Just nu ...

Absolut inte vill jag att vi ska bränna upp allt det som jag har räfsat ihop!

Jag är livrädd att elden ska sprida sig och ställa till olycka och elände.

Så vi fyller säck efter säck.

"Men nog skulle vi väl ändå ...?" säger pv flera gånger.

"Nej, jag vågar inte .., tänk om ...!"svarar jag.

Harhjärtat.

När jag sedan råkar vända mig om .., har herr pensionatsvärden tänt eld på allt lövet.

Han smajlar.

"Lugn du .., det här kommer att gå jättebra ...", säger den olydige.

Och det gör det.

Nu ska jag ta med mig kaffe och gå ner till honom.

Tänk ...

Det finns människor som verkligen har orden i sin hand.

Hon är i sanning en av dem.

Vårsalongen ...

Sicken glädje.



Kanske allra mest för fröknarna Pelargonia, som nu - äntligen - får komma ut i solen!

Själv slog jag mig ned i en fällbar trädgårdsstol och halvlåg där i minst två timmar.

På min mage tronade pElle.

Sånt mår man ganska bra av.

Eller mycket.

Oväntat besök ...

Efter någon timmes räfsande av slänten (det känns ungefär som när man försöker kamma ut ett långt och tjockt hår ...), tappar jag sugen.

Ja, den ligger väl och skräpar nånstans under en av alla lövhögarna.

Och där kommer grannfrun, vars mage nu är rejält rund, promenerandes längs vägen med sina tre golden retrievers.

Småprat .., klapp-klapp-klapp ..."ja, du var fiiiin du ..., ja, du också!"

Efter en stund ansluter den äldre kvinnan, hon som går på evighetslånga promenader med sina två hundar - en dalmatiner och en brun labrador -.

Mera småprat.



Det är varmt ute .., varmaste dagen hittills .., och jag lämnar räfsan åt sitt öde.

Resten får jag ta ikväll när pv är hemma och det finns sopsäckar att tömma allt räfset i.

Medan jag står där, springer pElle över till det ljusblå huset och jag försöker få honom att gå hem, men icke.

"Fy skäms på dig ...! Kom genast hem!" säger jag ilsket.

Sur som ättika, blir han .., öronen vinklas bakåt och inte det minsta bryr han sig i matte.


En stund senare, när jag har vittjat postlådan och är på väg uppför backen, ser jag honom.

Jodå, han har gått hem, men bara när han själv hade lust ..., och nu sitter han där bland lila krokusar och tittar oskyldigt - men aningen skamset -på sin matte.

"Vad då ...? Skulle jag ha varit olydig .., nä, det tror jag väl inte!"

Men pElle vet minsann att det är just vad han har varit.

En halv minut senare kliver vi in i huset och upptäcker - till vår förvåning - , att från hallen kommer en vilt främmande kattmadame spatserande och hon är gråspräcklig och alldeles omåttligt söt, men får brått att ge sig av .., vips, har hon tagit ett skutt över gärsgården och är försvunnen lika snabbt som hon kom.

Kvar står pElle och undrar vad som hände.

Nu är nog Jan lättad ...


För tänk, om den där raringen hade förvandlats till Carl Philip!

Ja, tänk om ..., jag säger inget mera.

Mästarnas mästare ...

Största överraskningen för mig: den så oerhört mjuke och till synes sympatiske Robert Prytz!

Stenbock (bara en sån sak ...), har sju syskon .., och jag tror nog att han har höger tumme upp.

Det måste jag fråga honom om.

Och Evy Palm .., vilken panterkvinna!

Ja, ett härligt gäng verkar det vara och ett kanonprogram!

Intressant artikel om herr Prytz finns här.

Måndagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Var på "berget", dvs Hunneberg, häromdagen, och kom och tänka på dig när jag körde förbi ett av alla torp som finns här.

Fönstret tillhör "Bomstugan".

Det här torpet har förmodligen fungerat som en slags "vaktstuga", då den ligger alldeles vid vägen som tar en upp och ner för berget, från Vargön sett.

