söndag 27 december 2020

En alldeles vanlig söndag ...


Så ljuvligt! 
Tänder ljus, slingor, tar in enris och sätter i en höganäskruka i trappan till övervåningen. 
Pv tvättar bilen; jag tror att det är första gången sedan vi träffades - som HAN tvättar den, alltså -. 

Igår på stranden sträckte sig harry i ena benet när han sprang fort-fort och som alltid när han gör illa sig det minsta lilla, blir han som förbytt. Då vill han inte titta på oss, vill inte äta, darrar som ett asplöv för sig själv .., ja, han blir verkligen som just förbytt. 
Idag är han lite piggare ., viftar på svanstippen .., tar emot en prinskorv.

Det regnar ute. 
Och blåser mer än igår.


Bilden: från vintern 2011.
Ofattbart så vitt och fint det då var. Och björken som jag tyckte så mycket, den stod kvar.
Nu är där tomt.

Jag läser DN (sååå mycket intressant att ta del av!) .., skriver långt mejl till vännen Ingrid i Falun .., pratar med friherrinnan .., ger småfåglarna mat .., tvättar två sticketröjor .., vattnar blommor .., diskar .., ja, lite sånt. 

I morgon vankas vanlig vardag. 
Hjälp, så underbart! 

Söndagsfönstret ...


Var det igår kanske som en hel svärm med julaktiga fönster kom susande till min mobil, för att sedan hamna i fönstermappen? Jo, jag tror det. 

Så här skriver avsändaren, som förstås är madamen i Porto. 

"Det är egentligen för stark sol för foto, men det kom så många levande juldagsfönster i min väg, att jag bara måste fånga dem. 
Inhåvade i Miragaia, en av Portos äldsta stadsdelar nere vid floden. 
God fortsättning på julen tillönskas du och PV och Harry och Sigge Nilsson från Benestad."

Tack att du så ofta har håven med dig! säger jag.


lördag 26 december 2020

Lördag ...


Öppnar paketet från min syster i Australien och där i ligger en cerisefärgad scarf. Vi har en hel kasse med ännu inte öppnade paket som bara väntar på sin tur ., dom flesta till lille Edvin, Hilda och hennes mamma Mymmel. Det får bli när det blir.

Från min syster som inte har träffat sonen (enda barnet) på evigheter (viruset) och hans fru Shae, hade jag i morse ett långt mejl fyllt av glädje! Äntligen hade gränserna mellan staterna öppnats! Äntligen fick dom ses! 


Och vi själva?
Jo, någon gång vid ett-tiden tog vi bilen och körde till Svärjarehålan som ligger i Tylösand. En enda gång har jag varit där tidigare, men det kom jag inte ihåg förrän vi kom körande och parkerade bilen..
Där är ovanligt bra anpassat för handikappade och Prins Bertils Stig passerar just där ., vilket märktes, sååå många människor som kom promenerande med ryggsäck och stavar .., och vid ett bord med två bänkar satt sex unga kvinnor och fikade och en grillplats fanns alldeles i närheten. 

Nu kunde man välja att gå i från land, eller från den här stegen (bilden) rakt ner i havet. 
Man kan inte tro det när man ser bilden, men när jag bytt om och tagit på mig stickemössan och tagit ett enda trappsteg, slog vågorna ändå över mig och hela jag blev sjöblöt och mössan låg som en kall svamp på huvudet! Kanske var det sex, sju steg ner till där man knappt bottnade och hjälp, så man drogs med av vågorna - jag hade aldrig vågat utan att hålla i mig i räckena -! 
Pv avstod.


Efteråt stannade vi till i Grötvik. 
Det är en fin liten hamn - charmig, skulle jag säga - med mängder med små stugor som ligger där ovanför stranden och i Grötvik finns vår närmaste Sjöräddningsstation.
"Här kan vi ju ta nån övernattning till sommaren ..?" föreslog jag pv.


