Bra att veta ....

.... så man inte missar det hela.

Bara så ni vet ...

Min nya mobil fick spatt igårkväll och pinkoden som jag har bytt till, den slutade att fungera.

Nu vågar jag inte göra ett sista försök, utan har bett ovanpågrannen hemma att ringa och ge mig Telenor-koden som man fick .., det har hänt så här förut en gång.

Så ni som eventuellt har hört av er via sms och inte har fått svar .., vet vad det beror på.

Fredag ...

Och full fart på på pensionatet.

I ugnen två tårtbottnar av maräng, modell jättestora.

Två andra bottnar är redan färdiga.

Det ska bli Dajmtårtor till kaffet på bloggfesten.

På arbetsbänken tronar broccoli, skinka, ädelost, riven ost och deg till två pajbottnar .., till den som inte kan äta pv:s goda räkgryta.

Pensionatsvärden travar ved och är som vanligt energisk som ett kärnkraftverk.

Jag pratar om lotteri till festen.

"Åååå, det här kan vi ha ... och det här, som vinster!" hojtar jag.

Och så har vi druckit kaffe och ätit mackor och herr Jämte tog ryggsäcken och drog sig ner mot havet.

"Jo, jag ska gå längs havet tillbaka till vandrarhemmet .., få se ., när skulle vi äta middag ...? Jaha, vid sextiden .. ja, men det blir bra ...", säger han leende.

Att ha ett låtsaspensionat är hur trivsamt som helst.

Så är det.

Utflykt ..

På en hyllgavel i biblioteket.

... så herr jämtlänningen gör mig sällskap in till Halmstad.

Eftersom jag inte känner mig så där värst kaxig när det gäller att hitta just där, får det bli p-plats alldeles i närheten av slottet och sedan går vi till centrum och handlar lite viktigheter och efteråt; visar jag honom biblioteket.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Halmstad bibliotek är en liten juvel.

Och herrn från Jämtland går och tittar uppåt mot himlen som syns bakom allt glas och han suckar och säger att ..."men ..., så fantastiskt!"

Just så är det.

Morgonsurr ...

"Hur tänker ni er siffror .., jag menar .., ser ni dom i färg eller ...?" frågar jag pensionatsvärden och västmanländskan ..., det är vid frukosten.

Själv tycker jag inte om udda siffror, men fjorton och fyra och tjugotvå .., såna gillar jag.

Siffrorna sju, tre och nio är gulaktiga.

"Näää, vet du vad ...!" utbrister pensionatsvärden smajlande .., "näää, nåt sånt tänker jag aldrig på!

Inte västmanländskan heller, för den delen.

Och vi pratar om hur vi ser året .., linjärt eller cirkulärt.

Sånt.

Och namn ., ibland tänker jag på vilka namn som jag tycker skulle passa människor som jag känner.

"Du är som en Annika ..", säger jag till ellis.

Och jämtlands-gunnar, honom vill jag kalla för Sven-Olof.

"Nä, Sven-Olof, nu får du allt komma och äta frukost!" säger jag och just på pricken då hör vi hur ytterdörren öppnas och där nere står verkligen vår gäst från Jämtland .., han har promenerat från vandrarhemmet och hit och berättar lyriskt om hur ljumma vindarna är mot för hemma vid sjön, då, när fjällvindarna kommer susande.

Igårkväll när vi allsångssjöng "Ovan där" till gitarraccompanjemang från pv .., kom jag att tänka på tro och vi hade just pratat om mygg .., så då skenade tanken iväg alldeles omåttligt.

Apropå mygg .., tror du på Gud, Gunnar ...?" frågade jag.

Och han log med glitterögonen och svarade bums.

Ungefär så har vi det.

Alldeles underbart!

Och nu ska herr jämten och bloggmadamen åka in till Halmstad och titta lite .., jag ska visa honom det vackra biblioteket ..., västmanländskan blir hemma på pensionatet och den evigt flitige herr pv, han ska baka tårtor inför morgondagens äventyr.

Tänk .., snart är flocken samlad.

Fredagsfönstret ...

.... kommer från västmanlandsmadamen ellis, hon som just nu har lämnat sängvärmen.

Kväller ...


När klockan är halv elva ., tar jämtlands-gunnar på sig reflexvästen och tackar för sig.

Trettiofem minuter tar promenaden härifrån till vandrarhemmet.

Och vilken härlig kväll det här har varit!

Vi har övat på "Ovan där" .., och druckit underbart god Martini (jodå, den kombinationen går alldeles utmärkt ..), pratat om vad vi tycker om att göra och på en skala ett-till-tio ... och om förhållanden och att vara singelbortskämd.

Det har varit alldeles oerhört många skratt.

Och mycket gitarrklink.

Vi har varit så glada och så nära livet.

Äntligen ...!

Hela eftermiddagen har jämtlands-gunnar försökt förmå Pelle att hoppa upp i hans knä.

Gunnars knä.

Och så ... äntligen.

Länge ligger Pelle där och låter sig bli kliad.

Gunnar tycks nöjd och belåten.

Och så ....

I väntan på den försenade frukosten.
Gunnar. Lillebror. Vänster tumme upp.
Vädur.

... när klockan är 11.56 .., kommer göteborgståget inrullande på Halmstad Station och prick bums känner jag igen Gunnar, han från Jämtland, som nu ska vara med på bloggträffen.

