söndag 29 november 2020

En annan hotellrecension .... 

The Boltons Hotel, Kensington, London.


//Detta var i juli 2016, vi hade kommit med tåg från Edinburgh och skulle "bara övernatta" och dagen därpå ta bussen till Plymouth och därefter tillbringa fem dagar i Millbrook i Cornwall. Innan vi krånglade oss i säng i det pyttelilla hotellrummet, gick vi ut och åt en helt ljuvlig libanesisk middag. En godare hummus har jag nog aldrig smakat.

Recensionen såg ut så här: 

På plussidan: Frukostbuffén var helt underbar med ett rejält utbud att välja på och fint upplagt. Trevlig värdinna som plockade undan och gjorde fint. Och tv-skärmen i hotellrummet var stor som en biografduk i det lilla, lilla rummet. 

Och så minussidan: Rummet visade sig vara extremt litet, knappt att vi rymdes. Väskorna fick vi kliva över och badrummet var i alla fall inte anspassat för matglada eller storväxta människor, även om det var rent och fint. 

Det här är ett boende för den som  m ö j l i g e n  bara bry sig om att ha någonstans att sova. 
Som pricken över i upptäckte vi att wifin naturligtvis inte fungerade. 
"We are working on it ...", sa personalen.

Dagens fönster ...



... fanns på Regementsgatan 19 A och det var mitt. 

Jag undrar hur många gånger jag visat det här fönstret just till första advent ..? Ja, det måste vara åtskilliga. I den lilla lägenheten bodde jag mellan 2003 och 2010 och den blev verkligen "ett med mig". 

Säkerligen hade jag varit på Möllers och köpt morgonbröd och så fångade jag den lilla ängeln och Rexxie skrev nog att "men Elisabet, har du lämnat ljuset tänt och gått ut!", eller så gick jag verkligen bara utom dörren och tog den här bilden? 

Och ljusslingan Glänsa - salig i åminnelse - var så fin, så fin. 

Första Advent. 
Pv har tagit Harry på längsta rundan , den vi kallar Kvarntorpsrundan och som går rakt norrut, vinklar ner mot havet och så hemåt då. Nu sitter han och läser morgontidningen och jag ska själv ta en lång runda, innan all skidåkning tar sin början i tv.

lördag 28 november 2020

Mina recensioner .....


Under årens lopp har jag nästan alltid bokat hotellrum via booking.com. 
Efteråt har man då möjlighet att lämna synpunkter; helt enkelt att recensera boendet. 

Igår när jag inte hade annat för mig, gick jag igenom just dessa och det var nästan som att resa baklänges i tiden. Så mycket som jag hade glömt. 

Så här löd mitt omdöme vad beträffar Hotel Grosser Kurfûrst i Emden i Tyskland. 

Plus: Utmärkt läge i centrum, nära torget och alla butiker. Frukosten okej, men inte mer än så. Två olika frukostvärdinnor och det är tydlig skillnad på utbudet de två dagarna. 


På minussidan: Hiss finns inte på hotellet och det känns som om trapporna går rakt upp till himlen. Vi fick ett rum två trappor upp - mot gatan till - och det lät och kändes som om vi bodde på trottoaren! Vilket väsen! (Trafikljus just utanför). 
Och sååå varmt i rummet! Intill sängen låg öronproppar, jo, man förstod varför. Hade vi haft ett rum åt andra hållet, hade känslan säkerligen varit en annan. 
Badrummet/toaletten är belägen precis vid sidan av sängen och dörren är av frostat glas och av skjutmodell. Golvet i badrummet påminner om nån slags markbeläggning, nästan som grov asfalt och känns ofräscht. 

//För övrigt visade sig Emden vara en trivsam stad. Vi var då på väg till Amsterdam och hade kommit från Bad Doberan som vi bara  ä  l  s k a d e.

Maltedagen ...


Ja, jag känner ingen som heter Malte, men han har i alla fall namnsdag idag. 
Det har varit en fin dag. 
Vi har turats om med harryrundor och vi var inte dom enda som var ute. Såååå många människor som ägnar timmar åt promenader eller löprundor! 


