söndag 10 juli 2011
"Vad saknar du mest från Malå ...?"
.... skriver Anna i Sheffield som förslag till önskerubrik.
Ja, vad saknar jag mest?
Kanske känslan att vara en del i ett större pussel?
Att människor känner till ens bakgrund; att man inte behöver förklara.
Jag längtar sällan hem, men skriver ofta om Malå.
Malå är liksom bjälklaget i mitt hjärta.
När jag tänker på Malå, då tänker jag på människorna.
Jag tänker på grannarna (varav många inte länge finns kvar) .., tant Margareta som arbetade på biblioteket och som älskade att fiska och gick med ena foten inåtvänd .., tant Sylvia som odlade ärtskidor och kokade mormorssaft .., Marianne Sidén som hade stor och härlig rumpa och en Carl-Larsson-tavla ovanför kökssoffan .., jag tänker på den alltid så vänlige farbror Mauritz och jag tänker på klasskamraten Gunilla som jag dagligen i sju års tid väntade på var morgon när det var skoldags och som alltid - åtminstone vintertid - letade efter sina vantar!
På vår väg till skolan passerar vi Lundgrens Café och bageri.
Där, ute på gården, står högar med backar fyllda med nybakade limpor, förpackade i något som liknar vaxade påsar.
Det doftar övermåttan ljuvligt!
Jag tänker på Eva Hedströms mamma Dagny som rökte Bill utan filter och jag tänker också på Eva och mig själv ståendes i hennes rum och så spelar vi den här låten och har kastrullock som instrument och det är bara så himla roligt!
(I Evas rum finns nämligen en radiogrammofon där man kan ladda flera vinylskivor samtidigt .., en efter en faller dom ner och det är som ett litet mirakel!)
Gudrun vid kassadisken.
När man kommer in på Burwalls, plingar en liten klocka som sitter fäst vid dörren.
Och jag tänker på Burwalls Bok & Pappershandel med Åke som var fotograf och mest satt inne i det lilla kontoret.
Precis på pricken kan jag komma ihåg doften där inne!
I ateljén på Burwalls.
En liten boggmadame med nötta skor.
Nu arbetar dottern Gudrun i affären och Gudrun var min klasskamrat genom hela grundskolan och ingen hade vackrare handstil än hon!
Jag tänker också på Karlssons Livsmedel .., och gamla Pressbyrån med telefonkiosken där dörren hade ett runt handtag .., jag tänker på grannarna Kalle och Mimmi Forsberg som hade något så fantastiskt som ett s i t t b a d k a r (och därtill en häst!) och Verner och Naima Marklund vars radioapparat hade något som liknade elfenbensknappar - fyrkantiga sådana - och ååå, så läckert det såg ut och när man sålde majblommor hos Verner och Naima bjöds man alltid på godis och medan Naima hämtade karamellskålen, fick jag titta på den fantastiska radion!
Jag tänker också på mejeriet - inte långt hemifrån - där vi köpte mjölk i tillbringare.
Jag tänker på skoltiden som en bra tid och min egen uppväxt som trygg.
Och jag tänker - leende - på grannens pojke Bo Sandström (som långt senare skulle gifta sig med den här idogt hantverkande bloggerskan) som hade en sån fin och häftig stereoapparat och inte bara det; han hade även HÖRLURAR och det är en stor händelse när kompisen Rolf och jag själv får testa att lyssna på musik i dessa hörlurar och vi turas om att lyssna och skriker högt när vi ska prata och Bosse, som ju har testat detta redan, skrattar gott åt oss.
Det är den här låten vi lyssnar på.
Men saknar jag allt detta som jag tänker på?
Nej.
Det jag saknar är nog själva känslan att vara del av ett pussel; mer som en självklar del.
När pv och jag själv för två år sedan besökte Malå, bestämde vi oss för att köra till Solviksbadet, beläget några kilometer utanför samhället.
Precis när vi ska gå över vägen, kommer en bil körande och tvärbromsar och ut hoppar Greger Lycksell, en tidigare arbetskamrat till mig - och bra mycket yngre - och han kommer emot mig och brer ut armarna och ger mig en sån varm kram!
