tisdag 6 juli 2021

Några dagar på bortaplan ....

Bilden: det var helvetiskt varmt två av dagarna och med hjälp av en tumstock stod vindrutan på däck öppen.

Seglade iväg torsdag förmiddag och kom fram till Torekov fyra timmar senare. Till min förskräckelse upptäckte jag ett helt sällskap segelbåtar vilka höll ungefär samma kurs som oss och man började ana att .., hmmm, tänk, om alla dessa ska till samma hamn som vi själva.

Det skulle dom. 

Dom eskader-seglade från Falkenberg; elva båtar vilka var snabbare än vår elefant-tunga historia (7 ton!) och när vi kom in i hamnen, hittade vi ingen ledig plats. Jo, en, men pv var orolig att den skulle vara för grund. Till slut vinkade en glad man från Malmö in oss och jag kände mig som den mest ringrostiga människa som stått på en båt, men han dirigerade bra. 

Dessutom var det vind som tog tag i båten och då blev det fören mot bryggan och jag sa till pv att "ja, ja, jag kan stanna här ombord i några dagar, det är lugnt!" (Här skulle det ha varit en smiley, men ni förstår väl). Båten är högre i fören och det är hopplöst för mig att ta mig av och betydligt knepigare för Harry. 

Efter en stund beslöt pv sig för att vi skulle vända båten, bara genom armstyrka och rätt vind. Det gick geschwindt! 


Nu har jag inte sett mer än en glimt av tv-serien Solsidan, men där drivs det uppenbarligen med stockholmare vilka kommer till Torekov, går i samlad tropp - såklart i vita badrockar - och ja, ungefär så. Jag kan i alla fall säga att det  v i m l a d e  av människor med stockholmska som dialekt! 

På Instagram skriver en bloggvän som arbetat som lärare i Sthlm, ja, att under hennes besök i Torekov häpnade hon över hur många bekanta där var - hemifrån - föräldrar till elever hon haft .

Underbart vatten - kristallklart - och nästan 22 grader varmt! 


Vad sysslade vi med, förutom alla bad i havet?
Jo, vi löste DN:s korsord, men fick kvar någon ruta längst uppe till vänster. 
Här fuskar pv och googlar på något ord. 


Och vi fikade i omgångar och jag tänkte på hur mycket jag tycker om dom här Rice-muggarna! Bakom muggen skymtar den jättestora motorbåten av märket Marex 360 CC  vilken betingar ett pris av drygt fyra miljoner kronor. 
Ägare visade sig vara en familj med tre söner och en liten dotter (alla i tripp-trapp-trull-formation) och det ska jag säga, att det var en båt som heter duga. 


Ibland fikade vi två gånger.
Pv rastade Harry .., fick lyfta honom på, men han  - Harry - hoppade själv av båten. 


På väg till eller ifrån servicehuset (välskött och fint) blev det ofta småprat med hundägare. Här är det Carlos - en borderterrier i Harrys ålder -. Carlos bor i vanliga fall på norra Jylland och jagar mer än gärna fasaner, men ner i något gryt, nä, det tackar han nej till. 
Kaptenen på båten och hans fru (eller tvärtom) skulle nästkommande dag segla mot den bohusländska skärgården. 


På fredagkvällen kom minstingen från Malmö med sin pappa (som för dagen fyllde år) och mamma. Jag stod i båten och hörde en bekant liten stämma och när jag tittade ut längs piren, såg jag minstingen komma skuttande på piren och det kändes som om hjärtat skulle brista av glädje!

Dagen därpå fångades krabbor (så less alla krabbor ska vara på turister som drar dem upp i en hink och så ner i havet igen!) och pv hittade en sjöstjärna som såväl den lille och jag själv fick hålla i, innan den återvände till sitt rätta element. 


