Manager hit och dit ...

Öresundstågen som jag åker med; dom som går från Malmö till Halmstad och vidare till Göteborg, går nu under namnet DSB First.

Så står det på tågvärdarnas uniformer.

DSB First.

Allt ska förstås bli bättre nu.

Och tågvärdarna har fått ny titel.

Train Manager.

Alla train managers ska dessutom få gå på charmkurs.

Jominsann, kolla här bara.

Hur ska detta sluta ...?

Kommer ni ihåg avocadoblomman som jag fick av pensionatsvärden?

Han hade tagit med sig den på tåget och så fick den lite ny ekologisk (just det ...) jord och en mycket större kruka och tänka sig, nu växer den så jag blir lite orolig!

Den skjuter iväg nånting så alldeles ofattbart!

Anar ni ett ljus ovanför blomman, så är det in adventskrans som fortfarande hänger i fönstret.

Egentligen behöver man kanske inte ta ner den .., det är ju faktiskt bara en rund ring med en massa små lampor som spretar lite hit och dit .., vem har sagt att det är en adventsstjärna?

Inte jag.

Och stort grattis ...

... till herr Fors som idag blir 60 år!



Det var herr Fors hundvalp Astrid som tyckte att detta att bita bloggmadamen rakt genom tumnageln, det var minsann en härlig sysselsättning.

Här kommer en stor födelsedagskram från sydost!

Lediga-dags-fönstret ...

"Kanske inte världens bästa skärpa med mobilkameran!

Denna kalv är snart ett år men får fortfarande slaska i sig från mamman ...", skriver Tove med sina getter.

Vilket underbart fönster! säger jag.

I dag ....

Ett vykort hoppas jag i alla fall på.

... fyller vännen Kent i Småland år, men han är på semester i Thailand, så det blir lite svårt att gratulera honom.

Kent, som följde Emil och hans mormor som är jag, till Samos, är en av mina allra bästa vänner.

Varje gång han ringer säger han "Hello Darling!" och han menar inget annat än "hej, min vän!"

Jag blir alltid lika glad av dom orden.

Om födelsedagsbarnet nu skulle råka läsa här på sidan, så vill jag i alla fall säga:

S t o r t G r a t t i s K e n t!

Ett kvällsfönster från Frankrike ..

... och jag är absolut övertygad om att jag har lagt in det tidigare, bara häromdagen, men jag hittar det inte.

När sidan krånglade fick jag ta bort en hel del inlägg, - alla länkar hamnade längst ner -, kanske var det då?

Nåja.

Det här fönstret kommer i alla fall från Monica, som skriver om livet i en by i södra Frankrike.

Tack snälla!

Men kycklingfond har jag i kylen.

Den blivande hyresvärden.

I hela mitt vuxna liv, förutom de senaste sex åren som mer eller mindre ensamseglare, har jag inte arbetat heltid.

Inte, alltså.

Så när det orangefärgade kuvertet varje år anländer och jag ska få se hur mina besparingar har skjutit i höjden .., då har jag valt att inte öppna brevet.

Det kallas för strutsmentalitet.

En av mina mågar arbetar som aktiemäklare och han var den som hjälpte mig med fondplaceringarna.

När han, till sin förskräckelse, hör att jag inte har kollat hur det har gått .., då ler han lite plirigt och säger att ..."ja, svärmor .., har du inte kollat det på dom här åren .., då tycker jag nog att du ska låta bli just nu när det är såna här tider .., för annars kanske du inte vill ha med din måg att göra nåt mera ..:", och då tar jag honom på orden.

Inte heller har jag pensionssparat.

Inte ett nickel.

Jag har liksom aldrig trott att jag ska få leva tills det är dags att tacka för sig och lämna igen den röda ica-tröjan till chefen och eftersom det hoppet inte har funnits, då kan man lika gärna leva loppan under tiden, så de senaste sex åren har jag, i stället för att spara i fonder och annat, rest upp mina pengar.

Precis så.

Men tänk .., att det finns ju snällingar på vår jord.

Till exempel har en pensionatsvärd från Halland erbjudit bloggmadamen att, när och om hon når pensionsåldern, så får hon hyra ett rum eller en Friggebod i landet Halland till den behagliga summan av tre kronor.

