Så blev det då fredag ....

Och detta var vad jag såg när jag nu på morgonen tittade ut genom det då öppna båtkapellet.
En på alla sätt och vis fin oktobermorgon.

Jag var hur pigg som helst tills en bra bit in på natten .., pv sov gott .., och vid två-tretiden blev jag sååå dålig i magen och eftersom toaletten ligger nära förpiken där båda herrarna sov, ville jag inte väcka dem (dessutom hade Tommy stängt till rejält och den tiden fanns inte för att lyfta skiva efter skiva som täckte dörren), så jag gick så fort jag kunde till servicehuset på andra sidan vattnet.
Vilken pärs!
Och ja, jag tror att det var all stress från gårdagen som slog till.
Kropp och själ hör sannerligen ihop.

Storebror Göransson.
Våg.
Super-miljö-engagerad, även politiskt.
Snäll.
Glad.
Och blonda flätor har han också.

Göran (t.v.) och Tommy (pv:s storebror) är jämnåriga, båda födda 1951 och har seglat tillsammans och Tommys son Anton, han bor i Görans frus barndomshem, så dom ses ofta.
På kvällen vid pajmiddagen, blir det prat om allt möjligt.
Om vi har barn .., var dom bor .., och förstås om båten.
Och om tiggeriets vara eller icke vara.
Förbud?
Icke förbud?
Elbil, eller möjligen hybrid?
Vätgas?

Och vi installerar oss.
Här i akterruffen sover pv och jag själv och harry, förstås.
Längst fram i fören ligger Göran i sin röda sovsäck.
Och i mitten - i det som kanske kallas "salongen" eller nåt slags "köksdel med hörnsoffa (vilken blir till bred säng) ligger herr Göransson Sr.
Öppningen till deras del stängs igen med skivor och där finns dessutom en liten golvfläkt.
Vi har - på mitt initiativ - öppet ner till ruffen och det kan jag säga att det kändes.
Det blev  i s k a l l t, men pv som hade dunsäck, tyckte att det var skönt.
Harrys öron var kalla.

Vid halvåtta-åtta börjar pv montera ner den båtvagga som jag ska ta med hem på släpvagnen. Under tiden tar de övriga herrarna och börjar förbereda det här med seglen.
Dom tidigare ägarna hade aldrig haft segelbåt och varit väldigt försiktiga, nåt av seglen hade sällan eller aldrig använts.
Nu skulle dom nog köpa en motorbåt i stället.

Såja, det ser ju bra ut.
Så tas det sista av kapellet ned och tampar lossas (gissa, hur bökigt det är för Tommy G att ta bort tamparna från dom här röda boxarna i vattnet ....!

Och så, kring kvart i nio, vinkar jag av dem.
Redan vid halv ett hade dom nått Viken norr om Helsingborg och tar då sikte på Mölle eller - i bästa fall - Torekov. Enbart medströmmen från Öresund gav tre knop extra!

Själv har jag kopplat loss släpvagnen och ska nu, tillsammans med harry, däcka på soffan Ektorp.
Har jag sovit två, tre timmar natten mot idag?
Inte mera i alla fall.

Over and out från en supertrött bloggmadame.

Dagens fönster ....

"Kanske inte fönster i korrekt mening, men glas i alla fall. En väntkur på perrongen, sedd från två perspektiv. Allt gott!" skriver Cecilia N.

Tack! säger jag.

På agendan ....

Fixa skink, - och broccolipaj till segelherrarna.
Steka fläsk till ugnspannkakan (smeten fixaade pv igårkväll) och nu är den i ugnen.
Packa matvaror inför seglatsen.
Kaffe, mackor, kaviar, middagsmaten förstås, fikabröd, allt sånt.

Det mesta har jag redan burit ut till bilen.
Sjökorten.
Sticketröjor och flytvästar.
Stövlar.
Regnkläder.
Ficklampor.
Batterier.
Termosar.

Laddar två "powerbanks".

Pv arbetar till halv fyra, då blir han upphämtad av sin bror med kompis och då ansluter jag med bilen och så ska släpvagnen på och så iväg. Till båthamnen kommer även säljaren och visar det sista och kvitto ska skrivas och lite annat.

Han och frun avslutar ett segelliv.
Pv börjar ett nytt.

Surprise, surprise!! 

