Egon ....

... är på ingång .., står liksom i dörren och väntar på att bli insläppt.

Jag tar bilen och kör ner till hamnen och tillbaka .., grusvägen är skumpig och hålorna - som påminner om tjälskott hemifrån - är vattenfyllda.

Oj, så det blåser!
Ingen strand syns till och jag tackar min skapare eller mig själv, ja, att jag inte är sjöman.
Eller kvinna.

På kustvägen i Steninge ser det ut så här.
Det är fritt blås från havet .., vinden går från Kohallarna och rakt över bonden Stigs gård .., över vägen och stöter till sist emot friherrinnans barndomshem.

Just som jag tar bilden och tänker att halva hennes gräsmatta är översvämmnad, ser jag henne i fönstret. Hon tar också en bild.

Hej på dig du, kära friherrinna!

Och nu ska jag susa iväg till affären, allt medan pensionatsvärden tittar på skidåkning och fönsterrutorna är prickiga av regndroppar.

Det är halvt kaos på jobbet;  en har tagit ledigt för att åka till Bali, den som skulle ta hennes pass har blivit sjuk och själv får jag ett sms på morgonen där schemaläggaren undrar om jag möjligen kan ta kvällspasset, det mellan tre och åtta?
Men nu är det så att det passet är mitt ordinarie och schemaläggaren får det knepigt .., vem ska han nu ringa?

"Testa friherrinnan !" säger jag.

Ååå, så roligt det hade varit att få ett arbetspass tillsammans med henne igen!

Turtlan undrade ...

.... i en kommentar om detta med pv:s vurm för Uppsala Ekebys keramik - han har flera skålar i den här grönaktiga färgen (en färg som jag tycker är iiiiskall) och häromdagen köpte han den lilla vasen till höger på bilden, ja, på Antikhuset i Slöinge.

Jag måste säga att tillsammans så här, jaa ..., så tycker jag att det är fint.

I skålen ligger tyghjärtat som Annika i Kävlinge har sytt.

Mer om Uppsala Ekeby kan man hitta här.

Dagens fönster ...

.... finns i Dalarna, nämligen i Hedemora.

Ulrika agerade fönsterfångerska.

Tack snälla!

Att komma till Steninge ...

... till friherrinnan .., ja, att vara bjuden på middag vid sextiden och komma dit och serveras den allra ljufvligaste lammytterfilé tillsammans med en rotfrukts/potatiskaka och rödvinssås till detta .., och så en bra stund senare, hennes egenhändigt gjorda ostkaka som var ..., inget annat än himmelsk, med hallon som var stora och i som sås ..., ja, det är inget annat än ren och skär lycka!

Sedan satt vi hennes vardagsrum - jag valde fåtöljen närmast julgranen - och det blåste friskt från havet och vi tittade på nyheterna och hörde om dom stackarna i butiken som blivit tagna som gisslan och sedan dödats ..., och vid middagen tog vi första glaset vin, höjde glasen för dem som dödats, men också för dem som klarat sig med livet i behåll.

Och jag tänker på riskerna med att arbeta i butik.
Särskilt att arbeta kvällar.
Det har förekommit tre butiksrån i mindre affärer den senaste tiden, ja, här i trakten alltså, och vi har ju redan varit utsatta en gång, bara under min tid.

Var kväll när vi arbetar försöker jag att hålla koll på vem som kommer in och handlar.
Ser det misstänkt ut?
Var är min arbetskamrat ...?
Sånt kan man tänka på.
 

I den fåtöljen satt jag. Dagtid ser man havet där utanför. Och Stigs kossor, när det vår och sommar.

Nåväl, tillbaka till Kustvägen i Steninge.
Och då blir det På Spåret och jag tycker så mycket om Elisabet Höglund och hennes kompanjon, vars namn jag alltid glömmer. Pv är som vanligt på alerten och jag skyller väl på vinet.
De tidigare programmen har - enligt mitt sätt att se det - varit halvtråkiga, men se det här, det tyckte jag om!

Nu inväntar vi stormen som ska komma och för min del är tre dagars ledighet snart förbi.