Tänk, det är likadant varje gång .., det är precis som om det är gamla bekanta som dyker upp!

Och vi får vänta nån halvtimme på PV som är upptagen med annat, men sedan bär det iväg hemåt.

Först en tvärsväng förbi pv:s mamma som är så pigg och glad och frågar om det är första gången Gunnar är så långt söderut och vi får veta att han har tillbringat ett år i Eslöv, på en folkhögskola .., och jo, han varit i Halmstad också.

Innan vi är hemma vid pensionatet, checkar herr Jämtlänningen in på vandrarhemmet och vi får titta på rummen, på köket, allrumet och matsalen och alla säger vi .."men åååå, så mysigt!"

"Finns där några vinglas då ...?" undrar pv.

Jodå, det finns.

Och sist av allt åker vi till pensionatet nära havet och herr Jämtlänningen får försenad frukost i form av äggröra och bacon och till efterrätt; nybakade gifflar med kaffe.

Så t r e v l i g t detta blir!

Och herr Jämten berättar om bloggandets oanade följder .., om helt osannolika möten .., ja, om några förbipasserande från Frankrike och vi bara g a p a r.

"Men ååå, det där måste du berätta på lördagkväll!" säger jag.

Då bara ler jämtgubben.

Onsdagskväll på pensionatet...

Förr i tiden ...

Från kusinbarnet Lotha kommer några gamla bilder farande genom rymden.

Åååå, titta .., där är den kavata moster Margit som står intill kossorna!

Undrar om det inte är mormors hus där till höger?

Moster Margit var min mammas storasyster och så fanns deras lillebror Ivan som dog i tjugoårsåldern.
(Mormor fick tre barn med Erhard, sedan ytterligare tre barn med Haqvin Bergman och en av de tre var Gunvor, mormor till mitt kusinbarn).

Ivan var blind och mamma sa, på sin ålders höst, att det nog var av den orsaken som hon valde att arbeta så mycket med blinda bolivianer/indianer .., dvs, att ta dem till ögonläkare för operationer eller att skaffa glasögon åt behövande eller att i Sverige lyckas få ett ögonmikroskop värt hur många tusen som helst, ett mikroskop som en ögonläkare i Bolivia fick ta hand om .., jo, säkert var det därför ..., detta evighetslånga dåliga samvete över lillebror Ivan som, med sin blindhet och sin epelepsi, hamnade på dåvarande Umedalens sinnesjukhus.

"Du förstår Eliza .., jag minns hur han stod vid bussen när han skulle åka hemifrån och tårarna rann nerför hans kinder .., han ville inte .., och det kändes som skulle jag kvävas av ångest!" sa mamma.

Och bilden ....

Moster Margit .., denna urstarka kvinna med sådan personlighet .., som fick "bud" när människor skulle till att lämna denna jordevärlden .., och moster Margit med sin livsglädje.

Tack Lotha!

Dag 2 av 5 ....

Vaknar vid fyratiden av den allra mest ljuvliga fågelsångskonsert.

Alldeles stilla ligger jag och bara l y s s n a r.

Jag tänker på herr och fru Stare som i år har sina småttingar under den översta tegelpannan, men på andra sidan av taket, mot havet till och jag undrar just om det är samma familj som bodde här i fjol ...?

Och jag tänker på familjen Pilfink som har hyrt liten etta längst nere till höger, just ovanför altanen.

När vi gör natt (efter en härlig kväll med grillat och gott vin och mycket skratt ...), ligger Pelle på soffan i det rum där ellis huserar.

På morgonen får vi veta att han minsann har skuttat upp i sängen och kurat där, intill henne, precis hela natten.

Det kanske är därför hon är lite sömndrucken när klockan är sju och PV redan är i full färd med att baka valnötsbröd?

Och jag kollar mail och ser att det drar ihop sig nu.

Från Västergötland meddelar Mian sin ankomsttid på lördag och Gunnar från Jämtland kommer idag ... och åååå, vad det ska bli roligt!

Livet känns så oändligt rikt.

Ett torsdagsfönster ...

... från vackra Övedskloster i Skåne.

Fönsterfångerska var madamen som arbetar i Portugal, men har sina rötter i Skåne, om jag har förstått det rätt?

Tack snälla, rara! säger jag.

Ett ledigt-dagsfönster ..

... från vännen Eva i Jämtland.

På Frösön, ni vet.

Dag 1 av 5 ...


ellis-i-soffan

cykeltur

apoteket

compeedplåster (läs: västmanländska skavsår)

solsken

"hej-hej-nej-jag-har-ledigt-i-fem-dagar"

Jimmy - Aftonbladetutkörare -.

"hej-hej-hälsa-till-emelie-från-ledighetskommitén!"

syréndoft

spireor

liten hund

tågtidtabell

11.08

ljud av stickor

garnnystan

l i v

äventyr

Onsdagsfönstret ...

..... kommer från den goda pajmakerskan "hemifrån-Anitha" och själva fönstret har hon minsann hittat på ön Ven.

Tack snälla och hälsa till lilla, goa Katten Grå! säger bloggmadamen.

Litet besök. Eller stort.

I mer än tre timmar blir vi sittande och pratar om allt och inget.