Någon gång kommer jag kanske att sluta häpna över hur vackert här är .., men det gjorde jag aldrig hemma i Malå - jag tyckte alltid att det var såå fint - så kanske ändå?
Och det som förvånar mig mest, det är att landskapet hela tiden förändras. 
Eller havet. 


Och som det glittrade! 


Mellan alla skidtävlingar hann vi med en sväng till Steninge för ett dopp. Mest för att där finns en stege på piren. Friherrinnan valde att bli hemma, men i morgon kanske?
Att det är isande kyligt, det är ju självklart när det var flera minusgrader natten mot idag, men efteråt, i bilen, sa pv "ja, det är för härligt efteråt!" Tänk, att man får uppleva såna ord! 

För övrigt?
Det har fejstajmats med minstingen i Malmö och hans rara mamma .., äldsta dottern ringde i morse på väg hem från jobbet i Huddinge (vilken fasa att köra  bil i 50 minuter när man har arbetat i nästan tretton timmar!) och från Ekerö kommer bilder med en glad AP som rider på "den sååå snälla Tristan!" 

Ja, ungefär så. 

Dagens fönster ....


... fångades i ett gult hus på en kulle och tänk, bara tänk .., att kärleksörten i vasen, den plockade jag in för kanske en och en halv månad sen och den står sig ännu!! 

Adventsstaken - som jag älskar - inhandlades på Ikea för många år sedan. 
Jag älskar den!  (Och där ovanför dinglar flanellmusen som vi fick av friherrinnan!)

En riktigt fin lördag önskar jag den som tittar in här! 

(Och nej, vi har ingen värme inne i uterummet, utom när vi ska äta där vintertid, då sätter vi in ett element. Bilden togs vid sjutiden nu på morgonen).


fredag 27 november 2020

Fredag ....


Inleds med att skrapa bilrutorna. 
Det var ett tag sedan och kändes aningen ovant. 
Två skrapor finns i dörrfacket; jag använder mest den helt platta fyrkantiga.
När rutorna var befriade från all frost, svängde jag förbi friherrinnan som för tillfället är utan bil (verkstaden) och så åkte vi och handlade på Hemköp. 
Därefter kaffe ute i det fria hos henne. 
Skönt, men aningen kyligt. 


Kom hem. 
Tog harry på promenad .., fångade ännu mera frost, men nu i mobilen. 
Grannens trollhassel har i sommar vuxit sig sååå hög och vid. 


Mötte grannar från Vitabergsvägen. Dom båda arbetar hemmavid och försöker ta sig en längre promenad mitt på dagen. 


Såg även det här äldre paret som också syns promenera längs den grusväg som löper mellan havet och häst, - och fårhagarna. Kvinnan ligger alltid steget före sin make. Alltid. 


Sista biten hem fick harry gå lös. 
I vanliga fall brukar jag slå mig ner i trädgårdsstolen och titta på småfåglar och ekorrar, men så icke idag .., det var för ruggigt ute. 

Har i stället läst Svenska Dagbladet (billig prenumeration) och DN, löste nästan hela dn-krysset själv - så enkelt, enklaste hittills på evigheter - har läst minnesord (mest om män i Sv.D) och jag tänkte att om man har haft ett rikt yrkesliv och åstadkommit mycket, så är det ju inget fel i att andra vittnar om den saken, även om det inte är just DET jag själv bryr mig om. Det är ju på gränsen till småsint av mig att irritera mig på titlar hit och dit. Nej, där får det bli bättring. 


Och nu är det helg. 
Pv kokar risgrynsgröt .., jag ska titta på Engelska Antikrundan som jag tycker är så himla småputtrigt och trivsamt. 

Dagens fönster ...


...  fångades i den kalla, fuktiga dimman - ett typiskt gråväder i november - och fönstret finns på Eckes lill-hus, det som sonen nu har renoverat, men inte fullt ut. 


torsdag 26 november 2020

Man får passa på ....