Tyvärr är de allra flesta torpen övergivna idag, men de står ändå kvar som en symbol från en svunnen tid.

Väl uppe på Hunneberg kan man besöka "Kungajaktsmuseet" och restaurang Spiskupan.

Här finns även massor av strövstigar, fiskesjöar, grillplatser, utsiktsplatser...

Och har man tur så får man även syn på skogens konung, älgen.
Allra bäst tid är förstås vid gryning eller skymning!

//sportigajenny.

Helt ljuvligt ..., tack Bente!

Kvällens hjälte ....

Så här var det: jag räknade timmarna tills Mästarnas Mästare skulle börja.

När klockan var sju, gick jag ut till pv som då ägnade sig åt gräsmattegrävning och gjorde det med den äran.

"Men gräv nu inte av elledningen .....", gullbad jag.

"Det är ingen fara, den går i så fall bara till garagebelysningen ...", svarade pv lugnt.

En tjugo minuter senare var det godnatt.

Jo, ström fanns, men bara i hallen.

Om jag säger som så .., så osade det hett runt mina öron.

Det p y s t e.

Och stackars pv ägnade sig åt felletning, men utan resultat.

"Men ring Micke ..., han kan kanske ..?" sa jag.

Och upp på övervåningen - i det enda rummet där det ibland finns mobiltäckning - gick pv och ringde till herrn som en gång i tiden arbetade med elektricitet.



Och ära vare mågen!!

Vips, hade han klurat ut vad som felades .., pv gick ut och fixade med sladden och det varde ljus och tv:n gick igång och vi tittade på Mästarnas Mästare och jag bad om förlåtelse för att jag var så himla sur.

Från Mickes fru, AP, kom ett sms när jag berättade vad som hänt: "Äsch, vem bryr sig i tv! Stackars Thomas!"

Nu ska jag vara snäll och rar mot honom minst hela kvällen!

Och t a c k till den underbare mågen!

Ett söndagsbonusfönster ....

"Hej!

Upptäckte ett fönster i gårdagens bildskörd.

Det är Pontus, ett år och nio månader, som kikar ut.

I solen utanför sitter hon som om två månader ska bli mamma för andra gången.

Skuggorna är från två grilldiskuterande herrar. Grillpremiär en solig aprilkväll :)

Ha en fin söndag!

Mossfolk."

Klockan kvart i fyra ...

.... får jag nog av räfsandet och tackar för mig.

Alldeles säkert blir det minst tjugo plastsäckar fyllda med prassliga löv, innan detta är avklarat.


Vid den röda pilen finns en stor slänt .., den ska jag ta mig an i morgon.

"Men så fint det blir!" säger grannen, som snart ska bli tvåbarnsmamma, så där på en gång.

Medan jag har räfsat, har hon haft besök av en väninna med två små hundar.

Allt som allt har således fem hundar busat på deras tomt.

Mellan räfsvarven, tar jag paus.

Jag sätter mig i en brun trädgårdsfåtölj av trä och så lutar jag mig bakåt och ringer till min storasyster som bor på landet utanför Hörby - i Skåne -.

(Att jag först slår vårt eget telefonnummer, säger jag väl allt om hur alert man är.)

Efter ett dagsverke med att rensa ogräs i en nyponroshäck, är hon precis lika trött och slut på som sin lillasyster.

"Ja, jag har lagt mig på soffan, här ligger jag, man måste ju tänka på vilodagen och du skulle se mina armar, så rivna dom är av alla taggar ..., ja, man skulle ha haft Ann-Gerd här, minns du när hon rensade er långa ligusterhäck på rekordtid, ja, när du bodde i Ystad!" säger hon och jag hör leendet genom luren.

Jo, jag minns.

Tanken har minsann slagit mig själv.

Å, så jag kommer ihåg hur mamma - som då var inte fullt så dement -, låg fyr-om-fot på marken och snabb och effektiv som alltid hann hon med inte bara vår häck, dessutom hade hon tänkt ge sig på godsägarens marker och vi gapskrattade åt hennes aldrig sinande energi!