Verkligen allt och inget.

Har vi inte träffat Hedgren tidigare?

Nix pix.

Och ändå har man.

Bokstäver skrivna under årens lopp blir till igenkänning.

Så där .. "jaha, där är du ju!"

Mellan pratet och hostattackerna ("här får du en halstablett!" säger madame Hedgren) blir det rabarberpaj som Hedgren inte kan äta, då hon är allergisk för mandel, så hon får nöja sig med glass och vispgrädde.

En himla trivsam tillsammansstund blir det.

Den gamla bilden ...

Från mitt kusinbarn Lotha kommer en bild på självaste släkten.

På min mammas farfar och farmor och alla barnen.

Pojken som står längst till vänster, framför en kvinna i vit blus .., precis så såg jag ut i tioårsåldern, fast lite längre hår!

Malåbor som läser kanske vet vem Anna-Lena Lundström är, mamma till Bosse och Lasse (Bosse spelade hockey, om jag inte minns fel ...) och det är hennes pappa som står längst uppe till vänster.)

Och min egen morfar står som nummer två från höger i översta raden.

Tack du nderbara Lotha!!!!!

(Tolv eller tretton syskon var dom .., och min mamma berättade om en otrolig släktsammanhållning.)

Och ute på gatan ser jag Annika!

Många som varit med här länge känner säkert igen Annika?

Ni vet .., Annika & Saga.

Här är hon på väg till dagiset för att hämta Saga och nu ska det bli picknick i parken.

Och jag berättar om den stundande helgen och om landet Halland.

Ett livsbejakande eftermiddagsfönster ...

.... från en leksaksbutik i Gamla Linköping, ja, där har vännen Eva på Frösön varit på besök.

Och hon tog bilden, förstås.

Tack snälla! säger jag.

Under hela min uppväxt hängde klockan på väggen i köket hemma i Malå.

Den kom från pappas släkt .., hade tillhört en farbror till honom, om jag minns rätt?

(Pappa och hans syskon blev tidigt föräldralösa när min farmor och farfar - Anna och Anders Nilsson från Kalvträsk- båda dog i 40-årsåldern av tuberkulos .., och det var då som syskonen hamnade hos den barnlösa farbrodern och hans lika barnlösa syster).

Klockan tickar högt .., men själv hör jag den inte alls .., då måste jag liksom stilla mig och verkligen l y s s n a.

I min barndom låg en dödsannons längst nere i klockans innandöme; en annons som berättade att Gunhild Nilsson, f. Andersson, hade avlidit i en ålder av 33 år och att hon efterlämnade två döttrar och en make.

Gunhild var mina storasystrars mamma.

Nu ligger ett annat urklipp på samma ställe.

Min mammas.

Dagens fönster ...

I södra Frankrike bor Monet med sin man och lilla, svarta pudeln.

Där, i Frankrike, finns också det här vackra kyrkofönstret.

Madame Monet skickade bilden som tog sig över berg och ängar och motorvägar och havet och slutligen landade i min dator.

Ett vilsamt kvällsfönster från ...

"Sen ett kyrkofönster för den Lilla resan för min del i helgen var ju för att gå på konfirmation.

Vi satt långt bak i kyrkan så jag kunde ta lite kort under högmässan utan att det märktes alltför mycket.

Utanför bakom kyrkfönstren fanns den härliga försommaren denna söndag i maj."

Vem som satt långt bak i kyrkan och hade kameran med sig?

Jo, den här vänliga och resglada madamen.

Det kanske är morfars fars fel ...?

Min morfars far, Pelle Westerlund .. , och hans hustru Lotta (?).

Så här är det.

Varje måndag har vi ett möte på jobbet där olika avdelningsansvariga deltar och jag är en av dem, eftersom jag har kassorna på min lott.

Mötet börjar alltid med att Helene berättar hur butikens försäljningssiffror ser ut .., om vi har ökat eller minskat i kundantal .., hur marginalerna för varje avdelning ter sig .., hur högt svinnet är och vad det i så fall beror på ....?

Därefter tar vi avdelning för avdelning och vi börjar alltid med kassorna.

Det är då jag ska ta upp saker som rör arbetet där och det kan vara allt från nya stolar till att jag gull-ber arbetskamraterna (läs: pojkarna ..) att bättre skrapa vinstlotts-rutan på alla Trisslotter.

"Jaha ..? Och det var allt ...?" säger Helene då och jag säger "jo, det var allt jag hade".

Men just som hon ska ge ordet till Rickard som då ska ta sig an kolonialbiten, då kommer jag alltid på nånting som jag har glömt att säga.

Och varje gång blir det gapskratt runt bordet!

"Det är samma sak jämt när Bettan är med .., det är lika så gott att vi väntar en stund till .., för hon kommer alltid på nåt just i sista sekunden ...!" säger Magnus.

Och precis så är det.

Idag hade jag skrivit ner fem prydliga punkter på ett litet papper, för nu minsann skulle ingen kunna säga nånting .., men tror ni inte att jag glömde en av punkterna och så blev det just som det alltid blir och nu skrattades det ännu mera!

När jag kom hem .., loooog jag för mig själv vid tanken på det där mötet och det slog mig hur typiskt det där beteendet är för mig.

Varje gång jag har tryckt på "publicera inlägg", kommer jag på att jag ju hade glömt det viktigaste!