Det är månadshyran, alltså.

Tre kronor.

Visst låter det bra!

När seglet hissas ..!

Och här sitter jag i soffan och tittar på kanal 8 som visar något från Washington .., kan det verkligen vara direktsändning .... och det är massor med musik och massor med färgade människor och jag blir så glad, så glad, så glad över valet av Barack Obama och att åtminstone hälften av det amerikanska folket har så gott omdöme och nu är det bara att hoppas att alla gevärsförsedda galningar håller sig borta .., åååå, tänk om vi alla kunde få leva med hoppet kvar!

Och framför allt: att den blivande presidenten får leva.

Det känns som om det här kommer att bli en sån där dag som man alltid minns, så där som när Kennedy blev skjuten .., den första månlandningen .., Arne Thoréns röst från Washington och Dallas .., Ingemar Johansson som världsmästare ..., natten då Olof Palme blev mördad .., just såna stunder som man minns så väl, så väl.

Nu håller vi tummarna!

Och ...

Emma och Emil kappspringer på stranden.
Lillebrorsan har fått försprång och kommer att bli upphunnen innan han kommer i mål.
Nog tycker jag att ni ska klicka på bilden.

... nu är man ledig tills på torsdag klockan 11.

Det blir ingen extra fridag och kanske är det lika så gott .., det gäller att "leva med siktet inställt på lönen ..," som min mamma brukade säga och smajla filurigt.

Mamma arbetade a l l t i d.

När pappa knorrade och sa att han inte skulle protestera så där våldsamt om han hade en fru som satt i soffan intill honom om kvällarna .,. då sa mamma alltid just detta .., hon sa det i lite biblisk ton, för det är förstås därifrån det kommer, men hon menade nog lönebeskedet.

Och jag fick lite dåligt samvete.

"Ska du svika mig på torsdag igen ..?" sa Maria H som är min kvällsjobbarkompanjon.

Och Hanna som hade erbjudit sig .., började ångra att hon varit så schangdobel med att anta alla "ja-gärna-jag-vill-vara-ledig"-anhopningar.

Så nu inriktar jag mig på i morgon.

Himlen är ljust blå just nu.

Och tänka sig, vi har sett solen!

Tisdagsfönstret ...

... finns hos min äldsta dotters svärföräldrar, på landet, inte långt från Norrtälje.

Ser ni låtsasvitsipporna?

Bilden togs för tre år sedan.

Jag blir lika lycklig var gång jag tittar på den.

Om pussbrist ...

Detta är min mammas farfars far.
Bildtext: Klockaren i Dikanäs, Per Erik Vesterlund "Klockarfar" (1845-1926) med sin hustru i andra giftet 1910, Anna Erica Vesterlund f Eriksson 1850.
Man kan hoppas att det inte rådde pussbrist mellan Per-Erik och hans hustru.
Klockarens son, Per-Johan, min mammas farfar, fick tolv eller tretton barn.
Ingen brist på kärlek där inte.

Såja.

Nu har jag beställt underbara Anita Nilssons bok "All denna pussbrist".

Den handlar om just pussbrist och brist på närhet hos singlar.


Från tidningen Ud og Se .., någon gång år 2006.

Och dylikt finns hos gifta par också.

Tänk, att jag känner par som inte har haft något samliv alls på tio år.

Lite kvällslek vid datorn ...

Tanken var att texten skulle placeras någon helt annanstans.

Men nu blev det som det blev.

Bokhyllan Billy hos Barack Obama ...

Hyllplan och tavelramar från det påhittiga företaget.


Älskar jag påhittiga reklammakare?

Svar: ja!

Tycker jag om Ikea?

Absolut!

På jobbet ..

I pantrummet.
Någon har blivit döless på att plocka upp petflaskor.
Det där "antagligen jag" ..,. får mig alltid att le.

Nästan alla tycks trötta när det är måndagmorgon.

Cowboy-Maria har återvänt efter en veckas vila .., tänk, att vara så ung och ha hjärtproblem ..., och på bordet i personalrummet står en vas med rosa rosor och där har någon skrivit "Välkommen tillbaka Maria!"