Tidigt i morse lyssnade jag till något program i P1 - det handlade om yrket som kassörska och att det väl i det närmaste får räknas som utrotningshotat -.

Om det reportaget tänkte jag skriva om just nu, så jag googlade snabbt på "kassörskeyrket" och tänkte att då hittar jag det. Det gjorde jag inte. Jag hittade nånting helt annat.

Och .. jag trodde inte mina ögon!
Läste några rader och tyckte att det kändes bekant .., skuttade till slutet .., där står ju mitt namn!
Har jag verkligen skrivit det här till någon Ica-tidning?

Ja, det måste jag ju ha gjort, på den tiden jag arbetade i lilla kvartersbutiken.
Allt känns bekant, men jag har absolut inte sett det här kåseriet själv, inte i tryck.
Skrivit det, ja, men inte sett det.

Det kan man kalla för överraskning.

Dagens fönster ...

"Hej!

Här kommer några fönster från Makarska i Kroatien där vi tillbringade förra veckan.
Denna vy hade vi om vi såg uppåt från balkongen, nedåt hade vi öarna Brac och Hvar.
Vi hade en magnifik utsikt, men jisses så jobbigt det var att gå i alla trappor då det inte fanns hiss i huset. Översta våningen, inget för en trött tant som mig, fast jag vande mig till sist.

Vill man ha sol, god mat, bad och vila, då ska man åka dit. Ett typiskt turistställe, men ett väldigt trevligt sådant. Och så vansinnigt vänliga människor. En skön och välbehövlig vecka."

//Så skriver madamen på Frösön och tack Eva! säger jag.

Lite om Brac finns här (på Tui:s hemsida .., f.d. Fritidsresor).
Och här kan man få Vagabond-tips som handlar om Hvar.

Kväller ....

Såja, nu har pengar susat iväg från pv:s konto och i morgonkväll (är båten kanske på drift och pengarna borta...) blir det till att installera oss. Det är pv, hans storebror, en kompis till densamme .., Harry och jag själv som ska övernatta på båten. En skink, - och  broccolipaj har förberetts till hälften ., en fläskpannkaka ska gräddas i  morgon .., och stekta-ägg-mackor ska också tas med.
Och en hel del annat.
Lite nervöst var det att pytsa över så pass stora belopp, men det gick bra.
Kvitto får skrivas i morgon.

Tanken är alltså att fredagmorgon hissar dom tre herrarna segel och ger sig av norrut.
Mot Skallkroken.
Vi får väl se när dom kommer hem.
Själv har jag tilldelats äran att köra hem släpvagnen med båtvaggan i delar som last.
Kanske ändå skönare att göra det i dagsljus, även om jag hade planer på att vända hemåt i morgonkväll. Har försökt memorera vägen ut från Lundåkrahamnen .., jo, det ska nog gå bra.

Och nej, den här pallen tillhör inte båten.
Jag är bara så fascinerad över alla olika former av ta-sig-ombord-hjälpmedel (ja, av också, för den delen) som finns på bryggorna.
Det vittnar ju också om att alla seglare inte är några spänstfenomen och det är ganska högt att ta sig upp ibland. Stel i lederna ska man inte heller vara.

Lyssnade på hela Europapodden igårkväll vid läggdags.
För första gången på evigheter höll jag mig vaken och behövde  i n t e  köra en eller tio repriser.
Och jag tycker verkligen om Claes Aronsson som programledare.
Ikväll är det USA-podden som gäller.

Har sms:at med Emil ikväll. Nu har han bokat flygbiljett till Kastrup till fredagen den 25:e.
Billigt var det också - en ungdomsbiljett som inte ens kostar 400 kronor enkel biljett -!
Då möts vi där - på Kastrup - vid tvåtiden. Klockan fyra lyfter flyget.
Å, så jag längtar!

Och så fick jag förfrågan om att ta ett pass i affären på lördag.
Två till kvart över åtta, tillsammans med Hilda.
Jag tackade bums ja.

Oktober ...

Så olika våra liv är.
Snö i Jämtland (som kanske tackat för sig redan ..) och ännu grönt i den här delen av landet.

Luften är mild.
Fingervantarna åker i fickan.

Och tänk .., att när jag passerat den här lilla kurvan till höger, då hör jag  l ä r k a n!
Intressanta fakta om lärkan finns här.

