tisdag 30 november 2021

Tisdag ....

Ja, då har jag tid för röntgen av min vänstra hand klockan 10:20 och en timme senare träff med kirurgen Maria som opererade eller i alla fall assisterade när frakturen skulle lagas. 

Inte mycket folk i röntgens väntrum. På väggen en tv som visar vår nya statsminister och regeringsförklaringen. Vi som väntar på vår tur sitter tysta med blickarna mot tv:n. 

Innan dess lite prat om halkan och all snömodd. Ett par i min ålder har kommit från Kungsbacka och är tacksamma att det var Resam som skötte bilkörningen. 

Tio mil enkel väg, kanske?


Det är inte så många fler patienter i ortopedmottagningens väntrum, men två kunder från affären sitter där och det är ju himla trevligt. Två män. Den ene har agerat färdtjänst åt sin granne .,. och chauffören visar sig vara sjuttiosju år men ser tio år yngre ut och berättar att han fortfarande är yrkesverksam! 

En timmes väntan utan fungerande tv i väntrummet känns drygt, men det går över förväntan och när klockan är lite över tio kommer läkaren och ropar upp mig, ja, patienten före mig har helt enkelt inte dykt upp. 

Efter att handleden undersökts och böjts och sträckts och jag berättat att den numera känns  okej - om jag inte anstränger den alltför mycket - så frågar jag om det möjligen går att få se röntgenbilderna? Så himla intressant det skulle vara! 
"Jodå, inga problem!" säger doktorn som heter Maria. 
Här är bilden från det första besöket, den där måndagen efter brottet. 
Jag minns ännu den djävulska smärtan, ja, aldrig har jag upplevt nånting som gjort såå ont.


Och här, en vecka senare när jag varit inne på verkstadsavdelningen. 
Ja, bilden togs idag. 


Därefter en sväng till golfrestaurangen på Ringenäs (öppet sista veckan för i år) där vi äter lunch. Pv väljer viltfärsbiffar med potatis och rårörda lingon, själv tar jag fiskgryta med saffran och aioli. Lägg därtill en salladsbuffé som visar sig vara gudomlig! (Bland annat en grönkålssallad med granatäpple och valnötter ...., så god!)
Och när vi går ut till bilen, så ser det ut så här när vi närmar oss parkeringen och går med pyttesteg för att inte ramla.


Så en sväng förbi Skallkroken för att kolla hur det går med bygget av ett trängre inlopp till hamnen (mindre vågor och inte så ofta muddring). Alltså det är samma inlopp/utlopp, men den ska skyddas från höststormar och annat.


Det ser hotfullt ut från väster ..., är det månne detta som ska komma över oss i morgon?
Och  s o m  jag älskar (och kan sakna!) det här blå ljuset. Jag förknippar det ofta med annandagens juldagens morgon när julottan är tillända och vi går hemåt .., där mamma har frukosten klar och alla är lyckliga - tror vi i alla fall -.
Kanske får pappa och Rigmor kaffe och anisbröd eller så blir det skinkmackor med apotekets starka senap? På apoteket arbetar då på 60-talet Fred och Britta Holmlund och det är dom som är senapsproducenter. Britta är född i Malmö och pratar skånska, vilket är ovanligt i Malå på den tiden. 
Och senapen är så stark, så har man nästäppa, räcker det med en omgång senap på mackan så är det öppna spjäll! 


Det blev tankeflykt det. 
Sen hemåt på Ejdervägen igen och utsikten över grannens tomt och där är Ecke och Britts gula hus, vilket står tomt nu vintertid. 
Såååå vackert det är ute med all snö!

För övrigt? Pv har precis bokat julbord på Skepparstugan nästa torsdag. 
Härligt! Få se om vi lyckas locka Sonja att göra oss sällskap.

Dagens fönster ...


Bilden togs vid halvåttatiden, då, när pv varit ute med harry på promenad och jag själv ordnat med frukosten. Detta, all snön, gjorde Harry alldeles sprallig och det var knappt att han ville äta sin mat som alltid väntar i skålen när han kommer hem igen. 

I morgon lär det ska komma ännu mera snö, men knappast dom mängder som SMHI varnat för. Vi får väl se. 

måndag 29 november 2021

Näst sista ....


... dagen i november. 

Tänk, om det hade varit den näst sista dagen i ens liv - om man hade vetat om det -! Vad hade man då gjort ..?  Vilken ångest. 

