Dagens fönster ...

Att ledig helg skulle bli glädjehelg, det var vad jag hoppades på och så blev det.

Igår lunch ute på altanen i strålande solsken .., och AP som kom hem från hästträningen och även hon sken som solen själv ..,  och någon timme senare blev det middag i Skepparstugan i Steninge och då hade även Anders och Josefin kommit körande från Skåne och anslöt till sällskapet.

Jag tycker så oändligt mycket om Skepparstugan!

Jo, förvisso stugan i sig själv - med takbjälkar, kristallkronor, öppen spis, ett uppstoppat vildsvin på väggen och lite dito fåglar här och där .. -, men allra, allra mest trivs jag för att personalen är så vänlig.

Man känner sig välkommen och som "hemma".

Den här gången fick vi ett stort ovalt bord mitt i ett av rummen och så himla trevligt det var att kunna sitta där och se varandra i ögonen allihopa!

Ett jättelikt sällskap stod i kön till buffébordet inte långt ifrån oss och minst tre fjärdedelar av sällskapet visade sig vara kunder från affären, så det blev många nickande och hejanden.

Det visade sig att det hade hållits Steninge-mästerskapen, vad nu detta går ut på .., och det var prisutdelning och tal och mycket glädje.

Några timmar senare  v a c k l a d e  vi ut i en alldeles stjärnklar höstkväll ., proppmätta och trötta.

I natt desto piggare.
I två timmar var jag klarvaken och visste inte vad jag skulle ta mig till .., så efter en stunds surfande låg jag under täcket och gladdes åt att Rickard Herrey var tillbaka  (?) i nattradion och där var människor som hade skrivit till nattradion och önskat låtar, bland annat en Karin från Ystad och jag tänkte att det kanske var mina barns pappas fru?

Och nu är det söndag och idag åker hela stockholmsgänget hemöver och oj, så tomt det kommer att bli utan dotter och måg och två små underbara terrier som har förgyllt vår tillvaro!

Inte är det säkert att vi någon fler gång får träffa lilla Selma, 13 år, som blev så förtjust i harry.

Här ligger dom tillsammans på soffan Ektorp, alldeles nära varandra.

Selma har till och med lekt ute på gräsmattan och sprungit genom agility-tunneln tillsammans med harry!

Glädje.
Glädje.

Det nästan vimlar av dem ...!

På fredagkväll blir det full fart i det gula huset på kullen.
Då kommer AP, Micke, Nelly (som numera känner sig tämligen hemma i landet Halland och inte bryr sig i att Harry jagar henne och skäller så där som om han tänkte äta upp henne ..) och med sig har dom även en jack-russel-madame av hög ålder - tretton år hon -, som heter Selma.

Det var hon som var fotomodell en gång i tiden ., satt på stor reklamaffisch i Göteborg, ja, det var när Cat´s skulle ha premiär.
Hon är det.

Selma skulle kanske inte vinna någon skönhetstävling, men harry tycker att hon är sååå fin och tycket är sannerligen ömsesidigt. Åååå, som Selma kråmar sig när harry kommer i närheten och hon stryker nosen nära hans huvud och det vänslas så det är alldeles omåttligt!

Tant Nelly, hon bryr sig inte i sånt .,. för övrigt är hon förälskad i en lapphund som finns i stallet och harry är ju bara så jobbig ibland .., nej, hon hoppar upp i loppisfåtöljen och tar det lugnt.

Stella 37:s matte berättar ....

Trygg bondmora och charkansvarig.

Så här skrev annannan i en kommentar häromdagen:

"Vill du inte hälsa A-M från en husdjursagronom i förskingringen, och fråga om hon kan berätta lite mer om besättningen och gården?  

 Och när A-M var klar för dagen igår och skulle köra hem och fira ledig helg, då passade jag på. 

"Vill hon veta nåt om korna ...?" sa hon och looog.

Och så berättade hon.

"Ja, vi har trettioen mjölkande låglandskor och i genomsnitt blir dom kanske 7 - 8 år .., så Stella blev verkligen bra mycket äldre än de övriga. Hela besättningen härstammar från en ko som min svärfar köpte under andra världskriget och det var också svärfar som började med det hela.

Om jag tycker om kor?

Ja, det gör jag.

Kalle, han tittar mer på kroppen och så när det gäller kor, själv tittar jag dom i ögonen. Vi har en ko som nyss har kalvat, hon är alldeles upp och ner och spattig, men när Kalle kommer in i lagården och går till henne, då vet hon inte till sig, så lugn och fin blir hon.