Alla är glada att se henne igen.

Och nu är det ny vecka och dom som har arbetat helg längtar bara efter ledig dag .., och vi som har arbetshelgen framför oss, vi tycker att det är som enda lång raksträcka fram tills där nästa helg.

På anslagstavlan har Malin och då båda Hannorna erbjudit sig att arbeta extra, ja, just den här veckan.

När Hanna E kommer in i personalrummet blir det rena huggsexan; "du Hanna .., kan du ta ett par timmar på fredageftermiddag för mig!?" ropar Rickard och jag hoppar också på tåget ..."Hanna ., torsdag .., elva till åtta .., skulle du kunna tänka dig det ...?"

Det kan hon.

Det blir gott om gapskratt åt denna vår glädje över en extra ledig dag.

(Faktiskt är pengar inte allt. Att få vara l e d i g en hel dag, utöver den vanliga onsdagen .., ååå, men vilken lycka!)

På lunchen pratar Fredrik och Filip handboll och mera handboll.
Ikväll är det match .., Sverige mot Spanien och i det handbollsgalna Ystad torde detta vara samtalsämnet nummer ett idag.

Det diskuteras målvakter och vänstersexor och såklart pratas det om stadens egen son Oscar Carlén som ska spela .., för att inte tala om den här reslige mannen som brukade handla i lilla kvartersbutiken där Karina och jag själv arbetade i så många år.

Mitt på dagen kommer Dennis in och handlar.

Han är en före detta arbetskamrat från den lilla affären och han har varit sjuk länge och väl, men nu ser allt så mycket ljusare ut och i mars ska han bli pappa för första gången och hur glad blir man inte över en sån sak .., att det vänder från mörker till ljus?

Och när jag frågar chefen hur det blir med min sökta ledighet, säger han att jo, det är okej och sååå himla roligt tyckte han inte att mina x-alternativ var ...., men nu kan jag således boka biljett till Stockholm .., för jag ska vara barnbarnsvakt åt Emil och Emma från torsdag till söndag; det är då som pensionatsvärden åker Vasaloppet och Emils mamma och pappa är bortresta.

Alltså kan vi sitta uppkrupna i deras soffa Ektorp och med filtar över våra ben titta hur det går för honom och alla de övriga i småländska släkten.

Det blir nog bra.

Ett litet tips ....

Säg att du har handlat för 100:50 och till kassörskan lämnar fram en 500-kronorssedel.

Och så frågar kassörskan om du möjligen har en femtiöring, så där så hon kan ge dig fyra hundralappar tillbaka.

Nej, ingen femtiöring i sikte.

Så du säger "nä, tyvärr".

Då frågar kassörskan om du kanske har en 1-krona eller en 5-krona i plånboken?

Det är just vad du har.

Perfekt.

Då ska du veta en sak .., det är oftast inte femtioöringen i sig som kassörskan frågar efter, det är bara småpengar så man får behålla så mycket som möjligt av den övriga växeln; så att man kanske bara får ge ut hundralappar och några småmynt.

Det är nästan ingen kund som tänker så.

Men nu vet ni.

Jag hoppas att intresseföreningen noterade.

Dagens fönster ...

"Detta är utsikten från rum 204 på Pensão Residencial Roma i Lissabon.

Det här är inga sensuella obäddade sängar i förgrunden och fladdrande gardiner i en öppen dörr mot ljuset, utan en ruff januaribild ur verkligheten.

Jom."

// Nej du Jom .., det sensuella står ju fru Manilat för och för detta är vi damer oändligt glada och tacksamma!

Så här skriver Jom:

"Christina: om man lutar sig ut genom fönstret finner man till vänster en liten trädgård med ett träd fullt med gula citroner och bredvid finns ett träd med apelsiner.
Några våningar upp, i ett öppet fönster, brukar en man stå och röka och titta på utsikten."

Hilda ...

Lunch i pv:s segelbåt.
Det är en härlig dag på ön Ven; i hamnen.
Ellis är också med.
Benet till vänster tillhör Patrik, pojkvän till Hilda.
Det är hon som har lagat maten och sitter till höger.