Beundrade solnedgången gjorde vi också - men inte bara vi - det var mängder med människor som satt på piren med dinglande ben och spanade mot väster och solen som var som en apelsin! Och hur många som helst tog selfies med den här vyn som bakgrund och där var till synes förälskade par som samt ömt omslingrade och så vi då, som hängde lite vid piren och sa "men så himla fint!" 
Det är Hallands Väderö som skymtar till vänster. 

Vi hade tänkt oss att segla hem på söndag, men då var det åskoväder som låg och lurade och jag gullbad pv att vi väl kunde vänta en dag. Så blev det. 
Och om det bedrövliga äventyret tänker jag berätta i morgon. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ... 


... fångades av den skånska madamen i Portugal. 

Tack annannan! säger jag.

torsdag 1 juli 2021

 För övrigt …

…. kan jag inte kommentera hos bland annat dig, Bert. 

Kanske hos er andra också?  

Jag får göra det när jag kommer hem. 

Torekov vid halv tio …. 

Knappt fyra timmar tog det oss att segla från Skallkroken till Torekov och det blåste upp allt mer, för att sista timmen bli riktigt gungigt. Harry blir orolig när det smäller och har sig och allra mest när båten kränger rejält. 

Hela tiden såg vi en hel radda med segelbåtar vilka tycktes följas åt och på slutet var dom före oss in i hamnen och det gällde att hitta en ledig plats. 

Det visade sig vara en eskadersegling från Falkenberg till Torekov; dom följdes alltså åt. Tidigare år har vi legat längs med piren, vilket varit perfekt för såväl Harry som mig. Nu var den möjligheten borta; man vill kanske få in mer pengar , ty nu ligger mindre motorbåtar i stället där och då ryms såklart fler på så sätt. 

Vi ligger som regel alltid med aktern mot piren/bryggan, men nu blåste det nåt så hemskt och blev sånt vindfång med båten, så det blev fören först. En vänlig och hjälpsam man från Malmö hjälpte till med tamparna, men det fanns inte en CHANS att jag skulle ta mig av båten! Båten är betydligt högre i fören och hoppa kan (får) jag inte. 

Nåväl. När regnet upphört och vinden äntligen mojnat   började Pv fundera på hur vi skulle vända båten utan att ens använda motorn. Jo, han lossade alka tampar utom en lång ”landtamp” och så liksom droooog vi oss ut mellan dom två pålarna och så drogs det igen och det gick sååå bra!

Hjälp, så glad - och lättad - jag blev! 

Nu känns livet sååå mycket bättre! 

Vi har ätit middag, Harry ligger i ”salongen”/köksdelen (ser inte ut som en salong), Pv har diskat och människor passerar här utanför; bland annat en flicka i pyjamas …, sååå fin var hon! 

Detta skrivs på mobilen och texten kommer hipp som happ, men det får ni ha överseende med!  Ajöken, sa fröken. 





onsdag 30 juni 2021

Mitt i veckan ....


Foto: Maria B

Under i alla fall halva mitt yrkesverksamma liv, har jag varit ledig på onsdagar. Tänk, nu är det mer än ett år sedan jag  h e l t  och hållet tackade för mig, men fortfarande känns det som om "å, idag är jag fri!" 
Vilken härlig känsla. 
Lite som bonus. 

Bilden här ovanför kom någon gång under gårdagskvällen. 
Maria och hundarna var då på väg längs E4:n norrut och ett par gånger stannade hon till, svängde av från stora vägen och rastade hundarna .., som här, vid en liten insjö. 
Så vackert! 
"Men det regnade precis hela tiden!" sa hon som vid femtiden var framme vid första delmålet, nämligen Skellefteå. 


För övrigt regnar det även här, men det behövs. 
Pv ska köra till hamnen och fortsätta med installerandet av solcellsplattan och jag tänker dammsuga, skriva till min syster som återvänt från Portland och besöket hos Fredrik och Shae (son och sonhustru) och så blir det förstås rehabövningar. 
Allra värst är den längst nere till vänster .., ååå, så det strääääcker och drar och gör ont! 