"Men Elisabet, jag tyckte väl att det var du!" säger han glatt och strålar med ansiktet.
Det är då fjorton år sedan jag senast såg honom.
Och senare samma eftermiddadg när pv och jag själv närmar oss hotellet där vi ska övernatta, ser jag en kvinna på cykel och i samma ögonblick upptäcker jag vem det är .., det är Vega, hon som var en sån underbar dagmamma till Anders .., och jag skuttar ut ur bilen och Vega säger ..."du förstår, jag var ute och letade dig, ja, jag hörde att du skulle vara på byn!"
Den känslan kan jag verkligen sakna.
Pusselbitskänslan.
Dagens fönster ...
"Hej igen!
Fönster, många fönster.
Bilden tagen tagen i Paris maj.
Märkligt nog tänkte jag på dig när jag såg fönsterputsaren högt där uppe. :)
Vet inte om det passar din samling, men du får det i alla fall!
Ha bra!"
// Och det var den här madamen, som råkade titta uppåt.
lördag 9 juli 2011
Olikheter ....
Han med sandalerna vid mitt bord i Ystad.
Så här är det: när jag har varit med om nånting riktigt spännande, då blir jag oerhört ivrig och kan knappt sjå mig innan jag får berätta!
Jag går absolut inga omvägar, utan rakt på sak.
"Men nu ska du få höra vad jag var med om idag ..!"
Så skulle det låta.
Sonen, han är precis tvärtom.
Han ringer och så småpratar han en stund och frågar om jag är förkyld och "men oj, hur du låter, har du jobbat idag ..?" och han frågar om pv har åkt till Dalarna och lite annat smått och gott.
Sen .., säger han så här:
"Men idag var jag med om nånting annorlunda."
Och så kommer det.
Jo, jag får veta att han - efter arbetets slut - går en sväng på stan i Malmö och han är såklart civilklädd och har sandaler och från en butik som säljer smink kommer en kvinna ut, bärandes på en väska ..., och kvinnan skyndar sig iväg och lämpar så över väskan till en väntande man och så kommer butikspersonalen utrusande och säger att kvinnan har tagit varor och då minsann sätter den sandalskodde sonen fart efter väskmannen och ropar att han ska stanna, ja, att han har polisen efter sig!
Vad som då händer är att en äldre man helt enkelt slår fälleben på den flyende väskmannen - hurra!! -, som faller pladask till marken, och så hinner sonen upp honom och tillkallar kollegor som är i tjänst och det visar sig förstås att i den väskan fanns gott om stöldgods!
Sånt gillar jag.
Nej, inte stölder, men när tjuvar och banditer faller på - ja - om inte eget, så på andras grepp.
Och den äldre mannen som bidrog till att fastfångandet, han bara gick sin väg efter utfört värv.
Han borde få medalj, tycker jag.
"Om jag finge välja - helt fritt -, ett yrke ... vad skulle det då bli ..?"
.... frågar Monica i avdelningen "Önskerubriken".
Här kommer svaret.
// I samma filmserie på youtube (en ruta intill min film) upptäcker jag ett inslag om tuppfäktning.
Vad är det för underliga människor som tycker om att se djur plåga andra djur?
En vänsterhand från Nora ...
Den där ihärdiga fönsterfångerskan från Västmanland, hon har minsann håven med sig både nu och då.
Idag blev det inget fönster, men väl en vänsterhand!
Så här skriver hon:
"Här kommer en vänsterhand till dig.... :)
En liten intervju gjorde jag förstås också.
Ålder: 43
Stjärntecken: stenbock, född på julafton.
Jobb: Grundförstärkare.
På frågan om hur han trivs med sitt jobb, på en skala 1-10 svarar han: 8.
Drömjobbet? "Att bygga tävlingsbilar". (Fritiden ägnas åt rally.)
Vänster tumme upp.
När jag frågar om en för honom typisk egenskap blir svaret "Lugn. Jag hetsar inte upp mig i onödan."
Tjingeling från intervjuerskan!"