Idag har pensionatvärdens dotter Hilda namnsdag.

Hilda är nog den lugnaste unga madame jag någonsin har träffat och hon är snäll och rar och när vi första gången träffades så var hon så vänlig mot mig och själv var jag förfärligt nervös.

Hon är otroligt duktig på att teckna .., hon är vegan .., och tycker, som jag tidigare har skrivit, om att sortera saker.

"Att sortera saker" .., jag tycker att det är så helt underbart!

Och om jag inte minns alldeles galet, så är hon dessutom Oxe.

Grattis på namnsdagen! säger jag.

Åååå, jag bara älskar SVT!

Tack för detta!

Det bästa jag har sett på evigheter i musikväg!

Såååå glad jag blev!

(Och Lars Ekborg är superduper! För att inte tala om Michael Weinius!)

Bilder från landet Halland ...

Hos Anna-Karin.

Om man får barn när man är arton år och vid nitton års ålder flyttar till Stockholm och flera år senare återvänder till sitt barndomshem, då är det inte alldeles så enkelt att hitta tillbaka till dom som var ens bästa vänner.

För då lever dom ett Annat Liv.

Dom har flyttat till Umeå eller Stockholm och när dom under stora högtider hälsar på hemma i Malå och vandrar omkring med nyfödda småttingar i barnvagn, då har ens egna barn börjat skolan.

Och man har liksom glidit ifrån varandra.

Och om man därtill lever tillsammans med samme man i trettiofyra år och därefter, vid femtio års ålder, seglar iväg på egen hand .., ja, då finns en risk att man kan bli sittande alldeles solokvist där nere i kajutan.

Särskilt stor är den risken om man inte är och aldrig har varit någon föreningsmänniska.

Någon gruppmänniska.

Eller nån som är på krogen om lördagkvällarna.

Om man aldrig har varit nån som ihärdigt hälsat på hos grannarna, utan rätt mätt på smajl-och-prat på jobbet mest har velat sitta just under korkeken när man väl har kommit hem.

Och om man är en sån som har behov av stunder av ensamhet.

Om man är precis en sån .., då kanske ni förstår hur glad man blir, när man längs livet krumeluriga väg hittar människor som blir till så rara vänner.



Så där som Anna-Karin i Halmstad.

Här sitter hon mitt emot mig när vi äter lunch på Olssons Skafferi.

Hemma hos Anna-Karin känner jag mig hemma.

I var sin soffa ligger vi och kollar på "Amelie-filmen" och hon ser samma saker som jag själv.
Mellan varven kommer hennes hund Frida och nosar och hälsar på och visar upp gosedjuret.

Hur mycket som helst betyder det att ha såna vänner, särskilt när man är på en främmande plats och särskilt om man är den typen av människa som tycker om när det känns tryggt och som inte ideligen vill ha nya utmaningar; som inte nödvändigtvis vill byta arbete vart tredje år.



Tillsammans besöker vi biblioteket som är det vackraste jag har sett i den vägen!
Det är nästan vårligt där utanför.
I alla fall s e r det vårligt ut.



Mannen som tar betalt på Olssons Skafferi, där vi äter lunch, visar sig komma från Canada.
Från Quebec.

"Var kommer du ifrån .., från norr ..?" undrar han.



Medan vi sitter och äter, pratar vi, Anna-Karin och jag själv, om varför vissa människor blir så lyckliga av mat.

När jag föddes blev min mamma sängliggande i ett par månader och jag hamnade hos faster Anna-Maria och mamma berättade att första gången hon kände riktig moderskärlek, det var när hon åkte tåg från Bastuträsk och skulle hämta hem mig ..., då, efter förlossningen och att hon tillfrisknat.

Och jag säger till Anna-Karin att det kanske är därför .., ja, att jag är så beroende av att det ska kännas tryggt ..., och mat för mig är just trygghet.

Och g l ä d j e.

Att det sen inte är riktigt lika roligt när jeansen stramar, är en annan sak.



Filmen Amelie från Montmartre går helt i grönt och rött.
Det gör filmen "Tillsammans är man mindre ensam" också.
Och "Station Agent", men inte lika mycket.