Och Sjöräddningsbåten .., den känner vi ju till. 
Å, hur väl minns jag inte skräcken när vi trodde att båten börjat brinna; det var i våras och egentligen handlade det om att motorn kokade och rök/ånga kom upp från motorrummet! 
Det var då jag blev snabb-troende i ett enda huj och den lycka jag kände när den här båten uppenbarade sig efter kanske fyrtiofem minuter, den var och är ännu obeskrivlig


Även i Grötvik finns stege ner i havet (faktiskt två) och vore det nu lugnt väder, så hade det varit helt perfekt att kliva i där! Roligt med lite nya badplatser.


En stor, vacker sten fångade mitt intresse. 


Och detta, vad det nu är? 
Måhända en eldstad där man helt enkelt lagt tång ovanpå.


Älskar bokstäver på betong, eller i sand .., eller annorstädes. 
Kanske allra mest där jag inte förväntat mig att möta dem. 
Vilka var dom, människorna (höll på att skriva männen, men det kan ju ha varit kvinnor också ...) som arbetat med att lägga betong på piren?


Här lite längre. Nej, det är ingen pir, ser jag .., det är en ramp där båtar tas upp.


Av allt jag har i klädväg, finns det inget som jag är så glad för och älskar nåt så vanvettigt, som sticketröjan och halsduken! Det är en sån sinnlig känsla att - när man klivit upp från havet - få snabbtorka sig och så, sist av allt, få dra på sig tröjan och vira halsduken ett varv eller två runt halsen. 
Lycka, rent av.

Kom sedan hem. 
Tillagade lammfärsbiffar med varm rödkål och långkål som tillbehör, lägg därtill ugnsrostade rotfrukter .., ja, det var en delikat middag. 
Tittade på Fanny och Alexander och hatade prästen (spelad av Jan Malmsjö) och kom ihåg när herr Malmsjö efter ett uppträdande på Ystad Tattoo kom in i lilla kvartersbutiken morgon därpå, måttligt lycklig. 
Jag stod i kassan.
Lokaltidningen var inte nådig i sin kritik av den kände sångaren och jag kände mig mest besvärad när han köpte just  den tidningen. 
"Nej! Köp den inte, du blir bara ledsen!" ville jag säga, men sa det inte.

Nu mot sängen!

Annandagsfönstret ...


Från en närstående madame och högt älskad fröken i Skåne, fick jag det här fönstret i min mobil. Jag var lite osäker på huruvida det möjligen skulle få visas här på bloggen och satt en stund och funderade innan jag frågade - det hade känts så avvisande annars - och så ville jag inte känna det. 

"Du får lägga ut det", kom svaret och jag loooog. 

Tack du rara, goa, fina älskade systerdotter! 


fredag 25 december 2020

Och så ett kvällsfönster ...


... som var ett juldags-morgonfönster i Trelleborg, hos hedgrenskan. 

Så omtänksamt av dig att tänka på en fönsterälskade madame i Halland! 

Tack, Kerstin! 

Juldagen ....


Vaknar till sex minusgrader och lite frostiga gräsmattor.
Kanske är det kylan (ja, ja, allt är relativt) som gör att ansamlingen av små och större fåglar är rikligare än vanligt. Aldrig någonsin har här varit så många fasantuppar som den här vintern (som känns som en höst), men hönorna ser vi inte skymten av. 
Inga råttor har gått i fällorna heller. 
Det är så underligt .., sju råttor mötte snabbt döden i fällorna och mängder med möss och sen: tomt! Vad hände? Det kan ju omöjligen ha varit alla.


Så här såg det ut vid niotiden nu på morgonen. 
Efter en runda med harry vittnade pv om tjugotvå bilar nere på parkeringen, den innan havet. Ja, det är säkerligen många som är ute och grillar eller tar promenader, allt för att ta vara på solljuset, det som vi nu så generöst har bjudits på under ett par timmar. 


Och nu?
Jo, en av oss ligger på soffan och läser Dan Browns "Inferno", en annan (jag) sitter här och skriver och lyssnar samtidigt till senaste avsnittet av USA-podden. Trist att Fernando Arias, SR:s korrespondent i New York, ska återvända hem, ja, lika ledsamt som när Kajsa Boglind i Washington också hade gjort sina fyra år i USA. 