Förutom korna har vi två stallar med tjugo suggor i varje."

Ja, det är vad hon berättar.

I fjolvåras kommer jag ihåg att A-M var så ledsen när hon en morgon kom till jobbet; ty då hade hon - när hon kom hem dagen innan - hittat geten Ubbe svårt sjuk i nåt som jag tror hon sa hette trumsjuka och den geten dog i alla fall. På anslagstavlan på jobbet hängde sen ett litet fotografi av geten.

Han brukade - vintertid - få semleskalkarna (det som blir över av bröden när vi gör semlor och klipper till trekanten upptill).

Vill ni veta mer om låglandskor kan ni klicka på länken bara.

Dagens fönster ...

Från systerlandet i öster kommer dagens fönster, närmare bestämt från Österbotten i Finland.

Och då kanske ni anar .., jovisst, det är ellem i Skellefteå som varit på besök i sin mammas hemtrakter.

Det får bli löningsdagsfönstret den här veckan!

Glädjepost och glädjehelg ...

Först hittar jag detta i postlådan - tack Adlibris för snabb leverans! -, sen ska jag arbeta från tre till åtta och med Lena dom sista tre timmarna.

Sen .., stundar ledig helg.

Och sent ikväll kommer AP, Micke, Nelly och ni som var med på min förra blogg, ni minns kanske jack russel-madamen Selma, hon som - till Nellys stora förtret - blev fotomodell, ja, hon kommer också.

Och i morgon är det lördag.
Ring-så-spelar-vi och skön frukost och på kvällen middag tillsammans med två av mina tre ätteläggar, åååå, sicken glädje!

Lägg därtill att solen strålar från en blå himmel och kanske, bara kanske ..., ja, ni vet.
I morgon, alltså.

Ps. Har någon av er som hälsar på här på sidan läst någon av böckerna? Jag har varit misstänksam mot den högra boken, tänkte att den kanske är som Hundraåringen som jag absolut inte tyckte om (och det kändes som om jag var den enda i landet som inte gjorde det ...), men nu ger jag den en chans. Ove, alltså. Ds.

Varav hjärtat är fullt ...

Stella, 14 år, som inte längre är i livet.

Någon gång i mitten av 70-talet när vi ännu bodde i Kungsängen utanför Stockholm, fick jag mitt livs första brev av min pappa.

Han hade - efter en välskrivningskurs hos Hermods - en omåttligt vacker handstil och i brevet, som var ett A4, berättade han om hur det var i Malå just då, den där oktoberhelgen.
Det hade varit Mikaeli-marknad och han, som väl nästan kunde räknas som nykterist, skrev ..."förr i tiden var det en rolig helg, tjo och tjim och mycket fylla".

Men allra, allra mest handlade brevet om jakt.
Det var harjakt och älgjakt på längden och tvären och så nån liten slatt om att mamma arbetade och så en ny sväng med jakthistorier.

På slutet skrev han ..."ja, det blev mycket om jakt det här, men Tommy är väl intresserad?"

Och jag tänkte .., å, lilla pappa, det är verkligen så att varav hjärtat är fullt, ja, det kommer ut genom munnen, eller i det här fallet , i form av bokstäver.

Precis så tänkte jag när jag läste en kommentar som handlade om kossan Stella och kanske mest om kor i allmänhet.

Den här och hur intressant som helst är det!

annannan sa...

Ja, man avlivar korna när de inte längre producerar tillräckligt mycket mjölk för att det ekonomiskt ska vara försvarbart att hålla dem med foder och båsplats. En gång i tiden var det nog för att de gått ner avsevärt i produktion på grund av ålder. Nu är det många kor som slås ut medan de fortfarande är unga, ofta för att de tar för lång tid på sig att bli dräktiga igen. 

 

För att det ska vara lönsamt bör kon i princip kalva en gång om året. Hon kan ge mjölk i flera år efter en kalv, men produktionen går ner så mycket då att det inte lönar sig för lantbrukaren.

 

En ko är dräktig ungefär nio månader, och normalt insemineras hon ett par månader efter att hon kalvat. Blir hon då dräktig kommer hon att kalva ungefär ett år efter den förra kalven. Innan hon kalvar igen sinläggs hon ett par månader, så att både hela kon och i synnerhet juvret får återhämta sig innan de ska jobba hårt igen.