I Halmstads bibliotek finns samma gröna färg.



Och hemma hos Anna-Karin kollar jag lite bland böckerna i hennes bokhylla.



Man kan nog säga att vi tillhör samma generation, tänker jag.

Se, det var mina tankar om vänskap det.

Om missförstånd ...

Min mammas mormor längst till höger.
Hon hade säkerligen också australienbesök en gång i tiden.

Hos Moster Mjölgumpa läser jag ett helt ljuvligt inlägg som får mig att tänka på detta med missförstånd.

Feltolkningar.

När jag i rätt hög ålder läste min mammas dagböcker (jag fick dem av henne när hon gav sig av till Sydamerika), stod där mest om hur vädret var .., om det var kallt eller varmt .. och man kunde läsa om bärplockning, svårigheten att vara husmor på sjukstugan .., hur mycket älgkött pappa kom hem med .., hur många koftor mamma hade stickat av moster Gunvors ull ..., där stod vad en poplinkapppa kostade och hon vittnade lyriskt om lyckan att ha köpt sig de första strumpbyxorna av nylon.

"Farväl korsett!" stod det.

Och med ojämna mellanrum stod där också skrivet med rött .., ordet .."Australienvisit".

Inte för mitt liv kunde jag begripa vad vi hade haft för besök från Australien, ja, rent omöjligt var det att komma ihåg någon sådan och ibland kom australienfrämmandet två månader på raken och så dröjde det ett tag .., så var det dags för ny visit.

Ååå, vad jag undrade!

Tills mamma en gång förklarade .., jo, men allt detta handlade om hennes övergångsålder .., "australienvisiten" betydde att hon hade fått mens .., den som höll på att försvinna!

Så var det med den saken.

Och jag bara looooog.

Såg ni ljusfenomenet igårkväll?

Inte det.

Jahapp.

Men då kan ni göra det här.

Och i Malmö, särskilt vid järnvägsstationen, råder kaos.

Så känns det.

Fast det går framåt.

På väg ...

Båstad.

Hemresa.

Volvo från Stensjö till Båstad och bensinstopp alldeles nästan framme.
Bensindunkeräddning.

Prat om fjällresa, bensinkostnad, antal kilometer, 50.årsfest i Småland och lite annat.
Språkprogram från P1.

Tre timmar tar tågresan.

Påstigning i Båstad och detta är utsikten genom fönstret.

Gott om plats i lågvagnen.
Genom gallret på kattburen kan Pelle kolla in en annan kattherre.

Tre barnvagnar.
Mp-3-lyssnande tonåring.
Biljtettkoll.

Nästan hela vägen halvslumrar jag.

Blundar.

Att blunda och nästan-sova offentligt är att känna sig aningen utlämnad.

Ibland, när man tittar upp, möter man någons blick .., en blick som snabbt viker undan.

Och man blundar igen.

Ungefär så.

Tack Maria i Oslo!

Den här boken, men i behagligt pocketformat, kom susande med posten från Maria i Oslo.

Nu har jag läst ut den.

Den förra B-M-boken, den som skildrar sista tiden och resan från huset i Frankrike, den föll mig inte alls i smaken, underligt nog.

Men den här .., den var så typisk Bodilsk.

En hel del igenkänning och en hel drös med klokskap.

Helt klart läsvärd!

Så här skriver hon, t.ex.

"Vi steg på. Satte oss längst fram. För utsikten över fjällen och genom skogarna.
Vattnet där hemma avstängt och gardinerna fördragna. Sparken undanställd, märkt med mitt glödritade namn. Thomasine Jonsson. Nyckeln i handväskan i sitt blixtlåsfack.

Vi åkte, men inte ifrån.
Vi var tvungna att fara, men lämna gården och byn - så går det inte till.

Man åker inte ifrån.
Ingenting blir lämnat bakom, allting är med.

Allt bär du med dig, befintligt och lätt. Fotstegen i storstugetrappan, enrislukten i matkällaren, kylan i ytterfarstun som aldrig får släppas in. Norrskenets flammande."

Just så är det ju med hela livet.

