Kommer till jobbet en bra stund innan den egentliga arbetstiden börjar och det handlar enbart om min egen sinnesfrid; att det är ljuvligt att inte behöva rusa iväg och skynda sig med allt som ska göras och det är mycket det på morgnarna.
Och så visar det sig att ena arbetskamraten - hon som ofta drabbas av svår migrän - har fått just detta och hon är blek om nosen och säger att det kanske visar sig vara omöjligt att arbeta och sen ringer telefonen, då är det M som berättar att hon har översvämning i sin lägenhet och blir lite senare till jobbet.
Då blir det full fart!
Jag tar in kassorna och drar ut pallar med tulpaner och ved och annat .., fixar morgontidningarna och sen till mejeriet och migränkamraten tackar för sig när M kommer och det löser sig ändå, men luggen som jag plattat tidigare på morgonen, den är i n t e rak när arbetsdagen är tillända.
Det har med andra ord varit svettigt.
När jag öppnar tidningsbuntarna, då, vid halvniotiden, är detta (bilden) vad jag ser.
Det här med tiggeri är en svår sak.
I princip tycker jag att det är helt galet; vi har en man i sina bästa år som sitter utanför vår affär och får lite slantar nu och då och jag tillhör dem som ibland ger honom - såväl pengar som varma spjäll - men jag tycker helt ärligt att det är bekymmersamt (läs: helt galet fel!) att människor sitter på sina rumpor från nio på morgonen till sju, åtta på kvällen! Det kan ju inte vara ett dugg hälsosamt, vare sig fysiskt, eller för den delen, mentalt.
Och jag önskar att det på hans pappersskylt - i stället för rena tiggandet - skulle stå "har ni något arbete åt mig?"
Om detta pratar vi när pv har kommit hem.
Han ger av princip inte ett öre (allra helst inte om dom sitter och röker, då blir han moralisk) till tiggare, jo, om dom spelar musik, då kan dom få, men inte annars.
Själv ger jag för att jag hör mammas röst inom mig - eller är det kanske Samvetets Röst - och får dåligt samvete och tänker "om detta är alternativet, ja, hur ser då deras verklighet hemma ut?"
Och jag är inkonsekvent och ger hellre till den till synes så rara kvinnan med vänligt leende, än till mannen från Bulgarien som röker mest hela tiden.
Men när jag kommer kånkande på en säck med tjugo kilo fågelfrö för 239 kronor, då skäms jag ju ögonen ur mig om jag nonchalerar tiggaren och det har jag gjort många gånger.
Det är himla svårt,.
Å andra sidan blir jag rasande när jag ser hur det skräpas ner!
Man kan ju bara tänka tanken om det vore alldeles intill ens egen tomt.
Och nu tänker säkert någon att "ja, dom borde få lägenheter eller andra boenden" och det kan man tycka, men ska då människor som tigger ha företräde framför andra som väntat åratal i kö?
Sånt funderar jag på och blir halvt galen, för jag har inga svar.
Så ..., just det.
Vem har sagt att livet är enkelt?
Att man har alla svar.
Jag har det i alla fall i n t e.
Ps. Om någon nu tror att pv är en snåljåp, så kan jag dementera det. Han är månadsgivare till Läkare utan gränser, till Rädda Barnen, till ett daghem i Ghana och han har haft fadderbarn i evigheters evighet och så har det varit Winai i Thailand också. Så det är inte snålhet. Ds.
8 kommentarer:
Oftast ger eller ger man inte av en eller annan princip. Det händer att jag köper något, en riskvast eller en bukett blommor eller en slev. Och ibland ger jag pantflaskor och burkar. Pengar har jag slutat med.