Önskerubrik nr 4 ...?
En annan resa.
Monica sa..., ja, det gäller önskerubriken.
1. Hur var det att lämna landet i norr en gång som ung?
Första flytten söderut var i maj 1973 och flytten gick från Lycksele till Malmvägen i Sollentuna.
Lilla fröken "Dr Böhlander" var ett år och själv var jag nitton och hennes pappa hade precis börjat sin utbildning på polisskolan i Solna.
Flytten gick hur bra som helst, men den där "höjden" där vi skulle bo (jag som inte varit där, såg för min inre syn en kulle med gröna ängar nedanför ...) , den visade sig vara mitt emot höghusen i centrum och nog var det stor skillnad mot för Vilhelminavägen 12 B i Lycksele, men jag trivdes bra .., allt var ju spännande och nytt.
Och ytterligare en annan, men bara över dagen.
I lägenheten under oss bodde en hårt arbetande familj från Turkiet - och mitt emot oss -, ett par från Grangärde i Dalarna.
Den kvinnan var dagmamma.
I samma trappuppgång fanns även Florence som arbetade på Solvalla och hade en boxer som hette Fifi.
Där fanns även familjen P från forna Jugoslavien och den kvinnan erbjöd oss schangdobelt att köpa "stjälade kläder till ett bra pris". Vi tackade nej.
Längtade jag hem till Västerbotten?
Nej, men telefonräkningarna blev dyra .., var kväll ringde jag hem och pratade en stund med pappa eller mamma.
Heja, heja!!
(Ja, starten för hans del blir i morgon vid tvåtiden, tror jag.)
"Utanpå mitt kylskåp ..."
Från Sokkas matte kommer en önskerubrik, nämligen "Utanpå mitt kylskåp".
Ni som varit med länge kommer kanske ihåg när vi visade upp våra kylskåpsdörrar , ja, det var på min förra blogg .., och så småningom kom även bilder på kylskåpens innandöme!
Så roligt det var!
Och ja, här ovanför ser ni kylskåpsdörren i det gula huset på kullen.
Där är en blandning av fotografier och några små klipp.
Helt tydligt ser jag att bilder på familjemedlemmar överväger.
Där är Emma som sitter på en stenmur på Kreta .., det är "sardellens dag" och tusentals människor har kommit till stranden där det serveras nygrillade sardeller.
Och där är Anders och min mamma ..., där är pappa på idrottsplatsen i Malå, det är han, bagaren Sören Lundgren och sporthandlaren Mauritz Brändström och någon jag inte känner igen?
Ett vykort från Kokkari på Samos finns också.
En liten Anders som - enligt egen utsago - har fått "en pik i foten".
Piken var en liten sticka.
Och intill: en sparad biljett från en konsert med Bob Dylan.
Magneten som jag bara ä l s k a r!
Och tidtabellen för när vecka-29-gästen/vännen anländer.
Hilda, pv:s dotter, har nog fångat sin pappa på kornet.
På besök hos ögonläkaren i slutet av juni, får jag en sån här remsa.
"Så har du när och om du ska besöka en optiker ...", säger ögonläkaren som heter Anna och kommer från Polen. Hon som drömde om att bli gynekolog.
Och en liten Anders som äter suuuur rabarber.
Det är under malåtiden, han sätter på gräsmattan och jag skymtar sjön.
Ett julkort finns också på dörren!
Titta, där är ju såväl pElle som sigge nilsson!
Avsändare är den rara bettankax i Skåne.
En liten gulnad insändare finns också, med följande text:
"Dagens ros och tack till Thomas Göransson för din oerhört generösa gåva i samband med din 50-årsfest, till föreningens projekt i Kisoro, Uganda."
"Önskerubrik nr 3"
Efter middagen - dr Böhlander i sprallform.
Det är Steel City Anna som önskade ett inlägg med rubriken "Mina tio käraste bilder."
Nu har jag surfat runt bland elva tusen bilder och dom här blir det.
Många av er har sett dem hur många gånger som helst tidigare och ni kan ju bara skutta vidare.