Varje gång jag skriver ett mail ( i alla fall nästan ..), så när jag har skickat mailet, då .., plötsligt .., vet jag ju vad jag skulle ha haft med ytterligare!


Och tänk, den där lillflickan längst nere till höger ..., så lik min Anna när hon var liten.
Eller tvärtom.

Och när jag besöker pensionatet och ligger nära herr pensionatsvärden och har sagt godnatt och sov gott och han nästan har somnat ..., då .., kommer jag ju på vad jag ville berätta!

Det där är verkligen ett personlighetsdrag.

Man har kanske för bråttom?

Eller så är det genetiskt?

Min mamma gjorde allting i racerfart.

Så .., jag skyller helt enkelt på generna.

På arsvanlagen.

Såja.

Nu har jag tvått mina händer.

Litet brev från Fridas matte ...

"Du får hälsa alla o tacka för snälla och empatiska kommentarer Elisabeth!

Har inte orkat engagera mig på nätet nu ett tag.

Känns fortfarande jobbigt men det mest akuta har lagt sig.

Jag har naturligtvis polisanmält, dessutom har han gjort och sagt saker gentemot mig, som har gjort att jag gjort ytterligare en polisanmälan på honom, för hot.

Denne unge man är kriminell, det har framkommit mer och mer om honom så det känns otryggt att ha honom boende 100 meter bort... Men samtidigt måste jag agera, ju fler som gör det så kanske vi kan få en lagändring så småningom. Det är i alla fall mitt hopp på sikt.

Frida är i hyfsat skick.

Hon var från början en mycket trygg hund, vilket jag tror spelar roll i läkningsprocessen, både fysiskt och psykiskt.

Själv är jag mest förbannad och ringer, skriver och har mig gentemot olika myndigheter.

Dessutom har jag fått med mig en engagerad politiker som gör vad han kan för att påverka våra myndigheter.

Läs gärna artikeln som finns i Hallands Posten idag.

Länken är;

http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.470316

Kram Anna-Karin."

En tröstbild ...

... när regnet hänger i luften och det är grått och ännu mera grått .., det får det här bli.

Ska man dessutom arbeta från sju till fem och det oftast är full rulle hela tiden, så behövs verkligen något att vila ögonen på innan det är dags att cykla iväg.

Hasse från Ö-vik tog bilden.

Måndagsfönstret ...

.... kom seglande från sydvästra Skåne, inte långt alls från Ystad .., och slank in genom mitt öppna överfönster.

Det mot sydväst.

Avsändare var den här alltid så omtänksamma madamen.

Vid kassan ....


I fem veckor har mannen varit på ett behandlingshem för missbrukare.

Det är säkert tredje eller fjärde gången för hans del.

Min ålder, kanske ...?

Sliten.

Nu är han tillbaka till stan och har pantat flaskor och fått lite pengar.

Han är helt klart berusad.

Svajar på benen.

"Ja, i fem veckor var jag där Elisabet.., och nu hann jag bara hem ... så är allt som vanligt igen ...", säger mannen.

Men nästa gång.

Då ..., ska allt bli annorlunda.

Säger han.

Kvällsfönster från Kävlinge ..

Vännen Annika som bor i Kävlinge har förevigat såväl in,- som utsikten av sin balkong.

Där satt vi i fjol, ellis och jag själv .., så där på ett litet hastigt besök.

Hägg och liljekonvalj ...

... på mitt rumsbord.

Och ett fotografi av barnbarnet på semester i Grekland ..., och i en liten, liten brun ram .., en bild av min pappa som försöker locka sin yngsta dotter som är jag .., till ett dopp i Skeppträskets iskalla vatten.

Mamma som dricker kaffe.
(På tåget hem från Malmö i torsdags .., jag tittar i fönstret och ser min egen spegelbild, men jag ser också mamma. Det är som om hon har flyttat in i mig på något konstigt vis. Jag satt länge och tittade på henne. Mötte hennes blick.)

Några böcker på ett bord.

En sovande katt.

Väggklockan som hängde i mitt barndomshem, - i köket -.

Tick-tack.

Tick - tack.

Mammas dödsannons på klockans botten.

Snäckskal från landet Halland.

Och i fönstret .,. fröknarna Pelargonia.

Det är mitt Hem det.

På innergården ..

... blommar nu häggen som bäst!

För mig finns det absolut ingen doft i världen som gör mig så lycklig.

När jag växte upp fanns en knotig hägg nere i backen och om man vågade gunga tillräckligt fort, så kunde man nudda med tårna bland häggblommorna.

Om man vågade.

Nu, står en bukett här på mitt rumsbord.

Några avknipsade grenar i älsklingskrukan.

Doft av Trygghet & Barndom.

Just så.

Insikt nr 150 ...


Kvällstidningen på kassabandet.

"Ja, Malena var ju bra ., men konstig ljussättning .., dom ville väl jävlas med oss, ryssarna ...?" säger kvinnan lite puttrigt.

Men helt eniga är vi om att rätt låt vann.

Söndag, klockan 14.47.

Jag undrar jag om man inte borde ta lite siesta?

Just nu, alltså.

Soffan Ektorp och Dagens Nyheter (välsignad vare Rexxie som förärade mig den prenumerationen för en billig penning!! Tack igen!).