Tog Kvarntorpsrundan på morgonen. Isande kyligt, men sol och ljust-ljust blå himmel. 
Havet spegelblankt och blått. 
Sjöfåglar en bit ute till havs. 
I norr - silhuetten från en silo i Falkenberg -. 
Och en ö som tycks sväva ovanför havet, men kommer i håg namnet på den gör jag inte. 
Nu vet jag! Pv har kommit hem från Getinge och influensavaccineringen: Marsten!
"Där har vi firat midsommar, min bror Tommy, samt kusinerna Ann och Mats!" säger pv.


Halvvägs hemma. 
Då har man haft uppför ett långt tag och svingat sig över en A-stege - Harry får gå före mig - och jag hinner tänka att risken finns ju att man snavar, fastnar med foten i ett av trappstegen och faller pladask ..., mer som en fällkniv. 
Men det gör jag inte. 
Allt går bra. 

När jag tog bilden och sen kom hem och tittade på den, upptäckte jag ett jättelångt vitt strå på vänster ögonbryn. Det var det värsta! tur att man då enkelt kan kapa ansiktet rakt av. Tjopp, så var det gjort.

Måndagsfönstret ....


"Pinfärska bilder på skyltfönstret hos en illustratör jag går förbi ibland. Påminner lite om Matisse, tycker jag."

Nu har det gått några dagar sedan fönstret var alldeles pinfärskt, men det gör ju ingenting. 

Tack annannan! säger jag. 


söndag 28 november 2021

Idag ....


 ... blev det konstutställning i Lilla Stensjö, som ligger bara tvärs över kustvägen. Själva lokalerna är nog ett gammalt stall eller möjligen en lagård och dom här tavlorna var så finurligt upphängda, ty bakom dem var väggen välvd, jaha, då fick dom liksom fästas upp på en smal stång! Under tavlorna är det som en .., ett jättestort cementkar.

Här är det målningar av June Montana Lorentz och vilka härliga färger! När jag skrev om detta på instagram, berättade Gerd i Norsjö att jodå, i Norsjö av alla ställen, där finns en  tavla av denna Montana! 

Så här skriver hon: "June Montana Lorentz har bott i Norsjö. Hon har målat en enorm tavla av Storgatan i juletid. Den hänger i danssalen på Folkets hus!"

För att inte tala om dom här!! 

Flera utställare.

Här en detalj av en målning av Olle Agnell  (1923-2015), helt obekant för mig, men välkänd här i Halland, ja, inte bara här! Hans son Per berättade att efter Olles hustrus död, ja, det var då Olle målade den här tavlan och då målade han nästan som besatt, ja, långt upp i åren! Agnells tavlor var så vilsamma .., jag hade känt ett lugn om jag haft dem här hemma. En konsthandlare i Tyskland har köpt upp många av Agnells verk. 

Galleriägaren själv - Pelle Svensson - bor i huset där utställningen pågick och här är en tavla som han målat och som jag tycker så mycket om. Det är mycket hav, stora vågor och dramatik i hans bilder och då får jag nästan lite ångest, men den här skulle jag gärna ha hemma. Bilden är från Pelles instagramkonto pelle.svensson.pos

I galleriet. Mängder med levande ljus. Det bjöds på glögg och pepparkakor. Termoslocket till glöggen hamnade fel och pv spillde på golvet. 

Sen hemåt i duggregnet. Pv gick före mig .., han skulle duscha och göra sig i ordning inför adventskonserten och så är det ju repetition innan det hela tar sin början - ja, den har börjat nu -. 

Och så här satt husets herre i väntan på att en av körmedlemmarna (hon som är förstasopran och sjunger gudomligt!) skulle komma från en närliggande by och lifta med honom. Att se herrn i kostym hör inte till vanligheterna. Den är för övrigt hans fars bröllopsstass (i ylle) från 50-talet. 

Babsan i Uppsala (numera utflyttad till landet) noterade genast dom prickiga strumporna. Det gjorde jag med och sa "du vet om att du har tagit på dig prickiga strumpor?" 

Jodå. Det visste han. 

När han tog på sig skorna syntes dom inte längre. 

Ja, så har den här dagen varit.

Hörvärt ....