Bilden här ovanför:
Det är något år efter skilsmässan och jag har äntligen fått bättre ekonomi och kan, för första gången någonsin, bjuda semestrande barn och barnbarn på härlig middag.
Vi åker till Skivarps Gästis, ett par mil väster om Ystad.
"Jag håller huvudrätten, men resten får ni betala själv ...", säger jag.
Efter ett halvt glas vin (vi sitter med menyerna och funderar ...) har jag ändrat mig.
"Näää, ta för all del förrätt också!" säger jag.
Efter två glas vin har spenderbyxorna kommit på.
Nu står jag för allt, rubb som stubb.
Dyrt blir det, men glada är vi!
Och jag är lyckligast i världen.
Det här är lilla Vera Hansson i Skåne.
Yngsta dotter till min arbetskamrat Maria.
Härligare unge att fotografera har jag nog aldrig mött.
År 2008 möter jag en småländsk man i Halland.
Hans morbror och moster tar emot mig med en sån oerhörd värme.
Det här är Gösta - morbrodern - i sedvanlig utstyrsel.
Smålänningen himself.
När bilden tas har Ulrika och jag själv åkt tåg till Landskrona och därefter färja till ön Ven.
Ulrika är hysteriskt rädd att vara på vatten och jag är hysteriskt nervös att möta pv, även om det inte är första gången.
En ljuvlig dag blir det.
Sonen på besök i min lilla 1:a i Ystad.
Det blir telefonsurr med hans äldsta syster och han skrattar så gott, så gott.
En annan gång kommer AP på besök, hon mittenbarnet.
Hon, som är så lik sin mormor.
Malå.
Anders är kanske fem år och allt är som det ska.
En alldeles vanlig familj är vi.
Tjugo år senare har den lille gossens mamma samma frisyr och likadana örhängen.
Tala om enjängd.
På besök hos äldsta dotterns svärföräldrar utanför Norrtälje.
Plötsligt ser jag en liten Emil som i smyyyyg tar sig uppför stegen.
Sånt är förbjudet.
Och så .., upptäcker han att mormor ser.
Aj, aj, aj.
Det är den 6 juni 2006.
Det är den kvällen som mina barns pappa gifter sig med Karin.
Bröllopsfesten hålls i Bjäresjö, utanför Ystad.
Just den kvällen blir min mamma våldsamt sjuk och vi kallas till sjukhuset.
Dit kommer - förutom jag själv - hennes tre barnbarn - finklädda och lite ystra -.
Några oförglömliga timmar blir det .., och mamma ska leva ännu i två års tid.
Den femte april två år senare dör min mamma.
En lördagmorgon vid sjutiden.
När det är dags att klä henne den allra sista gången, frågar någon ur personalen vilka skor mamma ska ha på sig?
"Skor?" säger jag häpet.
Ingen människa behöver väl skor när man ligger i en kista?
När dagen för begravningen kommer, har vi öppen kista under någon timme.
Emil och Emma vågar sig, efter viss tvekan, fram och tittar på sin gammelmormor.
"Va iskall hon e om händerna!" säger Emil förundrat.
Det är väl då jag upptäcker mammas nylonstrumpefötter.
Och vi ler allesammans ., det är så typiskt mamma att vinkla fötterna på det viset och vi tänker att hon - som tyckte sig ha så snygga ben -, skulle bli förgrymmad om hon såg vilken lång kjol vi tagit på henne!
En alldeles underbar begravning blir det, fylld av värme och glädje.
Jag tar fatt i modet, går upp och ställer mig vid kistan och håller ett tacktal - från mamma -.
En och en tackar jag dem för den glädje dom alla skänkt henne.
Jag tackar min störstasyster som för länge, länge sedan förlorade sin mamma .., jag tackar hennes dotter som blev mammas första barnbarn -, och mina egna tre .. och inte minst deras pappa, som var så underbart rar mot sin svärmor och jag läser från mammas dagbok, då, den där veckan i juni 1967 när hon var i New York och skrev om all kärlek som hon såg, ungdomar emellan.