Organisationen Hjärta till hjärta har en konstruktiv inställning i mitt tycke. De är kunniga om förhållandena i Bulgarien och Rumänien och hjälper människor på plats inte bara genom utbildning och så småningom arbete utan också att folkbokföra sig och registrera sig så att man kan få sina vanliga medborgerliga rättigheter. De är även med och driver vårdcentraler t ex.
http://hjartatillhjarta.se/projekt-team-roma/
cruella: här finns inget alternativ till att köpa nånting - det hade jag lätt kunnat tänka mig -. Tiggaren utanför affären blir till en bekant, det är enklare att gå förbi (om man nu vill det) om man inte hejar på varandra dagligdags.
Tack för länken! Det låter vettigt!
Det är klart att det blir som en bekant. Jag har minst fem sex sådana bekanta på min väg till jobbet, varje dag i båda riktningarna. Jag hälsar och går förbi. Man gör som man vill, men så länge det är det minsta lönsamt att sitta där och tigga så kommer de och fler att göra det. Jag vill verkligen inte understödja det, även om jag kan känna för enskilda individer.
Så jag skulle önska att man kunde gilla dina "inlägg" här. Tycker precis som du och det behöver ju inte upprepas. Nä, fram för en gillaknapp, det finns på andra bloggar.
Kram/Anne i Mantorp
Ja, det är inte lätt att veta hur man ska göra! Jag håller egentligen med att man inte ska ge nåt, för de blir inte bättre av det.
Men samtidigt har jag ibland svårt att gå förbi utan att ge en slant av mitt jämförelsevisa överflöd.
Jag tänker som du - om det bästa alternativet är att sitta utanför ICA i köld och blåst, så måste tillvaron vara fruktansvärd.
När jag köper Faktumtidningen så ger jag alltid en peng till kvinnan från Bulgarien. Mest är det för att döva mitt samvete för att jag kan handla på ICA och gå hem till min varma lägenhet och hon sitter kvar och tigger pengar!
Vi har en trevlig herre som sitter utanför ICA i Nälden, eller sitter o sitter, nä han håller ordning på kunvagnar, hjälper till att bära kundernas tunga kassar, hjälper till att håll rent på parkeringen, fixar så att pantåtvinningskabyssen är ren och fin, städar runt återvinningsstationen, är det kallt och ruskigt hjälper han till inne i butiken och t ex packar kundernas påsar.
Jo, det är en allmänt trevlig prick som jag och många med mig gärna ger en peng.
Jag brukar ge ca 5-10 % av summan som jag handlar för.
/gunnar i Vaplan/
Jag undrar om man inte borde skriva till "sin" riksdagsman och "sin" EU-parlamentariker och fråga vad Sverige gör på europeisk nivå i den här frågan. För utöver den mellanmänskliga fråga som det här är så är det en europeisk fråga. Den har att göra med den fria rörligheten för medborgare i kombination med att länder som Rumänien och Bulgarien har stora folkgrupper som lever i total misär och uppenbarligen till stor del utanför samhället (se Cruellas första kommentar om folkbokföring).
Jag bor i ett land som ekonomiskt var där Rumänien och Bulgarien är idag för 30 år sedan. För 40-50 år sedan var det många människor som levde i misär här, men man har gradvis klarat av att ta sina egna medborgare ur detta. Det klarar Rumänien och Bulgarien också med rätt hjälp och ekonomisk utveckling. Men de behöver alldeles säkert press på sig, och riktad hjälp från EU, för de har mycket större romska befolkningar (jag utgår från att det till övervägande majorieten rör sig om romer) än resten av Europa och diskrimineringen mycket större (eller på en nivå som de flesta länder i Europa kommit förbi för flera årtionden sedan.
Det här löser inte problemet med människan du går förbi varje dag. Men om det enda vi gör är ger pengar till individen för att stilla vårt dåliga samvete, vem ska då göra något för att lösa problemet mer i grunden?
Det görs mycket på EU- nivå, annannan, med ekonomiska bidrag till Rumänien och Bulgarien just för att arbeta med fattigdomsbekämpning och mot diskriminering. En stor del av problemet är fördomar och förnekelse även på politisk nivå i länderna. Tyvärr.
Skicka en kommentar