Söndagsfönstret ...

.... finns i Ystad.

Och det är söndag och om några timmar ska Pelle "hällas in" i kattburen och vi ska åka tåg i tre timmar och sedan är jag hemma igen.

Hos mig.

Hos oss.

Aldrig har Pelle varit keligare mot sin matte än i helgen.

Han har krupit nära, nära och när vi igår satt i soffan, pensionatsvärden och jag själv, hoppade Pelle upp .., tittade sig omkring ..., hur skulle han tråckla sig nära matte nu ..., och så lade han sig mellan oss och alldeles vid mitt bröst!

Alldeles helt underbar är han!

Och nu dröjer det flera veckor innan vi är tillbaka i landet Halland, ja, inte förrän i början av mars.

Livet är i sanning ett äventyr.

Man kan undra vad som har hunnit hända under den tiden.

Lördag

Nere i vardagsrummet sitter pensionatsvärden och klinkar på pianot.
Ring-så-spelar-vi från radion.
Prat om Nya Zeeland och månen som ser ut som ett smajl.
Mannen som ringer heter Bengt.

I syrénbusken sitter herr Koltrast.

Det brinner i vedpannan.

Och jag är femtiofem år och mår så bra.

Min vän Pelle

Egentligen upphör jag aldrig att förvånas över hur anpassningspara djur är.

Tänk bara ..., tillsammans med sin mamma, moster och en massa syskon och kusiner, växer Pelle upp på landet utanför Ystad.

Han lever ett fritt liv; går och kommer som han vill och på våren är han borta i flera dagar och kommer hem sönderriven och mager .., då har han varit i slagsmål med andra kattherrar i trakten.

När Pelle är kanske tio år, riskerar att han att möta sin frälsare, ty då uppdagas att gammelhusses nya frus barn är allergiska och det blir så att Pelle får flytta till gammelmatte i stan.

Till en liten lägenhet på 31 kvm.

"Det kommer aldrig att gå!" säger många som vet.

Pelle är vettskrämd!
Han gömmer sig så snart bilar kör förbi och under två dagar ligger han mest under sängen och trycker.

På den tredje dagen vågar han sig fram.

Nu har det gått nästan två år.

Pelle har blivit Kung i sitt lillla rike som är lägenheten .., mest hela dagarna sover han på soffan eller i loppisfåtöljen och han har - visserligen under protest ... -, lärt sig att åka i kattbur ., varannan helg gör han mig sällskap på tåget .., tre timmar tar resan från Skåne till landet Halland .., och när vi kommer fram till Halmstad får han lämna buren och sitter sedan i mitt knä under bilresan till pensionatet och där skuttar han ut ur bilen .., spankulerar omkring lite och känner sig för .., sover i sin älsklingsfåtölj .., har en favoritplats i sängkammaren (han ligger bland travades segelbåtsdynor .., i som en liten grop ...) .., han vet var allt är och det är så tydligt att han känner sig hemma.

Och han har fått åka på charterresa till Alingsås och har bott hos den rara Elenor och hennes lilla hund Dino och det går också bra .., ja, så bra att han gömmer sig under hennes säng när det är dags att återvända hem.

Att ha sällskap hela dagarna och få godbitar av Elenor .., men ååå, sicken drömtillvaro!

Hyr mycket som helst är Pelle med om och han bara finner sig och putsar nosen och hans matte som är jag, ååå, jag tycker så mycket om honom så det känns som om hjärtat ska gå sönder.

Lördagsfönstret ...

... finns bakom bröderna Martin och Owen som stod där på gågatan i Galway på Irland och väntade på ..., ja, vad?

Intill dem stod deras mamma och lillasyster; det var lillasyrran som hade varit på besök hos doktorn och själv riktade jag herr Canon mot en övervakningskamera och pojkarna kunde inte hålla sig utan frågade vad det var jag fotograferade?

Och jag anade deras önskan.

"Skulle ni vilja ..?" sa jag och åååå, att dom ville!

Så dom ställde upp sig och rättade till anletsdragen så att det blev lagom tufft och efteråt tittade dom länge på kameradisplayen ..., och jag loooog och hittade en penna och skrev upp familjens adress och så blev det så .., att bilden så småningom lämnade Ystad och hamnade hos en familj i västra Irland.