Vilken förmiddag! Först ösregn, helgrått och deppigt och pv - som alltid cyklar - väljer att ta bilen till Getinge där han ska vikariera på högstadiet idag och i morgon. Dit är det väl kanske femton kilometer.

Men några timmar senare kommer solen och det blir så underbart fint väder och jag tar harry och går ner till stranden och kastar pinnar ut i havet och han springer och hämtar och kommer  i n t e  tillbaka med dem; nej, han frustar och biter och sliter av flisor och rister på huvudet och så får jag hämta den och säga "loss! loss! LOSS!" och så börjar allt om igen och pinnen susar iväg och landar med ett plums ett tiotal meter ute i vattnet. 

S o m  Harry älskar detta. 


Och sanden .., så vacker. Så vacker.


Sen hemåt.
Men innan vi går in slår jag mig ner i trädgårdsstolen och bara några meter från eken där ekorrmatarna sitter. En enda ekorre är där just då (tidigare på morgonen tre!) och nu sitter den och håller stenkoll på Harry .., den där svanslöse krabaten som nödvändigtvis ska sitta så nära trädet. Att Harry inte bryr sig ett skvatt i ekorrarna numera, det har inte dom förstått. Bäst att vara på sin vakt. 
(För den som undrar: inte en råtta eller mus i fällorna på två eller tre dagar nu!) 


Bilden: På bordet ligger brevet från Eva i Tyresö. 
Ljusstaken köpte jag av Maria Hallings mamma vars namn jag glömt bort; men det var vernissage/utställning på andra sidan kustvägen  och jag tycker så mycket om den ljusstaken. I fördjupningen ligger snäckskal, en del plockade på stranden i Looe i Cornwall. 


Just här var det jag hittade snäckorna. 

Och så går vi in. 
Jag skriver brev till min syster i Australien som äntligen fått det födelsepaket jag postade tre veckor innan hon fyllde år och det tog en dryg månad på sig att komma fram! Otroligt. 
Men julklappen är postad sex veckor i förväg, så det ska väl ändå hinna fram. 

Nu är klockan snart två. 
Pv har ringt och påmint om att det är min tur att spela quizen (han hade lunch) och om en dryg timme är han hemma. Friherrinnan är krasslig idag .., ska ringa och höra hur hon mår. 
Och Harry bara sover och jag lyssnar till julmusik av John Rutter. 
Det är så obegripligt vackert så det är inte sant.
Sällskap längs vägen ....


Och han följer oss tills vi kommer till parkeringen, alldeles där naturreservatet tar sin början. Där blir det stopp. Tvärstopp. 

Det händer att han möter oss på hemvägen.

Dagens fönster ...


Nu på morgonen plockade jag fram lådan med ljusstakar och annat som hör december till. Började med fönstret mot väster. 
Och nej, jag har inte adventsljusstakar (nu skriver jag så Bert, det blir mycket enklare) i alla fönster, men i några. 

Den här staken köpte jag hos Antik & Design (antikkulan på instagram) och jag fullkomligt älskar den! Så icke-krusidullig! Och med så varmt ljus. 

Till höger om staken står den tovade lilla kossan, den som minstingen i Malmö alltid får hälsa på när vi fejstajmar, då vet han liksom var han har kommit.

onsdag 25 november 2020

Resumé ....

Bäst idag: det fasansfullt iskalla doppet i havet borta vid Skallkroken, men ändå, så ljuvligt efteråt. Det blåste sydliga vindar som gick genom märg, hull och nästan ben och pv skippade badet. Efteråt kaffe och lussekatt. 

Bäst var också att vi putsade fönster med gemensamma krafter. Och röjde på rumsbordet. Bilden togs innan jag började.


Numera har vi alltid - säger alltid - badkläder packade i bilen. 
Den baddräkt som använts tas in på tork, en torr ligger redo i baksätet, tillsammans med badhanddukar. Alldeles perfekt är det, om nu lusten faller på så där pang, bara. 


Häromdagen var den här betongrampen helt täckt av vatten och mer därtill. Nu kunde jag hasa mig ner som vanligt. Det pratas om att rampen ska bli längre och en stege komma till. Det vore ju mer än underbart. 