Ett fönster öppet mot gatan.

Kanske, men bara kanske, att man somnar en stund.

Jo, så får det bli.

Dagens skörd ...

Dagens fönster ...

... finns i ett före detta skolhus från 1906, beläget inte så långt från Sösdala i Skåne.

Närmare bestämt .., i Ljungarum.

Så här kan det gå ...

.... om man är en golden retriever som heter Frida och är ute på en helt vanlig promenad med sin matte Anna-Karin (akih .. kommenterar här som anna-karin i halmstad) och så möter man två kamphundar som tycker att det vore nånting det .., att ta kål på en golden-tik .., så dom sliter sig från husses flickvän som just då rastar hundarna och så tar dom sikte på Fridas hals.

Tack vare att Fridas matte ropade på hjälp, kom goda grannar till undsättning och man kan undra vad som hade hänt om inte ...?

En av hundarnas käke får bändas upp med hjälp av ett halvmeterlångt skohorn!

Vad har man lust att göra med hundägare som inte har koll på sina hundar?

Jo.


Frida före det där eländiga mötet.

Jag vet vad jag har lust att göra med dem.

Lördagkväll ..-

I den före detta skolsalen.
Undrar ni vem som sjunger .., så är det Per-Erik.

Längs en slingrig väg kantad av den allra ljuvligaste bokskog, där har Anitha och Per-Erik från Malå (eller egentligen Adak ..) bott i snart ett års tid.

Ett helt år i Skåne.

Ett enda stort äventyr har det varit.

Och så förstås detta att våga göra nånting annat.

Per-Erik som har haft egen orkester hemmavid, har spelat även här i södra delen av vårt land, men nu är det snart slut på det här äventyret .., huset (som dom hyrt) ska säljas .., och så bär det av hem till Västerbotten igen.

"Eftersom vi i princip inte tog med oss nånting förutom en hurts, (en del loppismöbler har köpts in under året ..), har vi i alla fall upptäckt att det finns ett annat sätt att leva på .., utan så mycket prylar ...", säger Anitha.

Vad har då varit det allras bästa under året som gått?

"Jo, detta med alla djuren som har synts runt huset! Här har varit mängder med fasaner .., och det är rådjur och harar och flera katter som har varit trogna gäster ..., och titta, här har vi gjort en låda som vi isolerat med frigolit så dom har kunnat värma sig i vintertid och uppe under takpannorna bor alla småfåglarna ...!" säger Anitha.

Hyr-huset är en gammal skola från 1906 med härligt stort vardagsrum (den forna skolsalen förstås ...) och där är höga fönster och bara så helt underbart!

Just så skulle jag gärna bo!

Det blir middag och efterrätt (rabarberpaj med riven kokos och mandelmassa över ....(tala om jättegott!) och sedan liten titt på Eurovisionsfestivalen .., - vi tittar på dom fyra första låtarna - och med surroundljud blir det läckert värre och Malena är bra men vilket underligt ljus .., och jag tycker att Frankrikes bidrag är helt underbart!

Pensionatsvärden kunde inte bry sig mindre, nej, Eurovisionsfestivaler är inget han har ägnat sig åt under årens lopp.

(Festival för hans del är Mönsterås Bluesfestival .., jag har sett honom i en t-shirt med just den texten).

Och så åker vi söderut, mot Ystad.

Det är kolsvart ute.

Snart är det söndag.

Och Norge tycks vinna stort i Moskva .., grattis Bente!
(Nu har jag lyssnat till det norska bidraget .., jättebra! Grattis hela Norge!)

Raka spåret ... eller krokiga.

Idag lördag stundar arbete från sju till halv två och sedan racerfart hem och byta om och så iväg på cykeln till stationen, fvb till Lund.

Där möter pensionatsvärden upp och så åker vi bil till trakten av Sösdala, där hemifrån-Anitha och hennes Per-Erik hyr ett litet hus, men inte så länge till .., kanske fyrtio dagar?

I ett års tid har dom (och papegojan) varit med om Äventyret Skåne.

Och till Anitha och Per-Erik är vi bjudna på middag.

Himlen är gråmulen .., men det blir säkert fint framåt kvällningen får vi hoppas.

Så får ni alla ha en riktigt skön lördag!

Lördagsfönstret ...

På väg från Halmstad till Malmö.

Tågkupén är alldeles sprängfylld av resenärer och mitt emot mig hamnar två små danska pojkar.

Att dom är bröder förstår jag genast.

Mamman - djupt försjunken i en bok om kroppens anatomi - sitter intill mig, på min vänstra sida.

Under prick hela restiden leker småpojkarna med var sin liten figur som man kan förvandla till en drake.

I Helsingborg tackar familjen för sig och kliver av.

Och tre vilsamma kvällsfönster ...

... kommer från Frankrike!

Vilken underbar plats för stillhet och meditation.

Madamen som så generöst lär oss allt om fransk sjukvård .., är avsändare.

Ett eftermiddagsfönster från ....

"Hej Elisabet!

Ett fönster från Prins Eugens Waldemarsudde .

Man fick inte fota där inne men det visste inte jag.

Ha en trevlig helg

Babsan."


// Tack snälla rara f.d. pitebo! säger bloggmadamen.

Fredagkväll ...