Vad dagen annars bjuder på är osäkert. 
Att jag däremot ska se den här filmen med James Stewart och Donna Reed, det står klart. Filmen är från 1946 och jag har sett den tidigare och tyckte sååå mycket om den! 

"Ett varmt juldrama om George Bailey som i hela sitt liv varit den som offrat allt för sina medmänniskor. När stadens elake affärsman Mr Potter strax före jul kräver honom på pengar som han inte har, funderar George på att hoppa i floden. En ängel försöker nu övertala George att ändra sig och välja livet i ställt." 


Regissör var Frank Capra, född på Sicilien 1897, men utvandrade tillsammans med sina föräldrar och sex övriga syskon till USA sex år senare, 1903.
Jag tycker att han - utseendemässigt - påminner lite om Stefan Einhorn.


Log i morse när jag tände den lilla ljusslingan i lerkrukan. 
Där fanns den nyckelring (numera trasig) som en då åttaårig liten Emma gav sin mormor - som ju är jag. Tänk, att den blivit kvar under alla år. Helt obegripligt är det ju att denna tös fyller tjugofyra år i slutet av mars. En stark Vädur är hon och bästa-bästa-kompis med sin moster AP, en stark Oxe. Träningskompisar, äta-ostron-kompisar och pilla-varandra-i-håretkompisar. Dom har verkligen  v a r a n d r a. 

Det var det.
Nu kaffe.

Och så ett juldagsfönster ....

 "... från mitt sovrum där jag nu tillbringar mesta delen av dagarna i sängen. Men med ett vackert blickfång i form av azaleabukett från Mamma i Skåne, nittiofem år!"

Det var Monet som skrev så. 

Tack för bilden och hoppas att du kryar på dig!

torsdag 24 december 2020

Julafton 2020 ...


Så var det. 
Och helt underbart, som alltid. 
Vi hade tagit med varm glögg och lussekatter och ett baconinlindat tuggben till Harry. 
Han blev över sig av glädje! 


Isande kallt om benen och rumpan, men det går bättre och bättre. 
Jag håller med dom som betonar vikten av att andas lugnt. 
Pv går i och har höjda axlar och så kastar han sig under vattnet och lika snabbt upp igen och på land. Jag går i  s a k t a ..., och när jag kommit så pass långt ute att det inte är en plåga att doppa sig, då vänder jag om mot rampen och simmar kanske tio simtag. 
Så  b e f r i a n d e! 
Ett ljus hade jag tagit med mig och det tändes men slocknade lika snabbt.


Och sen hemåt. 
För ovanlighetens skull hade pv köpt en djupfryst skinka som fått tina upp i kylen. Den ugnsbakades och jag har nog inte på tio år ätit en sån ljuvligt saftig skinka!


Vi ger inte varandra julklappar - eller det har vi sagt i flera år - men det blir ändå paket som delas ut. Underbara hemstickade handledsvärmare/muddar kom från Värmland och Eva Eklöv som jag aldrig har träffat på riktigt .., (grattis på namnsdagen alla Evor! ) och så nåt annat stickat som  k a n s k e  är tänkta som diskdukar, men jag är inte riktigt hundra. Så vänligt!
(Uppdaterat: jo, det var diskdukar/trasor!) 

En fotobok om kallbad kom från en f.d. Malåbo, Anita Gustavsson, numera i Uppsala! Bokens titel är ”Floating” och är gjord av Kicki Lundgren. 
Som gjord för den som tycker om kalla bad! Å, all denna generositet! 

Pv kom ned med två böcker till mig: "Min hemlighet" av Petter Stordalen och så "Halvmördaren" av Håkan Nesser. Mmm .., ska bli kul att läsa igen! 


Och så har vi tittat på tv. 
Kalle Anka (då sov jag sååå tungt på soffan!) och Lars Lerin förstås - som vi båda tycker fixade det hela hur bra som helst, särskilt berättelserna från hans barndom - och sist av allt, ett program från UR som heter "50 år av kärlek". 

"Fyra par; från USA, Japan, Indien och Tyskland, som levt ihop i över 50 år berättar hur livet såg ut innan de träffades och när de blev kära i varandra, men också om livets svårigheter och hur de har växt tillsammans som par".