Det här är Thomas Turcich, 31 år och från New Jersey, USA. 
Han promenerar sig runt världen .., - det här är väl femte året han är inne på - hemifrån och söderut till Sydamerika och nu i Europa. Med sig har han den underbara tiken Savannah och såväl på Instagram som på Youtube kan man följa det lilla sällskapet på vandring mot nya mål. Det är verkligen som Karin Boyes dikt att det är vägen som är själva målet. 
Här är en länk till lite mera kött på benen. 
Ännu mera fakta om honom finns här.

Just för tillfället befinner sig han och Savannah i Turkiet och oj, så mycket vänliga människor det finns på vår jord! Det är väl det som är det mest fascinerande att läsa om; alla möten - stora och små, mest små - och hans filmer på youtube (googla namnet bara) är som pricken över i.

Ett litet ps till Eva i Tyresö: jag berättade för äldsta dottern om ditt äventyr på Huddinge sjukhus och tappningen av blod i handledsartären. Hon hälsade att hon varit med om män som börjat gråta och nån hade fått sövas, för att klara av det hela. Du är i gott sällskap.

Japp. 
Det var bara det jag ville berätta om.
Och den här dikten av Karin Boye passar väl såååå bra. 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ljuset ...


Och såklart var fönsterputsmedlet slut. 

Nåja, yes diskmedel får väl träda i tjänst.


Novemberbilder  ....


Ja, det var på den tiden det begav sig. 
Tre år sedan. 
En liten piga var då ännu i livet. 


Och jag arbetade ännu i affären och drömde om kommande dagar. 
Om den där friheten. 


Bilden: Nedräkning. Och längtan.

I fyrtiofyra år hade jag då arbetat i butik och kände mig slut på som artist, åtminstone fysiskt. Tänkte på allt jag skulle göra, då, när den där frihetsgrinden skulle öppnas. 
När det skulle bli tack och adjö till stämpelklocka och arbetskläder som man aldrig någonsin trivdes i.
Kanske tänkte jag  i n t e  på hur mycket jag skulle sakna småpratet med kunderna och känslan av att - åtminstone ibland - ha gjort ett bra jobb. 


Och nu är det snart Black Friday som transformerats till Black Week. 
Ja, stackars, stackars butikspersonalen säger jag. 
Först ska paketen (som blir allt större och större, men max 20 kilo/st) plockas upp ur den jättelika kartongen som skymtar till vänster i bild, dom ska skannas in, sen ska paketen upp på hyllorna eller staplas på golvet (dom stora) och sen ska man lyfta ner samma paket när kunden kommer. 


I november 2017 hittade jag en död liten fågel vilken flugit mot fönstret. 
Den fick ligga på lit-de-parad på ett blomfat. 
Du lilla fågel .., som ligger där med öppen blick och benen spretandes rakt ut. 
Hur långt blev ditt liv?
Eller kort?
Blev det ett bra liv?




Dagens fönster ...


... fångades av Turtlan och det var den här tiden på året och för tre år sedan. S

Så här skrev hon: 

"På tidig söndagspromenad i Gamla Linköping. En pärla att besöka och än mer nu när det är få besökare så här dags.

Vid parkeringen finns den här butiken.

Jo, vi kan gå in där innan vi åker sa vi. Det är ju bra att handla närproducerat ;-) 

Turtlan på tur."

tisdag 24 november 2020

Stämning ....

Nu vet jag. 

Förutom ljus i alla former, är det sånt här som får mig att tycka om advent. 

Och oj, så vackert Halmstad Kammarkör sjöng den här.



Dagens fönster ...


Det här fönstret kom igår, när solen flödade och avsändare är Babsan.
Så här skriver hon: 

Halloj, så njutbart väder idag. Fönstret är från mitt "pysselrum", inte så pjåkigt. 
Kram, Babsan.

Tack Barbro! säger jag och går nu mot kaffebryggaren. 


Vonkis skriver om detta med att pynta ...

Bilden är från tidningen Allas. 

