om där nu finns någon .., och så mejlar bilden hit och berättar lite om vad den betyder eller varifrån den kommer?
Det önskar jag mig.
Vi får väl se om någon hörsammar det hela.

Dagens fönster ...


... finns i Bygdeå kyrka, hemma i Västerbotten.

Ellem var det som tog sig tid och plockade fram håven.

Tack du rara!

Och här en länk som visar hus själva kyrkan ser ut.
Så annorlunda!

onsdag 28 november 2018

Nu har vi förlängt livet ....


Idag har vare sig pv eller jag själv blivit inkallade (eller "utkallade" kanske) till jobb, så vi är hemma och idkar pensionärsliv.
Vad gör man då?
Jo, man kan till exempel stiga upp ganska tidigt och då slå sig ned i slitna loppisfåtöljen, dricka en kopp kaffe och ta del av morgonens nyheter hos SVT:s Morgonstudion. Där kan man upptäcka att före detta boxaren Mikaela Laurén ska delta i nån hopptävling till häst och om detta hade jag noll koll.

Men man är inte ensam om att inte ha koll.
Igår hade jag ingen susning om den amerikanske konstnären Henry Dargers och härom dagen fick vi veta att socialförvaltningen i Malmö inte hade så stor koll på företaget som hyr ut en femrummare till gängkriminella i samma stad och det var värre saker än så som uppenbarades, jo, så man är i gott sällskap.(Men min mamma hade nog varit nöjd. Hon tyckte att fängelserna skulle utformas som de allra trevligaste hem och så kunde mördare och andra få bo där livet ut och leva livets glada dagar, fast inte i frihet).

Nåja, när man väl konstaterat att det är mycket man inte vet, så kan man till exempel fortsätta tittandet, nu på en reprisering av tv-serien cleo, den som gick mellan 2003 - 2005 och - enligt mitt sätt att se - är något av det roligaste jag sett när det gäller sånt här.
Det är precis den humor jag tycker om!

I vanliga fall skrattar pv och jag åt helt olika saker, men se här, här sitter vi mitt emot varandra och skrattar så tårarna rinner!

Vad är det som gör det hela så roligt, kan man fundera över?
Eller vad är det som gör att  v i  finner det så kul?

Jo, för mig är det alla förvecklingar, men mest av allt superbra skådisar!
Där är Johan Rheborg, Susanne Reuter, Loa Falkman, Gustav Hammarsten, Rakel Wärmländer, Gustaf Skarsgård och en hel drös andra - alla lika bra -.

Nu frågar jag pv vad han tycker är det bästa med serien:
Så här svarar han: "Den är ju vansinnigt rolig .., ja, jag får ungefär samma känsla som när jag såg Pang i bygget med John Cleese .., ja, nu då, hur Loa Falkman ofta hamnar i trängda lägen och sen ska ta sig ur det hela och hur det då blir ...".

Vi har inte följt med i alla avsnitt - långt ifrån och kanske glömt en massa också - även arbetade jag kväll och hade väl fullt upp med dejtingsidan, men nu tror jag att här ska tas allt från början.

Det var det här avsnittet vi såg nu på morgonen, avsnitt 15, och man kan nog hoppa in där och ta en titt och känna sig för. Om man har lust. 

Dagens fönster ...


.... till din samling, skriver Bert i Lulå. 

Där innanför jobbas det. Telias stora kontor här i Luleå. 
Här hamnar du kanske när du ringer, eller chattar med telesupporten. 
Jag vet inte hur många som jobbar här. 
Bilden visar ungefär 20% av fasaden. Högst.

(Elisabet skriver: ja, det har jag minsann gjort, pratat med en trevlig Telia-support-tös som kämpade i nästan en timmes tid för att få ordning på eländet!)

Tack för bilden Bert!

tisdag 27 november 2018

Pling, pling ....!


Så blir det extrajobb även idag, från tolv till kvart över sex.
Jag sitter med kalendern framför mig och räknar samman antalet arbetade timmar .., fyrtio stycken snart, ja, men det blir ett bra tillskott på decemberinkomsten.
Det är ju till syvende och sist så, att så länge jag själv kan välja - vill jag arbeta eller inte - känns det så mycket bättre.


Tittar på morgonens nyheter .., dricker kaffe och ger fåglarna mat, men i omvänd ordning.
Det är inget extraordinärt spännande liv, men ändå, ett liv.
Åtta minusgrader natten mot idag .., det är frost precis överallt.


Vi går lillrundan, men åt andra hållet, harry och jag.
Oj, så det biter i kinden, men hjälp, så härligt det är!
Ute på åkern syns en flock kajor.
Det pratas om att duvpest är orsaken till att hönsen - vilkas hägn finns inte långt från skylten - får hållas inomhus.
Ja, jag har inte sett en enda duva på länge, men det kanske inte är duvpestens fel?


Igår, på väg hem från filmstudion, lyssnade jag till en direktsändning i P1, det handlade om vem och vilka som skulle tilldelas Augustpriser. Karin Smirnoffs bok "Jag for ner till bror", var en av de nominerade. Jo, jag tyckte om den, men inte så till den milda grad.


Som bästa barn, - och ungdomsbok utsågs Emma Adbåges "Gropen".
Jag själv, som älskar härliga illustrationer, önskar att jag hade barn (eller barnbarn) i den åldern, så där så man kunde sitta i soffan och läsa och titta på bilderna.
Aftonbladets Petter Lindgren skriver bland annat så här om boken (han låter inte så där värst överförtjust ...): "Men läs Gropen för all del, och inte minst för bilderna som vad beträffar färgskala och komposition ofta erinrar om amerikanen Henry Dargers myllrande gobelänger. Här finns så många spår att följa för läsaren, som kringslängda vantar, alkottar och ringlande hopprep".



Vem var då denne Henry Dargers?
Åååå, jag har såna totala luckor i min hjärna och jag hade aldrig hört talas om denne amerikanske konstnär! Googlade och fann ett annorlunda människoöde.
Född den 12:e april 1892 och dog dagen efter sin åttioförsta födelsedag, alltså den 13:e april 1973.
Bodde i Chicago. 


Vilket människoöde! 
Här kan man läsa om honom.
Tänk, så mycket man inte har en susning om här i världen! 

När det här skrivs är klockan halv tio. 
Två timmar kvar tills det är dags att ge sig av till affären.
Pv arbetar redan .., men är nog fri i morgon.

Annorlundalivet i ett nötskal. 
Inget vet man.
(Och när jag kollar inlägget efteråt, upptäcker jag att det har blivit små bokstäver på sluttampen. 
Ja, jag fattar ingenting. Det får vara så.)