Onsdagmorgon ....

Igår var det så dags för mammografi i Falkenberg, på sjukhuset.
Ingång B.

Vare sig man kommer till stora entrén med utsikt över Nissan och vacker konst på väggen, eller till den här längan där en lika fin entré finns (vilket ljus där är!!), så känns det bra. Eller i alla fall bättre än i grå, trista lokaler.

Mammografins väntrum är inte stort .., kanske sex sittplatser och så det vanliga, med veckotidningar, dämpad musik från en radio (knappt hörbart, men är på något vis lugnande) och så en hatthylla för ytterkläder.

På väggen en tavla (tryck) av Albin Amelin.
Om den mannen kan man läsa här, lite i alla fall.
Född i Chicago av svenska föräldrar, det hade jag ingen aning om.

Och så blir det min tur.
En vänlig sköterska med uppsatt hår tar emot och sätter sig vid en dator.
Allt är sig likt. Personnummer .., genomgång av senaste besöket.
Lite förvånad är hon, ty det är fyra år sedan sist, det borde vara två.

"Här står att du besökt Halmstad lasarett .., ett kliniskt besök på mammografin .., vad var det?" undrar hon.

Hur jag än funderar kan jag inte komma på vad det handlade om och jag tycker att sköterskan tittar på mig med nån slags medlidsam blick.

"Ja, ja .., vi sätter igång nu", säger hon.

Så det gör vi.
Armen uppåt och bröst som plattas till (dom är redan platta) och i ett huj är det över.

Efteråt blir det ett besök i affären i Haverdal .., lite småprat med Jocke som tillsammans med fru varit på besök i Barcelona och vittnar om fina dagar och härliga bad .., och där är rara kunder och arbetskamrater som är i full gång. I kassan sitter Cornelia A.

Sen raka spåret till friherrinnan som bjuder på efter-mammografi-kaffe ute i solskenet.
Och hon visar mig den lilla primulan som förvånat tittat fram och när jag berättar om besöket på Halmstad sjukhus, det som jag absolut inte kommer ihåg, vet friherrinnan precis vad det handlar om.
"Ja, men det var ju när du trodde dig känna en knöl i vänster bröst!" säger hon .
Just det, ja! Så var det.
Tur att någon av oss har minnet i behåll!

Idag är det för övrigt sex månader sedan en liten kille kom till världen.
Ja, det kom nog många småkillar till världen den dagen - och töser också - men till en av dem blev jag farmor. Det är en sån innerlig glädje, så det finns inte ord för det!

Och så tacksam jag är att jag själv fick barn i unga år och på så sätt har hunnit vara med ett tag, längs den där vägen med småttingar som dyker upp och gör hjärtat glatt. När Emma föddes var jag fyrtiotre år, två år senare kom hennes lillebror och tjugo år senare - då är jag sextiofem - kom näste lille plutt!
Det finns för,-  och nackdelar med allting, men just i det här fallet och för mig, blev det en fördel.

Nu säger jag som Cecilia N: allt gott (till er alla tre som läser här)!

Dagens fönster ....

Ååå, som jag älskar blandningen av varifrån alla fönster kommer!
Idag ett från Porto, i Portugal.

Jag frågade fönsterfångerskan om Carmo var en en stadsdel i Porto och fick följande svar:
"Det är en kyrka och till nyligen ett därtill hörande sjukhus. Så det är en plats, men inte så mycket som en stadsdel."

Här en länk till kyrkan.


Tack annannan!

Dagens fönster ....

Ett skymningsfönster från trakten av Laxå.

Från Ulrika, alltså.

Det ena ger det andra ....



Googlar på Mumbai (filmen från igår) och kommer till detta.
Hur intressant (och skrämmande) som helst.



Och jag skrev - när det handlade om gårdagens film Sir - att det var som ett resereportage och som jag njöt av alla färger från folklivet.

Men sen .., såg jag ju den här lilla filmen.

Filmstudion, måndag.

Hu, så stressigt det blev att ta sig till biografen igår! Det var strul med p-automaten och jag, som i vanliga fall alltid är ute i god tid, kände oro för att komma i absolut sista sekunden.
Filmens titel är "Sir" och i programmet står det så här.

