Efter middagen - dr Böhlander i sprallform.
Det är Steel City Anna som önskade ett inlägg med rubriken "Mina tio käraste bilder."
Nu har jag surfat runt bland elva tusen bilder och dom här blir det.
Många av er har sett dem hur många gånger som helst tidigare och ni kan ju bara skutta vidare.
Bilden här ovanför:
Det är något år efter skilsmässan och jag har äntligen fått bättre ekonomi och kan, för första gången någonsin, bjuda semestrande barn och barnbarn på härlig middag.
Vi åker till Skivarps Gästis, ett par mil väster om Ystad.
"Jag håller huvudrätten, men resten får ni betala själv ...", säger jag.
Efter ett halvt glas vin (vi sitter med menyerna och funderar ...) har jag ändrat mig.
"Näää, ta för all del förrätt också!" säger jag.
Efter två glas vin har spenderbyxorna kommit på.
Nu står jag för allt, rubb som stubb.
Dyrt blir det, men glada är vi!
Och jag är lyckligast i världen.
Det här är lilla Vera Hansson i Skåne.
Yngsta dotter till min arbetskamrat Maria.
Härligare unge att fotografera har jag nog aldrig mött.
År 2008 möter jag en småländsk man i Halland.
Hans morbror och moster tar emot mig med en sån oerhörd värme.
Det här är Gösta - morbrodern - i sedvanlig utstyrsel.
Smålänningen himself.
När bilden tas har Ulrika och jag själv åkt tåg till Landskrona och därefter färja till ön Ven.
Ulrika är hysteriskt rädd att vara på vatten och jag är hysteriskt nervös att möta pv, även om det inte är första gången.
En ljuvlig dag blir det.
Sonen på besök i min lilla 1:a i Ystad.
Det blir telefonsurr med hans äldsta syster och han skrattar så gott, så gott.
En annan gång kommer AP på besök, hon mittenbarnet.
Hon, som är så lik sin mormor.
Malå.
Anders är kanske fem år och allt är som det ska.
En alldeles vanlig familj är vi.
Tjugo år senare har den lille gossens mamma samma frisyr och likadana örhängen.
Tala om enjängd.
På besök hos äldsta dotterns svärföräldrar utanför Norrtälje.
Plötsligt ser jag en liten Emil som i smyyyyg tar sig uppför stegen.
Sånt är förbjudet.
Och så .., upptäcker han att mormor ser.
Aj, aj, aj.
Det är den 6 juni 2006.
Det är den kvällen som mina barns pappa gifter sig med Karin.
Bröllopsfesten hålls i Bjäresjö, utanför Ystad.
Just den kvällen blir min mamma våldsamt sjuk och vi kallas till sjukhuset.
Dit kommer - förutom jag själv - hennes tre barnbarn - finklädda och lite ystra -.
Några oförglömliga timmar blir det .., och mamma ska leva ännu i två års tid.
Den femte april två år senare dör min mamma.
En lördagmorgon vid sjutiden.
När det är dags att klä henne den allra sista gången, frågar någon ur personalen vilka skor mamma ska ha på sig?
"Skor?" säger jag häpet.
Ingen människa behöver väl skor när man ligger i en kista?
När dagen för begravningen kommer, har vi öppen kista under någon timme.
Emil och Emma vågar sig, efter viss tvekan, fram och tittar på sin gammelmormor.
"Va iskall hon e om händerna!" säger Emil förundrat.
Det är väl då jag upptäcker mammas nylonstrumpefötter.
Och vi ler allesammans ., det är så typiskt mamma att vinkla fötterna på det viset och vi tänker att hon - som tyckte sig ha så snygga ben -, skulle bli förgrymmad om hon såg vilken lång kjol vi tagit på henne!
En alldeles underbar begravning blir det, fylld av värme och glädje.
Jag tar fatt i modet, går upp och ställer mig vid kistan och håller ett tacktal - från mamma -.
En och en tackar jag dem för den glädje dom alla skänkt henne.
Jag tackar min störstasyster som för länge, länge sedan förlorade sin mamma .., jag tackar hennes dotter som blev mammas första barnbarn -, och mina egna tre .. och inte minst deras pappa, som var så underbart rar mot sin svärmor och jag läser från mammas dagbok, då, den där veckan i juni 1967 när hon var i New York och skrev om all kärlek som hon såg, ungdomar emellan.
Och vi sjöng högt och tog den här i repris och sedan bar vi ut kistan tillsammans.
Längst framme gick Anders och mina barns pappa och så var det Maria och jag själv och längst bak Marias man och Gösta från Malå.
Så b r a det kändes!
Vid fikastunden efteråt berättade vi om sånt som vi kom ihåg när det gällde mamma, sånt som gjorde oss glada och lyckliga .., och jag hade hängt hennes kofta på stolsryggen och hon var liksom med hela tiden.
"Ååå, jag önskar att moster Ann-Gerd hade fått vara med! Det här hade hon tyckt om!" sade mammas systerdotter Barbro och log så varmt.
9 kommentarer:
Vackert och du berättar så bra! En poet är du:-).
Så härligt att se och läsa, blir långt in i hjärtat glad. =D Kram
Jag älskar (fortfarande) bilden på Anders när han pratar i telefon :D
Och bilden på Emil när han klättrar upp för stegen tror jag inte att jag sett förut. Vilken fönsterbild :)
Måste du hålla på så man gråter?! Förresten den där pv har otroligt vackra armar! Bra val! ;)
Monica: ,-)
Leina: ja, du känner dem ju alla nästan!
mossfolk: jag med .., jag älskar den !!
Amber: han har de vackraste händer jag vet .., manliga och starka.
Vad fint! Den där psalmen gillar jag också. Tänk vad en bild kan berätta mycket! Jag är mycket nöjd med min önskerubrik :)
Anna i Sheffield: ja, tack ska du ha .., så mycket glädje det blev för mig att vandra bland bilderna!
Ja den där när Anders skrattar i telefon är härlig. Och den när du har honom i famnen och ni tittar in i kameran är fin.
I morse skulle jag scrolla ner till salubåten för att visa maken som satt bredvid och for bl a förbi din mammas fötter. Ja jisses vilken blogg det här är! Maken undrade lite försiktigt.
En annan av mina favoriter är småflickorna med katten. Hur var det nu: var det din mamma och hennes syster eller var det en generation till bakåt?
Cecilia N: ja, du har som vanligt helt rätt ,-) Det var mamma och hennes storasyster Margit. Margit höll i katten och mamma lutade sig tryggt mot henne.
Jag funderade länge första gången om jag kunde visa mammas fötter, ja, nu när hon var död. Men så tänkte jag .., skulle det vara nånting hemskt att visa mammas fötter, även när blodet inte cirkulerar i dem? Det är ju det mest naturliga som kan hända .., att vi dör!
Skicka en kommentar