Det var helt ..., fantastiskt! 
Och aldrig i min vildaste fantasi hade jag förväntat mig att dessa fyra par skulle vara så öppna om sina känslor, ja, rent av intima! Ett program som jag verkligen kan rekommendera. Det sänds även lördag klockan 00:30 i Kunskapskanalen, på onsdag 17:15, lördag 00:30 igen ... och där nästa onsdag 17:15, allt i Kunskapskanalen. 

Nu är jag rejält trött igen, fast klockan bara är kvart över tio. 

Ps. Från Malmö har vi fått se filmer på familjechatten som visar när tomten knackar på och hur förskräckt en lillkille blir. Det underliga var att tomten hade sån norrländsk dialekt, trots att han lär ha bott tjugosju år i Skåne. Ds. 

Dagens fönster ...


Det var under ett besök i Helsingör på Själland som jag upptäckte det här fönstret och det är säkert femton år sedan - minst -. Jag föll pladask och sedan dess tror jag att det fått bli julaftonsfönstret här på bloggen. 

Hoppas att ni alla får en riktigt fin och fridfull julafton! 
Här blir den annorlunda, men det går det med. 
Hur många gånger som helst har jag tidigare arbetat såväl julafton som juldagen och kanske har det gjort att det inte är hela världen om det nu en gång blir på ett annat vis.

Det finns ju dessutom människor som ligger på sjukhus och kämpar för livet och hur många som helst som arbetar och en av dem är äldsta dottern som arbetar natt som vanligt. 
"Allt går i Västerbotten", brukade mamma säga. 
Allt går nog även i Halland, säger jag. 

onsdag 23 december 2020

Fem över elva ...


Dagen före julafton för sextio år sedan, vad gjorde man då?

Jo, förmodligen hade jag gått och lagt mig, men inte utan att först ha räknat alla julklapparna, dom under granen. S o m  jag räknade och sorterade och lade i fina högar!
Och nej, det var aldrig något överdåd .., var jag sju år, ja, då var det nog någon docka eller möjligen dockkläder, eller kanske både-och.

Finaste paketen hade alltid Birgitta. Då bodde hon i Stockholm och hade aldrig tomtar på julpapperet, nej, paketen från henne var enfärgade och sååå vackra. 

Rigmor däremot, var precis tvärtom. 

Hade vi tur var mamma ledig på julafton, men det var inte ofta det hände. Granen hade pappa sett ut redan på hösten eller sommaren när han å arbetets vägnar var i skogen och det hände att jag fick följa honom ut för att ta hem dem. Vi åkte skidor i djup snö och pappa var så stolt över hur vacker granen var. 
Elektriska ljus hade vi  och på tre av ljusen sattes orangefärgade plaststjärnor som var lite perforerade och på övriga ljus i granen sattes glasull. Så fint det var. 
Svenska flaggor fanns också där.

Sånt kan man tänka på och komma ihåg en kväll som den här. 

Och så ett kvällsfönster ...


... även det från Trelleborg, men nu från hedgrenskan! 
Och det kan ju inte hjälpas, men kommer man någonsin att se en fint nejlike-dekorerad apelsin utan att tänka på covid-viruset? Det undrar jag. Men oj, vad det brukar dofta gott!

Tack Kerstin som tog dig tid!

Kvällen före kvällen ....


En seg dag, efter en ännu segare natt. 
Somnade vid halv tre.
Kände mig helrisig igår och inte mycket bättre idag. 
Men ändå. 

Det mesta har pv fixat. 
Janssons som jag hade tänkt göra, fick vara. 
Skinkan ska tinas upp och ugnsbakas, men det får bli i morgon. 

Vid tvåtiden ber jag pv att vi ska köra till Skallkroken så får jag ta ett dopp. 
Sånt tror han inte på - och inte många andra heller - men jag känner min egen kropp och säger att annars åker jag väl själv. Ja, eller nåt sånt. 
¨

Så vi ger oss av. 
Alldeles ensamma är vi - förutom bäste vännen Harry som förstås är med -. Han vet precis .., så när vi parkerat bilen, då sätter han full fart mot vindskyddet och betongrampen. Så glad han blir! 