Ratna kommer från en fattig liten by på den indiska landsbygden och drömmer om att designa kläder. En dröm så gott som omöjlig att förverkliga om man som Ratna kommer från lägre kast. Hennes jobb ligger många mil därifrån i storstaden Mumbai, där hon arbetar som hembiträde åt Ashwin, son till en av stadens rikaste familjer. Från Ratnas perspektiv har Ashwin allt. Rikedom, jobb, frihet. Men varför ser då Ashwins ögon alltid så ledsna ut? Ögon som dock börjar se aningen gladare ut när de tittar på Ratna... En underhållande men ändå lågmäld film som hyllades i Cannes 2018.

Filmens regissör heter Rohena Gera och är född 1973.
Nja, jag tyckte inte att det var en särskilt bra film.
Jag tyckte att skådespelarna var stela och ...., ja, det var så korthugget allting. Och förutsägbart. Replikerna kändes emellanåt inte trovärdiga och var det nån som jag tyckte agerade bra, så var det inte huvudrollsinnehavarna. Och ibland hade jag en känsla av att jag tittade på en rörlig form av Mitt livs novell, om någon nu minns den tidningen.

Andra tyckte att den var bra!

M e n .., vad som  v e r k l i g e n  var intressant, var känslan av att befinna sig i Indien!
Vilka bilder! Så många färger ., så många ljud .., ja, men den biten var enbart den värd pengarna; det var som ett resereportage!

Intressant var även skildringen av det totalt ojämlika förhållandet mellan tjänare och arbetsgivare.
Att som "hembiträde" finnas, men inte synas.
Och än värre är ju insikten att det var inte länge sedan det var så här i Sverige.
Monet tipsade om en dokumentär som handlar om Frida Nilsson..

Så här står det i programförklaringen hos SVT:
"I Marianne Gillgrens film får vi möta en värld som vi trodde försvunnit för länge sedan. Den 86-åriga Frida får för första gången en egen bostad. I större delen av sitt liv har hon arbetat som husa hos en doktor på Östermalm i Stockholm och bott i ett litet rum innanför köket."

Jag trodde att jag hade sett den, men det hade jag inte och jag hade ont i magen och kokade inombords en stor del av tiden.
Den filmen var  v e r k l i g t  sevärd!!
Här en länk till den.
¨
Googlade på Marianne Gillgren och Öppet Arkiv har ännu en liten pärla. Eller stor.
En dokumentär även det, med titeln "Tankar från en sittbrunn", av denna Marianne Gillgren, plus Kjell Tunegård och Gunnar Källström.
Tretton minuter kort eller lång. Jag tyckte om den!
Här finns en länk till den filmen.

Dagens fönster ...

Tillsammans med sina två bröder har mina barns pappa åkt på lillsemester till Srima i Kroatien, där den yngste har köpt lägenhet.

"Du får gärna fånga några fönster ...", sa jag innan det bar iväg.

Och se där .., det kom han ihåg!

Tack Tommy!

Och halv två är det ...

Först klippning kvart i tio.
Prat och mycket prat.
Hårtvätt och massage.
Prat om föräldrar och barnbarn och flytt hit och dit.
Och yrkesval.

Luggen blir kortare.
"Oj, så lockigt hår du har!" säger frisörskan som är i slutet av de femtio, men ser ut att vara tio år yngre.
Hennes hår är solblekt.
Hon påminner om nån av flickorna i Saltkråkan - eller - hon hade kunnat vara med i den filmen.

När jag är klar är håret utsläppt och lika lockigt som ett får.
Jag säger att hon inte får bli besviken, hon som gjort sig sånt besvär, men nu sätter jag upp det igen.

En äldre dam, kund i affären, står på tur.
Hon är alltid så rar och nu berättar hon om åldrandets elände .., om tänder som trängs ut när gommen krymper och om andra kroppsliga defekter och att hon känner sig ful.
Själv tycker jag att hon är så fin, så fin.

Efteråt.
Tittar in hos friherrinnans moster och morbror när jag nu ändå är i Harplinge och båda har - samtidigt - drabbats av eländes elände men håller humöret uppe. Makalösa människor!
Och om några veckor firar dom sextioårig bröllopsdag.

"Kom Bettan ska jag visa dig hur vi bor!" säger maken och visar mig runt.
Där är lika hemtrevligt och ombonat som hos friherrinnan .., spetsdukar på borden, vackra blommor, en inglasad altan.