Och vi sjöng högt och tog den här i repris och sedan bar vi ut kistan tillsammans.
Längst framme gick Anders och mina barns pappa och så var det Maria och jag själv och längst bak Marias man och Gösta från Malå.
Så b r a det kändes!
Vid fikastunden efteråt berättade vi om sånt som vi kom ihåg när det gällde mamma, sånt som gjorde oss glada och lyckliga .., och jag hade hängt hennes kofta på stolsryggen och hon var liksom med hela tiden.
"Ååå, jag önskar att moster Ann-Gerd hade fått vara med! Det här hade hon tyckt om!" sade mammas systerdotter Barbro och log så varmt.
Lördagsfönstret ...
... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.
På ömse sidor om fönstret finns blåblommiga tapeter.
Men inte så länge till.
(Och idag åker den sommarlovsledige pv till Dalarna för att - i morgon - delta i Vansbrosimmet.
Själv ska jag - förkyld och hostig - arbeta i dagarna två. Nu morgonkaffe i solskenet!")
Önskerubrik från mossfolk.
Lätt.
Jag svarar ..."ja, Elisabet".
Är ingen telefonpraterska av rang .., det kan goda vänner intyga.
Ska jag låna ägg av grannen säger jag ..."hej, det är Elisabet, har du ett ägg att låna ut?"
Avslut av samtal?
Är det barnen säger jag "kram, kram!"
Annars ..."ja, men ha det så gott!"
Till bettankax säger jag ibland ..."I love You" och då svarar hon "I love You, too ...".
Och så skrattar vi.
Genom rymden ...
... kommer idag två bilder susande, som gör mig så glad!
Först den här från LindaLotta, som raskt var uppe med sin mobil när sällskapet idag passerade min före detta lägenhet på Regementsgatan i Ystad.
Sååå många minnen som landade i hjärtat på en gång!
Tack snälla!
Och så en bild från AP som ikväll har varit och hälsat på Taurus i hagen.
Mammahjärtat smälter.
Igen.
fredag 8 juli 2011
När förändringens vindar blåser ..
Och det har dom gjort idag.
I vardagsrummet finns snart inga blåblommiga tapeter längre.
Och pv har satt upp glasfiberväv och målat och det blir så ljust och fint.
Mitt förslag om hyllplan på ömse sidor om fönstret godtas också.
Medan han arbetar i sitt anletes svett, lyssnar jag till dagens sommarpraterska.
Och bloggar.
Och lagar middag.
Jag säger bara en sak: så fantastiskt dagens sommarprogram var!
Så bräddfyllt av mänsklig värme och känslor och ..., en slags enkelhet.
Mitt i allt stök (pv tapetserar), lade jag mig raklång på sängen i gästrummet och bara lyssnade.
Höll tårarna.
Kände tårarna komma.
B e r ö r d e s.
Och så några önskerubriker ...
Ja, jag fortsätter på den inslagna vägen med önskerubrikerna, vilka fick mig att le.
Och eftersom jag är tämligen rationell mellan varven, tar jag flera stycken på en gång.
1. Madamen i Portugal, annannan, undrar hur många bloggar jag egentligen har?
Lätt som en plätt: den här, den som handlar om min mamma, en testblogg där jag vänder på bilderna när dom hamnar fel (ja, just det ..), plus min gamla blogg, den som heter www.cikoria.blogspot.com.
Ja, just ja, jag har ju vänsterhandsbloggen också!
Och den med mina bilder i !! Den har jag glömt bort!
Vår egen tiger - sigge nilsson - på savannen.
2. Och så undrar hon hur sigge nilsson fick sitt namn?
Ingen aning!
Jag tyckte förmodligen att han passade att heta sigge och nilsson heter jag ju själv och kände mig lite ensam i flytten till Halland, jo, det kändes bra med en nilsson till här i det gula huset.
3. Var i Benestad sigges mamma bor?
Jo, i den gamla skolan, på vänster sida när man kommer från Ystad.
Nu vet du precis.
Mitt kusinbarn Lotha frågar vad jag skulle göra om jag hittade en drake?
