Nåt sånt här blir det väl nästa fredag när det är dags för vägning.
Det är i det närmaste tomt i restaurangen när vi kommer till Marinan.
Inte en människa ser vi!
"Ojdå .., är det redan slut för säsongen ...?" frågar vi häpet.
Nädå, så är det inte alls.
Det visar sig att nästan alla bord är reserverade och vi får ett litet, litet ett .., och vänliga förhållningsorder att vara klara till klockan åtta.
En halvtimme senare v ä l l e r gästerna in!
Andra kommer och får vända om ..., "nej, här är fullbokat", förklarar servitrisen.
Och så sitter vi där och äter god mat och vinet är ljuvligt och så även den friterade osten med hjortronsylt och där utanför ser vi en segelbåt komma in till småbåtshamnen och där, där är stora färjan från Bornholm ..., och jag hejar på kunder som slår sig ner och där är en hel familj med en liten baby som får sitta i sin pappas knä (inte hela familjen, bara babyn ...) och titta sig omkring ..., och när vi har betalat och tackat för oss, möter vi Kent från Radio Active där utanför och vi pratar lite om maten och sedan cyklar vi iväg hemöver.
Jag cyklar på 3:ans växel och gläds över cykelkorgen som är djupare än min förra.
Och så avslutar vi med att ligga skavfötters i soffan Ektorp och titta på friidrott och det är som i hjältarnas Rekordmagasinet när den australiensiske stavhopparen gör sitt livs bragd och då blir man bara så glad och jag tänker att för mig hade det nog varit otänkbart att sällskapa med en man som inte vore det minsta idrottsintresserad utan hellre hade velat gå på teater och då menar jag inte att det är något fel med att gå på teater.
Sånt tänker jag på.
Och vid det laget är jag så trött så det är inte långt ifrån att jag har däckat.
Prick så.