Ps. Med posten idag hade jag en kallelse till Hässleholms sjukhus nästa fredag; detta utan att läkaren ringt! Vilken tur att jag inte ringde och klagade!! Han anade nog vad det gällde. Ska höra om det går att byta tid, för just den dagen är ju äldsta dottern hemma och inte vill jag köra till Hässleholm klockan fem på morgonen!  Besöket hos dr Larsen var var utsatt till åttatiden. Nåja, det går förhoppningsvis att byta. Ds.

Bilder och ännu flera bilder ...

Ja, jag vet .., jag kanske är den enda som faller pladask för såna här gamla bilder, men ändå!

Igår i Slöinge ...

Först en julvepa/bonad för 100:-.
Hade rätt (eller fel ..., det beror ju vem man frågar ...) försäljare varit på plats, hade den nog blivit billigare :)

Så vacker!

Och till Rexxie, som säger att det är på baksidan av ett broderi man ser hur välgjort det är, så tog jag den här bilden. Jag är helt nöjd.

Antikhuset består av många rum och skrymslen och på ett bord, under nånting annat, upptäckte jag några gamla veckotidningar - den äldsta från 1919 -, då var min pappa alltså nio år.

En Svensk Damtidning från 1935 hittade jag också, där det mesta handlar om den tragiska bilolyckan när Drottning Astrid av Belgien (men från Sverige) avled.

Här på lit-de-parade.
En älskad drottning och trebarnsmamma sörjs av stora folkmassor, kan man läsa i tidningen.

Där finns, särskilt i jultidningarna, helt ljuvliga planscher.
Det är tryck av Anders Zorn, Carl Larsson, Jenny Nyström och andra.

Titta bara!
Jag kan säga att här ska inhandlas ramar och så ska väggen upp mot hallen och sängkammaren målas vita, bra belysning ska sättas upp .., och var gång man går upp eller ner, kommer hjärtat att värmas av dom här bilderna! 
Tycker jag om detta naiva barnsliga?
Svar: ja!

Och någon liten flicka eller pojke har övat sig i att skriva bokstäver.
För mig blir det bara mera levande.

Och någon har klippt ut bilder, precis som jag själv gjorde.
Spel-Olles gånglåt blir därför inte fullständig.

Alldeles enkelt är det inte med bokstäverna ....

Annonserna är så vackra!

Dagens fönster ...

Från Dalarna kommer det här fönstret och nix, det är inte Ulrika som varit framme med håven .., och det är inte Solveig, men väl Kerstin.

Tack snälla! säger jag.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

Den här har Erik 14 år gjort av ett äpple!!!!
Fantastiskt, tycker vi.
Eller hur?           

Från Eva i Tyresö

// Elisabet skriver: helt otroligt! 

Idag ...

... tog vi bilen och åkte till Slöinge och Getinge och sedan hem via Steninge.

Om ni bara visste vilka helt underbara fynd jag gjorde på Antikhuset i lilla Slöinge!!

Nu, när jag varit ett par gånger och handlat, är det enklare att göra affärer.

"Tjaaa .., tar du alla får du ett bra pris ...", säger innehavaren och jag slår till.

I morgon ska jag ta bilder i dagsljus av allt detta underbara och visa er!

Den härliga kossan eller tjuren, mötte vi i Västergård, där vi förut köpte våra ägg.

Tre, fyra kilometer hemifrån.

(Till och med pv hittade något som föll honom i smaken; en vas i grönt från Uppsala Ekeby. Han har liknande saker sedan förut. Och så hittade vi ett gammalt skåp i furu .., det blir nog vårt vad det lider.)

Idag har Erland namnsdag ...

Här är ett stycke Erland, nämligen Fritz Anders Erland Nilsson.

Stenbock, född den 11:e januari 1908, två år före sin lillebror Ivar, det vill säga, min pappa. Ytterligare fem syskon skulle han få, varav två småbröder dog i väldigt späd ålder.

Erland blev bara femtiosju år .., en riktig äventyrare .., byggde sig egna flygplan efter egna ritningar, flög kors och tvärs och var, enligt pappa, en riktig tjurskalle.
Man kan också säga att det var en man som inte gick i samlad tropp.
Minns jag inte helt galet, anslöt han sig och kom att delta i finska vinterkriget och pappa berättade hur han - pappa alltså -, försökte förmå honom att avstå, men icke.