Nästan hopplöst var det att få stopp på henne!


Hitom björken till vänster, men osynligt på bilden, bor familjen som snart ska få tvillingar.
I det ljusblå huset bor en familj som jag nästan aldrig har träffat.
Huset med det svarta taket, är en väldigt modern historia och egentligen tycker jag inte att det passar in bland dom gamla arbetarbostäderna.
Än mindre tycker jag att nästa hus passar in!
(Ett garage skymtar också).
Det är stort så hemskt och har nu varit till salu i flera år, för många miljoner kronor!
Ingen köpare än så länge.
Sen kommer gamla kustvägen som går till Ugglarp, Eftra, Heberg och så småningom Falkenberg.


Medan vi pratar och planerar lite inför påsken (å, så roligt att få systerbesök!), ser jag hur grannen står och spanar upp mot den stora björken som står på deras tomt.

"Ååå, ni ska väl inte ta bort den ...?" undrar jag en stund senare.

Jo, det är planen.

Måhända är den murken.

Sen ger jag upp.

Och sittandes på altanen ser jag en sån här liten krabat borta vid vedskjulet.

Härligt!

Pressande ....

Hos Den Energiske Grannen råder minutiös ordning.

Ja, där finns knappt ett löv på den välskötta gräsmattan.

Som en "green" är den.


Hos pensionatsvärden och hans käresta (ja, man kan ju hoppas ...), råder en annan ordning.

Det vill säga .., det är lite hipp som happ med den varan.

Men idag, när jag känner mig så stark och lycklig och inte minsta lilla rubbning i systemet tycks finnas .., tar jag mig an slänten.

Först kånkas det på ris (från i fjolhöstas) och den högen förflyttas till en annan hög, en mer osynlig sådan, på kortsidan av huset. (Detta ris eldas sedan upp av pv .., ja, vi kan hoppas på en kylig sommar, så försvinner kasen ...!)

Som trogna läsare redan har insett, är detta sätt att röja en exakt kopia av inomhusstädningen.

Allt handlar om f ö r f l y t t n i n g.

Sedan blir det lövräfsning.

Det är förvisso himla vackert med olika sorters träd .., men .., nja, bok,- och eklöv är ett elände att få upp.

(Var glada ni malåvänner som läser här .., björk, rönn och asp är inte hälften så eländigt!)

Fyra högar har jag nu fått ihop, men ännu återstår mycket.

Och då menar jag verkligen m y c k e t.

Mellan varven passerar grannar och andra - mer okända människor -.

Det småpratas lite .., en av grannarna berättar att han och hustrun ska köra bil till norra Tyskland och bara ha det bra ., ja, dessutom har han hjärtflimmer och ska - efter tysklandsresan - läggas in på Lunds lasarett för undersökning, men just nu tänker han gå ner till lilla hamnen och se hur där ser ut.

En äldre kvinna kommer gående med sin whippet i koppel.

Å, så fin den är ..., och jag klappar hunden över ryggen och tänker att släthåriga hundar är det nånting alldeles särskilt med (just såna här), men det beror kanske på att jag är uppvuxen med sådana?



Hela tiden, medan jag räfsar eller paus-småpratar, håller pElle koll.

Han är min nästan bäste kompis.

Till min inkorg ...

... kommer nu ideligen reklam om studentskyltar.

Och jag tänker på den där lillkillen som blev stor och tog studenten.

Hjärtat fylls av värme.

Var är jag ...?

Det plingar i mobilen och jag kollar meddelandet.

Ojdå.

Och jag som trodde att jag befann mig i Stensjö i landet Halland.

"Men ta den grå ....!"


I det andra livet, i ystadlivet, hände det ibland att kassans dator hängde sig.

Eller bara tvärdog.

Då fick man antingen ropa på Magnus (som efteråt utsågs till Dagens Hjälte och fick sitt namn på lagrets anslagstavla ...), eller så fick man ringa till Icas support.

Att göra det sist nämnda, var rena skräcken.