Det blir jag med. 
Klär av mig snabbt och hasar mig i .., andas långsamt och går ut så pass långt att jag enkelt kan simma mot land igen. 

I det närmaste ett mirakel är det ju, detta att man inte fryser efteråt. 
Möjligen om händerna, men nu har jag alltid - säger alltid - dom underbara Lovikkavantarna som kom med posten från en Eva Eklöv i Storfors; en för mig totalt främmande människa, men instagramvän. 
Å, vilken känsla att föra in handen i vanten .., nästan en barndomskänsla! 

Tänk, att man kan bli jordad i en lovvikavante.


 Och så dagens stjärna ....


Och den kommer från Norrbotten, närmare bestämt från Luleå och herr Ögonblick i Norr.

Tack Bert!

Dagens fönster ...

... kom med posten härom dagen (häromdagen ...?) och avsändare, ja, det ska ni få se vem det var, men först ..., titta, så fint med mannen som har ställt fönstret  på glänt för att titta ut över den del av världen som han kanske känner som sin?

Eller är han på besök?

Och katten sitter där på taket och spanar mot himlen och det är stora snöflingor, säkert såna här lätta som man var glad för - då blev det så mycket enklare att skotta infarten -. 


Om konstnären Jonas Glock hittade jag inte så mycket på nätet, mer än att han är född 1947, men här finns i alla fall nånting att titta på. 

Tack Lisbeth (och Anders) för fönstret och för kortet! 
(Och handstilen påminner väldigt mycket om Eva Grelssons).


Och här en oljemålning med motiv från skärgården, av samme konstnär. 

tisdag 22 december 2020

Tisdagkväll ....

En dag när inte mycket hänt, annat än att det har regnat mest hela tiden. 

Och vi har städat undan ., jag har slagit in blomsterkorgar med cellofan och skrivit små brev som sattes fast vid blommorna och pv har dammsugit och fixat middag och vi har tittat på favoritprogrammet "Engelska Antikrundan" - mest för att dom flesta som deltar i programmet verkar så rara och sympatiska - och jag har ordnat med små, små ljusslingor (aldrig haft så många i hela mitt vuxna liv!) och så har jag legat på soffan Ektorp och läst julhälsningar som landat i postlådan och som alltid gör mig så glad. 

Nästan varje dag tar jag fram bunten med dom här korten och tittar på dem .., lägger märke till alla olika handstilar (fyra stycken har större bokstäver än andra, tre är lärare, en är sjuksköterska) och ett kort är pyttepyttelitet och två har nästan identiskt likadana handstilar (Eva på Frösön, numera Rödön och Lisbet i Sthlm - före detta Londongirl på bloggen), men alla sprider dom sån glädje!

Ett kort visar mossfolks fina småttingar som inte längre är några småttingar, utan mer killar  .., och båda har lucialinnen och tycks så glada ..,  och ett annat kort visar en svart - vansinnigt söt - hundvalp i Bjäresjö i Skåne. 

Ett julkort innehåller ett fönster och det kommer på plats i morgon.


Och så har jag - pv är inte hemma just nu - tittat på SVT:s underbara program "Hemmakören". Det är ju som gjort för honom .., Pv, alltså .., och igår stod han länge i vardagsrummet och egentligen var han på väg ut med harry, men blev stående och tittade på den härliga körledaren och alla som sjunger hemifrån - digitalt - och den lilla kören som finns i studion. 

Tack SVT! 

Over and out!

Dagens fönster ...


... ett skånskt fönster och nej, inte fångat av mig .., och inte av hedgrenskan i Trelleborg, nej, det kommer från madamen som bor i Portugal. Just det. Hon. 

Stort tack! säger jag.

måndag 21 december 2020

Kväller ....


... efter en fin dag. 
Pv kämpar på med sin hörapparat, men ikväll fuskar han. 
Prick nyss ringde min mobil - jag sitter här i rummet intill där vi har tv:n och där pv satt - och jag ropade "det ringer, svarar du!". 