Å, Lotha .., om du visste hur ickeromantisk jag är!
Jag skulle förmodligen ta upp den och försöka få den att flyga, alternativt inte göra nånting alls.
Vore det en riktig, gammaldrags eldsprutande drake, skulle jag nog skynda mig att ta fram herr Canon och sen hem och blogga fort som sjutton!
"Om jag finge ändra på en enda sak ..."
Jag hittar ingen bild av mormor just nu.
Det får bli morfar.
Det var önskerubriken som Bloggtant kom med.
Nu går jag inte omkring och ångrar så mycket, men det finns två saker, jo, det blir två.
Det ena är att jag ångrar sååå att jag inte bad min mormor berätta om sitt liv, då, medan hon ännu hade det kvar.
Eller min pappa. Varför skrev jag inte ner alla historier han berättade!
(Min egen mamma, då? Nej, hon höll alltid igen .., berättade mest om morbror Nestor och moster Hanna och andra släktingar, men inget om sig själv.)
Förmodligen var jag då mitt uppe i mitt egen tillvaro, så fylld av barn och arbete och ingen större tanke på nånting bakåt.
Nu .., vet jag att det hade varit ovärdeligt.
Men det jag ångrar allra, allra mest, är det som hände vid min egen skilsmässa 2003.
Så mycket dumt som hände då!
Så okänslig och enögd jag var!
I trettiofyra år hade vi varit tillsammans, mina barns pappa och jag själv, och det var så onödigt att det skulle sluta på det viset.
Inte att det blev skeppsbrott och ensamsegling, utan själva sättet som det slutade på.
Till viss del var det mitt fel.
Den biten önskar jag verkligen att jag hade skött annorlunda.
(Och jag minns dagen när jag - långt senare -, bad honom om förlåtelse och fick ett förlåt tillbaka ..,å, vilken känsla det var!)
Hos doktorn ...
Jag undrar jag ...
För en tid sedan kom med posten en liten nyckelbricka och ett bifogat brev.
Jag hade tydligen deltagit i en internettävling och nu skulle jag - som tack - få den här brickan alldeles gratis under sex månader.
"Va? Jag har aldrig deltagit i nån sån tävling!" sa jag - något förvånad - till pv.
Ytterligare en tid senare ringde telefonen.
En kvinna som visade sig arbeta för just det här företaget, ville nu att jag skulle binda upp mig för ett visst antal månader, ja, detta skulle vara så fantastiskt bra.
"Men nu är det så här att jag har verkligen inte bett om detta och jag har inte heller deltagit i någon tävling ...", förklarade jag.
"Ja, ja, då får du kontakta vår kundtjänst ..", sa kvinnan och avslutade samtalet.
Det är precis vad jag har gjort nu på morgonen - kontaktat "my Safety" - alltså.
Och helt förvissad är jag att detta är ett knep från olika företag; detta att skriva "du deltog för en tid sen i en internettävling ...", för hur många människor har inte klickat sig runt på olika sidor och tror då kanske att ..., "ja, kanske ändå att jag klickade just där ..?"
Ett oskick av företagen tycker jag att det är!'
Och titta här .., jag är inte ensam som har retat upp mig!
Hos Anna i Sheffileld läser jag om Trillingnöten (ni vet, den där som är godast av dem alla ..) och hennes påhitt.
Hon har - på sin sida - infört något som kallas "Önskerubriken", dvs, läsaren ger rubriken och bloggerskan står för innehållet.
Rätt finurligt.
Skulle man våga sig på något sådant?
Läsare som irriterar sig på att man skriver långt kunde då önska sig ..."Världens kortaste inlägg" och den som tycker att "ja, ja, hon bara hittar på all glädje", kunde tipsa om rubriken ..."Mitt liv - ett helvete!"
Nåja.
Jag hakar på!
Önskerubrik, någon ...?
Dagens fönster ...
"Hej !
Här kommer ett köksfönster.
Jag fotograferade det i förra veckan då svalkan inomhus var skön.
Nu saknar jag värmen och solen...
Hälsningar Lena."
Tack snälla! säger jag.