Här sitter hon - den förstfödda - med båda hundarna och första natten blir det övernattning i liten stuga på 12 kvm, belägen vid Vitberget. Det är tur att hon inte är "besvärsrädd". 


Foto: AP

Hennes lillasyster tillhör samma sort - den inte besvärsrädda -. 
Det här var nämligen hennes utsikt igårkväll.


Det finns mycket jag beundrar hos pv (nåja, ganska mycket , man ska väl inte ta i ,-), men en sak som han verkligen besitter, i alla fall när det gäller sådant som han är intresserad av, det är den icke föraktliga dygden tålamod. 

Igår skulle han dra kabel från akterruffen (som på bilden är under hans ben) och upp genom stålröret. Först borrades hål i ovan nämnda rör (och det tog tid!) och sen hade han ett fasligt sjå med en "genomförare", alltså en slags metrev där man fäster själva kabeln och därefter fiskar upp den. 

I timmar höll han på och en borr lossnade och hamnade på havets botten och jag tänkte att detta hade jag garanterat givit upp för länge sedan och i stället - med hjälp av silvertejp - fäst kabeln på den där stålpinnen. 

Så tänkte icke pv. 
Och män och kvinnor passerade och en äldre magerlagd herre stannade till och sa att detta var den vackraste Hallberg Rassy/Rasmus han någonsin sett och då var det inte långt ifrån att båtens kapten sprack av stolthet och andra kommenterade vad han sysslade med och ja, det blev sånt där småprat som det ofta blir i hamnar och bland likasinnade. 
Oftast män emellan.

En trevlig kund från affären sa, när han hörde att borren gått till havs, "Ja, hade man bara en magnet att fiska med, kunde man nog bli förmögen på skruvar och annat som tappats i vattnet och gömt sig i dyn!"


Och i en segelbåt en bit ifrån vår, där var Bengt och han hade för ovanlighetens skull sin fru med sig och när hon försiktigt och lite tveksamt skulle ta sig ombord, ja, då sträckte Bengt så chevalereskt fram sin högra hand och hjälpte henne och en annan båtägare sa .. "men å, så romantiskt det där såg ut!" och det var precis vad jag själv tänkte. (Faktiskt såg jag för min inre syn en sekvens från filmen "En officer och en gentleman".

Och ute till havs, men ändå inte mer än ett hundratal meter från hamnen, låg Eddie i sin lilla segelbåt. Så gör han ofta. Ligger där som Vår Herre eller Fru har skapat honom och ibland tar han sig ett dopp och simmar lite och så där kan det pågå timmavis. 
Vilken livsnjutare! 

Så var det. 
Nu blir det rehabövningar!

tisdag 29 juni 2021

Solig dag i landet Halland ...


Först av allt vill jag säga tack till Bloggblad och mossfolk! 
I en kommentar i gårdagens inlägg tipsade Bloggblad om Google Lens, ett sätt att få veta vad det är för blomster man tittar på, enbart genom att ta en bild och klicka iväg! 
Jag gick genast in på Appstore och letade förtvivlat efter detta, men det var stört omöjligt och jag kände mig så urbota dum! 

Så ringde jag idag till mossfolk/Karin och bad henne slå mig en signal och sa vad det gällde och hon visste precis! 
Så perfekt! 
Att dessutom få prata med denna underbara, sprudlande, glada människa .., ja, men vilken glädje! Tack till er båda! 


Vid femtiden i morse tog jag Harry och gick på morgonrundan. Här vimlar av löptikar och man blir galen - och det blir för den delen Harry också - som ska nosa precis överallt! 
Så här fint var det när vi just passerat Ecke och Britts sommarhus och är på väg ner mot havet till. Det var bara sååå fint ute och alldeles ensamma var vi! 

Varför jag var uppe så tidigt?
Jo, förfärlig värk i handen och jag har öht svårt att sova efter klockan tre på natten. 
Det är inte så att jag orolig eller ängslig, det bara blir så. 