Låg kvar i sängen i morse - harry vid min högra sida - och lyssnade till Vetenskapspodden i P1. Det handlade om hotet från asteroiderna, ja, vem vill vara med om att en asteroid av större storlek krockar med vår jord? 

Inte jag. 

Här är en länk till programmet om någon skulle bli sugen.

Dagens fönster ...


Så vackert! tänker jag direkt. 
Färgen på huset och själva fönstret.

Det var ellem - på besök hos en väninna i Ersnäs (Norrbotten) - som fångade det hela. 
Tack! säger jag.

lördag 27 november 2021

Lördagsfönstret ....


... finns i ett gult hus på en kulle och där finns även den lilla ängeln som förstås borde hängas upp, men nu trivs den så bra där i krukan, så den får vara kvar på plats. Jag brukar småprata lite med henne var gång jag laddar kaffebryggaren eller gör mig en macka. 

Träbiten närmast i bild, den upptäckte jag under en promenad med harry i hästhagen. 
Den påminde om ett djurhuvud - osäkert vilket -. Kanske ett får?

Och allra längst uppe till vänster - lite rött så där - skymtar julstjärnan som jag köpte för någon vecka sedan. 
Det var  i n t e  kallgrader när jag bar den till bilen från affären, likväl har den snart tappat alla sina blad. Kanske köper jag en ny blomma, men bara kanske. Jag är egentligen inte sååå förtjust i vare sig röda eller vita julstjärnor.

(Läser ett mejl från min syster i Australien. Inte kan man tro att vi är syskon!! Jag vill ha så lite julpynt som möjligt .., HON har redan julgran på plats och miljoner tomtar och detta i högsommarvärme! )

fredag 26 november 2021

En fredag i november ...


Kylig morgon övergår till ännu kyligare eftermiddag. 
Glashalt nere på vägen mot havet till. 
Håller mig i gräset vid sidan om. 
Och aldrig någonsin har jag sett så många svampar på träd och stubbar som i höst! 


Men kyla betyder högtryck och strålande solsken. 
Och ännu porlar lilla bäcken, den som slingrar sig ner mot havet. 


Från klockan tio och flera timmar framöver tittar jag på sprinten i  Ruka i Finland. 
Först prologen och då hinner man knappt resa sig från soffan och hämta ett glas vatten, förrän det är över. 

Å, jag tycker verkligen om sprinttävlingar, men lika roligt med längre lopp. Och tänk, att Kläbo fick pisk av den unge ryssen! Om de svenska damerna säger jag bara: heja, vad ni är bra! 
Nog kändes det ovant att inte lyssna till Jacob Hård och Anders Blomqvist, men nu är det som det är och bara att tugga i sig. Man vänjer sig kanske.


Så här ser renfanan ut numera. 
Vacker ändå, tycker jag. 
Mot förgängligheten går den och jag tänker på kända kvinnor som inte längre vill visa sig på bild då dom anser sig inte vara vackra nog. Inte som förr. 
Men fröken renfana är om möjligt ännu finare nu, tycker jag.


Sista promenaden med harry, sedan tar pv vid när han kommer hem. Vi har knappt något gatlyse längs vägen och det är verkligen becksvart ute om kvällarna, nej, då får pv ta vid. Han går längs hala klippor och stenar i kolsvarta mörkret. 
Det gör inte jag.

Dagens fönster och lite furu ....


I onsdags firade ellem i Skellefteå och hennes man trettioettårig bröllopsdag och då slog man till och tog in på nybyggda Sara kulturhus - tillika The Wood Hotel by Elite - i ovan nämnda stad. 

Så här skriver fönsterfångerskan: "Som du ser har det kommit till några höghus i stan sen du var här sist, och flera åt väster också."




Och så i dagsljus. 


"En lysande timmerstock i receptionsdisken!" skriver hon. 


"Och sängborden på The Wood hotel är stubbar i de för övrigt trärena rummen."

// Tack för bilderna ellem och lycka till i fortsättningen med äktenskapet! 

torsdag 25 november 2021

När jag mötte Kasper ....


Åtta eller nio veckor och bor på andra sidan kustvägen. 
Så go att man nästan kan äta upp honom. 

Liiiite försiktig i början .., gömde sig bakom den vita stolpen till höger .., men vågade sig fram till sist. Ja, inte  r i k t i g t  ända fram, men nästan. Och jag tänkte att .., finns det nånting charmigare än en labradorvalp?