Just så var det.

Vad mera kan man önska sig av livet ..?

På jobbet.
Och jag smajlar så mungiporna nästan möts i bakhuvudet, så glad blir jag.

Inget.

Att vara omgiven av vänliga människor .., behöver man nånting mera?

Egentligen.



Eller att få ett foto-vykort med posten.
Det är ellis som är avsändare .., hon har tagit en bild på kollegieblockbladet som vi hade i höstas när vi satt vid deras köksbord och spelade Plump.

Sånt blir man såå glad över!

Och maria i oslo .., tack för "Tryck Stjärna" som idag kom som ett pocketogram!
Den ska jag läsa på tåget!

Nu susar jag iväg!

Fredagsfönstret ...

.. kommer från Torun och är en repris, men jag har närapå-försovit mig och så går det förstås när man inte går och lägger sig förrän klockan är halv två på natten!

Nu stundar arbete till klockan tre, då Hanna A kommer och avlöser mig och så får jag ta ett tidigare tåg till landet Halland.

Det är stor skillnad att komma fram klockan sju, mot för nio eller tio på kvällen.

En riktigt skön fredagkväll önskar jag er alla!

Ett mittinattenfönster ...

... från Christel!

"Hej du!

Satt och gick igenom bilder när jag fick syn på denna.
Något för dig kanske? Den är tagen i Österrike, Matrei, och väggen har till och med en klocka.
Använd om du vill

Hälsar kottenliv christel.

Grattis till Carina i Landskrona!

Carina sa .., i ett tidigare inlägg på min gamla blogg:

"Längtar till Sibirien - men kan inte förklara varför. Hatar när det är kallt men älskar det karga. Människornas uthållighet och överlevnadsförmåga gör mig nyfiken. Allt jag läst och sett om Sibirien gör mig mer nyfiken. Carina född 15/1."

Bilden av björken har Ö-viks-Hasse taget och den är till dig, Carina.

Vi är många som fyller år just idag.

Hasse Lindahl som bodde i Malå .., Agnetha Bjuhr på andra sidan sjön, också hemma i Malå .., och Martin Luther King, han var minsann också Stenbock. Och Heidi i Norge. Och Panter.
Och hemifrånkerstin som fyller år i morgon, - grattis till dig -! Stenbockar allesammans.

Tack Agneta och tack Eva!

Titta, så vackra blommor som har kommit med rymdposten!

Ett sent kvällsfönster ...

Om man kommer till jobbet och på white-boarden ute på lagret ser ett stoooort ditmålat hjärta där det står "Grattis Bettan!", då blir man så glad så man vet inte till sig.

Och när man sedan kommer hem så har man vykort från raringar från kors och tvärs och man blir lika glad då och sen får man telefonsamtal fra Norge, fra Hamar och den rara Bente och vi pratar länge och det bara flyter på och man blir ännu gladare över vad livet bjuder på!

Och genom rymden kommer ett födelsedagsfönster från Jom.

Så här skriver han:

"Grattis på födelsedagen!

Som födelsedagspresent skickar jag detta fönster som inte är alltför prydligt.

Dessutom är bilden garnerad med grönt högtidsdagen till ära.

Kramar och lyckönskningar,
Jom."

Ett från hjärtat stoooooort tack till alla raringar, säger jag återigen!

(Och det ska jag säga er, att när man får ett sms från en f.d. arbetskamrat som är 20 år och kille och som skickar en födelsedagskram .., då blir man sprallglad!).

Ps. Den ene mågen sms:ade .., den andre ringde och sjöng i luren. Nu blir det minsann bonuspoäng till dem båda. Just så där ska man behandla sin svärmor!)

T a c k !

Tack alla raringar för grattisord och snällord som gör hjärtat alldeles varmt och mjukt!

Tack Maria för boken "Handbok för tankspridda ...", Anders för dina gulleord på msn och Anna för härlig sång mitt i natten!