Senare idag kämpade pv i timmar med installationen av solcellsplattan på båten, den utan namn. I alla fall inte ett namn som vi hittat på. 
Jag föreslog "Serudia", ett namn som finns i Västerbottens inland och som är helt icke-romantiskt .., ty många båtar har de allra mest fantastiska nam - ofta på franska -! 


Tänk, vad människor ska undra .., "Serudia ..., vad betyder det ..?" 
(För övrigt har Christina Falkengård skrivit en bok om annorlunda namn i Västerbottens inland och boken har titeln ”Jag heter Serudia!”) 

Medan pv drog kablar och annat, satt jag på piren och solade. 
Eller lyssnade till Karin Bodin, VD för Polarbröd och bageriet i Älvsbyn som brann ner till grunden. 
På en tiogradig skala skulle jag sätta betyget ...5, kanske 6. 
Intressant var det att få ta del av hur man - efter branden - tog nya tag och satsade stort. 
Ett plus var att hon talade långsamt och vågade pausera. 

Och ja, jag badade med plastpåse runt armen, men det blev vått ändå. Nu får det bära eller brista, jag har längtat sååå efter ett riktigt dopp och att simma under ytan! 
Lycka. Lycka.


En bild till. 
Den här affischen satt på arbetsterapins anslagstavla.
Jag läste och skämdes. 
Utan tvivel är de mackorna längst uppe som jag tycker är såå goda och Becel vill jag absolut inte ha på brödet. Minns livsmedelsinspektören som höll kurs med oss i Ystad och vittnade om chocken han fick när han såg tillverkningen av lättmargarin, typ Becel och Lätt och Lagom. 
"Det var rena kemiska industrin!" sa han. 
Sen fortsatte jag med Bregott och torde väl dö en för tidig död. 

Nu blir det match i EM mot Ukraina. 
Ska sätta mig i rummet och heja på di svenske, allt medan äldsta dottern i skrivande stund kör bil (med två hundar med) till hennes älskade Malå.

måndag 28 juni 2021

Gladast i stan ....


.... är jag kanske inte, men det ska jag säga, att glädjen är såååå stor, så stor!
S o m  jag har längtat få slippa gipsen; den som klämt åt och irriterat och gjort ont. 
Nu är den väck. 

Rar undersköterska tyckte att sömnadskonsten var utsökt och gissade rätt på vem som gjort det hela .., "ja, hon ja, hon är fenomenal!" 
En hel del hann vi småprata ., att flytta långt hemifrån (allt är som bekant relativt) och detta att bryta upp och börja om. Och att tycka om att segla, även om man börjar lite väl sent kanske. 


"Du har ju suturer även på ovansidan handen .., gick benet igenom huden?" frågade sköterskan. 
Jag sa att det tror jag väl ändå inte, men det trodde hon. 


Det tog en dryg halvtimme innan jag fick komma in i gipsrummet och bli befriad. 
Under tiden beundrade jag den här skulpturen av ett kvinnohuvud. Så till synes enkel. Så vacker! Så  o ä n d l i g t  vacker! 

Ofta vet man inte vem som är upphovsman/kvinna till ett verk, men här fanns en liten plakett och det var ju kanonbra! Konstnärens namn är Peter Mandl, född 1947 och ursprungligen från forna Tjeckoslovakien, numera boendes i Påarp. 


Längs nästan hela kortsidan av väntrummet, hängde den här vackra tavlan med motiv från Stockholm. 


Hur jag än letade, hittade jag ingen signatur och jag tycker att det är så oförskämt mot konstnären, att inte ens ha minsta lilla upplysning om vem som hållit i penseln! 

Tänk, så enkelt med en liten lapp/upplysning vid sidan om där allt sånt står, det kan ju inte vara svårt. Dessutom är det ju så nonchalant mot konstnären, tycker jag. 