 

Nu är det så på många håll att korna producerar väldigt mycket mjölk, så mycket att kroppen inte får resurser över till reproduktionen. Därmed kan det ta lång tid för kon att bli dräktig igen, vilket kostar tid och arbete (upprepade inseminationer) och så småningom förlorad inkomst (när det tar längre tid innan kon kommer upp i hög produktion igen), vilket är skälet till att en ko som inte blir dräktig på ett par inseminationer kan komma att skickas till slakt. 

 

Att korna går till slakt allt tidigare är något man diskuterar i branschen, bland forskare men också bland bönder tror jag. 

 

Det är väldigt ovanligt med en ko på fjorton år idag! Så ovanligt att jag tror att hon faktiskt till och med skulle vara värd en liten notis i dagstidningen.

Det är alldeles tydligt att A-M och hennes man är måna om sina kor och kanske inte har superproduktion som sin högsta prioritet!

 

Vill du inte hälsa A-M från en husdjursagronom i förskingringen, och fråga om hon kan berätta lite mer om besättningen och gården? 

// Å, du underbara annannan ..., så varm jag blev i hjärtat av din kommentar!

Tjugo minuter är vad man får ...

Här har någon tänkt till. Sånt gillar jag.

Men det är ju å andra sidan inte det allra sämsta, men det gäller att fatta sig kort.
Det ..., finns det ju somliga som har problem med.
En heter Elisabet.

Nåja, doktor Larsson kommer in i undersökningsrummet och tar i hand och hälsar och vet på ett ungefär vad jag är där för ., ja, just ja, det var jag som fick cortison insprutat i protesknäet och nu undrar han hur det har gått och jag säger att jag var sämre när jag lämnade sjukhuset än när jag kom dit, men två dagar senare kunde jag gå nerför trappan från övervåningen utan att dutt-gå, nej, som en helt vanlig människa skuttade (nå .., gick) jag och det var så där nästan overkligt!

Jag minns att tårarna rann nerför kinden av glädje.

Men annars har det varit si-så-där.
Att jag har överdjävulskt ont var gång jag har jobbat, det räknar jag med, men den där låsningen som ibland kommer - och alltid pang! bara -, den irriterar.

En stund bollar vi olika förslag.

Så här blir det.

1. Den där piggen i protesen som liksom sticker ut på höger sida (inte genom huden, men jag känner den tydligt), den kan man kapa och eftersom doktorn tror att den irriterar ett ledband, så borde det bli bättre. Om jag tycker att låsningarna ökar i antal, eller helt enkelt rent allmänt besväras av piggen, så ska jag höra av mig och så blir det kapning.

2. Det andra alternativet är att helt byta ut protesen, men det vet han att jag inte är så sugen på.

3. Och så vänsterknäet, som jag ju har mest ont i. Om det pratar vi också. Han säger att när jag känner mig mogen - för det måste bli protes där också -, så får jag höra av mig.

"Men du herr Larsson .., om jag - mot all förmodan skulle gå ner tjugo kilo, vilket väl är lika troligt som att månen skulle ramla ner på torget i Halmstad -, skulle jag då slippa eventuell operation, protes i vänsterknäet, alltså ..?"frågar jag.

Då ler han.
Nej, det tror han absolut inte. Nu har han ju fått journalen från Hässleholm och har man så mycket artros som jag hade i ena knäet, ja, då är risken uppenbar att det är lika eländigt i det vänstra och själva smärtan, nej, den kommer nog att finnas kvar.

Jag ser att han har bråttom och det ringer i hans telefon och han ursäktar sig och ställer sig utanför det kala undersökningsrummet och pratar lågmält en stund.

Herr Larsson är tämligen lång och ser ut att vara en sportig typ .., han åker säkert Vasaloppet, det ska jag fråga honom om nästa gång. 

Så var det.

Och leendet blir stooort ....

På facebook finns en sida som heter Street Art Utopia och där visas just såna här bilder.

Är det inte helt fantastiskt?

Skulle jag passera en sån här husgavel, skulle jag nog smajla hela vägen till jobbet.

 Den som målat detta ljuvliga, heter Natalii Rak (googlar henne och ser att hon heter Natalia Rak) och är tydligen från Polen.

Här är en annan .., inte gjord av henne,  men det är ju så sanslöst finurligt!
Den är tydligen från Aten.

Underbart ....

... att en frostig morgon i slutet av september kunna sitta vid bordet och susa iväg till Etiopien!

Det är där han är, Rasmus på luffen.

Det bästa för Anders ...



Ja, det vill säga ., det är vad jag tror.

Eller är övertygad om.