Västra sidan av Irland. Dit kan man längta.
Till den Totala Tystnaden.
Det var i höstas .., pv och jag själv och den hyrda bilen med ratten på fel sida.
Om man klickar på bilden, så förstår man ännu mera hur det ser ut.


Alldeles totalt slut på är jag när arbetsdagen är tillända.

I klädskåpet har jag mina egna kläder, men är för trött för att orka byta om.

Cyklar hemåt med rosa väskan i cykelkorgen ., hälsar på kunder på väg till eller från affären .., upptäcker att Aklejan som jag planterade utanför mitt fönster i fjol .,. att den blommar nu!

Inte den vackraste Aklejan jag har sett, men fin ändå.

Himlen är ljust blå.

Med posten har kommit en kallelse till gynekologisk cellprovskontroll, vilket jag nog aldrig har varit med om tidigare i Ystad och alldeles häpen blir jag.

Det är till Barnmorskemottagningen man ska vända sig och barnmorskor tycker jag om, så det blir nog bra.

I mitt tvättställ ligger arbetsbyxor och strumpor och skvalpar i vattnet.
Tvättmedlet visar sig vara slut, så det blir flytande tvål i stället och det går lika bra.

Min mamma, som verkligen var en människa som nästan aldrig såg hinder i nånting, hon tog helt enkelt hundschampo och tvättade sitt hår med, när Sunsilkflaskan visade sig vara tom.

"Det är nästan det bästa schampo jag har haft ...!" utbrast hon sedan lyckligt.

Jag minns hur jag skämdes .., och livrädd var jag att någon klasskamrat skulle höra detta hemska.

Nu .., blir jag varm i hjärtat bara vid tanken.

Så kan det också bli.

På jobbet ...

Det är mycket nu.

Kunderna planerar för studentfester eller grillkvällar och köper Trisslotter och hoppas på största vinsten.

"Tjugofem tusen i månaden i lika många år .., kan du hitta den lotten Bettan ..?" säger kvinnan leende.

Och vi planerar vad vi skulle göra.

Byta liv.

Arbeta mindre.

Eller arbeta med nånting helt annat.

Fram och tillbaka går pratskrattet mellan kunderna, allt medan drömmen om det andra livet singlar runt i kön.

Just så är det.

Fredagsfönstret ...

Åååå, alla dessa ljuvliga fönster som kommer seglande genom rymden!

Alldeles underbara är ni, ni fönsterfångarbloggvänner!

Det här kommer från den här vänliga madamen.

Ännu ett kvällsfönster ...

Avsändare är den här rara damen.

En alldeles helt UNDERBAR fönsterbild ..

.., ja, gissa vem som har fångat den?

Jo, den här madamen.

"Undrar om det är Molly som syns där nere ...?"

Nästan hela tiden som vi är hos Gun och Göran, står eller sitter deras cairnterrier Adde och spanar ut genom fönstret.

Dagen till ära är han nytrimmad och tjusig.

Jag försöker att locka på honom, men icke, sa Nicke.

"Ja, ja .., det är grannens tik som är i löpen .., hon heter Molly ...., det är därför han står där och tittar ...", förklarar Gun leende.

Jaha, på det viset.

Adde har vårkänslor.

Sånt som är annorlunda ..

Hos mig, där jag bor väldigt nära gågatan här i stan, är det ett förfärligt liv utanför mina fönster.

Bilar som kör i racerfart.

Skrik och skrän.

Aldrig att jag ser stjärnhimlen.

Men på pensionatet, nära hvet i landet Halland .., är det annorlunda.

Om det är fint väder och kväll, är himlen alldeles översållad av stjärnor!

Och där är alldeles tyst.

Alldeles, alldeles tyst.

(Det är inte ett UFO som seglar iväg till höger i bilden .,. det är sängkammarlampan som speglar sig i glaset ...).

Hemåt ....


Allt är grönt eller gult och harpaltar skuttar iväg med raketfart över allt det gröna.

På en väg .., en kvinna som motionerar.

På en balkong står en kvinna och röker.

Och där är blommande hägg och körsbärsträd och grafitti.

S T E G O.

Malmö är översållat av S T E G O.

Husväggar och tak.

Man undrar vem han är?

Inne i tåget hörs prat.

En skolpojke har försovit sig och berättar på Zlatan-skånska för sin kamrat att han blev väckt av sin storebror ..,. "va faaaan, en hel timme för sent!!"

Själv suger jag på halstabletter och dricker vatten.

Skickar sms.

Det är en helt vanlig torsdag.

Torsdagsfönstret ...

Och hela taket är av glas ..., så underbart vackert och jag säger .."men tänk, när det är höst .., alla stjärnorna och månen ...!"

"Ja, precis så vackert är det ...", säger Göran och Gun unisont.

På kvällen ...

Längst till vänster Göran (Fisk, f.d. mattelärare), längst uppe hans fru Guns hand (Skytt och f.d. småskollärare) .., underbart vacker hand längst till höger som tillhör en annan mattelärare och Jungfru, nämligen PV .., och längst ner i mitten, bloggmadamens skrynkliga variant (Stenbock och kassörska är hon).
Alla utom kassörskan har vänster tumme upp när dom knäpper händerna som till bön.


