tisdag 2 maj 2017

Halvtid ...


Ja, i morgon är det sju veckor sedan jag senast klädde om mig för att åka till affären och jobbet; det var den fjortonde mars som vi vid niotiden på morgonen körde till Hässleholm och ortopeden och jag bad att få ratta bilen - allt för att skingra tankarna - och jag kan nästan i detalj minnas allt som hände fram tills det var dags att sövas; det är som inetsat i minnet!

Jag minns den unge mannen som skulle få sin skadade menisk åtgärdad och när jag togs in förberedelserummet och fick ta av mig det mesta och lägga mig på det som senare visade sig vara ett operationsbord på hjul, då såg jag hur mannen låg på en likadan rullbår/bord och han skakade som ett asplöv - hela kroppen hoppade liksom - och han såg helt borta ut och någon sköterska bredde över honom en filt och sa "oj, vad han fryser!"

Och jag minns narkosläkaren - en ung kvinna - som satt på min vänstra sida och strök med tummen och pekfingret på min vänstra hand och hur hon ideligen vände blicken upp mot en skärm där mitt blodtryck visades och hon sa .."ja, men det är på väg neråt Elisabet".

Nu är allt över och jag vill inte göra om det.


Återstår så sex veckor av ytterligare rehabilitering .., av sträcka och tänja och böja och gå på promenader och resa sig upp och ner från stolar - om och om igen -.
Tanken är att jag sedan ska arbeta nån slags halvtid - tre timmar om dagen - i minst två veckors tid och sedan är det vanligt schema som gäller i sex veckor, innan jag har riktig semester.

Det har, än så länge, varit en kylig rehabtillvaro, men nu tycks det som om det vänder.
Nu är det bara en tidsfråga innan allt slår ut.
Den stora boken i slänten ner mot vägen till, den har stoooora, svällande knoppar .., och björkarna skirar försiktigt i ljusaste grönt.
Och i rabatten, den mot väster, blommar älsklingstulpanerna, dom där små, söta sakerna som är på bilden här ovanför. Som jag älskar dem!


Spireorna är trögstartade, men kommer så snart dom också.
Grannen Ingers vita länga skymtar där i mitten av bilden.
Av alla som här på Ejdervägen vet jag ingen som har så fint som Inger; där är flera vita längor och det påminner på nåt vis om nåt spanskt ..., absolut inget prål, bara så enkelt och så vackert.  

Och så finns där en jordkällare - helt övervuxen av mossa - som på pricken ser ut som den lilla stugan som tomtegubben hade, ja, ni som har läst Hattstugan kanske förstår vad jag menar?

På Ingers tomt har hennes son nu ägnat någon timme eller två åt att försöka få fart på gräsklipparen av robotmodell. En stor boxer har han med sig; den sitter kopplad och igår hade harry helt sonika gjort ett stående hopp rakt över gärsgården och hälsat på, men lika raskt hoppat hem igen.
Den hunden - boxern - är kastrerad, så det gick bra.


Pingstliljor är mina favoriter, men många har vi inte.


Det var en glädjens dag igår - i alla fall så här lokalt -, i mitt hjärta.
Mellanbarnet vann sin första dressyrtävling tillsammans med fina hästen Gabbe och då blir man så här överlycklig! Jag har helt sonika lånat bilden och vet inte vem som agerade fotograf, men jag hoppas att det är nån snäll en som inte blir arg.


Och äldsta dottern ..., hennes ständiga glädje över familjens nytillskott, lille Charlie, ja, den vet liksom inga gränser! På vår familjechatt syns ett ständigt flöde av de allra mest ljuvliga bilder på en svartlockig lurvtuss och alla längtar vi förstås efter att få träffa den här krabaten, så där på riktigt!

Foto: Ulf Palm /TT

Annat känns mindre lustfyllt.
Att det i vår upplysta tid finns nynazister som spatserar omkring på gator och torg, är för mig en gåta. Jo, vi har yttrandefrihet i vårt land, men nog känns det kluvet detta att se vitskjortade män och kvinnor och alla ser likadana ut och ingenting förstår man.
Hur är det möjligt?!
Och nej, förintelsen .., har den verkligen inträffat?
Jag säger det igen: hur är det möjligt?
Hur kan någon vettig människa vilja ansluta sig till nånting sånt här?
Och hur känner deras föräldrar sig?


Så nånting helt annat - lika skrämmande - men på ett annat sätt.
På SVT-play finns programmet "Sista skörden" som tar upp det här med odlande och hur människor fördärvar det där yttersta, tunna jordlagret som till sist blir helt sterilt .,. där finns inte en endaste liten daggmask, det hela liknar mera cement.

I programmet pratar en rundmagad man från USA - en jordbrukare - och jag tänkte först när jag såg honom att jaha, han är väl en sån som bara ser till pengar, men oj, så fel jag hade!

Vilket intressant och viktig program det här är!
Här är länken om någon är intresserad.

Ja, det var några tisdagstankar den andra dagen i maj.
Hoppas att ni alla har det bra och ditt humör ändrat sig fina Ulrika!


4 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Ja hur kan det komma sig att nazisterna vaknat igen? Historielösa? Korkade? Rädda? Tror en hel del på det sista. Rädda djur är farliga djur. Det gäller alltså även för vårt eget släkte. Hörde en rent hysterisk kvinna i dagens Ring P1 som pratade i 170 om de ensamkommande afghanska pojkarna som "välfärdsturister".
- Snygga kläder har dom också, sa hon. Och Afghanistan är inget krigsområde.
Jag beundrar Alexandra Pascalidou, som behöll lugnet i denna svada.

Vad gäller Sista skörden har jag en del att hämta igen på Play. Har missat.

Anders sa...

Apropå Ivar såg jag den här boken på Gomorron för några minuter sedan:

http://www.adlibris.com/se/bok/gick-obemarkt-forbi-9789150119480

Elisabet. sa...

Anders: tack för tipset! Den ska jag nog skaffa mig, den boken.

Elisabet. sa...

Bert Bodin: ja, se den! Så viktig och så skrämmande!