Ser ni honom ...? Lite till vänster om den snart helt utblommade rosen?
Jag vet nog ingen som har en mer prunkande trädgård än Kaspers matte och husse och det lär vara Husse som sköter om det hela. 


Men Moder Natur är inte så pjåkig heller. 
Sååå vackert det var i hästhagen idag! 


Och här .., bäcken där Nelly trillade ner från den lilla bron. 


"Växer vid vatten". Två bokstäver. 
Just det.

I centrifugen ....


Tänk, om man vore en kråka och slapp bekymra sig över det något stormiga läget i världen i allmänhet och det politiska läget i vårt land i synnerhet. 
Nästan hela gårdagen tillbringades vid tv:n eller nära P1. 
Och så slutade allt i ..., ingenting. 

I det stora hela tycker jag ändå att Magdalena Andersson skötte det hela värdigt. Om man - som jag själv tittar in på Twitter så där tämligen sporadiskt, blir man (jag) beklämd över den råa aggresiviteten bland många som skriver. Igår var det kommentarer om miljöpartietes Per Bohlund som fick mig att må illa. Så mycket gränslöst hat! Och har någon en avvikande åsikt, så ombeds den att fara käpprätt åt helvete! Nej, jag förstår det inte.

Sen tänkte jag på alla små och större töser i vårt land vilka säkerligen känt sån glädje över att vi nu fått en kvinnlig statsminister - lååååångt efter våra grannländer - och så blev det hela som en ballong där luften pyst ut. Säkert finns det män som sitter och gnuggar händerna nu. "Jo, jo .., det förstod man väl ...".


Sen finns det ju inlägg som får en dra på munnen. 
Som läkaren som skriver: Hade sett fram emot att återgå till min favoritfråga för att bedöma orienteringsgrad hos patienter, "vem är statsminister idag?", men jag ser att svenska politiker inte bryr sig om konfusoriska tanter. 

Eller den här: Löfven googlar: avbokning fritidsresor

Eller den här, med en bild av Löfven där han sitter med mobilen mot örat och ringer: "Är det flyttfirman? Ni kan bära in allt igen."

Läste också förre utrikeskorrespondenten Daniel Allings twitterinlägg gällande vad som hände igår. Sååå saklig. 

Nå. Nu är det ny dag - torsdag - och pv blir borta till halv tio ikväll, så harry och jag själv får roa oss bäst vi kan. Lyssnar till julmusik (är någon förvånad), just nu Felice Navidad med José Feliciano. Oj, så jag spelade den skivan någon gång i slutet av 60-talet!

Dagens fönster ...

Förra helgen reste ellem till Ersnäs i Norrbotten och hälsade på sin väninna Maria. Bilden här är från väninnans hem och akvarellerna på staffliet är verk av just denna Maria. 

"Hon är konstnärlig och kreativ", skriver ellem. 

På bordet ligger ett blått linnetyg. Det ska bli en tunika/klänning som ellem syr, med stöd och hjälp av väninnan Maria.

Och jag säger  t a c k ellem och hoppas att du och maken - igår var det väl? -  fick en fin bröllopsdag på hotellet i Skellefteå!

onsdag 24 november 2021

Michael Ancher och Oscar Björck ....

I en kommentar i ett tidigare inlägg, nämner Bloggblad en tavla som gjorde sånt intryck på henne .., ja, det var i ett konstprogram i SVT och det var inte många minuter långt. 

Jag tror att det är den här målningen hon menade och den gjorde ett lika stort intryck på mig. Dels såg jag den i programmet, men sedan - precis som Bloggblad - på konstmuseet i Skagen. 

Titta på ljuset på mannens byxor ..., och hela stämningen .., med den drunknade mannen som ligger på bordet! 

Konstnären visade sig vara Michael Ancher. Och om den tavlan kan man läsa här.

 
En svensk konstnär som tillbringade mycken tid i Skagen, var Oscar Björck. 
Här kan man läsa om såväl målningen som om denne herr Björck. 
(Född 15/1, samma datum som jag själv, men inte samma år - 1860).

Den här tavlan stod jag också framför i detta underbara Skagens museum (sååå sevärt!) och bara häpnade över hur verklighetstrogen den kändes! 

På agendan ...

