Elisabet

Egon ....

... är på ingång .., står liksom i dörren och väntar på att bli insläppt.

Jag tar bilen och kör ner till hamnen och tillbaka .., grusvägen är skumpig och hålorna - som påminner om tjälskott hemifrån - är vattenfyllda.

Oj, så det blåser!
Ingen strand syns till och jag tackar min skapare eller mig själv, ja, att jag inte är sjöman.
Eller kvinna.

På kustvägen i Steninge ser det ut så här.
Det är fritt blås från havet .., vinden går från Kohallarna och rakt över bonden Stigs gård .., över vägen och stöter till sist emot friherrinnans barndomshem.

Just som jag tar bilden och tänker att halva hennes gräsmatta är översvämmnad, ser jag henne i fönstret. Hon tar också en bild.

Hej på dig du, kära friherrinna!

Och nu ska jag susa iväg till affären, allt medan pensionatsvärden tittar på skidåkning och fönsterrutorna är prickiga av regndroppar.

Det är halvt kaos på jobbet;  en har tagit ledigt för att åka till Bali, den som skulle ta hennes pass har blivit sjuk och själv får jag ett sms på morgonen där schemaläggaren undrar om jag möjligen kan ta kvällspasset, det mellan tre och åtta?
Men nu är det så att det passet är mitt ordinarie och schemaläggaren får det knepigt .., vem ska han nu ringa?

"Testa friherrinnan !" säger jag.

Ååå, så roligt det hade varit att få ett arbetspass tillsammans med henne igen!