Samhörighet, glädje, kämpatakter ... allt tycks finnas där på Gripen Crossfit i Malmö.

Det verkar som om dom blir nästan som en familj och där är en härlig blandning med människor från alla världens hörn!

Och jobbigt är det.
Hade jag testat detta, hade man nog (stryk ordet nog) .., ja, inom loppet av några minuter, fått springa och hämta hjärtstartare!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

 

Hejsan, hejsan!

 

Det bästa i veckan var när jag höll strumpkurs i ateljén för dem med hälskräck!

Glada kvinnor, som kunde sticka, men inte knäckt koden om hur man stickar hälar. 

 

Några hade inte stickat med 5 stickor förut, men det gick som smort. 

Första gången handlade mest om hur man håller stickorna, lägger upp och stickar resåren. 

Jag delade ut beskrivningar på stora och små strumpor och garn och stickor kunde köpas till självkostnadspris.

Det var en bra idé tyckte alla. Det är inte lätt att handla själv när man aldrig stickat strumpor förr.

 

Jag hade gjort i ordning en egen stickkasse till var och en – en liten kasse i halvlinne med samiskt motiv. Det är alltid kul med nåt lite extra när man går på kurs.

 

Jag hoppas att det gått bra under veckorna – kursen går varannan vecka, så att även de som jobbar lite oregelbundet kan vara med.

 

Men nästa gång kommer utmaningen; hälstickningen!!

Kram Ann

 

PS Min kamera har lagt sig på ett fiffigt ställe, så därför kommer det inga bilder från själva kvällen. Men en bild på den lilla samekassen kan det bli istället.

//Elisabet säger: jag minns en liten rar kvinna på ett äldreboende där jag en gång praktiserade; hon var hur förvirrad som helst, men stickade hälsteg på hälsteg på hälsteg, det var flera meter av hälar som hängde ihop som en lång gardin och det var bara så underbart!
Mycket av hennes minne hade försvunnit, men att varje morgon ge den lilla uppstoppade killingen mjölk på ett fat .., och detta att sticka hälsteg, det fanns kvar i någon av minnets fack! Henne hade du kunnat ha med på kursen!

Det bästa för Turtlan i Värmland ...

Hej!

I måndagskväll var vi på galapremiär. Vi kan kalla det så även om det inte var någon röd matta och bubbel.

Den här veckan har TV4 programmet "Halv Åtta hos mig" sänts från min stad. En av deltagarna är barndomskompis till min M så vi var bjudna på premiär på en av stadens sportbarer för att se på programmet tillsammans på storbildstv.

Oj oj så nervös hon var innan det började. Hur skulle det bli? Hur hade de klippt ihop programmet? Ja tankarna måste ha gått i turbofart.

Men så bra det blev! Vi skrattade så gott. Hon skrattade så gott. Det blev så bra så. Så härligt att kunna bjuda på sig själv sådär.

Jag som annars inte tittar på det programmet har tittat och njutit varje kväll.

Så det blev "Det bäste under hela veckan" på en gång.

Turtlan

Har ni inget annat för er ...



... så kan ni ju alltid träna på detta.

Ett kvällsfönster från Skåne ...

Hej,

Jag går igenom sommarens alla bilder från Sverige och vår resa. 

Här är ett vackert kvällsfönster på väggen hos min syster i Skåne. 

Deras hus ligger i badande sol hela dagen och har sen underbar kvällssol på det!

Kram från

Monet


// Och tack snälla! säger jag.

Sista dagen för Stella 37 ...

På jobbet i morse.

Jag står vid brödavdelningen och fyller in småfrallor och majsbröd och annat gott från Östras Bröd och en bit ifrån arbetar A-M med att göra i ordning charkdisken.

Det bli lite småprat så där.

Och så berättar A-M att idag var det en sorglig dag .. ja, idag var det sista dagen som kossan Stella var i livet. Fjorton år gammal var hon och född på gården av en kossa som också hetta Stella.

 "Hela vår besättning härstammar från den kon ...", säger A-M.

Och jag får veta att Stella 37 nu var nästan lite grå .., ja, åå, så ledsamt .., men nu var det oåterkalleligen sista dagen för henne, nu skulle det bli slakt.

Innan Stellas liv var tillända, tog A-M fram kameran och gick till lagården och tog en bild.

Så här såg hon ut.

Stella 37.

// Här kan ni få träffa andra - och uppenbarligen väldigt sällskapliga - kossor.

Ja, vi tar en till!

Nu var det kanske sista ....?