"Titta, här på hibiskusen, du kan inte tro vad den har blommat i sommar!" säger maken.

Några kramar i hallen och sen tack och hej.

Sist av allt kaffe hos friherrinnan själv.
Vi sitter ute i solskenet .., hon bjuder på nybakat bröd med camembertost och marmelad av gröna tomater och en annan macka med salami, sallad och annat gott. Kaffe i liten svart termos.
Som lunch blir det.

Småfåglar flyger fram och åter.
På taknocken sitter herr och fru Kaja.
Jag berättar om den stackars musen som fastnat i musfällan och som  l e v d e  och sprallade och hur jag fick sån ångest att det kändes som skulle jag gå i atomer!! Så hemskt.
Vilken ångest för den lille krabaten!!
Och vilken lycka att pv var hemma!
Nu har jag förbjudit pv att åka hemifrån med laddade fällor.
Nej, jag klarar inte att ta död på möss och jag uthärdar inte ljudet av någon som förtvivlat försöker ta sig loss. Då får dom hellre leva ett tag till.

Men små lamm äter jag.
Dubbelmoralen är total.

Snart bär det av till Halmstad för filmvisning som börjar halv två.
En halvtimme tidigare öppnas dörrarna till Röda Kvarn och kön utanför brukar då vara lång.
Mest kvinnor.
Och mest är dom två och två.
Filmens titel är "Sir" och är en indisk historia. Recensionerna har varit återhållsamma, tvåor och treor i betyg och jag kanske inte är så där våldsamt sugen att se den, men ska åka in ändå.
Kanske tycker jag helt annorlunda?

Over and out!

Dagens fönster ....

... i trakten av Laxå .., där har nu stickmadamen från Västmanland (ja, ursprungligen) flyttat in och ställt upp ett fönster på vid gavel.

Så länge jag har känt Ulrika - och det är många år, kanske fjorton - har hon drömt om att bo på landet. Nästan i alla fall.

Nu är hon där.
Har kommit hem, kan man säga.
Ett alldeles nytt och annorlunda liv (eller annorlunda tillvaro) ska så ta sin början.
Det blir säkert spännande.

Lycka till! säger jag.
Hoppas att du/ni kommer att trivas och att ni känner att ni är på rätt ställe i livet!

Nu är det klart .....

Och pv är nog den lyckligaste mannen just nu - i alla fall på Ejdervägen -.

Det gäller båten förstås.
Den är hans.

Skåne tur och retur ....

Och hur blir det då?
Jo, båt-titt i Landskrona och salta vindar och sen Malmö och en liten krabat som fått sin första tand (som vi  a b s o l u t  inte fick titta på! nej, munnen kneps ihop) ..., det blir thaimat och småpojkskräk och en mamma som passar på att dammsuga när barnvakt dyker upp ..,  kläder i ministorlek på torkställning i rummet .., knubbiga små händer och fascinationen över en svart fyrbent varelse med svans. V a d  kan detta vara?
Lite skräck. Lite nyfikenhet. Vill gärna röra, men bara på avstånd.

Det blir också inköp av den vackraste blombukett jag nästan sett (som en brudbukett) och expediten säger "men ååå, den passar dig perfekt, matchar din jacka!" och det blir ett letande efter en toalett inne på Ica Maxi stormarknad i Löddeköpinge och det blir också upptäckten att män fortfarande skvätter omkring sig när dom kissar .., såå  mycket pink på golvet!!

Men också strålande sol.
Och i Malmö .., balkongstund med en liten krabat som fascinerat tittar på lite större killar - såna som kanske är i sjuårsåldern - vilka spelar fotboll på innergården och där kommer två små hundar och på några bänkar sitter fyra unga mammor med sina småttingar och pratar.
Solen skiner.

I Limhamn köper vi hämtmat från thairestaurangen snett mitt emot Wesleys kyrka (och jag har hela tiden en känsla av att jag i mitt tidigare liv en gång lämnat av mamma just där, vid kyrkan) och jag har valt tigerräkor i nån röra med koriander och andra grönsaker, pv och krabatens mamma har nånting annat - hon väljer nudlar - och Harry får ingenting.