Ty ..,. då sade alltid - den ofta väldigt unga supportmannen eller damen -:"har du dragit ut sladden?"

Problemet var bara att där vimlade av sladdar under kassadisken och alla hade samma färg och vilken skulle man nu dra i?

"Ta den grå!" svarade supporten då och där stod man på knä och kämpade och kallsvetten rann och man önskade att Magnus - hjälten -, alltid skulle vara på jobbet!

Men jag vet en människa som har det värre.

Titta på bilden längst ner i det här inlägget.

Just det.

Natten mot idag ...


Ja, dom där sista timmarna av natten - då, när fågelkvittret tar sin början - möter jag min pappa.

I snart trettiosex år har han varit död.

Men nu ser jag honom sitta i en Volvo, han sitter på höger sida där framme och jag ska delta i ett springlopp som går runt hela jorden (ja, jag tycker att ska man ändå springa, ska det vara ordentligt ...!) och vinkar glatt till honom.

I bilen sitter också min mamma som, även hon, har återuppstått från det döda .., och när bilen ger sig av, vinkar pappa hela tiden till mig .., han vänder sig om och kastar slängpussar och jag tänker att å, vad jag älskar honom!

När loppet är avklarat - målgången är i Malå -, tittar jag in på Dungers Konditori.

Där arbetar då min före detta arbetskamrat Berit Sandström och där är även min Maria, som tar emot med en kram.

"Mamma, ååå, det gjorde du jättebra, tänk att du orkade springa jorden runt!" säger hon.
(Man kan fundera över om ens barn inte har någon som helst tilltro sin mammas kondition ...?)

Och nu blir det välbehövlig frukost.

Det är ju inte direkt underligt att man är stel i benen idag.

Tre olika söndagsfönster ...

Det första kommer från Västmanland.

Från Kopparberg.

Faluröd färg och grova timmerstockar.

Ulrika - just nu på stickkurs i Dalarna -, höll i kameran.



Det andra finns i Skåne.

I Klagstorp.

Ett stallfönster .., och mot väggen - det jag tror är - spretiga stockrosor från i fjol.

Och på den här gården ska trädgårdmadamen som blivit med ny blogg, bo.



Och det sista finns i Thailand.

Så här skriver avsändaren:

"Detta fönster tillhör ett tempel i Chiang Mai, Thailand, som heter Wat Phantong. Templet alltså."

Ett sirligt fönster, så långt ifrån dom två andra som man kan tänka sig!

Där är Guy från Arvidsjaur på semester och det är förstås han som tog bilden.

Lite (eller mycket) kan man fundera över vilka människor som har öppnat och stängt dessa fönster ...?

Hur såg deras tillvaro ut?

Vad drömde dom om?

Lördagkväll i landet Halland ...

(Ni noterar väl den ytterst fyndiga och lockande rubriken.
Det är tur att man inte är rubrikmakare på någon av kvällstidningarna, då blev det snart konkurs.)


Detta har blivit en vilodag.

Och ändå inte.

Pyssel i rabatten .., plantering av blommor i krukor .., matlagning .., en renbäddad säng med dom nytvättade blommiga påslakanen som nu doftar vår och sol och aningen tvättmedel ..., tända ljus på rumsbordet och flytt av två pelargonior en trappa upp - till sängkammaren -.

Ingen tv påslagen.

Ingen radio.

Inga ljud annat än starens flöjtande från tv-antennen.

Just nu har solen dråsat rakt ner i havet.

Och jag ska lägga mig raklång på soffan Ektorp.

Har intresseföreningen hunnit med ....?

Ja, ja.

En skön lördagkväll önskar jag er alla!

Fint besök i slänten ...

Bland prassligt fjolårslöv står hon där .., lilla fröken Blåsippa.

Nästan som narkotika ...

Ja, den som har Nepeta cataria i sin trädgård, vet precis vad jag menar.

Alla som har katt, alltså.

Då blir det så här, som på lilla filmen.

Vill man veta varför .., kan man läsa här.