I en kommentar till Gunnel i Luleå  blir det prat om "hustruskolan" och jag erkänner att någon särskilt perfekt hustru (eller sambo, modell husmoderlig) är jag verkligen inte. 

Men se .., idag hände det! Kanske berodde det på att pv kommit hem med lussekatter inköpta på Ankaret, men helt saffransbefriade! Det upptäckte jag bara vid anblicken på dem, men inte han. Kanske .., var det därför jag beslöt mig för att göra en omgång lussekatter. 

Numera är ju saffran relativt billigt. Om det förut kostade fyrtiotusen kronor kilot, så kostar varje halvgram nu tio kronor - halva priset alltså -. 

Nu gjorde jag bara på en halvliter mjölk, men det visade sig bli supergoda bullar; framför allt bullar - lussekatterna är inte lika luftiga -. 


Ja, det blev bra. 
I en kommentar på instagram säger friherrinnan - som inte tycker om saffransbröd och aldrig lär ha bakat dem - att det är så svårt med lussekatter, ja, att få dem jämnstora. Sånt är pv noga med också. Men se, det är inte jag .., det bekymrar mig inte ett skvatt att dom är olika stora, så är det med allt jag gör. 
Huvudsaken är ju att dom är goda! 

Dom runda bullarna/bröden blev såååå luftiga och innehåller inget annat än själva degen i sig och så pärlsocker utanpå. Och pärlsockret fick jag låna av rara Christina på Vitabergsvägen - matte till Elsa och den lille rultiga labbevalpen som heter Kasper och som lite försiktigt mötte mig på "bron"/farstutrappan när jag kom. 

Nu känner mig så husmoderlig, så jag har minsann tankar på att baka hallongrottor i morgon. 
V a r  ska detta sluta!?

På den där skalan ...


Igår solsken och idag gråväder. 
Ja, ja, det är bara att tacka och ta emot. 
Ljusar upp tillvaron med elljusstakar som jag kallar advenstsstakar fast jag vet att det är fel. Den här inhandlades på Ikea för massor med år sedan och den är ju verkligen inte särskilt dekorativ, men tänk, vad jag tycker om den. 


I Ystad hade jag den här slingan som - om jag minns rätt - hette Glänsa och den tyckte jag också sååå mycket om och av bara farten fick den sitta kvar långt efter jul, till somligas förtret, däribland en man i min ålder som knackade på fönstret och menade att nu var det väl ändå dags att plocka ner den fina slingan. 
Då fick den sitta kvar ännu någon månad. 


Grönt ute. Grönt är skönt. 
När jag i sökrutan här på bloggen skrev in "advent" kom jag till ett inlägg som inte alls handlade om advent eller jul och inte det minsta om ljusslingor, nej, jag hade tydligen ställt frågan hur man trivdes med sitt yrkesval, ja, ni vet, på den där skalan. 

Här är några av svaren - så intressant att läsa dem -! 
Och nu inser jag att såväl bettankax, Dinah, Gunnar i Krokom och Lisbeth som jag själv, vi är nu pensionärer. Ja, kanske inte Bettankax? Frågan ställdes 2015.

bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden. 
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)

Dinah berättar  ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.

gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)

Tankevågor/Lisbeth säger ...

Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig. 
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om. 
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb. 
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig. 
(Bilden visar Lisbeth och hennes skolbarn, eller i alla fall småttingarna).

Dagens fönster ...


"Kära Elisabet. 

Direkt när jag fick syn på det här fönstret idag vid Länghems prästgård, så bestämde jag mig för att skicka det till dig.
Visst är det härligt med imman, de gula pumporna och den gröna fönsterbågen.

Den fina prästgården skall vi åka tillbaka till en dag när det är öppet och ta en fika där. Verkar vara ett ställe med mycket på gång.
Mysig trädgård som jag vandrade runt i och fotade med mobilen. Fick syn på lusthuset och när jag gick närmare, de immiga fönsterrutorna.

Kram/walkaboutsweden-Barbro."

//Helt  u n d e r b a r t! säger jag. Tack Barbro!


tisdag 23 november 2021

Idag ....


Det bästa av allt idag .., kaffebrickan som pv kom ut med, ja, när vi kommit hem efter promenaden ner till hamnen, den som förr hette Oskars hamn, men numera bara Stensjö hamn. Knappt att jag orkade ta mig hem, men det finns ju stenar att slå sig ned på. 