... blir det middag hos pv:s grannar, Göran och Gun, båda pensionerade lärare från Småland.

Deras hus är det vackraste jag någonsin har sett, det b a d a r i ljus.

Stora härliga fönster .., ljusinsläpp från taket (tänk stjärnhimlen om höstkvällarna ...) och inte en pryl i onödan!

Det blir en trivsam kväll med fläskfilégryta och ris .., och till efterrätt rabarberpaj med vispad grädde.

Lite rött vin till middagen och en gin&tonic alldeles i början.

Precis lika bra som blodtryckssänkande medicin, tror jag.

Vet jag.

I flera timmar blir vi där.

Pratet går runt, runt .., det är prat om segling .., blodtryck .,. Pulmicort (nu är man i den åldern att alla runt bordet går på nån slags medicin, säger vi och gapskrattar ...) .., hundraser .. (där finns en Cairn-terrier som heter Adde och som trånar efter löptiken Molly som bor nere i backen i ett rött hus ...) och det är prat om resor, barnbarnsglädje, aktier, förluster och vinster och om allt möjligt annat.

Detta att sitta samman och äta .., det är nog en slags lycka det.

Stryk ordet "nog".

Språklektion ...

Ordet sportskjorta uttatalat av traktorföraren André, född och uppvuxen i Särdal, Halland.

Mer om halländska finns att lyssna till här.

Man kan jämföra med hur det kan låta i Burträsk, inte så långt från Kalvträsk, där min pappa var uppvuxen.

Så här kunde han prata, om han ville.

Gösta funderar ...

Mitt på dagen, när pensionatsvärden är klar med sitt, blir det litet besök hos Gösta och Sonja.

Gösta har KOL och är aningen trötter numera.

Och så röker han, fast hustrun Sonja förmanar honom.

Gösta är en driftig man som har arbetat med allt möjligt .., ja, pv brukar säga att "för Gösta var ingenting omöjligt .., kunde han inte .., så försökte han i alla fall .., han var oerhört energisk, då, när han var frisk!"

"Här .., vad säger du om det här .., jag ska ha den till båtmotorn ..?" förklarar pv.

Det är då Gösta funderar lite.

(Två inlägg längre ner möter ni hans hustru Sonja. Och jovisst, på den cyklande pensionatvärdens vänstra arm, syns tidtagaruret. Det är minsann viktigt att Ta Tid när man cyklar. Absolut. "Ja, det är viktigt", säger Gösta. "För mig tar det 14 minuter in till Halmstad. Med bil", förklarar han leende.)

Besök i pensionatets hall ...

Jo, klicka.

Oj, herr "Knäppskorv" har hälsat på!

Eller fru?

Såna här krabater brukade min pappa jaga oss flickor med .., oj, så rädd man var ..., och å, så många gånger jag låste in mig i badrummet för att hinna undan!

Sonjas vänstra hand

Jag har sagt det förut och säger det igen; det finns människor som omedelbart kliver in i ens hjärta .., som slår sig ner och sitter där och vickar på tårna.

Människor som inte behöver portkod eller nyckel.

Människor som man genast känner sig hemma hos.

Precis så är det med Sonja.

Före detta distriktssköterska .., uppvuxen i Småland .., i närheten av Markaryd.

Lillasyster.

Tog grönt kort i golf när hon gick i pension.

"Men du vet Elisabet ., när man stod där och tog sån tid på sig för varje slag .., då kände jag pressen och nån slags stress från dom som var bakom mig .., så jag slutade med golf..", säger hon leende.

Som att hissa segel ....

Idag är första dagen med Den Nya Tabletten.

Hela natten har jag hostat, jag, som inte har haft det besväret tidigare och med allra största glädje säger jag tack och hej för evigt till lilla pillret Ramipril!

Men nu ska stundar nya tider.

Vik hädan eländiga hosta!

Biverkningar för Cozaar .., ja, det är till exempel mardrömmar och yrsel.

"Om du får svimningskänsla när du har tagit en tablett, uppsök genast läkare!" står det på ett vitt litet papper.

Jahapp.

Jag tänker satsa på Tankens Kraft jag.

Här ska inte yrslas.

Precis .....

När jag ska till att koka fisk till pElle .., försvinner strömmen.

Han har redan börjat ana doften.

Nu är han putt.

Jätteputt.

På tåget ...

Nästan hela tiden läser jag Håkan Nessers bok vars titel jag alltid glömmer.

Den är mästerligt upplagd .., spänningen stiger sakta, sakta .., så där så man till slut nästan mår illa.

Vid sängdags frågar jag pensionatsvärden hur det hela slutar?

"Det säger jag inte ...", svarar han.

"Nehepp .., då tittar jag i slutet då .., jag uthärdar inte .. jag vågar inte vända blad ... och jag kommer ändå att läsa ut den ..", säger jag.

Men nää.

Han vägrar.

Så då berättar jag vad jag t r o r ska hända .., vem som mördar vem och hur det ska gå.

"Kanske det, ja ...", säger pensionatsvärden som helst av allt vill sova.

Idag ska jag ta mig an resten.

Slutet.

Doktorns vänstra hand ...

Storebror är han ("ja, jag är tvilling, men förvisso storebror ...).

Kräfta.

Vänlig.

En sån som många vill ha till husläkare.