Det är spännande för en hund - van vid stillheten och bristen på människor i sin vanliga tillvaro - att titta ut genom ett fönster i landet Skåne och där upptäcka allt som rör sig på innergården. Kanske finns där en lust att vara med? Att få springa som man vill och jagaen boll, tillsammans med dom där småhundarna?

På hemväg - då regnar det - sover Harry gott.
Vi ser enorma flyttfågelsträck bölja fram och tillbaka över himlen .., och innan vi är hemma har mörkret fallit och från bilradion hörs flera varningar om två älgar på E6:an och nånstans i Halland springer en lös ko på vägen.

Livet.
Ungefär så kan det vara.

Dagens fönster ...

.... ja, det fångades i Lundåkrahamnen i Landskrona, där vi igår tittade på den segelbåt som pv ..., ja, man kan nog säga, fallit för. Ja, det gjorde jag med, för den delen.

Båten är sååå mycket fräschare än den han har nu och så mycket rymligare.
Bättre utrustad. Alldeles ny gasolspis med ugn, skåpluckor som fungerar att skjuta åt sidan (bara en sån sak!) och all möjlig teknisk utrustning. Fräscha dynor .., toalett och handfat och fin och ny sprayhood (kapellet som blir till ett vindskydd/solskydd).

Säljaren visar sig vara en dansk familj - herr och fru - vilka båda arbetar på Kastrups flygplats och båda vittnar om hur många som nu kommer att påverkas av konkursen hos Thomas Cook. Frun som kanske är i mitten av de femtio, har svåra problem med sitt ena knä och därför ska nu båten säljas då hennes handikapp krånglar till det betydligt. Att ta sig ombord på en segelbåt i vanliga fall kan vara nog så knepigt .., är man stel och har ont, ja, den problematiken känner jag till.

"Jag lägger alltid till med aktern mot kajen, eller - om det är möjligt - långsides, så är det enklare för Lone", förklarar mannen.

Och mannen är grundligheten personifierad och visar allt i nån slags ordning .., han berättar vad som har åtgärdats på båten sedan han tog över den och det är bilddokumentation och ja, det är inget annat än imponerande.

En sak har jag i alla fall konstaterat efter min knappa tid till sjöss .., man är inte ensam när det gäller detta att krångla sig ombord, särskilt om man kommit upp i åren. Så här såg det ut i Landskrona och alla dessa pallar får mig alltid att smajla .., kanske mest åt min egen tidigare oro.
Och man vänjer sig.
Mellan båtarna på bilden går smala "stänger"/spångar och nu kan jag promenera på en sån och ta mig på båten, det fanns ju inte på kartan första sommaren!

Nå, men hur blir det nu med båten?
Jo, idag ska beslutet tas (jag tror redan att det är taget) och om det är möjligt, tänker pv i så fall segla hem den till helgen. Och jag har tilldelats äran att på släp forsla hem båtvaggan i delar. Det kan jag säga, då blir det enbart till att köra rakt fram.

Så var det.

Kvällsmöte ....

Bilden från Sveriges Radio.

Varje söndagmorgon vid åttatiden, efter nyheterna, brukar jag lyssna till Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin som intervjuare. Igårkväll kunde jag gå in på nätet och lyssna i förväg och gäst var Joakim Thåström.

Till Joakim Thåström har jag egentligen inget förhållande alls. Jag har inte varit punkare och jag lyssnade inte till Ebba Grön eller Imperiet, men visst hade jag koll på vem han var eller är, i alla fall kände jag ju till honom så där rent allmänt.

Martin Wicklin, han är en sån där intervjuare som lyckas lirka upp låsta dörrar och han gör det på ett så finurligt sätt. Det har jag ofta tänkt, men ännu mera efter intervjun med den något bångstyrige Joakim Thåström som reglar dörrar och sedan ställer dem på glänt.
Det blev en annorlunda intervju och i mina ögon: väldigt intressant.

Men minst lika intressant är det att lyssna till en podcast där Martin Wicklin berättar om sig själv och konsekvensen av ett reportage han gjorde  i TV4:s Kalla fakta; ett reportage/program där det blev mycket ryggdunkande och tårta för att fira programmet, men hur det hela tog en helt annan vändning för Martin Wicklin själv.
Här är den podden.

Dagens fönster ...

... fångades i Port de Soller på Mallorcas västra kust och det var Babsan i Uppsala (men inte just då) som hade storhåven redo!

Tack Barbro!