Tänkte att kanske Sven Ljungberg .., men jag vet inte? Här anar man skymten av en signatur nere till höger. 


Hemskt var det också när jag satt i väntrummet och hörde hur en äldre dam bara rasade ihop i korridoren och personal rusade fram och ropade "Är du med? Hallå, är du med?" och jag kunde höra höra hur det rosslade, å, det var inget trevligt. 
Döm om min förvåning när damen en halvtimme senare åkte hem!! 

Nåja, här på bilden sitter jag i ett annat väntrum, nämligen det till arbetsterapeuten. 
Å, så vackert det var!! En grön fondvägg med naturmotiv (verkar vara skir bokgrönska!) och så möbler i grönt! Man blev glad. 


Som så många andra i den genren (arbetsterapeuter) ja, sjukgymnaster också för den delen, visade detta sig vara en effektiv kvinna som hade fart i sig. 
Vips, hade jag förevisats (och fått träna) på diverse hemska övningar, vilka ska upprepas x gånger dagligen. 
"När du tycker att det är stopp, att du inte kan böja eller sträcka handen mera, så fortsätt lite till!" sa hon. 

Jag har nu utsett pv till förste pt, så han håller koll på att allt verkligen blir av och om två veckor ska jag på återbesök och då ska den effektiva kvinnan mäta hur mycket jag förbättrat mig, vad gäller rörlighet. Aj, aj. Det är till detta gradskivorna i hennes bröstficka är till för. 
Och i en anteckningsbok noterade hon prydligt dagens siffror. 
Hon hade snygg handstil - sifferstil - och jag frågade om hon hade tyckt om teckning?
Jo, verkligen, hur kunde jag gissa det!? 


Efteråt .., blev det "äntligen-av-med-gipsen-fika!" hos Sonja och där var även hennes dotter Maria och tvillingarna Alfred och Elliot, två härliga sjuåringar. Därefter Skallkroken, där pv kämpar med att montera sladden till solcellsgrejen; det är den som han har täckt över med en pappskiva. 

Och tänk .., jag drog lite slarvigt en plastpåse över ortosen (ja, jag fick en suverän sådan!) och tog två dopp, nej, tre! Jag till och med doppade huvudet! 
Detta var en sån ofattbar glädje så jag surfar ännu - flera timmar efteråt - på den vågen. Någon medaljutdelning blir det inte .., jag har slut på dem, men den som orkat läsa ända hit ner, får härmed en virtuell medalj av största storleken! (Och tänk, att det går så bra att skriva nu, utan gips!)

söndag 27 juni 2021

Överdåd ....

Kanske var det kogödseln - inhandlad på Hemköp - som genererade sommarens överdåd i rabatterna? Kanske nånting annat?

Den här madamen fick vi för flera år sedan av pv:s faster och farbror, Maj-britt och Stig, (bor i Bjärlöv i Skåne) och då som liten krabat. 


Här sitter Stig, denne man som talade en skånsk dialekt som för mig - i alla fall mellan varven - var helt obegriplig. En slags göingska. Här i det gamla inlägget, finns ett smakprov på den .., man får skrolla ner lite bara.


Nu är det andra bullar! Och fylld med knoppar är den! 
S o m  vi funderade på vad namnet på rosen var och under en biltur från stan och hemåt, så sa pv att "det är väl lika så bra att du kontaktar Rexxie direkt", men så kom någon annan på det i ett huj. Den kallas för polkagrisros. 


Vid sextiden i morse (jag vaknade som alltid vid fyra och låg och lyssnade till utomhusljuden .., mest från hästen i hagen mitt emot, han som är så irriterad om inte kraftfodret kommer nog fort och då står och buffar med hovarna på hinken så man tror att någon håller på att bygga!) gick pv ut med Harry som var sååå nödig. 

Själv gick jag ut och gav fåglar och ekorrar mat, hämtade DN och undrade var i all världens dagar pv tagit vägen? Det visade sig .., att han gått in i huset från andra hållet och redan låg i sängen när jag till slut gick in. Jo, jo. 