Isvindar nere vid havet.
Sticketröja och långbyxor och strumpor.
Och badddräkt och handduk.

Efteråt.Gäddhäng t.v. och annat som hänger rakt fram.

Doppar tårna i vattnet och tänker att det känns ju nästan ljummet.
En snabb simtur blir det.
Fem meter, kanske .., och så under ytan och upp för stegen och det är så hemskt och så ljuvligt, allt på samma gång.

Man kan fundera över vad det är som gör att vissa människor finner sån glädje i detta?
Att det handlar om nån slags endorfinkick är jag helt övertygad om.

Och så kommer min badkompis!
Det är rent förunderligt .., detta är fjärde eller femte gången vi möts nere på piren!
Det är som om den där inre lusten att bada slår till exakt samtidigt.

Mannen har med sig samma termometer som förra gången.

"Jaså, du har redan doppat dig, var det kallt?" säger han.

"Nej, inte särskilt, kring sexton, sjutton kanske ..?" säger jag.

Vad termometern visar?
Fjorton grader!

Väl uppe på piren blir det brått att ta fram sticketröjan och mannen - som alltid simmar lite längre än övertecknad -, har klivit upp och säger att ..., ja, men nu var det nog sista gången .., jag var orolig att fritidsförvaltningen skulle ha tagit bort räcket och stegen, då är det ju kört, det blir för halt här på piren då, säger han.

Något mer småprat blir det inte .., jag har bråttom till bilen!

I morgon börjar jag arbeta klockan tre, men ska, innan dess, hinna med ett besök på ortopedmottagningen.

Kanske att jag även  hinner med ännu ett dopp?

Fem timmar ...

Gårdagens skörd av morötter. Man får koka många om det ska bli nåt.

... blev det på jobbet och det blev trivsamma såna.

Det är inte ofta jag arbetar tillsammans med Lena - vi är nästan jämngamla -, men nu hände det och i charken fanns A-M (ett år yngre än mig) och senare på dagen blev jag avlöst av Carina (också ett eller två år yngre än mig).
Med andra ord var det "det gamla gardet" som var i tjänst.

Han som - om inte alltför lång tid - ska bli tvillingpappa (och för övrigt pappa för allra första gången), kom aningen senare, då de blivande föräldrarna varit besök hos läkaren och vi fick veta att en av småtttingarna i magen nu vänt sig på rätt håll, dvs, med huvudet neråt.

Å, detta är ju spännande värre!

Nästan ännu mer spännande var det när KU-damen uppenbarade sig!
Alla som arbetar inom Hemköpkoncernen vet att då, när man ser henne komma in i butiken med det svarta blocket i ena handen .., då reser sig nackhåren.

I några timmar ägnar sig kontrollanten sedan åt att gå igenom hela butiken .., finns där några varor med utgånget datum ..., finns där hål i hyllorna ..., allt kollas .., och så får man ett visst antal poäng och allt sammanställs och efter några veckor får man sedan se hur ens egna butik och alla andra butiker har klarat sig ..., och åååå, man vill ju absolut inte skämma ut sig och inte bli godkänd.

Vi klarade oss!
Vilken lycka!  (Det brukar bli tårta dagen därpå, såna gånger!)

Moppade sedan hemöver .., det var inte lika iskallt som i morse .., och nu har jag suttit ute på stentrappan och druckit kaffe i solskenet, allt medan harry fått ägna sig åt att söka godsaker som matte gömt lite här och var på tomten.

Nu tänker jag ta bilen till Steninge och  k a n s k e   att jag vågar ta mig ett dopp, även i dag.

Kanske.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Igår kväll kom vår dotter och de tre barnen ner till oss med varma pepparkakor.

Barnen var glada och ivriga och degen var min mors gamla recept!!!! 

 

De hade lekt fram kakorna och alla var så jättestolta.

Fjortonåringen lika lycklig som tvååringen. 

Vi åt upp de flesta men här ligger några kvar!

 

Från telefonen kommer nog en bild.

 

Kram Eva.

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

"Ja, de är ju alltid det allra bästa, men just nu är jag extra glad för att jag har så fina barn!
De ställer alltid upp när jag behöver hjälp.

Bilderna på mig och Chrille är 2 1/2 år gamla, men riktiga favoriter. :-)

Ulrika."

Dagens fönster ...

Den rara Annika har varit på besök i Flensburg i norra Tyskland, och firat sin mammas 75-årsdag.

Och kan man tänka sig .. nog hade hon - Annika - fönsterhåven nedpackad!

Tack snälla! säger jag.