Så småningom gifte sig Erland med Anna och fick två döttrar, så dog hustrun, då gifte han sig med nummer två i syskonskaran av töser, nämligen Beda .., och fick en son.

Jag minns honom som en sååå snäll människa!

Så här skrev Lars Tallberg i en artikel som handlar om Erlands hembygge, ett sjöflygplan som hette Beda;.

Olle Ek berättade för ingenjör Kellin på Luftfartsverket att han flugit ”Beda” med förtjusning. Han fick då en anmärkning att han som trafikflygare borde ha förvissat sig om att det fanns en godkänd fartygsjournal med besiktningsinstrument, men det fick gå för den här gången.

”Förresten så är mannen ett geni”, sa Kellin, som själv inte hade tummen mitt i handen.

Olle Ek fortsätter: "Jag är i alla fall glad att jag lät Flygar-Nisse ta ett kort på mig vid embarkering av planet. Det sitter nu i albumet väl bevarat och är ett fint minne av ett geni”.

Själv är jag uppväxt i en GV 38 och i en Auster ambulansplan med Flygar-Nisse bakom spakarna.
Jag minns Nisse som en nära vän till min far och som en fantastiskt skicklig flygare. Fast jag inte var så gammal har jag fortfarande en klar bild av honom som en mycket omtänksam, tålmodig och vänlig man.

mvh
Lars Tallberg:"

Ibland kan jag tänka så här ...

Teckning av Ruben L Oppenheimer, Nederländerna.

Det händer att jag tänker så här: "men varför måste man håna och reta livet ur människor som man vet kommer att känna sig kränkta, när man dessutom vet vad som kan hända ...?"

Men det är väl just det som är yttrandefrihet.

Att man får uttrycka sina åsikter, utan att riskera livet.

Förstås.

Och att människor bryr sig i det som ligger närmast, är ju bekant.

Bombdådet i Jemen, försvinner liksom i nyhetsflödet.

Sorgen är nog densamma, oavsett om det gäller journalister eller polisaspiranter.

Dagens fönster ...

Så här ser det ut idag.
Det är min andra lediga dag av tre på raken.

Igår - då strålade solen mest hela dagen -, väntade jag trofast vid telefonen, ja, det var ju sagt att herr ortopedläkaren i Hässleholm skulle ringa, men kanske kom annat emellan, något telefonsamtal från honom dök i alla fall inte upp.

Nu  k a n  det ju vara så att vi har missförstått varandra, så jag ids inte hetsa upp mig.
Dessutom var jag ju ledig.

13:48 .... pip.

Terrordåd i Paris, Extra-Rapport och Tour de ski .., och solstrålar som snirklar sig in genom
nya fönstret och landar på två apelsiner.

I soffan sitter pv som återvänt från Varberg.

Nu vet han: inflammation på stämbanden, inte harkla utan hosta, aldrig viska.
Gärna basröst.
Och allt har filmats, han har sett det själv .., kameran i halsen.
På rumsbordet står en liten inhalator.
Pulmicort.
"Känns bekant, jag undrar om inte barnens farmor hade just det ..., mot sin astma ..?" säger jag.
Jodå.
Så var det.
Och pv kontaktar skolan .., på måndag kanske han är tillbaka.

Jag tar en bild av solskenet och tänker på det som har hänt i Paris och händer på andra ställen i världen; senast igårkväll visades i nyhetsprogrammet en bil som hade sprängts i luften och många döda förstås och världen är galen, tänker man.

Här och nu ...

Just nu ...

En pensionatsvärd på väg till Varberg och öron-näsa-halsspecialisten .., gråväder ute .., snö på marken när vi vaknade i morse! Snömodd på vägarna .., regndroppar på fönsterrutorna.

Precis som en madame i Värmland, så hade jag oerhört svårt att somna natten mot idag.
Låg vaken till tre .., lyssnade till SR-play, en P1-dokumentär som handlade om själva dödsögonblicket, vilket var oerhört intressant, men kanske inte det allra mest lämpliga att somna till.