Gråmulet ute och detta är sista dagen med gips - förhoppningsvis -. 
Aldrig någonsin har jag haft så ont efter en fraktur och jag hoppas innerligt att det ger med sig efter hand. Och vi har ordnat med hus-katt-växthus-vakt .., Mymmel har fått reservnyckeln till bilen och så får vi se när vi är redo att ge oss av med båten och vad det blir för väder. Inga långa rutter i alla fall. 

Så vill jag bara säga att jo, jag vet att det är dåligt med kommentarer från min sida just nu - ja, hos er som bloggar - men det är sååå svårt att skriva med gipsad hand och värst är tangenter där man måste böja vänsterhanden, eller mer som vrida den. D och A, t.ex. Bättring utlovas. 

Dagens fönster ...

"Hej!

Jag hade med fönsterhåven idag midsommardagen på vår kul kultur tur till Deje Gamla Kraftstation som nu är konsthall. 

Där finns ett och annat fönster och ett fångade jag till dig. 

Vassego från varma Värmeland. 

Turtlan."

//Och tack! säger bloggmadamen.

lördag 26 juni 2021

Louise Odier ….


När jag skrev om rosen Louise Odier och att jag köpt ett eget exemplar, fick jag den här bilden av vännen Bente i Norge, ja, det var hon som en gång fångade just den sortens rosor i håven! Tack Bente!  Rosen har för övrigt fått sin namn efter en berömd fransk balettdansös som levde på 1800-talet.


Vår lilla Louise ser så här pyttig ut just nu, men kanske att den tar sig. Problemet var .., var skulle vi plantera den? Höjden lär bli ungefär 1.5 meter och då föll rabatten .., nja, det blev här, framför ett litet, litet plommonträd (Viktoria) som vi hoppas ska växa upp bli stort och då kan rosen bli ett fint blickfång. 


I växthuset börjar det ta sig. 
Och jag knaprar på ärtskidor varenda dag .., och snart har vi röda tomater. Jag frågade Edvin igår vad det var ..., dom här gröna tomaterna? Han gissade på äpplen, men vänta när dom är mogna, då vet han nog! 


Och medan jag skriver här, sätter pv ut små hallonplantor. 
Själv har jag vattnat i rabatter och krukor, fyllt på med badvatten i fågelpoolen (såg fyra pilfinkar ta morgondopp där!) och solrosfrön förstås ..., och konstaterar att eken fäller blad; det är ju så vanvettigt torrt ute!

För övrigt tipsar jag om en underbar bektraktelse över livet .., och det hittar man här. 

Dagen därpå ....


Kanske har jag aldrig i hela livet varit någon festprinsessa, så är det nog, men igårkväll slog vi (ja, såväl pv som jag själv) rekord. Först firande tillsammans med Sonja, Hilda, Mymmel och lille Edvin och det var det bästa tänka midsommarväder, med blå himmel och vindar som fläktade lite skönt. Utomhus hela tiden och mina nyligen inköpta solstolar, visade sig komma väl till pass. Perfekt! 

Och treåringen sprang omkring och vattnade blommor och blader och ibland även gräsmattan eller sina egna fötter .., han hade vattenpistolkrig med sin morfar .., letade jordgubbar i växthuset och tycktes nöjd med vattenflaskan som jag köpt till honom, den som hade en sån finurlig öppning. Den skulle han ha "i mammas hut" - i mammas hus -, alltså. 
Och så fick han gå och titta på hästarna, äta glass och smaka av Sonjas goda tårta.

Vid sju, halv åtta skjutsade pv hem tre fjärdelar av sällskapet, Sonja hade egen bil. Och jag plockade undan och diskade och sen blev det soffan Ektorp. 


Något röjarliv var det öht inte här i trakten, i alla fall inte nånting som vi stördes av. En bit uppe i backen spelades högljudd musik, men det var härlig musik och inget som störde. 