Nej, den hörde han inte, signalen, fast mobilen låg en halvmeter ifrån honom! 
Jo, jo. 


Vi har såklart tänkt på - och nästan firat - att det idag är vinterdagjämning, men det är ju som det är, att det tar  t i d .., innan det märks rejält. Nåja, enbart vetskapen att vi faktiskt nu rent av bokstavligen går mot ljusare tider, känns ljuvligt. 

Nån gång vid halvtretiden kanske körde vi till Skallkroken och jag tog ett dopp, ett av dom bästa hittills. Gick långsamt ut i havet .., och efter att ha doppat mig, simmade jag mot piren. Det var helt fantastiskt! Pv avstod. Han vill helst ha soligt och ingen vind när det ska badas; det senare - att det är vindstilla  - inträffar så sällan, så där så man bara stannar upp och undrar vad som har hänt. 
Eller vad som  i n t e   händer? 


Annat ....
Bland andra julkort som kom idag (lika roligt var gång), uppenbarade sig dels ett härligt tresidigt brev från Eva i Tyresö, ett paket från Storfors (från en ig-vän som jag aldrig träffat!) med fyra mjuka paket (hon är stickerska) och en massa småstjärnor som hon vikt själv, sååå fina ..., och så sist av allt: detta .., ett alldeles eget brev till Harry! Han blev som galen av glädje - kände förstås doften - för där, i brevet, fanns en korvbit fasttejpad och kanske kände han också doften från Ecke och Britt. Det var dom som skrivit brevet till honom! 


Vilka härliga människor! Ecke är väl i mitten av de nittio och jag är liiite osäker på Britt, men över nittio år hon i alla fall. Om du Birgitta tvärs över vägen läser här, kanske du vet?
Ni förstår vilken  l y c k a  för en snart tioårig hund som heter Harry - ett eget brev -!


Ringde ikväll till den som skrev och berättade om fläcken på lungan, den som läkarna vill ta ett prov på. Har man då, sedan en tid tillbaka, genomgått en tuff behandling för bröstcancer, kan man ju lätt som en plätt förstå om oron slår läger inombords. Nästan hyr sig en campingplats. 

Men tänk .., den här rara människan har under två veckors tid hunnit samla ihop alla orostrådarna och när läkaren ringde för att berätta (hon hade då redan gått in och läst sin journal på nätet och det var väl då jorden rämnade ett tag), ja, då var hon förberedd. 
Och lugn.
Ja, hon lät verkligen lugn. 
Nu ska det tas vävnadsprov som ska skickas till patologen och sen blir det väntan på svar. 
Ja, eller nej. 
Om ja: hur ska den då behandlas?

Så var den här dagen.

Dagens fönster ...


Måndagmorgon. 
Vaknar klockan fyra och kan omöjligt somna om. 
Lyssnar till radiokorrespondenterna - ett avsnitt med den alltid så snabbpratande Daniel Alling från London - det handlar mest om det brittiska kungahusets vara eller inte vara. Mest om "vara".
En annan korrespondent vittnar om oroligheterna i Thailand; om studenter som vill få till stånd en förändring i tillvaron .., långt mer av yttrandefrihet.

Vid kvart över sju kommer Sigge in och jamar högljutt. 
Han vill ha frukost och vill ha den NU! 

I skrivande stund är klockan tjugo i åtta. Det är becksvart ute .., sex grader varmt och i fjol den här kvällen, tände vi en eld nere vid vägen och bjöd grannar och förbipasserande på glögg och pepparkakor. Tanken var att vi skulle göra det även ikväll, men det skippar vi och hoppas på nästa år i stället.

Nu kaffe. 
Och pv är snart redo att åka in till sjukhuset med sin krånglande häl, den som knappt krånglar längre.

söndag 20 december 2020

Skillnaden ....