En överläkare vid en palliativ avdelning berättade om en äldre kvinna som somnade in lugnt och stilla och eftersom hennes dotter inte hann fram i tid, så fick den döda ligga kvar i sin sjukhussäng och man ställde fönstret på glänt och släckte ner lite .., och läkaren berättade hur vacker kvinnan var .., hon såg nästan levande ut .., och så kom då dottern, tolv timmar efter att hennes mamma hade gått bort och när dottern böjer sig ner och kysser sin mamma på kinden, då förändras allt - den dödas anletsdrag förvandlas i ett slag och likfläckarna kommer -.

"Vad tänkte ni ..?" frågade reportern.

"Vi .., ja, det var bara wooooow!" svarade läkaren.

Intressant var också intervjun med författaren Birgitta Stenbergs fru, som berättade om B:s sista tid i livet och fram till det oåterkalleliga slutet och om B.S:s sista ord - "alles is gut".

Ja, detta låg jag och lyssnade till .., vaknade sedan och kände mig helt borta.

Nåja.
Det finns dom som har det värre.
En före detta klasskamrat till min äldsta dotter, hon lade ut den här bilden på Instagram.
Hjälp, vilken fasa att stiga upp så tidigt om morgnarna!

Jag frågar vad i all världens dagar hon arbetar med, ja, bland annat som kallskänka på Umeå lasarett, svarar hon.

I väntan på att doktor Larsen ska ringa från Hässleholms sjukhus .. sitter jag här och skriver.
Lyssnar till fransk musik.
Edith Piaf just nu.

Och tänker att jag borde röja lite här på stora bordet.
Sortera lite bland pennorna.
Skaffa en bättre gul "självlysande" penna.

Ja, så är livet i landet Halland, just här vid havet och på en kulle .., i januari 2015.
Och visste ni det inte, så har August och Augusta namnsdag idag.
I morgon är det Erland.

Dagens fönster ..

 Hej Elisabet!

God fortsättning på 2015! Hoppas året har börjat bra.

Här kommer ett fönster som jag fotograferade igår nere vid Badhusparken. Ett hus på Strandgatan, där flera gamla hus är bevarade. Här ligger även västra stationen, där du kan kliva på tåget som kommer från Storlien och Åre.

Allt gott!

Kram Eva

Vissa kvällar .... 

Såååå bra var den här kvällen, ungefär som blommande hägg.

... är bättre än andra.

Tänk, att komma hem från helgjobbet och veta att nu stundar tre lediga dagar på raken .., och så bjuds man på perfekt stekta lammkotletter (lammen har gått ute från vår till höst inte långt härifrån), en rotfruktsgratäng (potatis, palsternacka, morötter .., grädde, riven ost och kryddor) och så ett ljuvligt gott vin till detta .., och så - efter maten - Lars Lerinprogrammet (denne härlige man som nog bidrar till att befria många människor) och därefter Året med kungafamiljen.

Det kan nästan inte bli bättre.

I morgon skulle pv ha börjat arbeta igen efter jullovet, men han är sjukskriven till den 15:e den här månaden och åker i morgon till Varberg till en specialist på det här med heshet och annat.

Själv ska jag prata med kirurgen som opererade mig i Hässleholm, herr ortopedmannen som pratar danska. Han ska ringa upp någon gång på förmiddagen,.

"Någon gång".

Det är inte många yrkesgrupper som kan svänga sig med såna tider.
Någon-gång-tiden.

Det innebär att jag måste hålla mig hemmavid och bara vänta och vänta.

Spårlöst borta ...

För ett par dagar sedan, då, när det blåste som värst ..., såg det ut så här.
Omöjligt att ta sig ut på klipphällarna.

Idag är allt annorlunda.

 Labyrinten är försvunnen ...

 

Och gubben av stenar ....

Och den lilla labyrinten ...

Spåren av vågornas rörelser  ...

Och luffarschackspelandet i somras ...


 


Skoavtrycken ...

Strandrågens vispande i sanden ...

Och labyrinten på stdranden i Haverdal.

Ja, det är väl så det är med våra liv.

Ett tag - kortare eller längre - syns våra spår.

Sen är allt som vanligt igen.

Skallkrokens hamn igår ...

Dagens fönster ...

... speglar sig mot väggen och så vackert det blir!

Tack Ulrika!