Så ringde Ecke och undrade om pv kunde tänka sig att gå ner och tömma allt regnvatten som högst troligt samlats i motorbåten. Förr, när Ecke hade full syn och livet var som det skulle, åkte han och Göran (vår före detta granne) ut och fiskade och detta var nog bland det bästa dom två herrarna visste. 


Bilden
: på den tiden det begav sig. Ecke till vänster och Göran, denne underbare närmaste-granne intill. Bästa kompisar.

Nu är det slut med den saken. 
Pv har erbjudit Ecke att göra oss sällskap på båten eller att ta ta deras båt och lägga ut nät, men det blir för knepigt. Ser man inget är det ju svårt med balansen också. 

Nåväl, vattnet tömdes efter att pv använt sig av den gamla, vanliga metoden med en hävert. 
Medan vi stod där och kollade hur vattnet rann ut på gräsmattan, var Harry sååå sprittig .., han hade bråttom hem, ty han visste ju att där vankades ett tuggben invirat i nån slags torkad bacon. Ack, vilken lycka!
En annorlunda promenad ....


Bilden: Gata i Accra/Ghana.
Där fanns knappt någon gatubelysning, så det gällde att se sig för. 
Mitt eget äventyr. 

Igår när jag skrollade mig fram längs instagrams konton, hamnade jag - som så ofta annars - hos Tom Turcich, mannen som tillsammans med sin hund Savannah har promenerat runt världen. Han började i USA och gick söderut (till Sydamerika), gick inte över havet, men tog sig till Afrika och Europa och hela tiden dokumenterade han detta på sitt instagramkonto theworldwalk.

Det har mest varit dagliga rapporter. Bilder från små byar där dom passerat eller större städer eller nattläger mitt ute i ingenstans eller vid havet. Nu är han hemma i USA igen och har precis vandrat i Wyoming (ödemark och ännu mera ödemark), men igårkväll - det var dit jag skulle komma - klickade jag in mig på hans konto och på ikonen "begin" där man får se hur det hela började. Kanske fascinerades jag allra mest av vandringen i Italien? 
I alla fall just då. 

Denne Tom Turcich berättar att efter alla år på vandring (fem och ett halvt, tror jag), så har han bara ett fåtal gånger känt verklig rädsla för människor, men hans erfarenhet är att nittionio procent av mänskligheten är godhjärtade. 
Det låter ju hoppfullt.

Och hela tiden finns den underbara hunden Savannah i hans sällskap. 
Bilder där hon sover i tältet .., där han stryker henne över örat .., eller i nacken .., alla hundmöten där det aldrig tycks bli konflikter ..., nyfikna herrelösa hundar som slår följe eller bara hälsar på! 

Egentligen skulle jag vilja lägga ut den allra mest underbara bilden, men eftersom jag inte har frågat om lov - ännu i alla fall - blir det i stället en länk till just det fotot, säkerligen fixat med självutlösare. Titeln är "Family portrait". 
Jag älskar det! 
Kanske kan bara den som har ett instagramkonto se det, men jag ska som sagt var fråga om lov.

(Här är en artikel från 2018 där han berättar om sitt äventyr).

Dagens fönster ....


Plötsligt plingar det till i min mobil. 
Aha .., ett fönster på ingång! 

Det här kommer från Portugal och den skånska madamen. 
Tack du flitiga fönsterfångerska! säger jag.

måndag 22 november 2021

När man letar efter nånting annat ...

Det bästa - nästan i alla fall - med Svenska Dagbladet, det är det dagliga korsordet. 

Idag fanns den här bilden med och så skulle då konstnärens namn in på därför avsedda rutor. Jag googlade på "Flöjtspelande gosse" och fick då upp namnet Judith Leyster. Denna Judith (som alltså målat tavlan) föddes den 28:e juli (samma datum som bettankax!) 1609 i Haarlem i Nederländerna och dog den 10:e februari 1660 i Heemstede. 

Det blev så intressant, för jag hamnade sedan på en sida (tillhörande Nationalmuseum i Stockholm) där någon bad läsarna att förstora bilden och sedan ta sig en ordentlig titt .., för att därefter dela med sig av känslan som målningen ger. 

Så himla roligt att ta del av detta! 

Själv lade jag mest märke till att jag tycker att pojkens vänstra hand är så mycket större än den högra. Här kan man läsa vad andra såg i tavlan.