(Och ellis tycker att det är manligt med stora armbandsur .., hmmmm .., det är nånting för en psykolog att forska i det ..., så den här är väl som bäst?)

Lediga-dags-fönstret ...

Åååå, detta ljuvliga landskap som heter Skåne!

Mjukt och kulligt och inbjudande.

Illgula rapsfält som susar förbi tågfönstret.

Kossor, harpaltar, kaniner och rådjur.

Och hästar på bete.

Pling i min mobil!

'
Ett sms från Emma!

Och jag läser blir alldeles inutivarm.

Två gånger har vi rest tillsammans utomlands.

Först en vecka till Kreta (då var hon 9 år ..) och i fjolsomras till Kefalonia (11 år).

Grekland alltsammans.

Och detta .., det är första gången som Emma relaterar till någon av resorna, så där spontant.


Jodå .. , hon som är mormor kommer så väl ihåg när vi satt på serveringen just intill vårt hotell och Emma övade på frasen "kan jag få notan, tack?"

Om och om igen tragglade hon "ton logariasmo, parakalo ...?"

Det är den hon har skrivit om.

(Ååå, du bettankax! Vilken glädje som väntar dig!)

Så olika är det ...

Nästan alltid läser jag dödsrunor.

Mest för att jag tycker att det är så intressant .,. det blir som små filmer där en människas liv fladdrar förbi.

Jag minns en bild av en man i min ålder, sittandes i en segelbåt ., brett leende.
Mannens vänner beskrev honom som en glad kamrat och jag satt länge och tittade på bilden.

Eller kvinnan som hade arbetat som städerska på MAS (sjukhuset i Malmö) och hade varit en sådan mental värmekälla och spridit sådan glädje .., och överläkaren som undertecknade det hela och berättade om saknaden.

Här kommer några avsnitt från dagens Sydsvenska och så några "klipp" från hemifråntidningen.

I norra västerbotten dör alla människor omgiven av sina närmaste och lugnt och fridfullt, i alla fall om man läser tidningens dödsrunor.

Det känns tryggt.

Här kommer sex små "snitt"från sex olika runor.

Tre från Sydsvenskan.

Tre från hemtidningen.

• "Sven var en hjälpsam och noggrann man som alla lyssnade på, med mer inflytande än han själv skulle erkänna. Så var också blygsamheten ett av hans många tilltalande kännetecken."

• "Lennart ägde professorns fulla bildning, hans seminarier och föreläsningar utformades som äventyr av händelseförlopp och fakta i musiken och musikpedagogens historia. Det är många musiklärare och forskarstuderande som fått sin skolning av honom. Alla som hade förmånen att samarbeta med Lennart under många år kommer att minnas honom som en respekterad professor, fin arbetskamrat och en mycket god vän."

• Hannas främsta intressen var förstås matlagning, men även bärplockning. Hon tyckte om att vistas ute i naturen, följa med på fisketurer, då hon sällan fick någon fisk, men nöjde sig med att sitta vid eldstaden, sköta kaffepannan och laga mat. Hon tyckte om att sticka sockar och vantar som hon sedan gladde andra med.

• "Stig älskade livet och sin stora familj. Natur, sång, musik och dans betydde mycket för honom. Han behöll sångarglädjen livet ut och intill sista levnadstimmen gladde han omgivningen med sin stora humor."

• Elma hade tät kontakt med släktingar, vänner och syskonbarn och var nyfiken på livet långt upp i åren och gillade utflykter och resor. Hon antog gärna utmaningar; hon provade på att åka mc som 85-åring. Som barn var hon road av teckning, och som vuxen hade hon som hobby att arbeta med porslinsmålning, brodera, sticka, virka och andra handarbeten så länge hon orkade. Hennes make avled 2000.

• Kjell hade genom sitt giftermål med Gunnel från Arvidsjaur lärt sig att älska och uppskatta både naturen och människorna här. 1985 rekryterades Kjell till en tjänst som flyktingmottagare i kommunen. Vid ett par tillfällen fick han förmånen att se flyktingarnas verklighet med egna ögon. Första resan gick till forna Jugoslavien där han i krigets skugga arbetade i en norsk hjälporganisation. 1997 fick han ett uppdrag av Migrationsverket att delta i ”Sverigeprogrammet” i Rafalägret i Saudiarabien där irakiska flyktingar fått en fristad. Hans stora människointresse, kunskapen, värmen och kärleken han förmedlade gav honom genom arbetet många nya vänner. Under sönerna Per och Lars uppväxt ägnade Kjell all sin fritid åt dem. Han var engagerad i skolan, i Sunnanås föräldraförening, friidrotten, musiklivet. Överallt där barnen var fanns han med.
  

Ett eftermiddagsfönster från ...

... Jämtland .., ett av mina favoritlandskap!

Det är Gunnar i Vaplan, han med fågeltävlingen ni vet .. (ni minns väl vem som vann .., jaså, inte det .., men om ni vill kan jag friska upp minnet hos er ...), som har tagit bilden.

Ni skymtar honom i den vänstra fönsterrutan.



Så här ser Gunnars handlningslapp ut.

Bara så ni vet.

Om ni nu skulle råka hitta den.

Jaså, ni vill veta vilka radioprogram han lyssnar till och vilken musik han föredrar?

Lätt som en plätt!

Klicka här.