Juldagen ....
Kanske är det kylan (ja, ja, allt är relativt) som gör att ansamlingen av små och större fåglar är rikligare än vanligt. Aldrig någonsin har här varit så många fasantuppar som den här vintern (som känns som en höst), men hönorna ser vi inte skymten av.
Inga råttor har gått i fällorna heller.
Det är så underligt .., sju råttor mötte snabbt döden i fällorna och mängder med möss och sen: tomt! Vad hände? Det kan ju omöjligen ha varit alla.
Efter en runda med harry vittnade pv om tjugotvå bilar nere på parkeringen, den innan havet. Ja, det är säkerligen många som är ute och grillar eller tar promenader, allt för att ta vara på solljuset, det som vi nu så generöst har bjudits på under ett par timmar.
Och nu?
Jo, en av oss ligger på soffan och läser Dan Browns "Inferno", en annan (jag) sitter här och skriver och lyssnar samtidigt till senaste avsnittet av USA-podden. Trist att Fernando Arias, SR:s korrespondent i New York, ska återvända hem, ja, lika ledsamt som när Kajsa Boglind i Washington också hade gjort sina fyra år i USA.
Vad dagen annars bjuder på är osäkert.
Att jag däremot ska se den här filmen med James Stewart och Donna Reed, det står klart. Filmen är från 1946 och jag har sett den tidigare och tyckte sååå mycket om den!
"Ett varmt juldrama om George Bailey som i hela sitt liv varit den som offrat allt för sina medmänniskor. När stadens elake affärsman Mr Potter strax före jul kräver honom på pengar som han inte har, funderar George på att hoppa i floden. En ängel försöker nu övertala George att ändra sig och välja livet i ställt."
Regissör var Frank Capra, född på Sicilien 1897, men utvandrade tillsammans med sina föräldrar och sex övriga syskon till USA sex år senare, 1903.
Jag tycker att han - utseendemässigt - påminner lite om Stefan Einhorn.
Log i morse när jag tände den lilla ljusslingan i lerkrukan.
Där fanns den nyckelring (numera trasig) som en då åttaårig liten Emma gav sin mormor - som ju är jag. Tänk, att den blivit kvar under alla år. Helt obegripligt är det ju att denna tös fyller tjugofyra år i slutet av mars. En stark Vädur är hon och bästa-bästa-kompis med sin moster AP, en stark Oxe. Träningskompisar, äta-ostron-kompisar och pilla-varandra-i-håretkompisar. Dom har verkligen v a r a n d r a.
Det var det.
Nu kaffe.
4 kommentarer:
Tänk att en massa löv kan vara så vackert. . !
♥
Åååh! ”Livet är underbart” måste vi ju se! Tack för påminnelsen!
Hedgrenskan
Visst är det tråkigt att Fernando Arias slutar som korre. Det var efter att du skrev om USApodden för fyra-fem år sedan jag började lyssna på den och nu är den en av mina absoluta favoritpoddar, den är informativ och rolig utan att bli glättig och så gillar jag stämningen mellan de som är med i podden.
Walkaboutsweden: tänkte likadant! Och om inte vackrare när dom vissnat?
Hedgrenskan: oj, vad skrikig den var i början, det minns jag inte! Men tårarna rann på slutet .., och ängeln är ju bara underbar!
Vonkis: Man vänjer sig säkert med dom nya, men det är ändå tråkigt. Jag nästan älskade Kajsa Boglind!
Skicka en kommentar