Tack Leina för dvd-filmen "Tillsammans är man mindre ensam" .., Jenny för sms .., Lars-Erik för din hälsning .., tack Dinah för kiwiträdet .., Piteå-Babsan för kortet .., Gerda i Malå för härligt blommigt vykort .., PV för att jag fick det jag önskade mig och för tjusig tenorsång (tror jag) på morgonkvisten ..., Kenneth för msn-bild som jag inte fick upp .., det handmålade kortet från Maggan och Berra .,. telefonsamtalet från dig Eva på Frösön .., och från Karina och Malin som ringde nu på morgonen .., sms från Heidi i Norge, Anna-Karin i Halmstad .., Kent på semester i Thailand ... och båda mågarna ..., sms från Andy och Hanne E .., samtal och sång från svägerskan i Alingsås .., och den vackra rosen från Umeå, inte att förglömma, tack för den också!

Ni gör mig så lycklig!

Nu ska jag skynda mig till jobbet!

Kram, kram till er alla!

Torsdagsfönstret ...

Är mitt och får mig att längta efter sommar och gardiner som fläktar i vinden.
Men nu till något viktigare ..-)

Idag har jag födelsedag och vill härmed gratulera mig själv: grattis Elisabet!

"Hur känns det att fylla 55 år?"

"Åååå, det känns lite ..., som att man faktiskt är ganska till åren kommen .., femtiofem låter så oerhört mycket mera än femtiofyra .., jo, det gör det och är man dessutom äldst på jobbet, så där så man kan vara mamma till nästan alla utom två, tre sycken .., så jo, det känns.

Men, det är ju en enda stor nåd också .., tänk, att ha fått leva i få många år!


Då.

Och tänk, allt som kan hända .,. man kunde ha ramlat nerför trappan i huset hemma i Malå och slagit sig fördärvad .., och om man är matglad (och det är man ...) kan man sätta maten i halsen och få tacka för sig fortare än man tänkt sig och sen finns det förvirrade människor som kör på fel sida av motorvägen och därmed riskerar att förkorta sitt liv .., ja, det är faktiskt inget annat än ett mirakel att man har fått vara med så länge!

När man är medveten om hur skört livet är, då kan man sannerligen stämma in i den här sången.



"Och hur ska födelsedagen firas?"

"Jag ska arbeta. Oj, nu ringde det på dörren! Och jag trodde att det var ovanpågrannen och öppnade i bara den vita särken .., men där stod ett blomsterbud och smajlade, - han är kund i affären - och jag ville helst stänga dörren kvickt-kvickt. Nu står här en lång, röd och vacker ros i fönstret och jag hälsar och tackar så innerligt till den som har skickat den! Tack, tack! Ja, så blir nog min dag. Arbete från elva till åtta. Och inget regnande. Det känns bra. "

"Jaha .., då tackar vi så mycket för den lilla intervjun och hoppas att bloggmadamen får en bra dag".

"Tack själv för titten! Det var trevligt med lite sällskap så här på morgonkvisten!"

På 5:an ....

Nate, i mitten.

... visas i skrivande stund en film och inte en aning har jag vad den handlar om.

Kvinnorna i filmen ser alla ut som typiska amerikanska filmstjärnor; vita Carolatänder och inte en rynka inom synhåll.

En del av de yngre männen börjar se likadana ut ., så släta i hyn att all personlighet liksom förloras längs vägen.

Men det finns undantag.

Den här mannen, till exempel.

Och hur roligt var det inte att få återse Nate (Peter Krause) från min favoritserie Six Feet Under!

Det känns som om en gammal bekant har tittat in i ens vardagsrum.

Ungefär.


Mr Sutherland. Född 1935.
Äkta Vara. Tror jag.


Mr Douglas. Född 1944.
Inte en rynka i den pannan inte.


Sean Connery. Född 1930.
Äkta eller inte ...?


Jack Nicholson. Född 1937.
Vi tycks ha samma intressen.
En gång var han min favorit med glimten i ögat.
Nu kan vi ha samma behå.


Robert De Niro. Född 1943.
Ganska många rynkor.
Han ser naturlig ut.
Fin.
Hur många av er har sett filmen Falling in love?
Blir man inte bensvag då, blir man det aldrig.