I fredags hämtade pv ut sina knappt synliga hörapparater. 
Följande har hänt: (Alltså vad HAN tycker  har förändrats). 
  • Plötsligt hör han när blinkersen är igång på bilen. Ett sååååånt irritationsmoment det har varit, när jag ideligen har fått säga till honom och till slut börjat oroa mig för hans mentala hälsa.
  • Att äta hårdbröd tycker han är hemskt .., han hör sig själv tugga på ett annat sätt. 
  • Förut när han kissade tyckte han att det lät det mer som lilla bäcken här i Stensjö, nu påminner det mera om Avestaforsens brus. 
  • Till och med att promenera blir annorlunda ., stegen hörs mycket mera!
Och i bilen skruvar han ner ljudet (tycker att det är för högt!) när det är skidskytte (eller nåt annat spännande), så plötsligt hör inte jag! Och så då tangentbordsknattret när jag skriver. Kan jag inte skriva tystare, undrar han?

Så kan det alltså bli. 
Ska bli intressant att följa fortsättningn.


Dan före en massa andra dagar, plus Dagens Fönster.

En härlig helg! En  b r a  helg. Vi har hunnit med ovanligt mycket och jag känner mig helt lugn inför den stundande julen. 

Vi har, tillsammans med rara vänner, badat i havet (jag tog två dopp!) och efteråt glögg och pepparkakor och annat gott utomhus. (Jag höll på att skriva "distansfika", precis som om man hela tiden måste tala om att Man Gör Rätt). Underbart trevligt var det. 

Och så har vi träffat en liten valp och en lurvig liten pudeltyp och harry var glad och sprallig. Vi har också ställt en korg med ägg från bonden i Ullarp, plus en drös praliner, utanför en ytterdörr hos någon jag sååå gärna hade velat krama om och önska God Jul, men vi bara körde vidare och så sms:ade jag (så inte råttor eller möss tror att detta goda är avsett för dem) och fick en hälsning att pralinerna var utsökta. 

Vi har också ätit goda hamburgare på en restaurang och jag kan berätta att endast två av tio bord var upptagna i serveringen, båda med längsta avståndet från varandra. Vid det ena bordet satt en medelålders man iklädd jägarbyxor och en grön jacka med kattmönster på. Två flickor i lågstadieåldern gjorde honom sällskap.

När det lilla sällskapet lämnade serveringen, ropade mannen högt: "Tack så mycket!" till personalen som inte syntes till just då. 

Vad väntar nu?

Jo, i morgon har pv tid för ortopedbesök för sin onda häl och såklart har nästan det värsta gått över och så är det ju ofta; först är det väntan för att komma till vårdcentralen, därefter väntan på att en remiss ska ha kommit fram till rätt mottagare och så väntar man på att få kallelse .., allt detta tar ofta månader och då har det man sökte för gått över och det är ju bra, men känns aningen pinsamt. Och man tänker .., ja, men om det nu börjar om igen ..,? Då blir det ju en evig rundgång.


I morgon är det midvintersolståndet och för flera år sedan såg det ut så här. 
Det kanske det gör i morgon också?
Ska höra med friherrinnan vad hon säger?


Till sist ett Dagens Fönster som en från hjärtat sååååå varm hälsning, till den som gått på tuff behandling för bröstcancer, äntligen nu var klar med den .., och så kommer beskedet att man upptäckt nånting tumörliknande på ena lungan. Vilken besvikelse! Vilken rädsla!

Till dig vill jag bara skicka massor, massor, massor med kärlek härifrån!


fredag 18 december 2020

Dagens fönster ...


"Här får du ett eftermiddagsfönster. Inte så spännande kanske, taget i vårt kök. Mest för att dokumentera det nästan totala mörker som sänker sig redan klockan 15.07 över Norrtälje.

Hälsar Monet som ofrivilligt och akut nyss legat på sjukhus och igår blivit uppringd från deras smittskyddsenhet och informerad om att jag under vårdtiden blivit utsatt för smitta från Covid-19-sjuk person.

Vad jag tycker om den svenska pandemihanteringen låter sig inte uttryckas i ord! Nio månader i egen total karantän och sen eventuellt smittas av slarviga unga människor utan vare sig munskydd, handskar eller handtvätt på en geriatrisk vårdavdelning med extremt sjuka äldre människor - helt ofattbart!"

//Och jag säger tack för fönstret och God Bättring, Monet!