Vaknade som vanligt på tok för tidigt, vid halv fyra. Lyssnade till smällen från ekorrmatarna, då, när locket fälls ner .., för övrigt var här tyst och stilla. 

Bara imorgon kvar nu med gipsen. 
Ååå, så jag ska fira när den klipps bort!! Igår kliade det så jag höll på att bli vansinnig!! Med en lång topspinne kunde jag lindra lite i alla fall och jag tänkte på mina barns pappa som på 70-talet hade gips från ankeln och upp till ljumsken och jag minns hur han satt med en lång linjal instoppad i gipsöppningen på så sätt försökte uthärda klådan. (Avslitet korsband i en handbollsmatch). 

För övrigt?
Pv tänker väl sig att försöka montera solcellerna på båten (men just nu korsordet i DN) och kanske ger vi oss av till havs i mitten av veckan?

torsdag 24 juni 2021

 Dan före dan ...


.... ser det ut så här när vi står i kö inne i affären, men alla tre kassor är öppna och en äldre dam är upprörd och tycker att det borde öppnas ännu en kassa. 
"Men det finns bara tre .., dom gör så gott dom kan!" säger jag. 
Och fort det går det också. 
Det är inte så att vagnarna dignar av varor ., det är mest det vanliga matjessill med tillbehör. Och hur glad blir jag inte när jag upptäcker att Philip börjat sommarjobba. Det var Philip som började en utbildning i Kalmar - inom filmproduktion - om jag minns rätt. 





Vid tvåtiden åker vi till hamnen i Skallkroken, där Eva med hennes halvlånge man - plus barnbarnet Lill-Karin - väntar på oss. Så blir det kaffe och prinsesstårta och Lill-Karin är sååå förtjust i djur av alla de slag, även Harry, och säger att hon ska bli veterinär när hon blir stor. Jag tror henne. 


Så här ser det nya teakdäcket ut och pv är stolt och glad som en tupp, då, när förbipasserande båtgrannar passerar och säger snälla saker. Jo, jag tycker också att det är fint, men jag längtar ....


... tills det har fått den här kulören. 

"Det går på en sommar!" sa båtgrannen som även han bytte trädäck, men för ett år sedan. 
Sååå fint det blir! 
(Och ja, vi är den enda båten i hamnen som ligger med aktern inne mot kaj. Pv:s båt är högre i fören än andra och det blir så mycket enklare att ta sig av och på, framför allt för Harry, på det här viset. Ja, även för mig.)
I kväll hämtade pv ut det han köpt hos Peter i Steninge som säljer båttillbehör. Nu var det solceller det gällde och när jag lyfter blicken och ser alla öppna "fönster" på sökrutan här på datorn, kan jag läsa följande: "Koppla in solcell", "Kablar, kontakter", och "Teknik för alla väder", 


Nåväl. 
I hamnen var det tämligen lugnt, så här dagen innan Midsommarafton. 
En man kom med snapsglas i plast och ställde in dem i ett litet båthus. 
Båtar kom och gick. 
Någon skulle segla till Hallands Väderö och fira midsommar där .., andra hade varit ute hela dagen, men mest här runt omkring .., Bengt som alltid är ensam på sin båt, han hissade segel och försvann snabbt och en dansk gästbåt hittade en ledig plats och en annan dansk frågade om möjligheten till wi-fi. 


Nu är det kväller och jag räknar ner tills gipsen ska tas väck. 
Som det kliar! Och värker!
Men Ingrid-Bergman-rosen blommar som bäst - överdådigt - och idag inhandlades ännu en ros Jag blev inspirerad av Pernilla i Skåne ("kalaspuff" på instagram) som skrev om en alldeles ljuvlig ros med namnet Louise Odier! En ljust rosa/skär ros .., och inte vet jag riktigt var den ska stå, men det löser sig väl.