Och jag undrar .., hur mycket påverkas vi av det vi vuxit upp med?

Går det i arv, eller ...?

Så här skriver hon i en kommentar: 

"Julpynt har inte varit min grej heller. När jag bodde hemma var det så klart en massa pynt. Faderskapet älskar tomtar och fyller dessutom år i december så prydnadstomtar fanns det i överflöd. Kvällen före julafton gick vi alltid runt hemma och satte upp gamla julaffischer tillsammans och så ställde vi så klart ut lite julgröt till tomten.

När jag flyttade till Norrköping blev det inte så mycket julpyntande hos mig, för det mesta var jag ju uppe hos päronen över jul och nyår så det kändes onödigt att hålla på att ta fram en massa saker jag ändå bara skulle plocka ner direkt när jag kom hem

Den här julen blir jag ensam i lägenheten så i år har jag istället börjat tidigt och redan fått upp flera saker. Men vem vet, kanske lessnar jag på allt innan jul :-)"

måndag 23 november 2020

Lillan i Cornwall ...

Har nu tittat på hela serien The Crown och därefter ett program där prinsessan Diana själv berättar om tillvaron på slottet och med sin man. 

Det var förhastat av mig att skriva som jag gjorde ..,det kan inte ha varit alldeles enkelt för Charles heller.

Novemberkänslor ....


Snart bara fyra veckor kvar tills tomten kommer - om han nu alls kommer -. 
På sociala medier ser jag att många har satt fart med pyntandet och så är det kanske att vi nu, mer än tidigare, känner ett behov av ljus och värme .., nånting som känns tryggt. 


Och jag tänker på hur det var i min barndom.
Jo, där var pappa som gärna ville ha såna här foliegirlanger i taket och tomtar och pynt och väggbonader och så mamma som, när hon blev änka, tog in en liten tall i stället för en gran - hon band fast den med ett snöre i elementet - och pynt var verkligen inte hennes grej. 
S o m  jag önskade att hon varit annorlunda. 
Mer som andra mammor. 
Nu - ju äldre jag blir - anar jag en viss släktskap.


Dom här tre bilderna visar väl vad som jag tycker är viktigt. 
Mina systrar däremot .., dom går "all in", framför allt hon som bor "down under" där det kring jultid är närapå fyrtio grader varmt. Hon har ett oändligt antal tomtar som kommer upp (läs: redan är på plats!) precis som vår faster Anna-Maria hade! 

Så här skriver Birgitta i det mejl som kom nu på morgonen: 

" --- när jag ändå mest höll till inomhus i går så satte jag upp julgranen också och nu står
den så grön och grann i stugan översållad med röda bollar, glitter och de Philipsljus
som Janne och jag köpte på Åhléns i Stockholm 1970 och som fortfarande lyser vackert trots att vi under åren bara bytt ut 2 glödlampor. Snacka om kvalitet.

På kvällen kom grannen Matt över med färska grönsaker och M blev väldigt  imponerad av alla mina tomtar. I dag på förmiddagen, då jag bakade en sats pepparkaksgrisar gjorde jag i ordning en fin jul-plåtburk fylld med grisar till honom och skall överlämna den nästa gång han kommer över."


Och här?
Nej, frånsett ljusslingan bland enriset utanför ytterdörren, har inget kommit upp. Jag har länge önskat mig en blomlåda i vinkel - byggd i trä - och den har nu pv gjort och färgen skulle vara mossgrön - men det blev inte rätt nyans -. 

Och nej, den är definitivt inte blå som kameran får den till att vara. Ska svänga förbi färgaffären i Falkenberg och höra om dom kan bryta färgen så den blir som det var tänkt. 
Själva lådan sitter till vänster om ytterdörren och det blev riktigt fint. 

Ja, det är väl så långt jag har hunnit i pyntandet.
En riktigt fin måndag önskar jag den som tittar in här och vandrar omkring bland bokstäverna.
Snava inte bara!

Måndagsfönstret ....


... fångades i Ystad och av mig själv, det var för nio år sedan. 

Längtar jag efter en sån här liten krabat?

Svar: ja!